Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

DrömmaBort

Vuxen=Alkohol verkar stämma för många, åtminstone i flera sammanhang. Jag har ju inte själv druckit på några år, fick bara nog av alla alkoholdiskussioner och om vad som är hälsosamt och hur folk bortförklarar sitt drickande eller försvarar att de inte dricker eller bara tar lite.
Har redan då jag ännu drack varit väldigt noga om att dricka då jag vill. Dvs. kunde tacka nej om det inte kändes rätt, fira eller festa utan.

Mina barn har jag försökt lära man inte nödvändigtvis behöver dricka alls trots man fyller 18. Tills vidare gillar jag deras attityd och egna kommentarer kring alkohol. Få se hur det blir då de blir äldre.

Själv skulle jag hoppas på mindre alkohol på fester, konserter, teater och andra evenemang. Ja till exempel flyg är ju ett ganska intressant ställe att servera alkohol på... Kan det på riktigt vara så nödvändigt? Fast det stör nu inte mej egentligen, men berättar ju nog något om hur viktigt det anses...

DrömmaBort

Förstår om du känner du måste ta lite avstånd till din mamma. Jag tror vi medberoende kan ha lite för lätt ibland att låta de näras och käras åsikter komma inpå oss. Just nu behöver du nog mest "övningköra" dina egna åsikter, vägar och tankar. Bäst att hålla avstånd till de som skymmer utsikten du just börjat uppfatta.

Fint att läsa din man har gjort framsteg. Och fast jag tycker du inte kan börja tassa runt honom och hålla andan, så var den nog inte så bra tidpunkt för honom att få en orolig svärmor i nacken. Men kom nu ändå själv ihåg, att fast du stöder honom, så skall han själv bära ansvarför sitt drickande. Du kan ju inte gå omkring och vara rädd att du orsakar motgångar som får honom att börja igen.

Nykteristen

Nä, absolut inte....jag känner ett ovanligt lugn denna gång, kanske för att han verkar mena allvar och inga tomma ord utan mer action. Sen har jag ju realiserat att det såklart kan bli bakslag men denna gång är det helt upp till honom att dricka eller inte dricka. För nu är allt så glasklart för mig....drick och jag är inte ett dugg rädd för att lämna längre, vilket han vet om nu till 100%. Det är nog det som gör kanske att jag tänker mer klart gällande vårt förhållande och relationen till alkohol.
När det kommer till min mamma så rör hon till det, har alltid gjort oavsett en alkoholist till sambo eller ej. Hon ska ha koll och har alltid rätt oavsett situation. Sån hon är och ja, vi har lärt oss att leva med det säger man nåt så blir hon offer...fast det är sjukligt jobbigt och speciellt nu när det händer så mycket annat i mitt liv som börjar att klarna i mitt sinne. Där sitter hon sen och ska "klanka" ner på allt i mitt liv...det är en otrolig motgång i sig, men ett senare kapitel att ta itu med. Inget jag orkar göra nåt åt nu....så just i detta nu så umgås inte min sambo o föräldrar utan bara jag och sonen, lugnast för alla (inklusive mig)

Skönt o höra att dina barn verkar ha en sund inställning till alkohol, hoppas det håller i sig hos dom.

Ja, visst är det egentligen ett märkligt beteende med alkohol på flyg och även tåg. Så fort man ska nånstans så, så är det helt plötsligt helt okej att dricka starksprit kl 06 på morgonen för o kicka igång semestern. Har jobbat inom charterbranschen och så många människor vi fick ta hand om som knappt kunde gå ur flygplanet själva för att de va så fulla. Det var en tragisk syn kan man lugnt säga.

lizzbet

...Jag tror att många vänner tycker det är så oerhört obehagligt för att de själva är lite rädda att hamna där... De kanske dricker lite för mkt men försöker förtränga det och normalisera sitt a-intag, "ha kul". Jag vet med säkerhet att det är så för några bland mina.

Nykteristen

Jag har idag insett att vägen till ett tillfrisknande är lång, men jag är på väg åt rätt håll och d känns som en befrielse. Jag har börjat sova så mycket bättre sen sambon gjorde samtalet till beroendemottagningen. Jag börjar tänka på att mitt liv ordnar sig tillslut, det här året är som jag så många gånger sagt förut ett riktigt fixarår och det får vara det. Jag känner ingen stress över nåt, däremot är mina känslor väldigt vacklande. Jag kan börja gråta för i princip ingenting, bli arg, irriterad men jag orkar inte vet mig om vad folk tycker o tänker. Däremot vet jag att det min mamma säger tar jag åt mig av och det är nåt jag måste börja jobba med aktivt, annars kan d bli mitt förlust i allt detta!

Men inatt ska jag sova gott och strunta i allt d onda som tas itu med dagtid.....

Hur är det med dig InteMera?

