av Stingo

Hej igen,

Jag funderade mycket på om jag skulle flytta över hit till vidare livet, eller inte. Det jag kommer att skriva om här handlar i allra högsta grad fortfarande om att förändra mitt drickande. Men det handlar också om hur mitt förhållande till alkoholen skall vara under mitt vidare liv. Så då jag nu mått målet för "min resa"*, bestämde jag mig till slut att börja en ny tråd här.

Det här är en personlig tråd. Den handlar om ifall _jag_ kan ha alkohol i _mitt_ liv, eller inte. Den handlar inte om statistik, den handlar inte om dig, den handlar inte om någon av dina när och kära. Dina erfarenheter är naturligtvis väldigt värdefulla och du är mer än välkommen att kommentera helt fritt, utgående från allmän kunskap, eller dina helt personliga erfarenheter. Kom bara ihåg att dina erfarenheter inte direkt påverkar mig, lika litet som mina erfarenheter direkt påverkar dig. Om jag klarar av alkohol betyder det inte att det är en god idé för just dig att pröva. Om jag stapplar och faller, så betyder det inte att du behöver göra det.

Phui, vilken lång inledning, till saken: Jag har nu infriat det löfte jag gav mig själv i slutet av juli om att vara helnykter resten av år 2014. Nu är jag inte mera bunden av ett löfte och därmed fri att se framåt, in i det vidare livet. Hur tror jag att det kommer att se ut? kommer jag att pröva på alkohol? Kommer det att finnas vin på bordet till nyårsmiddagen?

Jo, jag kommer att pröva på hur jag klarar av alkoholen nu. Nej jag kommer inte att dricka vin idag. Jag har faktiskt ingen aning om när jag kommer att dricka något första gången. Vi har en överenskommelse med Sophie (min fru), om att inte tillsvidare dricka alkohol hemma, även om hemmet inte mera är helt a-fritt, då någon vinflaska dök upp här under julfirandet. Jag har inte ett särskilt aktivt socialt liv och går sällan på fest. Jag har ingen lust att springa iväg till krogen och "pröva". Så då januari är lågperiod för både fester och resor, ser det till och med sannolikt ut att jag förblir helnykter i en månad till, men det får tiden utvisa. Om någon ber ut mig på en öl i morgon, kanske jag tackar ja.

Mitt mål är alltså att kunna övergå till ett måttligt socialt drickande, men jag är fullt beredd på att det kanske inte lyckas. I så fall hoppas jag att jag märker det tillräckligt snabbt, så att jag kan återgå till helnykterhet före några problem hinner uppstå, men jag är nog medveten om att jag tar en risk. Min viktigaste styrka är den gångna hösten och vetskapen om att jag kan klara mig och trivas med ett liv utan alkohol. Den hösten har jag dokumenterad här på forumet och jag vill ännu en gång tacka er alla som var med och gjorde min resa så lyckad.

Stingo

_______
*Dagboken från "min resa", eller hur jag bröt med det dagliga drickandet och höll en helvit höst, hittar du här:
https://alkoholhjalpen.se/node/7582

Stingo
ons, 2017-11-29 - 20:19

...den var fin.

Brutalt ensamt, ja så känns det åtminstone nu. Jag levde ensam i nästan 10 år före Sophie och vet att det kan ha sina sidor, men blir i längden... just ensamt.

Bli hel - ja det försöker jag arbeta på. Men vägen dit ät lång och full av villspår.

Skillnad
ons, 2017-11-29 - 23:10

...och styrka, vill jag få, ha och ge!

Jaf finner det sorgligt att jag har så mycket kärek över och ingen man att slösa det på...men jag är starkare nu och vissa dagar hel.

Tid gör vassa kanter mjukare, knivskarp smärta luddigare.

Glid inte in på villospåren. Gör upp en plan, var disciplinerad och ta dig dit du vill. Var där i fantasin, på den plats där du vill vara, redan nu och känn hur det skulle kännas ?

