av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Mic99
lör, 2017-09-30 - 11:31

Hej Berra! Var väldigt längesen jag skrev här. Tror knappast du minns mig.. men alldeles oavsett så vill jag bara säga att även om jag inte skriver här längre så läser jag då och då och den första tråden jag letar efter är alltid din. Du har verkligen varit en stor inspirationskälla för mig och säkert för väldigt många fler här. Jag har tyvärr inte helt fixat att göra upp med alkoholdjävulen än men det är mycket bättre än det var för några år sen. Mitt mål är dock att likt dig bli helvit. Önskar att den dagen kommer när det verkligen blir så...Hursomhelst! Du har visat att det går! Jag är helt övertygad att dina rader här har hjälpt mig väldigt mycket på vägen dit! Blev lite orolig när du svajade lite, men du fixade även det. Livet går ju inte alltid som på räls men du har visat att det finns andra vägar än den quickfix vi ofta väljer. Varför jag skriver detta är mycket för att jag hoppas att du aldrig sluta skriva här, för vi är många som har väldigt stor glädje av dina rader. Så ett stort TACK Berra!

/Mic

PP
lör, 2017-09-30 - 13:18

Samma som för Mic99, och visst minns jag i alla fall dig! Skönt att du verkar vara i balans Berra. Även jag söker mig in till och från. Du vet, inte släppa minnet helt. Snart fyra år, mycket med hjälp av din inspiration, men det går ja ju redan berättat...
Lev väl!
//PP

Berra
mån, 2017-10-02 - 00:43

...jag kommer nog ihåg alla som har skrivit i min tråd, inte exakt vad vi skrev om, men namnen finns där i alla fall.

Tack för era värmande ord, det uppskattar jag verkligen.
När man ser tillbaka i tiden så har nog skrivandet varit mest för min egna del, jag måste få det på pränt och sedan läsa det, för att det slutligen ska gå in, och övertygelsen har nog varit större i ord än i verkligheten.
Jag håller mig kvar här i min egna tråd, tidigare var jag mer aktiv i andras också, men vartefter lugnet fallit in hos mig har jag fallit av allt mer i push'andet i andras trådar.

Nu har det blivit ett generationsskifte i forumet, det finns väldigt få kvar av de som var här till en början, då forumet var yngre.
Nu väller det in med nya nicks och jag hinner inte alls läsa alla inlägg som jag gjorde förr, det tar för mycket av min tid.
Och lite av det nya man läser är en historia lik min som den var i början av min nykterhet, jag har gått igenom det alla redan.
Och det känns lite kaxigt att som gammal nykterist gå in i andras trådar och pusha, "kan jag så kan ni".
Det måste få ta tid, sin egna tid att nå sin övertygelse vad som är bäst för en själv, det är svårt att forcera fram.
Om man skulle nyktra till i någon sorts kollektiv forcerad halleluja-stämning så är det lätt att tappa markkontakten.
Det blir lite som att rycka upp en planta, det går ett tag men sedan tappar sådan sin näring och vissnar ner.
Och så är min känsla om att bli nykter, tappa aldrig fotfästet, man måste komma ihåg sin historia, vad som hände förut när man drack, hur allt spårade ur och blev på tok.
Och det är lite därför jag skriver kvar här i forumet, jag uppdaterar min nykterhet i mitt minne, inte i praktiken.

Men som ni också skrev, det halkar lite...
Jo jag är så förbaskat trött på att vara annorlunda, ständigt behöva försvara min nykterhet i andra och tredje vänskapsled.
Folk är nyfikna och vill naturligtvis veta varför, och jag tror att det bottnar i deras egna drickande, de kanske har funderat på att ta en vit period och vill ha mer substansiellt virke att kunna bygga sin egna nykterhet.
Jag vet inte men det är en känsla jag har, och de som inte frågar brukar ge mig blickar och hålla sig på sin kant, jag är annorlunda och därför lite läskig att umgås med, bara för att jag inte faller in i det kollektiva drickandet.

