Det är nu tredje gången jag startar en tråd här inne, haft två olika alias men återgår till det första för det beskriver bäst hur jag känner mig; Skamsen. Det var för flera år sedan jag gick med här då under det namnet. Har ju reflekterat länge över mitt förhållande till alkohol.
Jag har tappat kontrollen över mitt drickande - igen. Kan ha nyktra perioder men så faller jag. Jag dricker i smyg. Jag kan ö h t inte ha alkohol hemma och ändå så är det jag som köper hem för mitt smygsupande. Min familj vet om mitt problem men jag fortsätter dricka bakom deras rygg. Skäms något så oerhört när jag nu skriver detta till er och till mig själv men behöver vara ärlig nånstans för att stå ut med mig själv..
Känner sånt förakt för mig själv, att jag gör detta, jaa...varför gör jag det? Har ingenting att skylla på, har alla förutsättningar att ha ett bra liv, finns ingen beroendeproblamatik i släkten, inget våld, inga missförhållanden. Vi har det vanligt och bra och ändå...jag smygsuper!!
Eftersom jag av olika skäl inte vill gå till vårdgivare är detta forum det enda ställe jag hittat som stöd. Men nu har jag även undvikit formumet eftersom jag släppt allt i mitt senaste återfall. Har druckit oerhörda mängder de senaste 3 månaderna. Och jag måste sätta stopp nu för kroppen tar stryk av alkoholen.
Att sätta mål och delmål är jätteviktigt men jag är rädd för att sätta upp för höga mål, känner mig själv rätt bra numera och höga mål tenderar att bli just för stora. En dag i taget är ett bra delmål, en nykter dag i taget. Jag började så förra gången och det funkade så länge som jag faktiskt förde dagbok här inne och fick se svart på vitt vilken kamp nykterheten är för mig.
Mitt första delmål är att rapportera här inne varje dag hur det går från och med idag och en vecka fram. Jag tänker skriva ärligt och vill någon av er hänga på och stötta mig skulle jag bli oerhört tacksam. Är nu bara så rädd och ledsen, känner mig oerhört ensam då jag druckit i smyg vilket ju innebär att jag ljugit för min familj och målat in mig i ett hörn av lögner, alkohol och ensamhet. Vill komma ut därifrån, vill kunna se min familj i ögonen utan skam och utan rädsla. Märker de att jag har druckit?? Jag vill kunna stå för det jag gör. Alkoholen leder till att jag blir en person jag inte vill vara, en som ljuger och bedrar.
Ja, jag kan hålla på hur länge som helst med att lista alkoholens negativa sidor. Skäms något så fruktansvärt när jag tänker på vad jag gör/gjort och vad det leder/lett till. Jag vill understryka att jag INTE tycker synd om mig själv, jag skäms!
Idag har jag tagit en klunk alkohol då jag drack för mycket igår igen, en s k liten återställare. Har sällan gjort så och den rann nerför strupen som brännande skam. Vad håller jag på med!?!? Men nu är det stopp för idag. Läser massor om alkoholens skadeverkan på kroppen. Alkohol skulle aldrig legaliseras som drog om nån hittade på den idag. Alkoholism är dock en demokratisk sjukdom, den kan drabba oss alla oavsett kön, ras, klasstillhörighet, ekonomisk situation...nu har den "drabbat" mig. Jag erkänner och inser ju det. Jag skjuter undan alla tankar som far i huvudet nu på "ska jag aldrig kunna ta ett glas vin mer", "måste jag vara helt nykter", osv osv. Jag klarar endast en dag i taget. En dag utan alkohol. Börjar nu och skriver en not senare framåt kvällen.
Har läst så många av er andras trådar, läste om någon som firade 7 månader utan alkohol. Gläds med er, vill också kunna skriva så en dag...ni inspirerar mig, ni som lyckats komma så långt fram!