Stingo
sön, 2017-12-03 - 17:19

Barnen kom och skall stanna en vecka hemma hos mig. Dubbelt välkommet. Sällskap hemma och naturligt helt a-fri vecka.

santorini
ons, 2017-12-06 - 16:01

Du har tuffa utmaningar men tänk som så att ingenting blir lättare av alkoholen. Endast lite falsk lindring för stunden som man får betala dyrt för. På ett nyktert huvud vet man alltid vad man gör. Man kan fatta dåliga beslut ändå men då är det inte på grund av alkoholen. Det finns inga fördelar alls med den, ändå kan jag nog ibland känna lite saknad. Det är förstås de upptrampade stigarna i hjärnan som spökar. Det hände faktiskt nyligen att jag drömde att jag satt med ett glas rödvin men även i drömmen visste jag att det var fel. Jag dricker inte. Blir jag det minsta sugen så kan jag när som helst återkalla nåt av alla de hemska tillfällen då det spårade ur. Annars lyckas jag ganska bra lägga det bakom mej.
Grattis till dej på Finlands självständighetsdag idag! Jag ser att vi är landsmän! Vi firar men utan alkohol. Ha det gott!

Stingo
tis, 2017-12-12 - 18:21

Tack för frågan, Muränan. Barnen är igen på andra stället och att komma till ett tyst och tomt hem i slaskmörkret känns fortfarande väldigt tungt. Sover dåligt (med eller utan A) och sörjer djupare än jag vill erkänna. Jag vet att jag har möjlighet till ett bättre liv utan Sophie, men vägen dit känns tröstlös och lång.

Känslan är kanske inte så väldigt långt ifrån hur det var att bli av med alkoholen. Tankarna om Sophie känns som en addiktion, som jag desperat vill bli av med. Till Sophie finns ingen återvändo, men hur lämnar man en tanke på kylskåpshyllan?

anonyMu
tis, 2017-12-12 - 23:30

Det är väl helt mänskligt att känna som du känner? Det vore väl också konstigt om en människa som man levt länge med, bara kunde kliva ur ens liv, utan att det sätter några spår? Jag har själv flera separationer bakom mig. Tex ett samboförhållande som gick i krasch för att jag var ung och jäkligt dum i huvudet. Men också en uppslitande skilsmässa. Även om det i båda fallen, precis som du beskriver, inte fanns någon återvändo - så var det skitjobbigt. Jag mådde skit och pannkaka i ett år efter skilsmässan och det kändes som jag sörjde precis som efter ett dödsfall. Detta trots att jag också VILLE skiljas... Men jag gick starkare ur detta, när tiden väl var inne. Härefter visste jag också vad jag ville ha i ett förhållande, men framför allt vad jag INTE ville ha.

Jag tror jag fattar vad du menar med tankarna. Den närmsta tiden efter uppbrottet så kändes det som om jag gick omkring i ett vakum eller i någon form av parallellvärld. Tankarna kretsade hela tiden kring exet och allt som hänt under åren. Men jag tänker att det är en del av det oundvikliga sorgearbetet. Här har man ett val. Antingen stänger man av, vägrar känna och stoppar huvudet i sanden. Eller så tillåter man sig att verkligen sörja, älta, tänka och samtidigt lära sig något om sig själv.

Hur eller hur, så kommer inte alkoholen att hjälpa dig och den kommer heller inte lösa några problem. Låt inte det här bli en legitim anledning att skapa nya problem för dig själv. Det kommer inte vara värt det. Inte på något sätt. Jag lovar. Så låt det vara tyst och tomt på kylskåpshyllan - och låt det istället vara fullt av dig där hemma.

Var snäll mot dig själv, ta hand om dig och kämpa på. Bamsekram

Stingo
fre, 2017-12-15 - 16:36

Tack Muränan, för insiktsfulla, vänliga och kloka ord. Du är en pärla <3

Jag har själv inte upplevt något plötsligt dödsfall av någon nära, men jag tror definitivt det finns många paralleller. Relationen dör och då dör också den mänskan, sådan som den var i relationen och också något i en själv. Det är något helt annat som lever vidare. Sedan kommer ilskan över sveket och mycket annat ännu ovanpå det...

Eftersom Sophie har brutit kontakten så fullständigt så blir likheten ännu större. Men i morgon tänker hon komma och spöka. Hon skall komma efter en del saker från lägenheten. Hon meddelade sin intention på ett mycket plumpt vis sent i går kväll och jag blev så arg att jag inte sov på hela natten. Nu sitter jag här och är spyfärdig av trötthet och undrar hur jag skall hitta sömnen nästa natt. Jag behöver den så innerligt.

Nej, jag dricker inte nu och jag drack inte igår.

