Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

InteMera

Du är så modig Ullabulla! Stark! Tänk den som så öppet vågar välkomna sina värsta känslor och låta dem härja färdigt, med vissheten att det mynnar ut i en bättre och lugnare och gladare Ullabulla som med öppna ögon tar sig an den nya verkligheten. Med glädje och insikt.

Din betraktelser ger mig styrka att göra som du: låta träsket dra igenom en så man nån gång kommer ur det på andra sidan, utan demoner kvar i skuggorna. Önskar jag var lika villig som du att orka känna allt och härda ut, min kamp går segt.

Önskar dig solsken på vägen!

i steggruppen jag börjat.
Det handlar om tillit,att släppa taget och tro att någon annan,en högre makt ska ta över det vi inte orkar med. Jag tror jag börjar förstå lite vad steget handlar om nu. Det låter lite motsägelsefullt. Ha tillit,släppa kontrollen och inte längre behålla den själv.

Och det handlar ju då i direkt motsats till vad man annars ska göra,ta kontrollen.
Men just att inse att kontrollen som man tror sig ha på sig själv,alkoholisten eller vem det nu än är, är rätt så uppfrätt när man mår som sämst.

Man sitter där renskrubbad ända in i själen och förstår att kontroll på läget är det sista man har egentligen.
Först då kanske man kan börja se ljuset.
Insikten i att endast jag kan ju då förändra detta läge,ta kontrollen och börja sätta upp nya ljus i mörkret.
Men att då våga tro att någon annan än jag ska tända dom.

Att ha tillit till att om man själv kör ned stolparna i vägrenen som ska hålla en på banan. Så ska någon annan se till att man faktiskt ett steg i taget ska våga gå vägen fram åt rätt håll,mellan dessa stolpar.
Man behöver inte gå alla stegen själv,man kan ha någon som håller en i handen.
Om det då är en inre styrka som vaknar upp,eller en gud eller alanongruppen eller ens döda mamma.
Det spelar mindre roll.

Det viktiga är nog just detta: Att se att man förlorat kontrollen och att man är precis så liten som man känner sig istället för tvärtom.
Att kontrollen har man aldrig haft,trots att man på så många plan inbillat sig det.

Så befriande och så smärtsamt.

Just nu står jag inför en massa praktiska förändringar i mitt liv.
Jag håller på att släppa taget om så mycket.
Min handikappade dotter.
Mitt arbete
Min bostad
Min relation till två män som betytt mycket för mig under många år.
Mitt sätt att agera som medberoende till så många runt mig.

Jag skalar och skalar av mig själv och försöker komma ned till den allra innersta kärnan.
Och den är inte stor ska jag säga.
Som en ynka liten ärtapärta är den utan allt det utanpåverk som jag byggt upp under mitt 50-åriga liv.

Någonstans har jag vecklat ut mitt sår för allmän beskådan,eller åtminstone för min beskådan.
Det är inte vackert eller enkelt,men nödvändigt.

Såret blöder både här och där och jag har tidigare sprungit runt runt för att laga och fixa i det fördolda utan att förstå att det är det jag har gjort.
Med arbete,relationer medberoendebeteende osv.
Nu låter jag bli allt det.
Jag är på mitt alldeles egna behandlingshem med mig själv som terapuet och sponsor.

Jag önskar att jag hade några dåliga kärleksfilmer jag kunde spela upp för mig själv när jag vill vila.
Men min egen allvarliga film spelar hela tiden och tillåter mig endast små andrum.

Jag tror att jag är över värsta puckeln och ser nu för första gången så klart på var jag brister och har brustit under så lång tid.
Jag står på tröskeln till mitt nya liv och tvekar på steget.
Ska jag våga ta klivet in i detta nya,där bara jag och mina behov får bestämma agendan?

Och ja,det vågar och ska jag.
Men än ett tag så måste jag få stå på tröskeln och kika in i detta nya rum.
Med en fot kvar i det gamla och en fot i luften till det nya.
Tills jag vågar ta klivet.