DrömmaBort

...kan ju förklara. Men jag har förstått att den medberoendes beteende kan triggas igång av annat än alkoholism. Visserligen blir man lätt medberoende om man växer upp med en alkoholist, eftersom den beter sej nyckfullt och osammanhängande och man försöker hitta ett mönster för att fixa det. Men har för stått man kan få likadana "symptom" av att bo eller t.ex. jobba med någon som "har makt över en" och beter sej lika nyckfullt.

Kanske det inte kallas medberoende? Men jag menar det att man börjar ändra sitt eget beroende så att man bättre skall passa in i omgivningen som är osund. Vilken sen skadar en själv och får en själv att glömma sej själv.

Det jag nu är ute efter är att lika som en alkoholistförälder kan göra sina barn till medberoende, så kan man också annars vara väldigt länslig för sina icka alkoholiserade föräldrarsbeteenden. T.ex. en inte logiskt fungerande medberoende mamma.

Och att man kanske då söker sej till personer eller lätt faller för personer som man blir medberoende till. Jag märker att jag i min "resa att bli mindre medberoende" alldeles tydligt vejar för vissa situationer, väljer att inte berätta allt för personer jag inte vill kommenterar det. Jag väljer också att hålla mina tidtabeller för mej om jag inte vill att andra kommer med åsikter om dem eller börjar ändra om mina program. Och att meddela saker och sånt jag tänkt göra, inte fråga om det är okej, alltså i de fall jag bestämt mej och inte är färdig att förhandla. Ska de andra göra något och deras tidtabeller krockar, står jag inte alltid där och lappar, utan väntar mej de sköter det själva. Låter kanske självklart för någon, men som mamma i en familj är det sånt som jag upplever svårt, och ändå kan min man syssla med sådan utan att ens alltid se det som underligt gentemot andra i familjen.

Nu känner jag inte din situation eller din barndomsfamilj. Tankarna dök upp med tanke på vad jag upplevt i min barndomsfamilj och vad jag diskuterat med vänner.

Förstås tycker jag man diskuterar i en familj, men då skall det vara ömsesidigt. Inte så att en fungerar som någonslags buffertzon medan resten av familjen agerar.

DrömmaBort

Men tycker också, du verkar så klarsynt, och att du gått så nära inpå dina känslor och vet vad du vill ha och inte vill ha, att du nog märker vilka mönster ni lätt falleri med din man. Säkert är hans nya nykterhet värd att kolla. Och som du sa, du har redan kollat läget. Du vet vad du gör näst ifall det inte funkar.

Det är ju bara lite jobbigt att hålla järnkoll på sin mamma och sambo samtidigt som man själv vill vara en vettigt mamma åt sitt (hoppeligen inte så medberoende) barn.

DrömmaBort

Fint att läsa du sover bättre, bara att få sova ordentligt gör under.

Jag sover också betydligt bättre än för ett par år sedan. Men märker ännu att jag fast jag skulle vara trött, de gånger jag är ilsken, försöker låta bli att somna för tidigt. Vakar hellre och somnar för sen och får en kort 4-6timmars natt. Hellre det än att jag somnar tidigt och efter 1,5 h vaknar till snarkande eller annat och bara inte kan somna om mer. Tidigare hände sånt. Tog dock de nätterna med ro "som egen tid", läste, och bara låg i sängen och lyssnade på tystnad.

Nykteristen

Jag håller med och känne rigen mkt av det beteende som jag har i mitt medberoende till det beteendet jag har gentemot min mamma...d är väldigt likt, även att hon inte är alkoholist på långa vägar. Det börjar klarna mer och mer över detta med barndom också, vilket är läskigt och väcker väldigt mycket känslor som jag kanske förträngt i alla år.

Min tanke är som din, att göra upp min egna tidsplan och tankar utan att meddela nån...nästan liksom som att få till aka mitt egna vuxna liv.....hur har det gått för dig gällande det? Har ni kunnat skapa en bättre relation efter det?
Ja, d är ett dilemma utan dess like att stå som ett fån mellan dessa två o inte veta vilket ben man ska stå på. Så jag ska försöka sluta stå på nåns ben förutom mina egna.

Skönt o höra att även din sömn är bra. Det gör verkligen under, nu har d gått 4 dagar sen sista fyllan och jag funderar självklart på om han kommer klara 1 hel vecka mer tills han ska till sjuksköterskan men än så länge har han inte köpt nån alkohol och han lägger sonen varje kväll. Men man väntar på fyllan för min känsla säger att den kommer....

Tack snälla för de fina orden, betyder mkt att höra att man nog tänker ganska klart mitt i all annan röra som hägrar just nu!

Ikväll ska jag sova gott för han gick o la sig med sonen vid 19, verkar vara tröttande att slippa dricka varje/varannan kväll i garaget ?

InteMera

Är så glad för din skull Nykteristen att det verkar gå åt rätt håll hos er! Du verkar så glad och lättad och överraskad hur bra det kan vara som över en natt, så roligt att höra!

Jag har inte orkat skriva här på några dagar, mår så dåligt så jag inte riktigt orkar sätta eländet i text just nu. Antar det är en sund process men just nu är det jobbigt, också kroppen ger starka signaler på att det inte står rätt till. Mannen som bäst i garaget och vet vad som väntar när han kommer in igen, så här har tyvärr inga framsteg gjorts.

