av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Bedrövadsambo
mån, 2017-11-06 - 23:05

Det låter som ni hade en toppendag i lördags! Jag tycker också att allahelgona är en fin tradition. Men jag har cirka 30 mil till min släkts gravar, och flera finns inte ens där. Min pappas aska finns i havet tex. Så jag tände gravljus på min balkong istället och tänkte på mina nära på andra sidan. Det kändes också fint. Stort grattis till dina snart nyktra åtta år!

Adde
ons, 2017-11-08 - 15:16

har på senare tid insett att ju äldre jag blir desto mer avslappnad syn får jag på döden. Den bortre gränsen kommer närmre och ger ytterligare tryck på talesättet Lev idag ! Ett tag var jag ständigt omgiven av död, släktingar och vänner försvann. Man kommer liksom in i ett stim. Min mor tog en massa år på sig att dö och när slutet äntligen var där så var det en befrielse. Hennes syster likaså. Likväl som att döden kan oroa så kan den även skänka sinnesro.

Jag reagerar nog mer på vänner som gått bort i sitt beroende för där vet jag ju att det finns en chans att överleva men att önskan i deras fall inte varit tillräckligt stark. Jag har en fd bekant som nu bara är skinn och ben och med stora svårigheter att gå men inte alls är intresserad av att lägga av med sina piller och den alkohol han kan få tag i och jag är storligen imponerad över hur mycket en människokropp kan tåla.

Vet inte vem som myntade uttrycket : När man tänker på de bortgångna så lever de upp igen. Jag tycker det stämmer så bra när jag besöker mina föräldrars grav.

Berra
sön, 2017-11-19 - 23:57

...och jag ligger här i min säng och försöker sammanfatta veckan som gick, precis som jag alltid gör numera.
Så vad hände....?

Jo svärmor gick hädan på lördagsmorgonen förra helgen, efter dryga tio år på ålderdomshemmet, några år till med sin demens.
En förskräcklig sjukdom egentligen, hur man kan bli så fängslad i en kropp utan möjligt att kunna kommunicera.
Ibland blinkar det till och man får nästan skämmas för det man har sagt tidigare, hur pass medveten var hon egentligen?
Men för det mesta var hon mentalt frånvarande, själlös och grund blick stirrade hon på....ingenting, hon kunde se rakt igenom en.
Ibland kunde man få ett svar om man skrek högt, annars var lyset tänt men ingen hemma.
Så ja, det är med dubbla känslor hon fick lämna ett sista skoavtryck på vår moder jord, sorgset men ändå lättad, och på samma gång ångestkänslor för att man känner så som man gör, men jag tror att det blev bäst som det blev, för alla parter.
Vi var där och tog ett sista farväl, klappade den insjunkna kinden som var kall och läderartad men ändå mjuk, tandlösa munnen och den stora näsan som framträdde ännu större nu.
Huden gulnat och rödblå nagelbädd runt hennes fingrar, man kunde verkligen känna att kroppen var helt själlös, det fanns verkligen inget liv, det var som bortblåst, bara ett skal som redan påbörjar nedbrytningsprocessen.
90 år hann hon bli min lilla svärmor, tvärtemot vad alla andra vill påstå, jag älskade min svärmor, men behåller minnet av henne längre bort, sådär 15-20 år sedan då hon var som allra mest glimrande.
Hon älskade att laga mat av absolut ingenting, baka kakor och bullar, handdiska och tog hand om alla barnbarnen, jo en svärmorsdröm fast tvärt om.