Vive

Kärlek är starkare än förnuftet, missbruket är starkare än förnuftet.
Med andra ord så kan inget vinna utan det är moment 22.
Det är bara att acceptera missbruket eller att gå vidare. Saker brukar blekna men vägen dit är smärtsam och för min del så kan/vågar jag inte ta steget än. Tänk om man ångrar sig ?.....

Jag håller andan när jag läser.... för länge sen hade jag en.... nej jag levde i en trampolinmetafor. Och jag hoppade, men jag hoppade mig inte fri. Mycket i mitt trampande har jag klarat själv, på egen hand... upp ur och ut ur träsket. Men djupast har jag ännu oändamålsenliga ansvarsmönster kvar. Nu, efter uppbrott, förändring och försoning visar mannen vänligt när jag trasslar och binder åt olika håll. Och jag övar. Och övar. Till exempel just idag. Övar jag. Med punkter och pauser.
Allt det bästa och tack för ditt generösa delande ! mt

Bedrövadsambo

Du skriver otroligt vackert, poetiskt och sorgligt. Man känner verkligen din smärta. Och beslutsamhet!

tvingar mig inåt till min egen som jag beskrivit obefintliga kärna.
Den är som en lös gegga utan riktning och mål och går inte att ta på alls.

Men om jag då sätter hållpunkter därute i ytterfältet.
Vad jag ska äta till middag,hur jag ska tillbringa min kväll osv. Så får jag då lite fäste.

Och sen i ytterligare yttervarv så räcker det ju inte med det.
Då går jag in och kontrollerar mina medmänniskor som inte är ett dugg hjälpta av det.
Styr och domderar och föreslår,med mild stämma och manipulation.
För att döva och lindra mina egna plågor.
Ge mig själv näring och bekräftelse att jag är viktig och behövd.

Men det är så tungt att vara i denna sankmark som inte bär.
Så då går jag ut igen i ytterfilen och försöker snäva in kurvorna så att de passar mig.

Man kanske måste ända in,innan man kan bygga på med verklig substans som bär?
Klafsa runt där i medberoendeträsket som mulletant brukar beskriva det.
Det kanske är mitt eget träsk jag vandrar runt i egentligen?

Som inte så mycket har med min drickande partner att göra.
Men jag väljer att fokusera på detta yttervarv som någon annan representerar och som då om de faktiskt anpassar sig,ger mig lite lindring.

Så frågan är ju,hur ge sig själv lindring.
Ångestminskning,sinnesro och framtidstro.

Att tro att livet bär med endast mig som medpassagerare i min båt.
Kasta ut alla vänner,bihang partners osv och själv ta över årorna utan att förvänta sig att någon annan kliver i.

Åt vilket håll ska jag ro?
Var är jag på väg?

Det ska Ullabulla försöka ta rätt på i sommar nu när hon har chansen.
I sinom tid så står där någon ny kärlek som förtrollar och förtjusar mig och får mig att glömma vett och sans igen.

Dunkelt. Om det vore dunkelt inuti mig så vore jag ju nästan tacksam.
Detta gnisslande skrapande och frotterande.
Av hjärnbarkens insida och känslornas ytterligheter.

Läser bra bok: Att gå sönder och bli hel igen.
Den handlar visserligen om otrohet,sveket och hur man av det går sönder och sen får jobba på att bygga ihop sig igen.

Och det är där jag är om än av annan orsak.
I uppbyggnadsfasen som vissa dagar går så vanvettigt långsamt.
Jag tänker att jag inte tar mig en millimeter åt rätt håll,bara bakåt.

Jag vet att det inte är sant.
Jag får mer och mer förankring i min egen verklighet.
Men ibland,när jag är mitt i en tråkig känsla eller stämning så känns det så övermäktigt.
Jag vill bara bli befriad och struntar just då om en buss plötsligt skulle få för sig att meja ned mig.
Inte så att jag har självmordstankar,mer en sorts "det skulle jag skita i"

Jag som alltid varit så levnadsglad,livskraftig modig och jag vet inte vad.
Jag struntar tom i att det snart är sommar och de ljusa nätter vi har utanför fönstret.

Om jag då åtminstone hade en alkis att skylla på ;-)
MEN jag flyr inte.
Jag gömmer mig inte.
Jag använder mig inte av alla de copingstrategier som jag hittills i mitt liv alltid gömt mig i.