Kan ta ett exempel här i veckan, firman hade firmafest och vi bussades bort till evenemanget.
Vi fick ta en öl direkt när vi klev på bussen, men jag tog ingen...
Det upptäckte arrangörerna och fråga hur det var fatt, jo jag lämnade bilen kvar på firman och har tänkt att ta den tillbaka hem.
Han ställer sig senare i mittgången vid mitt säte där jag sitter ensam.
-Men en eller ett par kan du ju dricka, det tar många timmar innan vi är tillbaka igen...
-Suck!, Nej tack men jag dricker inte...
-Men vänta...Malin skicka en lättöl, det ligger ett par i den understa backen säger killen som är arrangör.
-Hallå!, svarar jag, jag DRICKER inte, sa jag ju...
-Men lättöl är ju ingenting, ingen alkohol alls...
-2,25%, det är lika mycket i en 33 cl burk som en halv snaps, eller som en halv starköl.
-Men dricker du ingenting?
-Jo allt som inte innehåller alkohol...
Han tittar på mig som om jag var en utomjording med en stirrande blick i ett par sekunder, innan han fortsätter bakåt i bussen.
Han har inte haft en enda tanke på att nu är bussen helt tyst efter att ha lyssnat på vår konversation, jag har dödat feststämningen!
Alla ska ha kul och jag har valt att förstöra den genom att inte delta i berusningen, så ser jag situationen.
Efter ett par minuter så kommer Malin som också är festarrangör och sticker till mig en vattenflaska med citronsmak,
De här är egentligen våra som festarrangörers dryck, du kan få min säger hon lite förläget som fattat situationen.
Jag är egentligen alldeles för upprörd för att ta emot den, men tackar för hennes fina gest och stoppar den i sätesfickan framför mig.
Hon kommer efter halva resan med ytterligare en med vinröd skruvkork, hon säger att det var killens som jag pratade med förut.
Jag svarade att jag inte ens hade öppnat den första flaskan som fortfarande låg kvar i fickan framför mig.
Men hon satte upp båda händerna som ett stopptecken och ville inte ha tillbaka den, hon tyckte nog synd om mig.
Stackars du som inte får dricka och bli full som alla andra, så tänkte hon nog.
Men det handlar inte inte om att få eller inte, det handlar om min egna fria vilja, det ska vara en självklarhet i dagens samhälle tycker jag, det finns ett tiotal varianter på vegetarieism, ett tjugotal varianter på matallergier, men ingen acceptans eller knappt något allternativ alls för den som inte inte vill dricka sig påverkad.
Hursomhelst resten av kvällen fixade sig med att slösa barbiljetterna på läsk i baren, och vattenflaskorna drack grabben upp efter bara någon timme hemma i kylen, han skulle bara veta vilken blodsutgjutelse i känslor dessa flaskor betydde för mig.
Jag hade nog inte kunnat dricka dem, så det var nog lika bra att han tog dem.

Folk har fortfarande väldig lite förståelse för de som inte vill dricka alkohol, och det retar jag mig på.
Låt mig få vara nykter i min ensamhet, och ganska så ofta blir det så, folk känner att jag inte beter mig som andra och då blir jag annorlunda.
Jag vill inte behöva övertyga om att alla måste vara nyktra för min skull, alla borde vara det för sin egna skull, om de behöver det.

Ja som ni ser så börjar jag tröttna på det, och jag har börjat innesluta mig i min egna bubbla.
Jag orkar inte behöva förklara mig hela tiden, när det borde vara precis tvärtom, varför dricker du?

Berra

Bedrövadsambo
mån, 2017-10-02 - 07:24

Riktigt bra att stå upp för din nykterhet som du gjorde! Riktigt puckad kollega dessutom. Dumma människor finns överallt, låt dem inte sluka din energi. Försök att förhålla dig neutralt till det, och försök att inte bli besviken varje gång det händer. För det kommer att hända fler gånger. Lösningen är INTE att du isolerar dig. En något haltande liknelse kan jag bidra med. Yngsta dottern är född med läpp-käk-gomspalt. Hon är nu 18 år och har ett väldigt avvikande utseende. I vana miljöer är det inget problem, men så fort vi hamnar i andra miljöer så stirrar folk på henne. Jag har valt att inte låta det bekomma mig, och det är de signalerna jag vill skicka med henne också. Låt folk stirra om de inte fått bättre uppfostran. Blir det riktigt obehagligt för henne brukar jag fråga dem ”var det något du ville” eller helt enkelt fräsa ”sluta glo” om jag är på det humöret. Och ibland får vi helt enkelt avvika för att det blir för obehagligt för henne. Men jag vägrar begränsa vårt/hennes liv pga det. Att folk glor är INTE hennes ”fel” utan felet ligger hos dem. Och just det är min poäng - ”felet” ligger inte hos dig, utan hos kollegor och bekanta som har lite otur när de tänker. Låt dem inte begränsa ditt liv!

santorini
mån, 2017-10-02 - 07:42

Kul att se dej här. När jag läser om din upplevelse på bussen blir jag fly förbannad! Vad är det för fel på folk?! Jag förstår att du blir trött på att förklara dej. Själv upplever jag inte sånt men jag är inte så mycket i svängen och dom jag träffar vet sen länge att jag inte dricker. Man tycker att dina vänner och bekanta skulle ha vant sej vid det här laget? Varför är det så viktigt att alla ska dricka kan man undra. Inte försöker nån tjata på en att röka. "Jag röker inte", "men en light kan du väl ta". Det vore absurt och så är det men alkohol också. Ingen har att göra med vad man dricka. Kämpa på, lösningen är inte att själv börja dricka igen det vet vi ju alla.