Och igår en vecka efter tömde vi hennes boende, den stora rensningen gjorde vi redan då de flyttade ifrån huset och lägenheten.
Nu körde jag fram släpet under hennes balkong, och vi slängde rubbet, inte en pinal sparade vi, all historia gick till sopen.
Svårt att inte bli sentimental, men det finns ingen plats för gamla minnesgrejer i ett modernt boende.
En fin pinnstol som hennes bror hade snickrat ihop till hennes födelsedag, märkt med initialer och årtal i underdelen.
Lite rangligt och udda, och dess framtid skulle bara vara att härbärgeras på vår vind i väntan på nästa vindsröjning.
När minnen falnar så tappar den värde, och det är ännu jobbigare att bära andras minnen.
Så vi gick framtiden till mötes och besparade oss besväret att behöva kasta grejerna framledes.
Det känns tungt men ändå realistiskt på något sätt, vi försöker istället spara på våra minnen av dem båda, svärföräldrarna.
Så nu är min fru helt föräldralös och har varit lite svår att komma in på livet senaste veckorna, hennes humör svänger mycket.
Jag kan inte annat än att stilla sitta brevid och försöka trösta och lyssna efter bästa förmåga, men stingslig är hon.
En liten anekdot blev när grabben åkte till Thailand samma dag som svärmor dog, ja det blev en konstigt sammanträffande men han försökte trösta sin mamma som nu både var oroligt och ledsen på samma gång....
-Men mamma, jag ska vinka till mormor om jag ser henne flaxa med armarna mellan molnen, jag lovar!
Mamma svarade..-Men du ger blanka f-n i att följa efter henne, du ska inte dit hon ska, capice!

Det finns så mycket som händer när man inte dricker längre, man tar sig tiden att hinna uppfatta och fånga känslor.
Det är en stor förändring som jag har fått uppleva.
Svågern som hjälpte till att tömma svärmors boende berättade om sin senaste fylla med jobbet.
De var på firmafest på annan ort och såg en föreställning, det blev mycket dricka både före, under och efter.
Han berättade att han vaknade upp med ett ryck sittandes i stolen framför hotellsängen klockan åtta på morgonen i sin kostym.
Sängen var orörd och han helt stel och kall i hela kroppen, en meter ifrån värme och mjukt liggande.
Direkt började han undra om han fick med sig rocken ifrån underhållningslokalen, med plånbok, pengar, kort och flygbiljetter.
Han rusade ut med maxat blodtryck och fann rocken hängandes i vestibulen, med plånbok och allt i välbehåll.
Och så kom nästa ryck, hur kom han till hotellrummet, fick han hjälp, av vem osv, vilka var med in i det längsta osv?
Hankände kallsvetten börja komma, och jag satt och lyssnade på han utsagor och kände igen mig med exakthet hur det BRUKADE vara, och just i detta tillfälle så kände jag en enorm tacksamhet att jag inte längre dricker alkoholen.
Svågern var nöjd med att han hade valt att flyga till den destinationen, för köra bil kunde han inte.
Hans andra kollegor hade blivit tvugna att checka ut ifrån hotellet och sedan vandra bakfulla och djävliga i många långa timmar innan de ens vågade sätta sig bakom ratten och köra hem, och frågan de borde ställa sig om de ens borde ha gjort det då heller.

I mitt nya liv känner jag en ganska så stor frid över att inte behöva ha de här problemen längre.
Då kanske man inte insåg att de var ett problem utan mer som en nödvändig konsekvens av sitt drickande.
Idag har jag en frihet över att kunna bestämma över vad jag själv vill, och inte ställa in mig i ledet av mitt beroende.

Det är frihet, om något!

Berra

Higgins
mån, 2017-11-20 - 01:03

att du fortfarande häller på att skriva du tillför så mycket här på forumet med dina kloka ord Har följt dej sen första dan läst allt o det är en del
Har också min mor som sitter på ålderdomshemmet och är dement hon är 96 i januari nästa är. Det är ingen höjdare o hälsa på när hon inte
känner igen sin egen son. Men hon har ju fått trampa här i många år-
Ha en bra vecka!

Berra
lör, 2017-11-25 - 02:43

..är vad vi firade idag på eftermiddagen.
Jo, visst pratar jag om det som jag kallar Riddarträffen, eller Alkoholhjälpens träff på Riddargatan i estockholmo.
Någon på jobbet hade med kort varsel bokat mig på utbildning samma dag, men se mina val var orubbliga.
Vi kom 6-7 st av ca tjugotalet anmälda, själv känner jag mig lite besviken på det stora manfallet, men dömer ingen.
Vi har alla våra anledningar och ibland kan vi inte påverka utfallet.