Och det är ett friskhetstecken och en framgång för att vara jag.
Förhoppningsvis är denna buckliga tvättbräda snart lite mjukare att gnuggas mot.
Sov gott alla vänner därute,drinkare och vi på andra sidan som är så mycket förståndigare...

Jag stannade för ordet dunkelt. Vet inte vad du tänkte på men försökte minnas precis vad det var som hände just den dagen, den gången. Det hade sjunkit undan men sen kom jag ihåg.... så typiskt mig, att han hade frågat om jag kunde fixa en sak och jag svarade först att det går bra. Sen uppstod en komplikation för mig och då kunde jag inte säga det, kände mig bunden till mitt 'löfte' som egentligen bara var en 'vardaglig problemlösning'. Jag blev fångad i det och sjönk in i hur jag skulle lösa det..... Utan att rakt kunna säga: du, det uppstod ett bekymmer, kan vi göra på ett annat sätt? Nej, se det fanns inte i min möjlighetssfär att säga så. Istället fick det bli så (jag tror att jag ville, eller hoppades att det skulle bli så) att han såg att jag var dyster och inåtvänd och frågade.... och då sa jag... och då sa han 'men herregud, det är ju inget problem alls!'
- Jasså? Säger du det? Hoppsan?
Hur mycket har jag inte gjort, löst, fixat utan att fatta att det går att be om hjälp, det går att ändra på saker när omständigheterna förändras - och just nu när jag skriver (som så ofta) inser jag, kan jag skriva i klartext, att hindret att fråga om en förändring är att det var mina behov.... och mina behov, särskilt om jag föreställer mig att nån annan har nån slags synpunkter på dem, är inte, får inte, vara viktiga.... får absolut inte ställa till det för nån annan på nåt sätt. Gud så patetiskt och martyriskt det är när jag ser det så här i klartext, Tack Ullabulla för din input. Det var ordet dunkelt som förde mig hit. Till denna del av mitt träsk. Just på detta sätt har jag haft så stor hjälp av skrivandet här och just på detta sätt har det en helt annan nytta än en dagbok utan respons. Och, ibland tror jag, mer nytta för mig än ett terapeutiskt samtal. Hos mig föds insikterna medan jag skriver, som nu.
Tack igen, för 'dunkelt' och för ditt delande! Önskar dig en bra dag?/ mt

Ditt ord får mig att gå igång på mitt sätt och tvärtom.
Och nu när jag för första gången i mitt liv inte rationaliserar,eller jobbar bort allt det onda inne i mig så blir det också som jag beskriver det övermäktigt ibland.

Men sen,när stormen har bedarrat lite så kan jag se att där det förut fanns "dunkla" känslor nu är rent och blankt.
Lite som ett pånyttfött barn kan jag känna mig ibland,även om det oftast inte varar så värst länge..
Så jag tror jag måste fortsätta i mitt virrvarr,eller rättare sagt virrvarret fortsätter vare sig jag vill eller inte.
Jag tackar också min gud för terapeuten som jag kan lyfta luren till när jag glider iväg alltför långt åt fel håll.
Hon kan hojta till så jag rätar upp mig.

Min offerkofta är kanske lite eljest.
Jag tycker inte det är så värst synd om mig.
Jag tycker mer att det är rätt åt mig och minsann vad jag borde förvänta mig när jag är en så usel människa längst inne.
Bara det är ju absurt.
Jag är inte usel,någonstans.
Men inför mig själv innerst inne är jag det.

Terapeuten bad mig att plocka upp min lilla flicka i knät och säga något snällt till henne så att hon skulle känna att hon dög.
Men fast det var jag själv som plockade upp henne så hade jag inga ord alls till övers.
Inget som jag riktigt kunde stå för,till den lilla flickan som så väl behövde få höra något snällt.
Så det finns utvecklingspotential :-)
Hon ska få hoppa upp en stund hos mig varje dag och jag ska börja med att stryka henne försiktigt över håret och bara låta henne sitta där.
Tids nog kommer kanske orden till mig för att ge henne tröst.

