Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

så är ju sexualiteten ett laddat ämne, relationer komplicerade. Så... det finns en och annan man som hörs tänka – känna– som du gjorde, Pi. Inte lätt att veta om det är skämt eller inte.

Rosen

Trodde nog det. Fast som jag lärt genom åren så ligger där ett uns av sanning?.

heueh

gjorde en skarpsinnig observation tidigare som jag har funderat mycket på, och som jag tror är helt korrekt. Där fanns en indikation på att ett återfall var på gång; det var när mitt fokus skiftade från de positiva sidorna med nykterheten till de negativa sidorna av drickandet. En himmelsvid skillnad, åtminstone för mig. Jag har alltid försökt se positivt på livet, att hitta en liten guldkant även i den dystraste av gråa dagar. Det här kommer inte av sig själv, jag måste aktivt jobba med det. Jag har en tendens att förstärka mina egna känslor, så om dagen börjar dåligt så kommer den bara att bli sämre, enbart för att jag ser till att den blir det.

Om jag i stället ägnar min morgonpromenad åt att tänka positiva tankar, att hitta något som gör mig glad och rofylld, om det så bara är hur solens strålar bryts när de skiner genom lövverket, så blir dagen bra. Den där lilla grodden av positivt tänkande kommer att växa och hjälpa mig att ta livet med ro, att inte jaga upp mig i onödan över småsaker. Ta till exempel det här strulet med hunden; efter några dagars grubblande var jag helt övertygad om att jag skulle bli tvungen att döda min hund, i stället för att se det som det är: Han kan vara hur folkilsken som helst, om jag bara ser till att han inte under några omständigheter kan lämna tomten så är det ju inget problem. Vi har bott i lägenhet i fyra år, vad spelar det för roll om han får hålla sig inomhus i någon månad till?

Jag är lättlurad, en duktig säljare skulle kunna pracka på mig stringtrosor trots att jag bara gått vilse i köpcentrat, men det innebär att jag kan också lura mig själv. Om jag bara övertygar mig själv om att det finns något positivt i allt som händer så kommer jag att tro det. Som när jag fick fortkörningsböter för inte så länge sedan, det är ju trist men om jag tar det lite lugnare framöver så kommer jag ju att spara en massa pengar på bensin.

Däri vill jag nog påstå att en av de stora fördelarna med det här forumet ligger; om jag skriver ofta så kan jag följa mitt eget mående och kanske i framtiden undvika att en negativ känslospiral leder till ett återfall.

Ha en bra start på veckan!

Vi får väl hjälpa varandra hörinne så gott det går ?. Känner väl igen det där med att förstärka sina egna tankar. Och vikten av att se positivt på saker. Inte alltid lätt. Avskyr när jag hamnar i en negativ spiral. Umgås helst med såna människor där man kan prata allvar och om dystra saker, men där man sen lyfter upp varandra ur hålet, med skoj och skämt och lite positivt. Det är därför jag är så förtjust i dina inlägg, tror jag. De beskriver och betraktar världen på ett humoristiskt sätt och med lite självironi. Stringtrosor? Vi får hoppas att du inte travar vilse på damavdelningen... och hur tror du att du och hunden skulle hantera en sån klädsel.

Du kan göra som Madonna (eller är det Lady Gaga?) – ha stringen utanpå jägarbrallorna när du är ute och går med hunden!?

heueh

påminde mig om en annan episod som faktiskt har hänt, för länge sedan. Jag var på semester i glasriket och gick och botaniserade i ett av glasbrukens presentbutiker när en säljare visade mig en glaskaraff. Klumpen i botten var lite asymmetrisk och den var överhuvud taget lite annorlunda i formen, men säljaren sade att den prydde sin plats på varje matbord, så jag köpte den. Den påminde mig om något, men jag kunde inte komma på vad. Först när jag hade gäster och såg damernas blickar insåg jag att där, mittpå matbordet, fylld med vitt vin, tronade en gigantisk penis.

heueh

mitt förråd av invektiv. Jag är lite gammaldags och använder dem inte dagligen, så när något går snett kan man höra mig använda uttryck som "nedrans", "attans" eller "jäsiken". Det där får sällan avsedd effekt, folk har en tendens att börja fnittra när de hör dem. Jag minns en gång då jag kallade en person för "luspudel" och resultatet blev att han snabbt vände sig om varpå jag såg hans axlar skaka på ett misstänkt sätt. Jag tror inte han grät. Problemet är att hitta rätt miljö för denna min expedition till svordomarnas förlovade land. Förr kunde man köpa några wienerbröd och ta en fika ihop med ett gäng borstbindare, men dagens borstbinderier är inte vad de har varit; de är automatiserade och befolkas av timida människor som uttrycker sig med emojis.

Så nu ska jag börja spela golf. Jag har förstått att Sveriges golfbanor utgör den mylla utifrån vilken en formlig springflod av nya kreativa invektiv emanerar. Visserligen riktar sig dessa uttryck i första hand till bollar, klubbor och sand men kan lätt appliceras på bilister och tanter i kassaköer. Jag var iväg och köpte klubbor, bollar och små träpinnar igår och ska gå en kurs om ett par veckor. Egentligen ska man också bära rutiga, mångfärgade byxor och skor med spikar under men det får vänta ett tag. Jag vill först se vilken ipm-rating jag kan uppnå (Invektiv Per Minut). Hur många gånger man slår på bollen och missar lär ska ha en viss inverkan på kreativiteten i ens uttryckssätt, såväl som om man träffar och ser bollen flyga ut i skogen eller ner i en sjö. Det sägs ska finnas ett övningsområde hos den lokala golfklubben, jag ska åka dit endera dagen och tjuvlyssna lite tänkte jag. Jag vill ju inte komma helt oförberedd till kursen.