Stingo
lör, 2017-12-16 - 14:05

Jag lyckades sova en någotsånär hel natt. Spöket Sophie var här och var förvånande lik den Sophie som jag tidigare har känt. Vi tillbringade nästan två timmar tillsammans i möblerade rum utan ett fult ord emellan oss. Jag hoppas det här kan hjälpa oss att etablera den kontakt vi för barnens skull borde ha. Och att det kan hjälpa mig att släppa en del av ilskan.

Stingo
lör, 2017-12-23 - 08:07

En varm julhälsning till alla gamla vänner på forumet och till alla nya, som jag inte lärt känna.

För mig känns det som det mest akuta i min kris äntligen börjar släppa. Jag har barnen med mig under största delen av julhelgen och ser fram emot att själv få uppleva en riktigt god jul och ett nytt år med nya upplevelser och personlig tillväxt.

santorini
lör, 2017-12-23 - 18:44

Så bra att du har barnen hos dej och att det börjar kännas bättre. Fint med nytt år och nya möjligheter. Du klarar det!

Stingo
lör, 2017-12-30 - 09:53

Den här insikten blev konkret för mig under och efter en meditation den här morgonen.

Jag har inte lov att ge mig själv den tid och omsorg som jag både behöver och är värd.
- jag har inte lov att i lugn och ro sitta ned med den bok som jag tror kunde hjälpa mig framåt just nu
- jag har inte lov att bara vara och t.ex.lyssna på musik eller bada bastu för mig själv.
- jag har inte lov att meditera
- jag har inte lov att gå i terapi
- jag har inte lov att...

Jag har inte lov att ge mig den lilla lyx som jag verkligen har råd med.
- jag har inte lov att äta ensam på restaurang, ens på arbetsresor
- jag har inte lov att använda taxi
- jag har inte lov att köpa kläder, böcker eller filmer till fullt pris
- jag har inte lov att köpa den goda osten i stället för den billigare
- jag har inte lov att gå till frisör eller massör
- jag har inte lov att...

Jag har inte lov att be om eller ta emot hjälp

Jag har inte lov att njuta???
Jag har inte lov att vara nöjd och lycklig ???

Eftersom den här berättelsen på senare tider mest handlat om min relation till Sofie, vill jag göra helt klart att det här inte kommit från henne, utan är något som sitter mycket djupare i mig själv. Tvärtom ligger säkert det här bakom flera av de problem vi haft tillsammans och är saker hon snarare försökt hjälpa mig framåt med. Sofie har däremot begränsat mig på många andra plan, så hennes inverkan blir diffus.

Självklart finns här också en grund till de problem jag haft med alkoholen. Ett par öl hemma på kvällen ger lov att slappna av, en flaska vin med vänner ger lov att öppna upp...

Att inte ge mig själv lov att fördjupa mig i en god bok samtidigt som jag använder timmar till onyttigt surfande på internet är bara så vansinnigt... Mycket av det "jag inte har lov till" gör jag till all lycka ändå, men ofta med en svårdefinierbar oro i kroppen.

(Hmm, jag undrar om jag skrivit något liknande här tidigare.Jag är alltför bra att glömma bort sådana här insikter bara för att hitta dem om igen).

Stingo
lör, 2017-12-30 - 11:42

Det är nånting inom mig som spärrar emot. När det gäller sånt som kostar pengar kan man kanske försöka förklara med att jag är finländare och mina föräldrar var med om kriget och de knappa åren efteråt. Spåren av sådant kan gå i arv väldigt länge. Men det kan knappast förklara varför jag inte låter mig sitta ned med en bok.

"Lilla lata Stingo" - så definierades jag ofta när jag var barn. Jag tror inte jag var särskilt lat, men jag var mycket yngre än mina syskon, hade lätt att drömma bort mig och hade litet svårt att komma igång. Vilket ledde till att det ofta behövde sägas till åt mig före jag gjorde saker hemma. Dessutom styrde min mamma familjen med skuldbeläggande.

Samtidigt som jag var sladdbarn, så var min familjs ekonomiska situation betydligt bättre, då jag var liten, än den varit för mina syskon. Det här ledde till att mina föräldrar kunde ge mig saker, som mina syskon inte fått. Jag lärde mig tidigt att själv begränsa vad jag bad om, antagligen för att inte reta upp syskonen.

Grunden ligger med andra ord i barndomen. Säkert finns det mycket mera som inverkat, men de där kom jag på just nu.

Tack för frågan, Surkärring.