Jag kanske är lite väl framfusig,ärlig i överkant och lite av en dramaqueen.
Men jag förlöser både mig själv och andra pga att jag är så transparent och delar med mig av mina våndor.
Också mina nära brukar få hjälp av mina tentaklar och tvingas se inåt.

Det som också gör mig ledsen i nuläget är att jag i relation med min sista man vågade vara tydlig.
Det här behöver jag,det här vill jag och då blev jag för besvärlig.
Han orkade inte med,mäktade inte med de behov jag hade och behövde.

Jag var nog delvis för krävande och bad honom om saker som var mina att bära.
Men det gör mig samtidigt ont att det som för honom var ett varande i nuet inte bar för att kunna förankra det mer på djupet.

Men det är ju hans resa, hans behov.
Hans ovilja att inte se mer än nuet och inte våga eller kunna planera framåt pga omständigheterna i hans liv.
Där någonstans krockade vi så här i början av vårt vuxenliv utan ansvar för andra än oss själva.

För mig som medberoende och med noll självkänsla så blev det ett bevis på att jag inte dög eller räckte till.
Eller fanns med i hans liv som en viktig komponent.
Kanske var det så när han innerst inne synade sina motiv,kanske inte.
Han är inte lika meddelsam som mig och jag får se mig om i stjärnorna efter svaret.

Hur säger man sånt till en partner som står där och hoppar ivrig att få komma igång med det nya livet medan man (han själv) har fullt upp med att hinna ikapp sig själv.

Nåja,Ullabulla jobbar på att minska sina cirklar och känna lugnet i att hur det än blir så blir det bra.

InteMera

Kommer osökt Ullabulla att tänka på några kloka ord jag läst nånstans, efter att ha läst din vånda över att du känt du "varit för mycket" i förhållande till männen i ditt liv:
"You are not too much,
He just wasn't enough"

Solsken på vägen till dig!

Jadu,den var fin..
Visst kan det vara så.
En intensiv människa kan nog vara för mycket tom för sig själv.
Därför söker jag svalkan och kanske tom lite likgiltighet i min partner för att kunna bromsa in och stanna upp.
Men visst,känslan av att vara vald och självklar måste få finnas där.

Måste ju behöva det då..
I alla fulla fall. Lååångt samtal med nyaste exet igår.
Fina reflexioner om livet och han ledde mig lite grann in på spåret om ett vi igen då vi båda tycker om att fantisera om vad vi ska göra när vi blir stor.
Vi är i samma läge att vi faktiskt just nu står i vägskäl och kan välja en ny bana/väg.

Kontakten var fin,men jag har lovat både mig själv och honom att inte lägga in förväntningar på relation om vi håller kontakten.
Nåväl..i morse fortfarande inne i ett litet rus av det fina samtalet så skickar jag iväg ett mail med lite mer surr om vad vi pratat om igår. Kände mig så nöjd med tonen i brevet och det kändes riskfritt och bra att skicka det.

Sen kommer då insikten under em att nu har jag gjort det igen..
Manipulerat och smugit in mina kärleksbudskap,blottat mig och visat var jag står igen.. som att han inte redan vet det?
Jag såg det inte då och det tog visserligen bara några timmar så insåg jag mitt misstag.
Och jag har gjort det så snyggt,liksom smugit in små liknelser eller tankespår som leder till en viss riktning.
Insikten slog mig i magen och jag blev först så arg på mig själv för min brist på impulskontroll.

Sen tänkte jag,är det kanske han som triggar och manipulerar mig egentligen?
Han visste precis på vilka strängar han skulle spela så att han fick sin bekräftelse på att han fortfarande är älskad.

Att vara i relation till någon vare sig det är en avslutad eller pågående relation är trixigt och snårigt.
Kärleken är en stark drivkraft och lurar av oss vett och sans ibland.
Jag hoppas att det ska återkomma och tvinga mig ned på basicnivå där jag egentligen befinner mig för det mesta.

Men detta med förnekelse och behovet av att liksom sätta dimmer på de vi är eller vad vi upplever.
Just för att verkligheten är för tuff ibland och därför väljer vi att lägga lite softare eller tom helsvart mörker på den så att vi slipper konfrontera oss själva.