Jag såg på Lyxfällan i TV3 igår, har inte sett den kanalen på hela sommaren, funkar inte i stugan. Jag reagerade på att programmet presenterades av ett vinmärke, en box vin och ett glas rödvin dök upp många gånger i reklampauserna under en timme. Inte klokt tänkte jag. Den som är i början av sin nykterhet och kämpar mot sug mår nog inte bra av sånt.

LottaJ
mån, 2017-10-02 - 09:14

Hej på er!
Vet eg inte hur jag ska börja..är i desperat behov av hjälp. Jag tror att jag har en kronisk depression som skulle behöva behandlas. Varför jag ev har den är en lång historia som jag inte går in på nu. Till saken jag självmedicinerar med alkohol, främst vin. Jag vill egentligen inte göra det men med vinet orkar jag mer och blir en gladare person (till en viss gräns) jag dricker i stort sett varje dag. Jag har talat om för min man att jag behöver hjälp men han säger till mig att jag ska ta mig i kragen och sluta dricka helt enkelt. Jag har förklarat att det inte är så enkelt. Jag har ett beroende som jag behöver hjälp med att ta mig ur. Mina alkoholvanor har jag endast pratat med min man om. Utåt sett så är det ingen som skulle tro att jag har alkoholproblem. De flesta ser mig nog som en ganska lyckad kvinna som ser ganska ok ut. En kvinna som är glad och trevlig. Men jag är inte glad och jag orkar snart inte mer. Jag vill må bra. Jag gör inte det nu. Jag är i stort behov av hjälp och stöd kring mina alkoholvanor. Jag har försökt boka tid hos läkare men det är ju sån väntetid. Vad ska jag göra?
Med vänliga hälsningar
Lotta

Saga45
mån, 2017-10-02 - 11:30

Herregud! Du hade ju redan svarat! "Jag kör inte bil med alkohol i kroppen". Hur kan en kollega tvinga i dig öl då? Eller överhuvudtaget, varför förväntas vi dricka i jobbsammanhang?

Adde
ons, 2017-10-04 - 18:39

jag få protestera lite !
DU, Berra, har definitivt inte förstört nån feststämning !!! Om den blev förstörd så fixade gapskallen det, han som stod i gången och tjatade !! Det är det värsta pack jag vet!!! Helt i klass med dessa förbannade lekledare på exvis midsommar som bara ska ha upp alla att fjanta runt midsommarstången !!

För egen del så anser jag att jag inte har nån som helst anledning att förklara mitt icke-drickande. Det är mitt val som inte angår nån annan. De sista åren har jag rest en hel del i grupp där det ingår vin till middagen och det är inte ofta nån kommenterar men gör de det så vill de ha mitt vin så det inte "kastas bort" ! Nån gång har nån varit seriöst nyfiken och då säger jag som det är och nån gång så fattar inte folk vinken och då sitter det bra att fråga : "Varför krökar du?"

Men inte nån gång har jag känt mig som en festförstörare !

Berra
tors, 2017-10-05 - 01:25

..på att skriva något oerhört jättebra som svar i min tråd...

...Poff, så var det borta...
..och som vanligt så var det troligen en av mina bättre inlägg, det brukar det vara de gånger då allt plötsligt försvinner.

Ledsen, men det blir ingen da capo...
Natten är redan sen, så jag får samla krafter till en annan dag.

Tack i alla fall för era inlägg, jag hade bra svar på dem.

Suss gott!

Berra

Bedrövadsambo
tors, 2017-10-05 - 17:40

Shit vad sur och matt och less man blir ? Man orkar inte börja om! Ett tips är att spara då och då, och sen redigera för att fortsätta skriva.

Berra
lör, 2017-10-07 - 21:34

Ja tro det eller inte...
Samma firmafest som jag berättade om innan så "söp" jag bort grejer för ca tre tusen spänn.
Det låter helt otroligt men vi/jag skämtar om det med de jag känner.