Hoppas du Nykteristen och alla andra därute har en fin kväll i alla fall!

Nykteristen

Ja, d är en överraskande o väldigt overklig känsla. Jag har fortfarande svårt att se att det här håller....jag menar han har aktivt varit en alkoholist sen över 20 år tillbaka. Kan man verkligen förändras till ett nyktert liv efter så lång tid? Men han verkar säker på sitt val och har ett helt annat humör här hemma. Vilket har gjort att jag faktiskt vågar njuta lite av stämningen på riktigt.....d är skönt o önskar så innerligt att du får känns den känslan oavsett om mannen väljer att sluta eller du får ditt egna liv själv!
Har du pratat med dom på jobbet än? Det kanske är dags att få lite hjälp, så du orkar gå vidare o även för barnens skull?

Nykteristen

Ska på taktil beröring idag, känns läskigt....vet ärligt talat inte om jag vill längre! En jobbig känsla just nu att nån ska ta på mig på det sättet!

Nykteristen

hmmm....ja jag får fundera en stund till då kanske :-/ bara det där med nya saker, aldrig varit min starka sida och speciellt inte just nu av nån anledning

Saga689

När jag är i en kris orkar jag inte med nya saker, det jag längtar efter är ju lugn, trygghet, stabilitet. I alla fall jag blir stressad av alla kurser, sammankomster under sådana perioder. Men försök att prova ändå för det är den mysigaste behandling jag testat.

DrömmaBort

Spännande er diskussion om taktil beröring. Och att testa nytt. Är också intresserad, men inte blivit av, kännats för intimt, fast jag nog tror jag skulle gilla.

Men så sant att då man är i kris drar man ner på alla överraskningmoment. Jag har haft mycket nytt på gång nu, och jag märker speciellt på maten, jag i stressade stunder är petig. Till och med mina barn vet det, de är mycket förstående då deras pappa undrar varför jag inte äter samma som de eller för bort min tallrik orör bara pga att jag försått den innehållet något jag inte står ut med. Men pappa, nog måste du ju veta hon inte gillar det. Bra stunder minns han att sätta lite åt sidan åt mej före han blandar i det jag inte tål. Men är han stressad minns han visst inteeller bryr sej inte.

Men just nu då mycket känns jobbigt har jag unnat mej det. Jag ska väl få äta just som jag vill. Det har ingen något att säga om. :) Dessutom är det hälsosamt det jag gillar, så borde inte vara något problem. Och nej inte upplever jag har nåt slags ätstörning heller.

Nykteristen

Jag fegade ur, dumt kanske men fick byta tid. Jag ska gå på det där och jag lovar att berätta hur det va, men det kändes bra att slippa det stressmomentet just igår.
Jag röjde istället, pantade burkar...letad igenom garaget som en tok för att hitta alla tomburkar. Jklar vilka gömställen och så många, fick mig en rejäl slant som jag stoppade rakt ner i min egen ficka! Det sket jag i att det är både han som köpt dom och supit upp dom, nåt roligt ska jag kunna få göra för dom då det är mig det gått ut över. Annars går det bra här hemma, han ha riste druckit nåt sen hans "sista" kväll med gänget över FaceTime. Känns bra, men funderar ändå på hur länge det kan vara såhär innan nåt händer. Nu ska vi ju till mottagningen nästa vecka så det är ju inte så många dagar kvar tills det drar igång men ändå....mkt kan hända under de sista dagarna som består tänker jag.

Gällande hans rattfylla ås började han prata om det nu på morgonen att de inte har några som helst bevis för det, men jag känns ratt jag inte vill lägga mig i det där alls. Det är hans grej det där till fullo. Dock frågade han mig vad jag sagt till polisen eftersom jag inte ens nämndes i förhöret. Men jag har ju sagt att jag inte sett nåt eftersom jag sov...vilket stämmer. Han tyckte att jag kunde sagt till dom att han inte kört, men va fasen.....då blev jag arg. Jag kan inte sitta och ljuga om nåt jag inte sett. Jag va så svensk då fick jag tillbaks....så nu sitter jag här på jobbet och är småirriterad faktiskt. Det här va i bilen så jag gick ur och smällde igen dörren efter mig...tycker att det är oförskämt att han ens säger en sån sak.

InteMera

Är lite magstarkt av honom att förutsätta du ska ljuga för myndigheterna! Bra att du markerade!

Bra gjort att du pantade hans burkar och håller pengarna till nåt för dig, lite "straff" får dom väl ta och din lön för att du städar hans skit!

Nykteristen

Nä, ljuga för hans skull gällande detta kommer jag aldrig att göra. Det här får han klara av på egen hand, kommer inte ens följa med på rättegången. Hans egen skuld detta som han får stå till svars för, han är en visen människa med egen handlingskraft. Det är stopp med pjoskandet nu.

Ja, massagen ska jag boka in sen....fick ändå 3 ggr av dom så, det kommer!