På hur man när man är "på fyllan" eller om jag översätter det till mitt tillstånd: helt och fullt i medberondets makt.
Då man liksom hänger sig åt,lider med eller lider alldeles själv och inte har en normal känsla i kroppen.
Allt är liksom antingen förvridet och uppförstorat.
Eller motsatsen kallt stumt och hårt.

Det där normala med svängningar upp och ned i balans mående och känsla som bara sakta guppar upp och ned i en.
Dvs man är i sig själv och med sina känslor och de får komma och gå utan att man förstorar upp dom eller försöker stöta bort dom.

Om man sammanfattar det,man är i normala gängor.
Och hur medberoendet sätter det där ur spel.
Efter ett tag har i alla fall jag känt skillnaden när jag trillar iväg på mina banor där jag liksom minskar och krymper och mår så fruktansvärt dåligt.
Kan bara se i tunnelseende och har ingen vidvinkel alls.

Men sen,när man av någon anledning tar sig ur den känslan så öppnas världen en smula.
Ungefär som när man haft väldigt ont rent fysiskt och smärtan släpper.

Då öppnas man upp lite igen och vågar kliva ut och se att solen fortfarande lyser och allt är som vanligt igen.

Vilken oerhört skön känsla det är.
Och när man är i en situation med en alkoholist och liksom gör om hela sanningen för att orka leva kvar,eller för att man inte orkar se.
Då får man använda så mycket kraft till just det.
Att mörka och förneka för sig själv den verklighet som råder.
Man har tappat förståndet som de säger i alanon.

Just nu är Ullabulla i verkligheten. Hoppas att jag får bo där ett tag nu,det vore väldigt välkommet att få vila i det.
Jag vet inte om jag vill kalla det sinnesro,mer bara en sorts normalitet som jag ju egentligen vet att jag har inom mig får ta plats

Så därför skriver jag :)
Allt känns rätt och bra just nu. Min flytt till ny bostad är påbörjad. Exet är inne på behandlingshem. Mitt nya ex och jag umgås lite som vänner.
Mitt gamla arbete håller på att nedrustas och avslutas och jag känner mig bitvis som pånyttfödd.

Säkert ramlar allt över mig igen om någon/några månader.
Men jag har iaf påbörjat en möjlighet för mig själv att starta på ny kula.
Känns bra.

Och just nu är vi på steg 2.
Det handlar i stort sett om att släppa kontrollen på allt jag inte kan påverka till någon annan,gud alanongruppen eller en högre makt.
Knepigt och svårt,men jag börjar äntligen få greppet om vad som menas,för mig i alla fall.

Det lästes upp en text från någon an böckerna vi har tillgång till i gruppen.
Där beskrevs en kvinna som försökte ta ansvar för allt och alla i hela världen.
Hon höll såklart på att dräpa sig,men hade inte förmågan att sätta stopp för sig själv.
Kontentan var,att när hon hade räddat alla så var hon ändå inte nöjd..

Och just så är det på något sätt.
Om jag lyckas nå och hjälpa och rädda någon från en situation eller känsla så är jag inte nöjd där.
Då ska jag utvidga min cirkel till att omfatta även en annan person,mina cirklar räcker liksom inte till.
Jag blåser upp dom större och större tills de spricker.
Schplätt så ligger alla känslor och all frustration för mig att beskåda.
Antingen mina egna eller den jag så förtvivlat försökt hjälpa.

Allt i en god ambition förstås.
Att det ska vara så svårt att sätta sunda gränser för sig själv.
De här linjerna på vad som är rimligt och inte blir utsuddade och blir liksom alltmer osynliga.

Men när och om jag lyckas backa tillbaka och in i mig själv och inte flyr från min egen inre övertygelse så kommer det sakta lite blyertsstreck runt mig som jag kan se.
Jag hoppas jag kan fylla i de med bläck så småningom.

ord "släppa taget"
Triggar igång mina tankebanor.

Varför är det så svårt att släppa en missbrukare?
Vad är det med dom,eller oss som skapar förbund så starka så att vi nästan inte förmår att klippa.
Varför sitter jag här nu efter tre år och har äntligen en känsla inifrån och ut att nu äntligen är det gjort.