Men inte blev det dåligt för det, desto mer tid fick vi talas vid tillsammans, och det är verkligen en öppen och varm mötesplats.
Precis som vårat forum är, och vad jag har förstått helt världsunikt i jämförelse.
Förra gången vi träffades för ca tre år sedan kände jag fjärilar i magen, det var väldigt nervöst att möta våra skribenter Face to face.
Så var det inte nu, nu pirrade det i hela kroppen av tiden inte kunde gå tillräckligt snabbt, slog ihjäl sista timmen av att jamsa runt i Östermalmshallen men hade svårt att skingra tankarna, vilka skulle komma, skulle det bli lika öppenhjärtligt som förra gången, osv?
Och det blev precis lika bra, ja kanske bättre.

Det första jag gjorde var att ge Adde en stor bamsekram, för det hade jag lovat förra gången, ja och en till när vi skildes.
Allt kändes genuint och äkta, vi kunde prata väldigt öppet om allting, många skratt och igenkännande.
Vi fick också möjlighet att tala med en läkare och alkoholrelaterade frågor, det var mycket intressant.

Jag vet inte vilka jag ska nämna, ja bortsett ifrån Adde, jo jag måste erkänna ett stort misstag...
En trevlig man presenterade sig som HUI, lite svårt att höra när det var ganska så högljutt i lokalen, jag skakade på huvudet såg ner i golvet och ville inte riktigt komma ihåg det nicket.
Efter ett tag när vi presenterade oss i en ring så framkom det lite bättre, Huehe ett svårt nick att uttala då det i mitt huvud uttalas "hujje", herregud det är ju skaparen av tråden reflektioner, en av mina absoluta favoritskribenter.
Vid nästa bensträckare var jag bara tvungen att be om ursäkt till heuhe, hur kunde jag bara missa detta, dumma mig.
Han berättade att han vaknar tidigt och tar en morgonpromenad med sin voffsing som jag dessutom fick se en bild av,
Under promenaden funderar han ut vad han ska skriva, och sätter det sedan på pränt, inte undra på att det blir genomtänkta och välskrivna rader.
Och "hujje" inte såg du ut som jag hade målat upp dig i min fantasivärld, inte vovven heller som jag trodde var en amstaff.
Men dina ordval stämmer mycket väl överens med din text, det går inte att ta miste på dessa.
Jag är väldigt tacksam att få träffat dig.

Mie, tack för din hälsning via Adde, jag hoppas att det ordnar sig med allt omkring dig.
Jag tänker på dig ofta, och tycker mig se dina ansiktsdrag på folk jag träffar ute på stan, så du har gjort ett starkt intryck på mig.

Det fanns fyra damer till på träffen som jag låter vara onämnda, med respekt för om ni vill vara inkognito.
Dels också för att jag har ett så pass dåligt namn/hör-minne, men glömmer sällan en ansikte eller det som är skrivet i text.
Varav en som inte har registrerat sig men ändå följt oss på forumet, all heder till henne.

Med ifrån Alkoholhjälpen var naturligtvis Magnus, forumets skapare och anfader.
Carina och Rosette och Gud förlåte mig men jag har helt glömt bort resten av alla namn.
Det är ofta så med mig att när blicken tar fokuset ifrån mina tankar slutar öronen att lägga namn på minnet.
Men jag kan i detalj komma ihåg anletsdrag, mimik, kroppsmönster och underton i varje mening.

..och så är det en sak till, jag hatar att tala inför folksamlingar, jag är egentligen ganska så blyg av mig.
Men så finns det en annan sak som gör mig till raka motsatsen, när jag brinner för något så glömmer jag bort det ibland.
Det kan ge intryck av att jag är väldigt framåt och utåtriktad, men egentligen med bara de som jag känner.

