Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

Ja varje dag är en kamp mot friheten!
Det känns som jag aldrig kommer bli riktigt fri än på ett tag iallafall eftersom jag fortfarande är beroende av honom av vissa anledningar. Jag försöker att lösa det men allt går så sakta från tanke till handling som bekant ? Behöver nån som sparkar mig i baken hela tiden! Känns som jag skulle vilja flytta härifrån o få en omstart om det kunde vara möjligt. Det klart det är möjligt men det krävs så mycket energi o handlande från min sida för att det ska hända nåt o som jag inte har.

Känns som jag vill prata med exet om hur han förstörde den här viktiga dagen som vi samlats med våra familjer för att fira med att svika oss ännu en gång o inte kunde hålla sig. Vill inte att han ska komma undan med det här utan att få veta hur vi känner. Han kommer att bli arg o jag kommer ledsen men vill ändå säga det..
Tänker jag fel? Hur säger jag på bästa sätt för att det ska gå in?

Bedrövadsambo

Säg till honom "jag blev ledsen och besviken när..." Han kan aldrig ta ifrån dig din känsla eller diskutera bort det. Det är alltid bäst att utgå från sig själv och "jag tycker/känner/upplever..." istället för att säga "du är en idiot" typ. Även om man känner så är chansen minimal att budskapet når fram då. Känner man sig angripen så försvarar man sig, och anfall är ofta bästa försvar.

Jag ska absolut lägga fram det på det sättet o chansen är större att han tar till sig det jag säger då. Tror ändå han blir arg hur jag än säger men men..

Precis som du skrev först så vill du att han ska få veta hur vi (skrev du) eller åtminstone du känner. Fundera på om du ska ha barnets/barnens känslor med i det du säger. Jag skulle föreslå att du pratar för dig. Du skrev också att du inte vill att han ska få komma undan.... Jag har all respekt för dig och dina känslor, det har jag verkligen, men gör klart för dig om ditt största behov är att tala om vad du känner eller att han inte ska få komma undan.
Jag håller helt med Bedrövadsambo om att du ska tala utgående från dig, berätta om dina känslor, din besvikelse. Försöka undvika att han känner sig angripen.
Du skriver att han kommer att bli arg och ledsen, men du vill ändå säga det. Antagligen blir han arg och/eller ledsen. Klokt om du inte förväntar dig nåt annat. Det är helt rätt (tycker jag) om du vill tala om vad du bär inom dig. Undertonen, att du vill komma åt honom, förstår jag - och det kan jag tro att du gör, kommer åt honom på nåt sätt, men du har själv skrivit hur du tror han kommer att reagera.
Du är på helt rätt spår, tror jag, när du i början skrev 'Varför lär jag mig aldrig?' Fundera över det. Jag skulle önska dig att du kunde släppa taget!!! Inse och ta till dig det smärtsamma. Du kan inte ändra på honom och hans missbruk.
Det du kan är att jobba med är dig själv. Din frihet. Skapa ditt liv utan förhoppningar och förväntningar på att han ska vara och bete sig som du önskar.
Det låter säkert hårt men jag menar inte att göra dig illa. I mina ögon ser jag bara att du har så svårt att släppa taget om honom - så som de flesta har efter en lång relation.
Till sist: du vill tala om vad du känner. Gör det. För din skull. Förvänta dig inget av honom. Säg det du har på hjärtat, för att du behöver säga det, och sätt punkt sen. Eller skriv. Även om han inte läser, eller du inte får veta om han läst för att han inte svarar, så har du fått säga ditt. Då handlar det om dig och ditt behov att säga vad som hände i dig. Inte vad du vill med honom. Ser du skillnaden?
Jag önskar dig verkligen frihet och allt det bästa trots att det kanske inte känns så när du läser.
Tisdagskram och allt det bästa / mt

Bedrövadsambo

Jag håller med Mulletant. Om du ska konfrontera ditt ex ska du göra det för att du behöver göra det. För att lätta på trycket. Förvänta dig ingen förändring eller aha-upplevelse från honom, då är bara risken stor att du blir besviken.

för ditt långa svar o förlåt att jag inte har svarat förrän nu. Du skriver så mycket tänkvärt och sant men jag kan inte riktigt tänka klart när jag är i den här "karusellen" Jag har inte pratat med honom än o vet inte hur jag kommer göra.
Det är bara för att jag är beroende av honom pga våra djur som jag inte kan släppa taget. Jag har inga känslor för honom längre o vill inte ha honom
tillbaka! Jag önskar så att jag kunde komma på nåt sätt att lösa det så jag inte behöver ha någon kontakt längre.
Stor kram ??