Jag dricker ju naturligtvis inte, men slarvar bort grejer på fester fortfarande, ja det är sant...
Den där omtalade festen innehöll en del fysiska aktiviteter vilket krävde ombyten.
Jag hade dressat upp mig ordentligt efter duschen, men upptäckte att vi skulle äta middagen på aktivitetsfältet.
Jag bytte om till shorts eftersom jag inte ville skita ner långbyxorna, men omklädningsrummet var helt knökfullt med gubbar.
Satte mig längst bort i baren där det var lite mörkt och ensligt där bytte jag om lite diskret för det var bråttom till middagen.
Plockade ur ryggan och bytte om, byxorna var svarta, dynorna i den mörka baren likaså.
Väl hemma upptäckte jag brallorna inte hade följt med hem, och det mest tråkiga....ett kameratillbehör hade följt med ur ryggan nör jag rumsterade om dör i mörkret.
Ja jag har kontaktat stället men ingen vill kännas vid grejerna, så...de är borta...

Tråkigt men samtidigt en vetskap om att det handlar om min uppmärksamhet och inte om att jag varit påverkad eller inte.
Jag brukar inte slarva bort grejer men det är tillfället som gör det, eller synen kanske man ska skylla på numera.

Lite lajbans i det hela, jag köpte mig ett par nya svarta byxor idag på butiken för herrar med initialerna DM.
Förra gången jag handlade så var det exakt på dagen en månad efter Drottninggatankatastrofen på just Drottninggatan.
Jag hatar att köpa kläder men behövde ladda upp och då gjorde jag det ordentligt, jag handlade för sex loppor då.
Butiksbiträdet tyckte att jag måste bli medlem och jag gjorde det motvilligt men hon hade givit mig så pass bra rabatter att jag ville göra något för henne också.
Idag när jag kom till kassan så slog det mig att jag var medlem så jag sa det till hon bakom kassan.
Jaha sa hon, jag ser att du har hundra spänn i rabbatcheck här...,nej vänta två sa hon lite förvånat, du måste ha handlat ordentligt.
Jo svarade jag, det brukar bli ordentligt när jag väl beger mig in i en klädbutik vartannat var tredje år.
Men sa hon, det är hundra spänn nedsatt på byxorna, och du har två hundra i checkar....
Det blir.....en krona för kassen!
Fantastiskt bra svarade jag, sådana här business gillar jag,
Glatt struttade jag ut ur butiken till frugan som såg ut som en fögelholk, hon har aldrig sett mig med annat än ett ansträngt leende när jag har handlat kläder förut...
-Va?
-Allt jag betalde för var kassen.
-Har'u snott dom?
-Nejdå, jag hade så mycket rabattcheckar från kostyminköpet att jag fick brallorna gratis.
..och så fick jag förklara igen och sedan en gång till innan hon förstod.
-Jag kan tänka mig att gå in och handla en gång till, det var det bästa klädköp jag har gjort, sa jag.
Hon skrattar när hon vet hur jag egentligen brukar vara, sur som ättika nör det kommer till kläder.
Vet egentligen inte varför, men det ligger något som gör att jag verkligen hatar klädesval, kanske att jag alltid får byta om när jag har valt kläder själv inför någon tillställning efter att frugan rannsakat mig från topp till tå.
Lillmorsan...

Just nu ligger vi båda under varsin filt i stugan, näst sista gången innan vi bommar inför vintersäsongen.
Det är kallt och ruggigt, ute strilar ett kyligt regn bland gula barr i trädgården.
Vi är själva här ute och har skämt bort oss med enkel halvfabrikat till middag, godis och goda ostar.
Frugan dricker ett glas rött, och själv provar jag två flaskor av någon nyhet från matbutiken, som smakar skit rent utsagt.
Det är inte alltid man lyckas i sin jakt på alkoholfria alternativ, ibland går man på minor, och det ingår väl i den eviga jakten.
Jag är inte besviken, man måste våga chansa för att kunna nå lite framgång.

Jag ser fördelar med min nykterhet istället för avsaknaden av berusningen.
Det är jag som bestämmer vilken sida som är baksidan av medaljen, det ligger i mitt egna perspektiv.
När fram är bak och bak är fram.
Och det är som med byxorna, plötsligt kommer baken fram när byxorna åker ner.

God helg, nu är den halvvägs, gången eller kvar, beror lite hur man ser på det.

Berra

Berra
mån, 2017-10-16 - 22:54

...jag var helt enkelt för trött.
Höstens sysslor tar verkligen musten ur mig, jag känner mig trött och irriterad, vilket i sig är en orsak till att börja dricka.

Hösten som är en otroligt vacker tid, egentligen, men har kännt att jag är för självupptagen för att kunna njuta av den.
Har som vanligt för många järn i elden, och det brukar sluta med en kollaps, allting rämnar och ingenting blir färdigt.
En hårfin knivsegg att balansera på, samtidigt är det otroligt slitsamt på jobbet.
Känner mig tuff ändå, men är som ett ägg, tillräckligt hård på ytan men går sönder om slaget är för hårt eller spetsigt.

