Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

heueh

har aldrig riktigt varit min grej. Jag har aldrig kommit ihåg något av dem, om jag ens haft några. Jag har många gånger varit avundsjuk på de människor som drömmer, en del har tämligen detaljerade sådana som de kan återberätta i detalj, det lär till och med finnas människor som kan styra sitt drömliv. De kan bestämma sig för vad de ska drömma om, och de kommer sedan ihåg dem som om det var ett verkligt minne. Jag tror det finns ett namn för det här och jag tror att det finns en möjlighet att öva upp sin förmåga att drömma på det här sättet, men jag har aldrig brytt mig om att sätta mig in i det. Kanske skulle jag det, det är kul att drömma tycker jag.

Sedan jag nyktrade till för ett år sedan har de så sakteliga börjat smyga sig in i mitt nattliv. Jag är förskonad från mardrömmar, tack och lov, mina är av det mer bisarra slaget, det är som att kliva in i en värld skapad av Salvador Dali. Människor, platser och skeenden blandas ihop på ett mycket underhållande och ibland absurt sätt. Sedan mitt återfall har de försvunnit och jag har saknat dem, men nu är de till min stora glädje tillbaka. I gränslandet mellan sömn och vakenhet är jag till del medveten om att jag drömmer och jag kan betrakta det som sker likt en åskådare, jag kan vandra runt bland människor och miljöer och förundras över den sällsamma verklighet jag erbjuds. Som nu senast; en svensk elektriker jag känner drev en gammal nedgången bensinmack i en liten håla i USA, jag råkade köra in där för att tanka och han erbjöd mig att ta över macken eftersom han längtade hem till Sverige. Vilket jag gjorde och därefter följde en rak märkliga händelser; det var som en B-rulle från stumfilmseran. Mycket underhållande som sagt, jag ser fram emot nästa avsnitt.

Ha en härlig dag!

Välkommen in i klardrömmandets värld! Här kommer du att kunna se många bra "filmer" som du, i viss mån, både kan regissera och medverka i! Så småningom kan du också säga till vad det är du vill utforska i berättelsen, eller i viss mån avbryta den om det "spårar ur"... Med lite träning blir du allt bättre på att utforska den undre, den inre världen, medan du sover, något som kan ge dig material och vägledning även i det vakna livet.

heueh

den bästa av dem alla; naturen själv. Mitt på min tomt, runt husen, har jag en gräsmatta, men utanför den är det vad som brukar kallas naturtomt. Den har inte sett en mänsklig hand på många år; här har naturen haft fria händer, förutom att man har hållit efter sly och annan högväxande grönska. Resultatet är långt över förväntan, jag tror inte någon mänsklig expert på hortikultur hade kunnat åstadkomma något liknande, hur mycket jobb han än lagt ner. Midjehög ängsmark, planerad med den erfarenhet som bara miljoners och åter miljoners år av utveckling kan ge.

Det började tidigt på säsongen med ett par decimeter höga blommor som gick i lila och rosa, sedan, när de hade börjat blomma över dök det upp bara aningen högre blommor i blått och rött. Och så har det fortsatt; så fort en uppsättning har visat upp sig för världens och mina beundrande ögon har nästa sträckt sina stjälkar lite högre och bytt färg på hela trädgården. Det är som ett långsamt roterande kalejdoskop, just nu är det gult, orange och vitt som gäller och allt jag behöver göra är att sitta och beundra det hela. Inget påtande i jorden, inga värkande knän eller trötta leder; bara att luta sig tillbaka och njuta. Mycket bättre än så blir det inte tycker jag.

Ha en fin dag alla!

heueh

att jag kan ha gjort ett misstag. I över tjugofem år har jag bott i lägenhet i stadsmiljöer och har anpassat mig till det livet. Jag har aldrig varit någon sommarperson, jag uppskattar inte värme och jag uppskattar definitivt inte att trängas med tusentals andra människor i parker och på stränder, så somrarna har jag tillbringat inomhus, framför datorn, med att jobba. Så, min vana trogen har jag tagit på mig en hel massa jobb även denna sommar men mycket tidigt insåg jag att jag trivs alldeles för bra här ute på landet. Det är svårt att få något gjort när man har en alldeles underbar natur precis utanför fönstret.

