Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

Vi är inte mer än människor. Vi faller.
Jag tänker ändå att hjälp av läkare är kanske ett bra beslut.
Kanske akut men också för att få hjälp med att slippa återfall i framtiden....
Eller undvika/hantera kanske är ett bättre ord...

Vad triggade igång det? Om Du inte misstycker att jag frågar.

"Fall seven times, stand up eight"

Och massa varma kramar

MM

Rosen

Om det blir för illa med abstinensen så ta en taxi till sjukhuset och be grannarna se till din fyrbente vän.
Ibland måste man ha hjälp. Det är ingen lätt sjukdom detta.
Det gör mig så ledsen. Själv har jag tappat motivationen flera ggr i år och vet hur fruktansvärt dålig man känner sig. Men vi är inga dåliga människor som skall skämmas!

heueh

jag visste vad som drog igång det hela. Jag blev som en zombie med ett enda mål i sikte. Det förekom inga resonemang, inga diskussioner med mig själv, inte någon punkt då jag kunde ha hejdat mig. Jag får väl analysera lite mer sedan, just nu skakar händerna så att jag har lite svårt att skriva. I det här läget är det inte bra att vara ensam, men det är tio mil till sjukhuset så det blir lite dyrt att ta en taxi.

Rosen

jag brukar se det som att jag får fnatt i hjärnvindlingarna i brist på bättre förklaringar.
Har man inte rätt att ringa ambulans om man inte kan köra själv? Man kan i alla fall alltid ringa sjukhuset och fråga vad man skall ta sig till.

Det berörde mig
Mycket att du mår så,dåligt. Jag läser mycket här inne men har inte skrivit mer än en gång tidigare. Borde kanske skaffa mig en egen tråd. Brukar läsa det som du skriver heueh och det är så intressant och jag tycker att du besitter så mycket klokskap. Har själv varit många gånger i din situation som du är nu, vet hur överdjävligt det är. Kan du inte ringa efter en ambulans, det gjorde en vännina tiill mig när jag var dålig och behövde avgiftning som ju är ett farlig tillstånd. Jag blev väl omhändertagen och fick fin omvårdnad. Min historia är att jag för ganska många år sedan fick behandling och var efter det nykter i åtta år. Sedan trodde jag att jag kunde dricka alkohol igen men som för så många andra fungerade det inte. De senaste fyra åren har jag kämpat och försökt sluta nu har jag varit nykter i två veckor och vill fortsätta med det. Jag vill inte uppleva bakfyllor och ångest igen, det är minnande av dessa som får mig att låta bli alkohol. Jag tänker på dig och skickar styrkekramar.

heueh

beskriva hur jag mår just nu, på ett så målande sätt att jag kunde gå tillbaka hit och återuppleva det när sugen kommer. Alla här inne har väl varit där jag är nu, mer eller mindre, och jag har ju läst andras berättelser, ändå är det så evinnerligt svårt att beskriva misären man upplever i hela kroppen. Det gör ont överallt, nu är jag i ett läge då jag inte ens får behålla vattnet jag dricker, jag törs inte lägga mig ner för då hör jag hjärtat så tydligt att jag inte förmår göra något annat än lyssna på det och undra hur länge till det orkar hålla på. Jag kan inte sitta still någon längre stund så jag vandrar en hel del mellan datorn och sängen och soffan. Värst är ändå magen; den värker och hugger som om jag har svalt en kniv, och jag har en konstant känsla av att jag kommer att kräkas när som helst. Det är svårt att inte slå på sig själv i det här läget.

Jodå, tillståndet är lika bekant som avskräckande. Förutom magsmärtorna. Brukar du få så där ont? Om det inte släpper bör du nog åka in. Magsmärtor ska tas på allvar. Har du prövat koka vätskeersättning (en matsked salt, en socker i vatten som kokas upp)? Att ta matskedsvis.

Recept på vätskeersättning för vuxna

Koka upp 1 liter vatten. Låt det svalna av.
Blanda i 6 teskedar socker och 1/2 tesked salt
Smaksätt gärna med pressad citron för att få en godare smak

Vad jag kan komma ihåg i alla fall.
Känner att jag vill skriva något. Jag har läst dina inlägg och ofta fått mig ett gott skratt.
Också sett en stor tänkare och kännare bakom raderna.
Dina 70 år eller lite mindre? så är du en levande och fortfarande nyfiken människa som vill och försöker uppleva livet.

Att även du faller som verkar ha så mycket insikter och klokskap och tjurighet.
Det säger bara ännu mer om vilken djävlig sjukdom detta är.

I morgon är en bättre dag och även om denna är nog så djävlig så kommer den också att ta slut.

heueh

Jag gav mig på jakt i köksskåpen och hittade vätskeersättnings-tabletter. Jag sitter och rör om i glaset nu. Ont i magen brukar jag få men den här gången är det värre än någonsin. Blir det inte bättre snart får jag nog åka in i alla fall.

ta upp AA-gåendet igen, kan det vara nåt ? Åka till Landsmötet första helgen i augusti ? Gullbranna först helgen i september ?

heueh

att sitter och väntar på att AA's jourtelefon ska öppna. Det finns vad jag förstår en grupp som träffas på söndagkvällar här i närheten. Frågan hur jag ska ta mig dit, att köra själv är uteslutet, kanske jag kan få skjuts med någon.

heueh

det där. AA's jourfolk hade inget telefonnummer till den här gruppen så jag tog en taxi dit. Väl där var det mörkt och helt renons på folk. På dörren stod en skylt att dom träffas på onsdagar men i AA's kalender står det söndagar. Just nu skulle jag betala bra för att ha någon att tala med. Suck.

Mammy Blue

hur känns det nu? Fick du behålla vätskeersättningen?
Kram
Mammy Blue, (långliggare här på forumet sedan 2012, nykter sedan januari 2013)

Rosen

Förstår inte att dom inte har bättre koll på sin kalender.
Hur skall du nu göra? Har du ringt till sjukhuset, eller tror du att du klarar upp det själv?
Lider verkligen med dig.

heueh

nu än jag mådde igår. Fick ett telefonsamtal på kvällen, det visar sig att när hunden var ute på egna äventyr så har han startat ett slagsmål med en annan hund, och var värre var bitit dess ägare såpass att han fick åka in till akuten. Om den gossen bestämmer sig för att polisanmäla så finns det mycket stor risk att jag tvingas avliva hunden. Sedan vi flyttade hit upp har han blivit mer aggressiv mot både hundar och människor, han har till och med bitit mig ett par gånger. Jag är tyvärr inte särskilt duktig som hunduppfostrare så jag har ingen aning om vad jag gjort för fel. Tragiskt om hunden får betala priset för mina tillkortakommanden.

Jag har fått i mig lite vatten under natten, men maten får nog vänta ett tag till. Jag har legat vaken hela natten och ältat det här eländet. Inte nog med att man mår urkass på grund av själva drickandet, man ställer till med en massa onödiga bekymmer också. Hade jag varit nykter när hunden smet så hade jag kanske hunnit få fatt i honom innan han råkade i bråk. Så ni kan säkert gissa hur jag mår rent psykiskt just nu.