I helgen stängde vi ner sommarstugan, en procedur som tar normalt sett två helger.
Samla ihop och täcka över utemöbler, ta in kuddar och filtar så de inte möglar.
Krattor och spadar in under huset, tömma vattentunnorna och stänga av och dränera vattnet, tömma köksskåpen så att vi inte har de fetaste mössen till våren.
Ta bort spången och badstegen på bryggan, släpa upp båten och demontera motorn osv.
Man gör allt på rutin för att om ett halvår göra samma sak igen fast tvärtom, och njuta av det med en förhoppning om att denna blir den bästa sommaren på decennier.
Så kändes det inte förrförra helgen då regnet piskade i ansiktet, vågorna slog över relingen på båten och det blåste kallt igenom sommarjackan, då önskade man ingenting annat än att stugan redan var stängd, vilket j-vla väder!
Då har man ingen längtan längre, men bara helgen efter så vänder det, man är oförutsägbar så det visslar om det.
Då spelar det ingen roll om knäna är leriga och bilens rutor immar igen av svetten som avdunstar från kroppen.
Man glömmer så lätt....

Här hemma är det bara rörigt, vi bort fem ibland sex vuxna under samma tak och två hundar.
Det är disk och kläder överallt, hundarna drar in skit så golven är smutsigare än någonsin, jag hatar det!
Vill ha en viss sorts ordning runt omkring mig, även om det går i slentrian.
Ibland så känns man bara som en maskin, jobbar kommer hem, tar undan disk, lagar mat, tar undan disk, sätter på tvätt, hänger tvätt tar undan tvätt, dammsuger, plockar undan kläder, fixar trasiga saker både här och hos andra, somnar framför teven, vaknar tröttare än en sengångare i koma, gäspar mig genom morgontrafiken i det eviga ekorrhjulet, ...suck!

Jag är sliten, så vansinnigt sliten i både kropp och själ, jo det är lockande att tänka tanken vad alkoholen skulle kunna förändra.
Pyssh, kluck kluck och den pirrande känslan, lugnet som faller in som en bedövning längs med ryggraden, och oahhh!

Men det blir inget oahhh, jo det blir det förresten, ett nattligt vådaskrikande mellan svettiga lakan.
Alkoholen förstör istället för förför.

Det gäller att spela hela filmen till slutet.

Berra

AlkoDHyperD
tis, 2017-10-17 - 06:15

Du beskriver en process som jag känner igen väl. Så värdefullt det är att läsa någon annans upplevelse och känna igen sig.
Hur röran, stressen, tröttheten kan skapa ett inre kaos som leder till uppgivenhet och längtan efter ...lättnad? avslappning? flykt? Hur lockande det kan vara. Alkoholen förför och förgör skulle jag vilja säga.
Kan du stanna upp en stund nu, när stugan är iordningställd?
Kram

Surkärring
ons, 2017-10-18 - 06:30

Berra ditt kaos låter helt underbart för mig.
Förstå mig rätt jag har full respekt för att det är apjobbigt men när du beskriver det så känns det som om jag vill vara där. Känna vinden, vattnet, den ruggiga kylan... jobba, slita... Allt är så jäkla välordnat runt mig..
Så starkt av dig att inte dricka.
Din beskrivning av känslan var s0 tydlig jag vet precis vad du menar.
Håll kvar. Håll ut.

Berra
mån, 2017-10-23 - 01:48

...jag vet jag borde sova, men kämpar emot en stund till...
Natten är sen och en ny arbetsvecka närmar sig med stormsteg, jo det skärrar mig lite det erkänner jag.
Men det här är jag, tidsoptimist och lever mer i nuet än i framtiden, det enda jag kan påverka, här och nu...

Poppar lite musik från Spotify i hörlurar, det gör jag nästan varje natt, det enda som får mina tankar att sluta gå amok.
Det lugnar, jag lovar, musiken går före en massa konstiga tankar i mitt huvud, man får lugn och ro och de fina fantasierna får en god grund, man får en autostrada av nya drömmar som bildar en story runt låtarna.
Drömmer ganska ofta om gamla kärlekar som aldrig besvarades, lever kvar i en drömvärld där jag ofta funderar på hur mitt skulle ha varit om någon av alla dessa flickor besvarat mina kärlekskranka blickar, för de var de stannade, bara trånande blickar utan mod att uppvakta dem, så jo jag var en feg jäkel också.
Har kontakt med en av dem i nutid via fejjan, ojoj hon blev en skör individ som vuxen, åker in och ut på sjukan med den ena efter den andra åkomman, hon kunde ha en dragkedja i huden så slapp de skära så ofta.
Hon är mestadels sjukskriven och henne hade jag fått försörja, kanske hon är arbetsskygg, vad vet jag?