Så jag har levt med konstant dåligt samvete hela sommaren, jag vet att jag borde sitta inne och jobba men det är ju så härligt där ute, bara några steg bort. Här där jag bor är det dessutom tämligen svalt även när solen tittar fram, jag tror inte jag har sett termometern visa över tjugotvå grader någon enda gång hittills. Perfekt för mig. Jag skulle vara lycklig som en ko på vårbete om det inte hade varit för det där mörka molnet av jobb som hänger över mig. Jag kan inte riktigt njuta av varken det ena eller det andra, är jag ute i trädgården så skäms jag för att jag inte jobbar; jobbar jag så längtar jag ut.

Frågan är om inte det här har spelat en roll i mina återfall dessutom, jag inser nu att det är viktigt för min nykterhet att må bra; jag kan ta motgångar om dom är temporära eller möjliga att lösa över en förutsägbar period, men att ha den här gnagande olustkänslan i bakhuvudet under en längre tid är dåligt. Så nu har jag bestämt mig; jag ska klara av de åtaganden jag har, men när det är klart någon gång nästa år ska jag gå i pension, på riktigt. Jag ska lägga min plikttrohet åt sidan och satsa på mig själv. Jag är definitivt redo.

Ha en bra dag!

heueh

gäller i en vidare bemärkelse här ute på landet än det gör i de städer och samhällen jag bott i hittills. I en lägenhet innefattar det dem som bor på samma våningsplan, plus de som bor ovanför och under en. I ett villaområde kan man väl säga att ens grannar är de man delar staket med, plus möjligen dem som bor tvärs över gatan. Här på landet är det svårare att göra en avgränsning, skulle jag gå efter staketprincipen så har jag bara en granne; men jag vill nog påstå att jag har fler. Måhända skulle jag kunna definiera det som att mina grannar är de som har sina brevlådor på samma ställning som min, men så är det ju de där tre husen som ligger på andra sidan den stora vägen, de presenterar sig som "din granne" när de ringer. Svårt det där, ändå vet jag intuitivt vilka som är grannar och vilka som inte är det, en uppfattning som jag verkar dela med resten av dem som bor här.

Så, under det här utvidgade begreppet har jag en granne som har alkoholproblem. Jag har hört det av mina andra grannar, och jag har också sett honom mer än en gång, cyklande de åtta kilometrarna hem från bolaget, kassen på styret, aningen vingligt men målmedvetet. Jag känner så väl igen mig själv i det där, det var en tid när jag hade kunnat gå genom eld och vatten för de åtråvärda dropparna. Grannarna säger att han är ok, han blir ju inte elak eller slåss eller så när han är full, så dom låter honom vara ifred. Jag tror det är en universell inställning det där, så länge man inte blir störd så bryr man sig inte. Och ändå gör dom ju helt rätt, det finns inte mycket de kan åstadkomma så länge han inte själv har bestämt sig, mer än att hålla lite koll så att han inte ligger och sover i en snödriva på vintern. För egen del tror jag nog det är bäst att jag håller mig på avstånd, jag har nog med mig själv just nu.

Ha en fin dag allihop!

heueh

min hund en övervakad permission igår. Ända sedan han smet har han haft husarrest, han har inte fått komma ut utan att ha koppel på sig. Jag väntar fortfarande på material till ombyggnaden av staketet, så jag har helt enkelt inte tordats släppa honom lös. Tyvärr har ju det här inneburit att även jag har haft utegångsförbud, jag har inte kunnat förmå mig att själv gå ut i trädgården och lämna hunden att försmäkta i husets hemska innanmäte. Det låter i alla fall så på honom när jag går ut. Men nu har jag gått hela varvet runt med röjsågen och gjort en stig längs med staketet så att jag kan se vad han har för sig. Jag har också förgäves letat efter det ställe där han tog sig ut.

Så jag släppte ut honom igår. Han fick ha selen på sig men slapp kopplet. I gengäld hängde jag efter honom som en släpkärra efter en åsna, jag ville se om han möjligen skulle röja sin hemlighet och på något vis indikera var han tog sig ut. Han tyckte det hela var lite underligt, jag brukar ju aldrig hänga efter honom; det brukar vara tvärtom. Han fattade dock snabbt galoppen och började testa mig; han gick igenom täta snår och buskar, sedan vände han sig om och tittade efter mig som om han tänkte "ta dig igenom det där om du kan, pucko". Det blev en, låt oss säga uppfriskande, galopp över delar av tomten som jag aldrig tidigare har satt min fot på. När vi sent omsider kom in igen var hunden hur glad som helst, själv var jag full med rivsår och myggbett och hade delar av grönskan innanför kläderna. Aldrig mer tänkte jag.

