Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.
Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.
Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?