Jag är inte missnöjd med min käresta, absolut inte, det får ingen tro, hon är den bäste för mig.
Men jag lever i någon sorts paralellvärld i mina drömmar, hur så felaktiga vägval kan påverka oss för all framtid, och jag tänker mycket på hur det skulle se ut om jag hade valt något annat.
Om jag hade fötts i en rik familj, hade jag blivit odrägligt dryg då?
Grabben tjatar om att vi inte har tillräckligt balla bilar i familjen, okey förlåt att jag inte föddes rik tänker jag då.
Men å andra sidan vi har två numera tre, det finns de som har inga, så var nöjd med det du har, bortskämda unge!

Hur hade mitt liv sett ut om jag inte hade slutat dricka alkoholen?
Det tänker jag ofantligt ofta på, jag tror faktiskt inte att jag hade levt då.
Deppigheten hade nog gjort mig suicid, och det känns om om det var på pottkanten, fem i tolv typ.
En ren självbevarelsedrift, vad vet jag, det var nog det enda som återstod, att sluta alltså.
Konstigt hur tankarna kan slå så fel, men så var jag sjuk också av depressionen.
Och den skapades av....just det....för mycket alkohol och en allt för stressigt leverne.
Livshjulet hade börjat snurrat för fort och jag hängde inte med, dämpade stressen med alkoholen, alkoholen gjorde mig sjuk.
Svårt att tänka på det nu, det kändes inte helt solklart just då.

Helgen blev inte som jag hade tänkt, åkte på en tjänsteresa i slutet på veckan som var alldeles obestämd enda in i slutet.
Och den tog lördagen ifrån mig, vaknade på hotellet mitt i Europa klockan sju till en fortfarande mörk morgon.
Åt en rejäl frukost och sedan påbörjade jag min hemresa som tog resten av hela dagen, hyrbil på motorvägar med galna européer, väntan i gaten i sällskap med uttråkade andra passagerare, trånga säten och konstiga stolsgrannar, en fettfläck på flygplansfönstret vittnar om mina kärva försök att få tillbaka några sömntimmar.
När jag väl sätter mig i min egna bil vid flygplatsen så har mörkret åter lagt sig över mig, en hel dag i resandets tecken.
Och så finns det folk som är avundsjuk på att jag får resa i tjänsten, ja varsågod jag byter gärna mot en lugn helg i soffan.
Visst finns det lite äventyrslystnad hos mig, det kan jag erkänna, men bara när jag vill, inte måste.
Idag så vintrade vi på, på baksidan, plockade undan utemöblerna och måste motvilligt erkänna inför mig själv att sommaren är över,
Har fått skrapa rutorna på bilen flera mornar, och det hugger kallt i fingrar och tår när man är ute.
Det finns ingen återvändo, dags att krypa in i sitt vinteride, stänga in sig och gå i dvala.
Tända ljus när det blir dunkelt och se flammorna från ljusen bilda skuggor på väggarna, sätta på timer på belysningen och vrida på elementen, vädret kan ändra sig fortfarande och det blir både olidligt kallt ena dagen och sedan lika eländigt kvavt nästföljande dag.

Det är väl inget att sitta och gnälla över, bara att följa med i svängarna, vi får vara glada över att vi har olika årstider i vårat avlånga land, det finns de som inte märker någon skillnad alls i sina länder.

Man borde vara glad för det man har, och inte ständigt vara missnöjd över det man inte har...
Men man är ju så typiskt svensk, men inte på ett plan, jag dricker inte som svenskarna, och det är jag nöjd med i alla fall.

Berra

AlkoDHyperD
mån, 2017-10-23 - 08:50

Sätta ord på det som känns. Tycker inte det är att gnälla, utan att dela med sig av sina inre upplevelser.
För visst är det så, att när man skrivit eller sagt det så ändras perspektivet.
Precis som du beskriver tankarna på att du inte är rik, för att sedan konstatera att du ändå har tillräckligt.
Eller att årstiden kan sänka humöret. Väl uttalat lugnar sig känslan, för att den blev erkänd och fick finnas, och plötsligt dyker tanken på att skillnaden i väder och temperatur ändå kan vara av godo på något sätt.
Ha, ha, själv har jag svårt att se något positivt med höst och vinter hur mycket jag än gnäller och sätter ord på eländet...