Men nu är det en ny dag, såren har börjat läka och myggbetten kliar inte längre, så jag tänker "så farligt var det väl inte, jag tror vi försöker igen".

Ha en härlig dag!

Mina hunduppfostrargener skriker på att ge dig lite tips..

Att du går bakom din hund ger honom stor pondus och rätten att styra upp var ni ska gå.

Här har du enkla övningar du kan testa om du vill.
Ta en stol.
Koppla din hund.
Sätt er i skuggan och ha med dig en bok eller nått.
Hunden lär ju rätt snabbt bli uttråkad.
Låt han bli det och när han helt och fullt accepterat tråkighet och slappnar av så avbryter du övningen.

Inget beröm,det ska vara självklart att du bestämmer när stunden är klar.

En annan är att du går promenad,med koppel i din egen trädgård.
Hunden ska gå bakom dig hela tiden.
Han kommer att på olika sätt smita förbi dig eftersom han kanske uttnämnt sig själv till ledare?

Använd en yvig kvist som inte skadar för att mota honom tillbaka till bakom dig

Den lilla promenaden behöver inte alls gå fort.
Det viktiga är att han erkänner dig rätten till var du/ni sätter nästa steg.
Samma där,använd inte rösten för att banna eller berömma.
Var alldeles tyst i hela övningen.

Sen väntar jag med spänning att du återkommer hit med ett:
Heureka ullabulla,det funkade!

heueh

är ett värdeladdat ord, ofta på minussidan av skalan. Ändå ser jag det ofta användas här inne, med all rätt. När man försöker komma till rätta med sitt missbruk har man inte mycket val; man måste vara egoistisk. Det tar ofta lång tid att dricka sig fram till ett beroende; det tar nästan lika lång tid att få det under kontroll. För mig tog det en avsevärd tid att inse att jag måste hålla mig nykter för min egen skull, och med den insikten kom också den något skrämmande tanken att jag måste göra det själv. Visst, jag tog hjälp av behandlingshem, terapeuter och ibland mediciner, men den där varaktiga, trygga nykterheten som jag så intensivt önskar uppnå; den kan bara jag själv åstadkomma. Häri ligger det en slags egoism, men en positiv sådan; uppnår jag en stabil nykterhet så mår jag bra och då mår ju också mina närmaste bra, även om det innebär att jag blir världsfrånvänd och svåråtkomlig under en tid.

Som med så mycket annat i livet finns det också en annan sida av myntet. I mina tidigaste försök att bli nykter insåg jag inte att det finns en annan sorts egoism också, en som inte hjälper vare sig mig själv eller min omgivning. Den där sorten som gör att jag väntar mig att alla omkring mig ska förstå min situation, släppa allt dom har för händer och komma till min undsättning. Den där sorten som placerar mig i universums centrum, där bara jag och mina behov existerar, där alla andra blir en grå massa av statister som jag förväntar mig kunna plocka fram när jag behöver dom. Jag är inte stolt över det, men sådan har jag varit.

Skiljelinjen mellan konstruktiv egoism och destruktiv egoism är hårfin och kan vara svår att urskilja när man mår som allra sämst. Jag har många gånger förväntat mig förståelse, eller åtminstone ett intresse när jag har berättat om mina problem, men det är inte alltid jag har fått det. En del människor ser min sjukdom som en karaktärsbrist, andra reagerar med förakt, åter andra blir moderliga och förmanar mig som vore jag en treåring. Jag har sent omsider lärt mig att folk är som dom är; lika lite som dom kan hindra mig från att dricka om jag har skygglapparna på, lika lite kan jag ändra på deras sätt att se på den här sjukdomen, om dom inte själva vill. Så jag plockar fram egoisten i mig, fokuserar på mig själv och låter folk vara som dom är.

Jag önskar bara att det fanns ett annat uttryck i stället för egoistisk, ett mer positivt sådant, men alla jag hittar i min bok med synonymer är precis lika negativt laddade.

Ha en bra dag alla!

heueh

som äger skogen som gränsar till min tomt åt väster ska slutavverka. Det innebär att jag får ett kalhygge som närmsta granne; det innebär också att jag kommer att bli tvungen att fälla den smala remsa med träd som står på min tomt. Skogen har ju gett ett skydd mot vinden, mina träd är inte vana vid att stå upp på egen hand när det blåser, så de kommer troligen att trilla omkull som en berusad ryss på en isig trottoar så fort det blåser upp. Och plötsligt kommer vinden att ha fritt spelrum rakt in på min tomt.

