Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.