Förresten, en sak slog mig när jag läste om hur processen kunde se ut när du drack, Berra.
Depressionen som skapades av ett stressigt leverne.
Behöver du kanske se över din tillvaro med tanke på stress? Förebygga?
Bara en tanke.
Kram

Berra
sön, 2017-10-29 - 23:12

...känns tråkigt, om man nu inte har fyllt den med något väsentligt att lägga på minnet, man har fyllt den med något.
Inte bara en tid som förlupit förbi, försöker säkra några intryck som faktiskt också gav intryck.
Tja min arbetsvecka var helt fördjävlig, stressat så man nästan har varit kräkfärdig, sovit så fort man har kunnat.
I helgen blev det tolv timmar i två pass, och fortfarande sleten.
Kroppen håller på att säga ifrån, har ont överallt och är lika fräsch som en åttioåring.
Jo vi har tagit det hyfsat lugnt i helgen, har haft tid för varandra och har kunnat disponerat tiden väl.

I fredags var jag helt själv, alla andra var ute och festa, dottern hade en kompis ifrån utlandet här och de körde hårt.
Så pass väl att jag fick hämta dem innan de ens kom ut till lokal, halv två på natten.
Kompisen satt i baksätet och kräktes i en plastkasse hela vägen hem, ja faktiskt i ett helt dygn efter.
Frugan hämtade jag efter att ha lämnat dem hemma, kom i säng 21 timmar efter det att jag hade klivit upp på morgonen.
Grabben tog en en taxi hem klockan fem på morgonen, där fick han ingen skjuts, det finns gränser även för mig.
Så lördagen var lite avslagen för resten av familjen, persiennerna åkte inte upp förrän på eftermiddagen.
Men jag var rätt okey, men fortfarande sleten, glad att jag inte var en av dem i alla fall.

Det finns inget kvar som lockar mig med alkoholen när man ser hur de andra har det, fyllan, raglandet, kräkandet, sovandet och den helt förstörda dagen, dagen efter.
Det är tråkigt att vara nykter men också väldigt befriande, jobbigt att man allltid får vara den som kör fylltaxi bara.
Jag brukar numera fräsa ifrån när det finns andra som är körbara i familjen, och då tycker de att jag har blivit tjurig.
En nattkörning borde ju vara två dag eller kvällskörningar om man räknar in OB'n.

Hursomhelst så har jag väl nog fått lite vila i helgen och kunnat återhämta mig, något.
Det svider i magen och jag tror mina tarmfickor är på gång igen, matintagen har varit allt förutom nyttiga och med jämna intervaller.
Kroppen börjar säga ifrån när huvudet inte fungerar, en risk som ökar med stigande ålder.
En sak som inte betydde något när man var yngre och kunde bränna ljuset i båda ändar utan att det hände grejer.
Så är det inte nu och den ständiga huvudvärken kanske har sin förklaring, varva ner nu, eller ta konsekvenserna.

Önskar att jag kunde varva ner med något annat än alkoholen, den var synnerligen effektiv men förödande.
Sömnen räcker inte till och den är inte av någon högre kvalitet, drömmer mycket konstiga saker.

Det är jobbigt att vara nykter, men det har sina fördelar, försöker hela tiden tänka på dem.
Faller de i glömska så raserar jag allt som har byggts upp under min nyktra tid, att hålla berusningen stången på en armlängd.
För längre är det inte att förstöra min nykterhet, det är inte längre till glaset med alkohol nu som då.
Det är bara tankarna på erfarenheterna med den som håller mig borta ifrån den.
Komma ihåg, analysera, förstå och dra slutsatser, varför just alkoholen inte är något för mig.
Styrkan sitter i viljan att inte utforska om jag kan hantera alkoholen bättre idag än för åtta år sedan.
Jag vet, eller borde veta så länge kampen forsätter i mitt huvud så är det ett medvetet vägval.
Den dagen jag ger upp har jag förlorat det största slaget och förnedringen jag kan möjligen utsätta mig för.
Förlorat hoppet inför mig själv, och det får aldrig hända.

I mina ögonvrår finns det en osynlig backspegel som får mig att se min historia...
Aldrig glömma, aldrig gömma tankarna på vad alkoholen kan förorsaka mig, så länge jag minns är jag okey.
Även om det ibland är väldigt kämpigt.