Å andra sidan kommer jag att få en fin utsikt i den riktningen. Min tomt ligger högt och det finns ingen bebyggelse däråt så med en öppen korridor kommer jag att ha fri sikt över den vilda, om än något friserade naturen. Bredsidan på mitt hus vetter åt det hållet så alla mina fönster på den sidan kommer att erbjuda en vidsträckt vy över skogarna i fjärran. Har jag tur kommer jag till och med att ha sjöutsikt från balkongen. Inget ont....

Ha en fin dag!

Så märkligt... kommer just hem efter ett besök i mitt hus där i norrland... grannarna i samfälligheten har kommit i diskussion om att avverka stora delar av byns förväxta skog, så man får in lite ljus och luft och kanske tjänar en slant. Jag är lite tveksam eftersom mitt hus då kommer att stå lite oskyddat och med en tunn remsa vindutsatta träd närmast huset...! Får se hur vi gör.

heueh

och så finns det statistik. Jag vet inte hur många gånger jag har hört folk säga det där, men jag kan inte låta bli att se ett visst mått av sanning i det. Statistik kan fås att bevisa vad som helst; allt handlar om urval och presentation. Jag läste en artikel om det där för inte så länge sedan, man presenterade till exempel ett litet samhälle i USA där det var livsfarligt att vistas, dödstalen var skyhöga, långt över medeltalet för resten av landet. Nu föll det sig så att där låg en klinik som specialiserat sig på att behandla patienter med obotlig cancer i slutskedet av sjukdomen, men tar man inte med det i sin presentation så verkar det ju onekligen som en mycket farlig plats att besöka.

Som rökare läser jag varje gång jag tar en cigarrett om hur farligt det är, rökning orsakar allt från nageltrång till hög bensinförbrukning. All den här informationen är baserad på statistik och presenterad på ett ensidigt, snudd på löjeväckande sätt. Jag är självklart medveten om att det är farligt att röka, men måste man hålla varningstexterna på en så låg nivå? Ska man tro dem så måste ju de som inte röker vara oerhört friska människor och eftersom bara lite drygt nio procent av Sveriges befolkning fortfarande röker så borde ju inte sjukvården vara så hårt belastad som man läser om nästan dagligen. Tydligen så ursäktar det goda syftet en hel del manipulation av det vilseledande slaget; man skriver till exempel att rökning orsakar 95% av alla lungcancerfall när den verkliga siffran är 60%. Fortfarande en hög siffra, det medger jag gärna, men det handlar om trovärdighet.

När jag läser de här texterna vaknar rebellen i mig, jag är inte förtjust i tjat och får en ologisk men stark lust att göra tvärtom, enbart för att bevisa min självbestämmanderätt. Så jag fortsätter att röka som någon slags butter protest mot samhällets beskäftiga mamma-mentalitet. Och så är det ju så förbaskat svårt att sluta. Kan man inte bara höja minimiåldern för att få köpa cigarretter till femtio år och låta oss som har rökt i hela vårt liv få dö ifred?

Ha en bra dag allihop!

Var kommer den där siffran 60% ifrån? Hur vet man att den är sannare än siffran 95%? Att göra och att tolka statistik är inte helt lätt som bekant. Men läst med urskillning, – visst är den en fingervisning?
Beträffande sjukvården, – det tar mellan 20-40 år att utveckla en lungcancer, så effekten där blir ju inte omedelbar.
Med statistik är det som med så mycket annat; den kan användas och den kan missbrukas.

heueh

jag tog hjälp av statistiken när jag presenterade den siffran. Det är forskare vid John Hopkins University som presenterat nya rön som visar att så mycket som 40% av alla cancerfall beror på slump, eller otur om man så vill. Jag valde att ignorera det faktum att olika cancerformer har olika orsaker, just lungcancer till exempel har en större andel livsstilsorsaker, men genom att presentera den övergripande siffran fick jag det att se bättre ut. Elegant, eller hur?

heueh

inte helt och hållet tillbaka efter mitt återfall tidigare. Det var ett, för mig, kort men väldigt intensivt återfall. Om jag ser några år tillbaka i tiden så skulle det ha tagit mig några månader att nå till den nivå som jag nu uppnådde på bara en vecka. Det stämmer alldeles utmärkt det där som så många veteraner har sagt här tidigare; oavsett hur lång nykterhet man har: tar man ett återfall så blir det minst lika illa, eller värre, än något man upplevt tidigare. Så ock för mig. Vad jag inte var helt beredd på var att återkomsten till livet skulle bli så besvärlig.