Ha en härlig dag alla!

heueh

Det har jag varit övertygad om ända sedan jag var ung. I den här vissheten har inte funnits de vanliga ingredienserna; hårt arbete, smarta placeringar eller målinriktat sparande. Nej, jag har alltid känt mig förvissad om att det kommer att hända snabbt och enkelt; jag vinner på lotteri, jag ärver en massa pengar av en släkting jag inte visste att jag hade eller jag räddar livet på en unge som visar sig vara barn till en arabisk kung. Den snabba enkla vägen alltså, den som inte kräver något av mig personligen. Det handlar inte om några drömmar; alla drömmer väl om att bli mångmiljonär ibland, nej; hos mig har det handlat om en övertygelse, en visshet som har varit bortom alla tvivel.

Det där har lett till att jag alltid har haft en sorglös inställning till pengar, jag har aldrig brytt mig om att samla dem på hög, eller ens planera framåt mer än en eller ett par månader i taget. De kommer ju att trilla in ändå, förr eller senare. Jag har varit i konkurs mer än en gång men alltid kommit tillbaka, alltid hållit mina borgenärer skadeslösa och aldrig grubblat över ekonomiska spörsmål. Det kan tyckas vara ansvarslöst, men det har gett mig ett rikt liv i stället. När barnen var små och jag fick ett kortvarigt men lönande jobb i USA så tog jag med dom och spenderade de pengar jag tjänade på Disneyworld i stället för på aktier. När jag var ung köpte jag en segelbåt och levde på blodpudding och havregrynsgröt för att ha råd med den, men herredumilde så kul jag hade. Jag har dejtat en filmstjärna, jag har hoppat fallskärm, jag har rest runt i världen och tagit mig tid att uppleva den; jag har levt kortsiktigt men gott.

Så nu, när jag börjar inse att den den lastbilen med pengar kanske dyker upp så sent att jag bara kan använda dem till att köpa en fin kista åt mig själv måste jag påstå att jag ändå är nöjd med min livsfilosofi, oavsiktlig som den är. Jag har fortfarande inga pengar att tala om, men varför börja tänka på det nu? Tids nog kommer jag att sitta där på ålderdomshemmet och muttra om fornstora dar, just nu lever jag ju, på riktigt.

Ha en bra dag!

Rosen

Jag kan inte se det som annat än att du är oerhört rik.kanske inte pengar just, det vet jag ingenting om, men allt annat!

heueh

är sams igen. Ända sedan den där olycksaliga kvällen då han smet ut och råkade i slagsmål har han inte fått lämna huset utan att ha koppel på sig. Det har han ansett som högeligen orättvist och har hållit mig ansvarig för. Han har undvikit mitt sällskap genom att ligga på övervåningen och sura när jag har suttit här nere och han har inte ätit sin mat förrän jag har lämnat köket. Att få på honom kopplet har varit rena rodeon och sedan har han bara gått ut till närmsta buske, gjort sina behov och sedan gått in igen. Våra promenader har varit korta och bara innefattat ett minimum av nosande och kissande.

Men så, i förrgår eftermiddag, regnade det, rätt skapligt. Eftersom jag vet att hunden avskyr att bli blöt så brydde jag mig inte om att ta på en jacka, jag räknade inte med att behöva vara ute mer än en minut. Hunden däremot kastade en blick på mig och sedan bar det iväg på en lång, lång promenad. När vi kom tillbaka var jag fullständigt genomblöt, glasögonen gick inte att se igenom och det lilla hår jag har kvar låg slickat längs skallen som på en argentinsk tangodansör. Det här tyckte hunden tydligen var ett passande straff för mina brott mot hundligheten, för alltsedan dess är sakernas tillstånd tillbaka på vår normala nivå.

Ha en fin dag allihop!

Kanske att din hund erkänner ditt ledarskap?
Att inte äta med dig i rummet ger dig din förstarätt till matskålen.
Att avstå revirpissandet,ger dig rätten att pinka in reviret före honom osv.
Så han kanske inte är sur,utan ger dig din rättmätiga plats som ledare.

Men det är bara en tanke.
Jag kan ju ha helt fel,du känner ju din hund bäst.

Ja, hundar surar ju sällan. Obstruerar inte heller, utan försöker se till gruppens bästa. För att brodera vidare på din tankegång Ulla: regnet hjälper honom i att underordna sig husse, den egentlige ledaren? Spåren av revirkiss suddas ut i vätan och hunden blir lagom stukad, tung i pälsen. Kan det vara så? Intressant att fundera över.

heueh

en annan hund, vilken annan hund som helst, hade jag varit benägen att hålla med. Men den här lilla gossen liknar ingen annan hund jag har haft eller träffat på. Han är envis, självständig och smart, det skulle vara honom främmande att erkänna någons ledarskap över någon annan, han är sin egen chef. Många gånger har jag tänkt att han är en katts själ instängd i en hunds kropp.

Såna är inte så vanliga och tillåter ogärna en överman.
Desto större utmaning om du vill det.

Kan inte låta bli cesars ord igen
"Om man måste använda våld så har man redan förlorat"
Bra devis och lätt att följa om man mest omger sig med mjuka tikar?

heueh

och av en urhundsras dessutom, det skulle förklara en hel del. Jag har i alla fall bokat tid för kastrering om en dryg vecka, inte min favorit men det är vad alla erfarna hundmänniskor jag har talat med förordar, så jag håller andan och hoppas att han inte förvandlas till en hundvärldens Christer Lindarw.