Berra

AlkoDHyperD
mån, 2017-10-30 - 07:59

För när jag läser dina inlägg kan jag ana en viss fara relaterat till stress.
Även om nykterheten inte är hotad just nu kan stress försvåra känsloreglering och impulskontroll.
Alla människor få en ökad irritabilitet när vi är under press. Och då är chansen till att andra ger oss omsorg mindre, för deras försvarsmekanismer aktiveras.
Det verkar som mycket hänger på dig och att du tar mycket ansvar. Inget fel med det, vi kanske tar eller får roller som passar oss.
Men du behöver också få vila och bli omhändertagen. Hur kan du be omgivningen om detta?
Kram

Berra
sön, 2017-11-05 - 23:40

En tid att umgås med sina döda, att hedra dem för en dag, att skänka dem en tanke var de nu än finns.
Lite makabert kanske några tycker, men det finns kulturer som gräver upp sina döda, gör dem fina och låter de få vara med och festa för att sedan gräva ner dem igen, med dalamålningar på kraniumet eller inte, ja det är makabert, tycker vi.

Men jag har nog vänt i mitt tyckande, förr tyckte jag det var en besvärlig tid, jaga runt och leta kransar och måsta iväg till kyrkogårdarna, man gjorde det för dekorationen, inte med tankarna.
Nu tog vi en hel dag i anspråk, frugan och jag drog runt med min gamla mamma, in och ut med leriga rullatorhjul i bagageluckan.
Kratta, gräva, plantera och dekorera, på fyra olika kyrkogårdar, en tid att få umgås med min mamma, vi har ett "jobb" att utföra enligt en gammal tradition, och de sammanför oss på ett sätt om man låter det få ta den tiden den behöver.
På kvällen åkte vi åter förbi för att få uppleva alla dessa hundratals levande ljus få skimra upp i höstmörkret ackompanjerad av en måne som ibland tittade ut mellan mörkblåa nattmoln, en vacker syn.

Vi har en ny anhörig på väg till de evigt solbeklädda ängarna, min svärmor som nu börjar spela på de sista fiolsträngarna.
Hon har varit svårt sjuk i Alzeimers i en herrans massa år, så vi vet inte om det är en lättnad eller inte.
Jo jag vet man får inte säga så, men en som har haft en anhörig i en demenssjukdom tänker faktiskt så.
Döden kanske inte alltid är en svart vämjelig återvändsgränd, utan en väg ut och bort ifrån något dåligt istället.
Så jag har börjat vänja mig vid döden, trots att den också fascinerar mig.
Vad händer efter döden tänker jag ofta på, kan de döda höra oss när vi skänker dem en tanke.
Skulle min pappa vara stolt över mig och hur jag har uppfostrat mina barn, är blodsbandet intakt?
Så jo jag använde hela lördagen till de döda och till de som står på tur, hur eländigt det än låter.

Söndagen gick till att byta till vinterhjul på tre bilar, grabben var tvångskommenderad trots sin baksmälla.
Påminner om mig själv när min far tvingade upp mig på en sju meter hög stege för att ordna antennen på taknocken,
Jag darrade av rädsla och magen åkte upp och ner men vågade inte nämna ett enda litet knyst om att jag var fortfarande bakfull för min pappa som var absolutist, men jag tror han innerst inne visste och ville på så sätt straffa mig.
Nu gav jag igen på min egna son, men han visste ju om det och hade kunnat planera bättre, men gjorde jag det då för 40 år sedan?
Mönstret går igen oavsett generationerna, men man blir lite klokare med åldern.
Om två veckor fyller jag åtta år i nykterheten, tredje helgen i november 2009 var min sista fylla.
Kanske inte mer spektakulär än vanligt, men jag hade tröttnat på alkoholen, tankarna hade funnits där länge och detta var bägaren som fick droppen att rinna över, nu var det dags, tiden var mogen för någonting annat, och jag har inte ångrat mig än.
Men jag överväger varje helg om det fortfarande är värt, på så sätt uppdaterar jag min nykterhet.
Jag väger fördelar mot nackdelar i min inre vågskål och låter minnena få vara med och bestämma.
Minnena vinner alltid, jag kan inte göra min historia ogjord, men jag kan påverka min framtid, det är skillnaden.
Så min bakgrund styr min riktning framåt, att gå tillbaka till något dåligt är ingen utveckling, alls..
Förändring är bra, och ibland är jag allt för otålig, traditionerna håller mig tillbaka men de får inte ta över.

Kan inte påstå att jag står på tå för att möta varje morgon, allt är inte ett enda lyckorus.
Men jag har makten att kunna påverka den, det hade jag inte när jag drack.
Och när det går bra, så tar jag mig ibland tiden att kunna njuta av den.

Precis som jag gör just nu, när jag ligger i min säng och summerar veckan som gick, och inget helvete som brakade loss på grund av alkoholen, jag känner mig fri och har kontrollen, jag borde vara tacksam.
Ibland är det lila stort, och det är stort när man kan se det.

Berra