Jag har inga sug, ingen önskan att dricka över huvud taget, men som någon annan redan har skrivit; euforin uteblev. Ingen lättnad över att jag äntligen är fri, inget njutande av det nyktra livet, bara en slags dysterhet som jag har svårt att skaka av mig. Visst, den här gången fick jag konsekvenser, men väldigt marginella, egentligen. Ok, hunden sprang bort och råkade i slagsmål, men hur många gånger har inte det hänt andra hundägare? Jag blev inte av med körkortet, jag har inte eldat upp huset, jag hamnade inte i förvar, vad har jag att gnälla om? Inget, om jag tänker efter.

Ändå har jag svårt att komma igen, allt blir besvärligt; jag har ingen riktig lust att göra någonting, dag läggs till dag och allt det jag borde göra läggs på hög. Jag har fått delarna till staketet nu, det borde inte vara mer än en dags jobb att fixa det, men jag har hållit på i tre dagar nu och det är fortfarande inte klart. Samtidigt har jag ett jobb att sköta, men det ligger också i träda, jag vill bli färdig med staketet först. Allt jag gör hela dagarna är att läsa och vila och det verkar som om det gör mig bara tröttare. Jag hade nog väntat mig att när jag väl var färdig med mitt återfall skulle jag hoppa direkt tillbaka in i den goda nykterhet jag hade innan, men så blev det inte. Så, i mitt fall åtminstone, kan jag nog formulera det så här: ett återfall efter lång tids nykterhet blir värre än något av de tidigare jag upplevt; dessutom blir det exponentiellt mycket jobbigare att komma tillbaka. Så, ju längre nykterhet jag har, ju viktigare blir det att vårda den.

Ha en härlig lördag!

Rose

Och tackar för att du delar med dig.

Har ännu ingen egen tråd så jag hoppas att det är ok att reflektera lite i din tråd.

Mitt senaste och förhoppningsvis det sista återfallet var för ett år sedan och varade inte alls i många dagar, men det var destruktivt och precis som många redan vittnat om när man återfaller, så tog jag igen all den alkohol som jag inte druckit under den nyktra perioden före återfallet. Det blev en del. Jag fick återhämta mig under en ganska lång period efter det. Fick åter igen bygga upp en hållbar situation med att ha strikta regler kring mat, sömn och promenader. Orkade inget annat än att sköta jobb och hålla mig i schack samt var allmänt dyster och hade länge en känsla av meningslöshet.
Idag kan jag känna små stunder av glädje. Mest känner jag mig tacksam över att inte behöva dricka.
Du skriver någonstans om att hotet om ett återfall alltid hänger över dig och att du aldrig kommer att gå helt fri.
För egen del tänker jag nog att jag aldrig kan bli riktigt fri från den personlighet jag har/är. Jag anser mig inte vara alkoholberoende idag, men jag har en personlighet som lätt kan bli beroende av alkohol och annat. Har
lyckligtvis haft förmågan att tänka 'jag kan bättre än så här' och då slagit sönder allt för att kunna bygga nytt.
För mig är frågan; hur kan jag bygga upp min personlighet på ett snällare sätt eller..hur kan jag tona ned de delar av min personlighet som inte leder till något bra, till en nivå som inte skadar mig sälv och andra. Undersöker det.

Allt gott!

heueh

att det tar så lång tid för ny kunskap att spridas i samhället. Just nu läser jag Stieg Trenter, det är en författare jag ibland återkommer till, mest för hans målande och livfulla beskrivningar av Stockholm från förr. Boken jag tillbringade gårdagen djupt försjunken i är skriven 1949 och är en pusseldeckare av det slag som gjorde honom berömd bland konnässörer i kriminalromanernas krets. En av huvudpersonerna är alkoholist och hjälten, fotograf Harry Friberg, nämner vid ett tillfälle att "alkoholism betraktas numer som en sjukdom".

Det här kom som en fullkomlig överraskning för mig. Att denna kunskap funnits i den vetenskapliga världen i sjuttio år men ännu inte helt sipprat ut i samhället i övrigt verkar bisarrt tycker jag. Man har känt till rökningens faror under kortare tid men där har man satsat enorma resurser på att minska på den, det finns till och med ett mål att Sverige ska vara helt rökfritt inom en inte alltför avlägsen framtid. Det investeras väldiga pengar på att bota sjukdomar som någon enstaka procent av befolkningen drabbas av men alkoholismen som ju trots allt drabbar var tionde människa får nöja sig med smulor. Kanske för att vi alla är alkoholister, bara i olika grad, även de som bara tar ett par glas på helgen har ju väldigt svårt att avstå från sin snuttefilt.