Det är inte han som har legat på,tjatat ringt vädjat.
Det är jag som har haft ett inre tvång att kolla,höra visa omsorg.
Är det någon sorts modersinstinkt,att annars dör han?
Likt att man vårdar ett sjukt barn,eller försöker ge en vän sitt stöd.
En drunknande som sjunker om vi inte är där och håller de vid vattenytan?

Jag ska klura lite på den.
Jag förstår mig inte på mig själv och långt efter att själva kärleken mellan mig och mitt drickande ex tog slut så var jag där och petade och pillade.
Kanske inte agerade så regelrätt medberoende längre.
Men kunde likafullt inte hålla mig helt ifrån kontakten.

Diskuterades på alanonmötet i Torsdags.
Ett exempel gavs på hur man tex stämmer möte med en person man vet alltid kommer försent.
Ändå dyker man upp i tid och har redan innan byggt upp lite harm som då förstärks när personen kommer försent.
Vilken förslösad energi.

Och just så gör i alla fall jag ofta.
Bygger upp en förväntan,ett hopp och sen en harm när mina förväntningar inte infrias.
Vem är det som är korkad i det?

Jag eller den som gör mig besviken.
Så nu ska jag försöka se hur ofta jag bygger upp såna små berg för mig själv istället för att låta de plana ut och bara ta ett stort kliv över det som jag vet kommer att bli som jag inte tänkt mig.
Kanske blir det lättare och bättre att leva då?

Såhär,snart tre år efter att jag började skriva här.
Jag håller nu sakta på att tillfriskna.
För första gången,på riktigt.

Jag har tidigare trott att jag varit på god väg och det kanske jag bitvis har varit.
Men jag har bara lyft hela medberoendeproblematiken över på andra och annat för att slippa ta itu med grundproblemet,fröken Ullabulla.

I Oktober när jag klev in på Alanon i kombination med min medberoendeterapeut så hade jag fått nog.
Nog av mitt eget agerande,min egen brist på klokskap och sunt förnuft.
Min irritation över bristande kontroll på mitt eget själsliv och mina egna impulser..

Först där och då kunde jag helt och fullt inse att jag hade förlorat kontrollen över mig själv och mitt liv.

Sakta sakta har tumskrivarna dragits åt kring min själ och skruvat ur både tårar smärta och värdefulla insikter.
Sakteligen har jag kunnat införliva en del av dom i mig och mitt liv.
Erkänt hur svag jag egentligen är om jag tar av mig alla mina medberoenderoller som fullständigt kryllade runt mig.
Jag hade stora problem att tom i nära relationer med väninnor eller partners vara bara jag.

Jag var den förstående väninnan,den medlidande släktingen eller den överbeskyddande mamman osv.
Nästan aldrig någonsin var jag bara jag.
För hon fanns inte.
Jag var tvungen att upptäcka henne på nytt och bjuda in henne att ta plats.
Visst fann det spår och stråk av en vettig människa.
Visst fungerade jag bitvis.
Men jag behövde allt mindre för att gå igång.
Liksom i brist på en "riktig" alkis i mitt liv var jag tvungen att spinna garn av lite och ingenting.

Och när jag märkte att garnet brast så brast även jag.
Jag behövdes inte och skulle alltså ta ett eller flera steg tillbaka i de allra flesta situationer där jag tidigare agerat,tagit kontrollen och känt mig duktig och viktig.

Och vilken sorg och smärta det har inneburit.
Vilken abstinens det har varit och vilket tomrum det fanns därinne i mig.
Min egen självbild har fått revideras helt och ersättas av en mindre ullabulla som bara har rätt till sin egen plats och inget mer.
Ska hon ha något mer så måste hon vänta på en inbjudan istället för att kliva in.

Och i takt med dessa insikter så lägger sig det nya livet sig på plats. Bit för bit.
En dag i taget.

Jag säger bara,gå till alanon.
Jag gick dit i 20 år,väldigt sporadiskt men ändå.
Först nu med full desperation i mitt liv utan alkoholist,utan medberoenderelationer kunde jag sakta ta till mig alanons fantastiska budskap.
Sent skall syndaren vakna ;)