Tröstlös

Kära Izzy!
Har läst i tråden hur många år du kämpat med din alkoholist. Själv lever jag med en missbrukande läkare som har varit nykter men börjat dricka igen. Det som jag känner igen från din berättelse är hur den sjuke kan få alla problem fokuserade på sin partner. Hur otroligt manipulativ en missbrukare är. Att från ingenstans hitta förklaringar som låter så rimliga till sitt beteende är de makalösa på. Vet inte hur många gånger jag själv trottt på allt han sagt mig. Det är väl så att det är så smätsamt att erkänna hur lurad man har blivit och blir. Numera tror jag inte ett ord han säger är sant. Utgår ifrån att allt han säger är bara för att lugna och lura mig. På det viset blir jag inte så besviken som jag förstår att du blev i samband med släktfirandet. Min mans drickandeär inte i så stor omfattning men beteendet är exakt detsamma. Det är intemängden alkohol som avgör hur han uppför sig. Jag har också svårt att se det som en sjukdom men du kan vara övertygad om att han kommer inte hålla löften och överenskommelser hur mycket han än lovar. Det är den bistra verkligheten. Jag gick på alanon när det var som svårast i våra liv och var också på en anhörigvecka genom Nämndemansgården. Det var det som fick mig att få ny energi och kraft. Jag skulle råda dig att ta kontakt med socialen och berätta om hur du mår och din dotter. Vi fick hjälp genom kommunen som bekostade både min mans vistelse och anhörigvecka för mig och barnen. Det kanske inte fungerar där du bor men det kan vara värt ett försök. Att träffa andra och se och höra att man inte är ensam om problemet är väldigt läkande. Jag önskar digallt gott och en stor Kram.

Du behöver inte alls be om ursäkt för att dröjt med att svara? Jag förstår att du kämpar på i den takt du orkar med. Men visst skulle jag önska dig kraft att få till den avgörande förrändringen som kanske handlar om djuren. Det mönster jag ser är de långa uppehållen i ditt skrivande och ibland har jag funderat på vad du gör och vad det händer i 'mellanrummen'.
Skickar en sommarkram, hopp och styrka till dig❤️?? / mt

Är det någon här som vet något bra behandlingshem el annan hjälp man kan få om man är ung vuxen med psykisk ohälsa?
Så tacksam för svar ?❤️

Jag ska kolla upp det där!
Ja här går det upp o ner som en berg o dalbana. Ena dagen tycker jag det känns ganska ok men nästa dag kan det vara hemskt och jag vet inte vad jag ska göra o ta vägen.
Hoppas du har det bra!
Varm kram ?

Tack för hälsningen gulliga du, det värmer ?
Här kämpas det på som vanligt, ibland är det bättre o ibland sämre. Men jag är på rätt väg iallafall.. det tar tid att finna sig själv. Försöker att sätta gränser o lära mig att säga nej o säga vad jag tycker är rätt o fel.. små små steg framåt åt det håll jag väljer och som känns rätt för mig..

Hoppas du har haft en riktigt skön sommar MT ☀️
Stor kram ?

sparrad

Jag har varit ihop med min sambo i 9 år. De sista åren har det blivit värre med drickandet. Han dricker cirka 6 glas vin/kväll måndag till torsdag. Sedan drar helvetet igång ännu mer, han dricker 2 bag in box varje helg och på söndagar när vinet är slut så dricker han 2 st 6-pack öl 3,5:or. Jag har sagt att jag tycker han dricker för mycket och han hittar bara ursäkter och lägger över problemet på mig och hittar ursäkter för att få dricka. Jag klarar inte av att lämna honom och jag har blivit medberoende som "skyddar" när andra påpekar att han dricker för mycket. Jag hatar all tid jag är hemma, att vara på jobbet är en befrielse. Han är alldrig verbalt eller fysiskt elak men det är ju ingen ursäkt, jag hatar mig själv som inte klarar av att lämna honom. När han dricker äcklas jag av honom och känner hat och avsky. När han inte dricker är han hur go som helst. Jag är så jävla olycklig och tycker också så synd om min son som får växa upp i det här. Varför är det så svårt att lämna. Då tänker jag att om jag lämnar honom så kanske jag missar om han lyckas bli nykter och så förlorar jag honom till någon annan, jag vet att det är sjukt att tänka så. Har sökt till alkoholmottagning där jag bor som erbjuder anhörigstöd men avbokat då jag fått dåligt samvete och att det känns som att jag går bakom ryggen på honom. Jag blir så arg på mig själv för att jag fegar ur. Hur ska jag gå vidare? Jag är så jäkla olycklig just nu. Varför ska det vara så svårt att lämna, om inte i alla fall för min sons skull

känner igen mig i mycket av det du skriver även om min särbo ”bara” dricker/häller i sig torsdag-lördag! Tycker han är löjlig, bekräftelsetörstande, tre-årsnivå mm när han dricker! Tänker precis som du ”tänk om han slutar om jag gör slut eller ännu värre slutar för någon anans skull”! Har dålig framtidstro när det gäller oss så jag har tröttnat på att fostra och tjata och därmed tystnat. Ibland får jag ett utbrott och ångrar mig efteråt för om han mot förmodan lärde sig nåt av det känns det inte som det är jag som kommer att ha ”nytta” av det! Jobbar jag för någon annans framtid med honom?? Helt sjuk känslor och tankar, jag vet! Och har blivit snål med mig själv eftersom hans drickande tär på mig! Älskar egentligen att ge och vara kärleksfull så denna ”snålhet” passar mig inte alls!