Låt mig avsluta med en anekdot från förr: Min far berättade att när han var ung fattig student kunde han, som brukligt var bland män på den tiden, inte laga mat, så han var hänvisad till att äta ute. Vid ett tillfälle hittade han en ölstuga som serverade en pyttipanna till priset av några ören; en bråkdel av vad mat kostade på restaurang. Så han tog in den och upptäckte att den var helt oätlig. Det visade sig att lagen stipulerade att för att få ta in en öl måste man också ta in mat. Pyttipannan i fråga var den maten; tallriken kom ut tillsammans med ölen, men ingen åt den, den tillbringade hela dagen på olika bord i lokalen utan att någonsin konsumeras. Så när min far satte gaffeln i den blev servitrisen helt förskräckt; inte tänkte han väl äta det där? Han kunde ju bli sjuk!

Ha en skön söndag alla!

En känd gästbeställning på andra- och tredjeklassrestauranger var ”två vita, en brun, La Paloma och notan”. Det vita och bruna var då spritransonen, La Paloma (duva på spanska) var en omskrivning för restriktionsrätten som ”flög” mellan kök och matsal och notan innebar att man då inte vill ha något mer utan skulle betala direkt.

*kontrollsystemet med serveringsrestriktioner tillämpades i Sverige, åren 1922 (i några lokala fall tidigare) till 1 oktober 1955. Serveringsrestriktionerna var resultatet av en politisk kompromiss efter folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige 1922.
(Jag blev tvungen gå in på Wikipedia och fräscha upp minnet.)

Farlig fåfänga, är en av de få deckare jag någonsin läst. Stockholmskildringen är fantastisk och bidrog säkert till att jag sedermera kom att flytta till den staden. Så nu vet vi det.

heueh

får man höra sanningen. Eller något i den stilen. Herr Borgs göranden och låtanden har ventilerats en del, både här och i andra sociala media. Oavsett om han är alkoholist eller inte så tror jag nog att hans uppförande nyligen speglar hans inre, om än i karikerad form. Jag hävdar ofta att jag som missbrukare har två personligheter, men de omfattar bara mitt förhållande till alkoholen; när det gäller mina åsikter, politiska, sociala och professionella, är jag bara en enda person. Nu är det ju inte första gången en offentlig person oavsiktligt råkar avslöja sig själv, vi kommer väl alla ihåg uttrycket "fittstim".

På sjuttiotalet var jag en del av progg-rörelsen, eller rödvinsvänstern om ni så vill. Vi lyssnade på Nationalteatern och Hoola Bandoola och diskuterade till långt in på nätterna. Här kom jag också i kontakt med den konfronterande feminismen och även om jag inte helt höll med dem så hade vi många och långa diskussioner som fick mig att omvärdera mig själv till stora delar. Häri ligger pudelns kärna tror jag; det är bra att sådant här kommer ut i ljuset och kan diskuteras; inget är så farligt som en dold agenda. Jag tror att Borg bara är toppen på isberget, skulle man vända på en eller annan sten skulle man nog finna att antikverade åsikter om kvinnor, ras och religion existerar lite varstans.

Ändå är jag tyvärr inte bättre än någon annan. Jag hade en kollega en gång, han var i min ålder, högutbildad och ruskigt bra på sitt jobb. Jag lärde mig mycket av honom, vi trivdes bra ihop och umgicks en del även på fritiden. När han tyckte han kände mig tillräckligt väl började han öppna upp, till min fasa insåg jag att han var övertygad nazist. Jag ville inte ha mer med honom att göra, men sade jag det till honom? Nej, som så många andra svenskar är jag konflikträdd så jag ljög för att slippa träffa honom mer. Jag till och med flyttade till ett annat projekt för att inte behöva jobba med honom. Jag skäms för det där än idag, många gånger tänker jag på alla de destruktiva idéer vi låter frodas bara för att vi inte vill höra dem.

Ändå måste jag känna en tacksamhet över att leva i ett samhälle som åtminstone försöker ta itu med det som flyter upp till ytan. På andra sidan Atlanten kan man ju uttrycka sina fördomar offentligt och bli belönad med ett ovalt kontor.

Ha en bra dag!