Dionysa
lör, 2017-12-30 - 11:50

när du berättar det och när du nämner det här med ansträngd ekonomi och skam- skuldbeläggande ringer det en klocka hos mig! Själv kommer jag från trakterna av Tornedalen där både Leastadius och Stalin var starka. Född i brytningstiden mellan krig, armod och framväxande välfärd, anar jag något av den speciella problematik du antyder. Den kan gå i arv på ett försåtligt vis. Ett obehag som ofta är svårt att förstå och som man lätt kan få ett behov att dämpa med till buds stående medel....

Ullabulla
lör, 2017-12-30 - 12:14

Så länge man är på tå,igång eller på väg så är allt ok.
Så länge läget är lite halvkärvt,helt ok osv.

Men om man av misstag lyckas slappna av,njuta eller må bra av egen maskin eller yttre stimuli så kommer skuldbördan dragandes med sin rullvagn med strunt.

Varför skulle du få?
Varför tror du att du är värd..

Jättetuffa demoner att slåss mot.
Sunt förnuft och normal intelligens räcker ingenvart.

Läste någonstans om reptilhjärnan och tänkarhjärna.
Att de liksom slåss med varann.
Kanske är man så inpiskad med skam och skuld i reptilhjärnan att tänkarhjärnan inte har en suck.

Köp och gör lyxefterrätter och avnjut långsamt.
Hitta andra överdrivna lyxerier att ösa på dig.
Få din ångest över det och så småningom kanske vänja lillpojken som bor i dig att du också är värd.

LenaNyman
lör, 2017-12-30 - 13:49

Hej Stingo!
Jag minns - som igår nästan - hur du i ett tidigt skede här skrev om den inre domaren. Jag tänker på hur färgad man kan gå runt och vara, kanske utan att ens reflektera över det, av sin barndom och uppväxt. Nån klok människa sa att "om du tror att du befriat dig från barndomens bojor; prova att spendera dom nästa två veckorna med dina föräldrar". Nåt i den stilen. Själv har jag förbjudit mig själv att inte ha några direkta fritidsintressen. Att det är alldeles för självförverkligande och "farligt". Pappa var rigoröst emot det mesta jag ville hitta på så för det mesta låg jag i sängen med en bok. Det gör jag fortfarande.
Det slår mig hur otroligt mycket i huvudet vi är för det mesta. Eller i dom känslor våra tankar föder. Ett citat av Eckhart Tolle kommer för mig:
"Fokusera din uppmärksamhet på nuet och berätta sedan för mig vilka problem du har i detta ögonblick."
Vad händer om jag går upp i det allestädes närvarande ögonblicket? Så till den grad att jag andas med varje por i min kropp. Det är ... det är bortom ord. Där finns ingen plats för det vi upplever som problem. Vi har alltid klart vatten i vår målarfärgsmugg.
Jag finner det trösterikt att ta del av Tolles ord. Det är svårt att styra tankarna, dom är bara där, som ett bevis på att vi är utrustade med mänskliga hjärnor. Visst har vi ett personligt ansvar också, men mycket av all smärta våra tankar vållar oss; det är ett masstillstånd, en global folksjukdom, som har sin upprinnelse i det kollektiva medvetandet. Det går att dra paralleller, tycker jag, till det faktum att vi alkoholister bär på en sjukdom; alkoholism.

Så där ja. Var bara tvungen att bemöta din text om den inre kritikern. Är du på riktigt elakt och dåligt humör kan du ju bara vråla att domarjäveln ska ut, eller hur?

Stor kram och med önskan om ett rikt, blomstrande och fröjdefullt år 2018.

Stingo
lör, 2017-12-30 - 14:10

Ullabulla: Intressant att få så stark igenkänningsfaktor från medberoendesidan - Men visst! Jag har varit starkt medberoende i mitt förhållande också. Även om problemen där mera handlat om annat än alkohol- eller substansberoenden.

Stingo
lör, 2017-12-30 - 14:25

LenaNyman! Trevligt att höra från dig. Jag har försökt titta efter då och då om du är kvar här, men inte sett något. Stor kram tillbaka och ett riktigt fint 2018.

Själv upplever jag att det jag nu skrev om är något annat än den inre domaren. Han är så mycket större, starkare och styggare och håller sig till all lycka mest borta nuförtiden. Men kanske du har rätt, det kan vara en annan sida av samma mynt. Tack för den tanken, skall se vart den leder. Måste kanske ta mig en närmare titt på Tolle också något tag. Han dyker upp litet varstans.

Vilka problem jag har i detta ögonblick? Jag behöver verkligen gå på dasset :)