sparrad

Så skönt att skriva här och få respons. Känns skönt att höra att man inte är ensam. Hur är din sambo med familjeträffar etc? Dricker han då också? Det gör min sambo. Jag hoppas att vi kan finna stöd i varandra. Så skönt att skriva här med någon som förstår. Känner du också ångest dagligen? Varför kan man inte bara lämna, varför ska det vara så svårt. Jag blir så trött på mig själv som inte vågar ta steget. Vi kanske kan ge varandra styrka o det här. min sambo har redan pratat om vin ikväll, idag är han hemma från jobbet och jag fattar varför men han skyller på att det beror på annat?Kramar till dig.

sparrad

Mitt meddelande under ditt inlägg var till dig men glömde skriva ditt namn

sparrad

Så skönt att skriva här och få respons. Känns skönt att höra att man inte är ensam. Hur är din sambo med familjeträffar etc? Dricker han då också? Det gör min sambo. Jag hoppas att vi kan finna stöd i varandra. Så skönt att skriva här med någon som förstår. Känner du också ångest dagligen? Varför kan man inte bara lämna, varför ska det vara så svårt. Jag blir så trött på mig själv som inte vågar ta steget. Vi kanske kan ge varandra styrka o det här. min sambo har redan pratat om vin ikväll, idag är han hemma från jobbet och jag fattar varför men han skyller på att det beror på annat?Kramar till dig.

dricker ”lagom” eller inte alls när vi umgås med människor som dricker normalt. När det är jobbrelaterade saker är det likadant! Blir som en fasad som gör mig ensam eller vad man ska kalla det! Sen dricker han skallen i bitar tillsammans med likasinnade! Vårt förhållande är uppdelat i två kapitel! Under kapitel ett drabbades jag hårt av hans dåliga spritsinne! I maj orkade jag inte mer utan gjorde slut. Jag ägnade sommaren åt att ta hand om mig själv, tänka och fundera över hur jag vill ha mitt liv. I slutet på augusti började, efter moget övervägande av mig, kapitel två av vårt förhållande! Låter konstigt kanske att man går tillbaka! Men som för många andra i samma situation så finns det en fin människa som man älskar djupt bakom det där missbruket! Jag har varit tydlig med vad jag inte kan leva med: dåligt spritsinne, svek mm! Han har hittills respekterat detta. Dricker gör han fortfarande men inte lika mycket! Han har satt upp regler för sig själv och sitt drickande ex ingen starksprit (som han säger är orsaken till dåligt spritsinne). Allt eftersom tiden går blir jag på ett sätt tryggare, vi har det jämförelsevis lugnt och bra. MEN det är ju ändå inte ett helt vanligt förhållande även om det har blivit bättre och lugnare! Han är fortfarande full emellanåt, på en nivå som är jobbig. Varje fredag är han rejält full och då vägrar jag umgås med honom. Han förstår inte varför för han blir ju inte elak. Men jag vill inte ägna mina fredagar åt att lyssna på hans fåniga fyllesnack!

sparrad

Hur har du det en lördagskväll som denna? Här är det ångest. Ångest för att sambon sitter i sin jävla fåtölj och dricker...IGEN. Jag förstår inte vad som är så underbart med den där f..bannade alkoholen. Japp 1,5 bag in box har han hällt i sig sedan igår. I såna här situationer vill jag skrika svära och få utbrott på honom....men jag har min son att tänka på. Så jag sitter i min sons rum och tittar på tv med honom. Och så får fyllot sitta för sig själv ute vardagsrummet. Just nu är jag fylld av hat och avsky som jag brukar bli när han är så här. Hur ska han förstå att han gör mig och sonen illa psykiskt när han blir full. Det börjar synas på honom att han dricker för mycket, sån där svullenhet och fyllenäsa. Det är nästan så jag hoppas att hans chef börjar fatta att något är fel och gör något. Jag förmår inte det just nu. Hur ska jag lägga fram att han sårar mig, att han gör mig illa och att jag får ångest varje fredag och inte vill gå hem. I veckorna sköter han sig trots allt än så länge även om dricker. Jag hatar och älskar honom. Men han förpestar mitt liv. Kramar från en förtvivlad