Det fanns en annan grej som gjorde mig till synes självsäker förut, det var alkoholen men den känslan var falsk.
Den gjorde också att man sade saker som inte stämde överens med min verklighet.
Det problemet har jag inte nu, jag är ärlig med det jag säger och behöver inte ångra någonting.
Det kändes rätt just då, och mest troligt så kommer det att göra så imorgon också.

Och trots att det har gått knappt elva timmar sedan vi skildes åt, så fortgår debatten och mötet i mitt huvud.
Jag sorterar mina sinnesintryck, och idag var de enbart positiva.

Tjing!

Berra

anonyMu
lör, 2017-11-25 - 15:37

Tack för uppdatering av träffen för oss andra dödliga som inte kunde vara med. När förra träffen hade varit, så lovade jag mig själv, att om tillfälle gavs igen så skulle jag definitivt åka. Men det blev inte ens en anmälan den här gången heller - med hänvisning till det där som kallas livspussel. Men förhoppningsvis får det bli tredje gången gillt!

Kram på dig

Berra
sön, 2017-11-26 - 23:41

...tänkte jag när jag vaknade i morse...
Det lät konstigt, ingens dag hade nog låtit bättre, hur f-n tänkte jag...
Jo, jag tänkte nog att idag var det ingen som hade bestämt något vad vi skulle göra, den var helt oskuldsfull oskriven.

Härligt, och sedan kom dotterns två hundar upphoppandes i sängen och hela havet stormade, kuddar flög, det krafsades med tassarna som om de försökte gräva sig igenom täcket, oahh en kallblöt nos på mina nakna rygg...
Nu fanns det ingen återvändo, jag var klarvaken och frös för mitt täcke befann sig inte längre i samma rum som jag, utan bars iväg av åtta tassar ned för trappen till undervåning, undrar om dottern hade tränat dem till detta.
Trött efter att kommit hem sent på natten efter att ha suttit bakom ratten i många långa mörka timmar, vi hade varit på kalas hos släktingar som bor långt härifrån.
Gick upp och stekte lite amerikanska pannkakor till frukost som omväxling, de blev goda med lönnsirap på.
Svärsonen kom upp med yvigt hår i bara kalsongerna, han såg ut som om han hade slagits med en jordfräs, bakis så klart.
Han och dottern hade varit på galej kvällen innan och fyra timmars sömn nästan förstör mer än den gör nytta.
Med ett hånflin sitter jag vid frukostbordet och smaskar på pannkakorna och glor på en kille som ser ut som om att äta vore det sista han ville, men han gör det i alla fall, medveten om att magen faktiskt brukar må bättre med lite mat i magen.
Jag skramlar lite demonstrativ med disken i diskmaskinen bara för att göra det lite mer outhärdligt för honom, jo lite elak kan jag vara också, men det är ett självpåtaget tillstånd trots allt, vet att han kommer tillbringa resten av dagen halvsovandes i soffan gluttandes på tradiga serier på Netflix.
Det blir Tip-Ex för honom i kalendern söndagen den 26:e November 2017, synd att slösa bort en sådan fin dag idag.

Idag är ingen dag, för honom, men på ett negativt sätt.
Själva drog vi iväg och Söndagshoppade lite, jag följde med frugan i hennes butiker, och hon i mina för att sedan göra en god söndagsmiddag i hemmets lugna vrå.
Hon summerade dagen som vilken fin och skön dag vi har haft det idag, och för en liten stund var jag tvungen att fundera lite.
Jo...det stämmer, för att inte ha planerat denna dag så var den helt okey, inga sura miner och ingen irritation, utan den flöt fram på mjuka böljande vågor.
För vissa var den nog inte lika tillmötesgående och tänker på svärsonen som legat i soffan hela dagen och mått vämjeligt.
Man skördar som man sår tänker jag, och det blev ingen missväxt för min del idag.

Återigen ligger jag i min säng med ett täcke som vädrats på undervåningen idag och konklusierar veckan som gått.
Början var hemsk med fruktansvärt mycket stress på jobbet, allt var ett kaos, men lugnade ner sig försiktigt mot fredagen.
Ja och fredagen ja, den var mycket speciell för mig med Riddarträffen, smet iväg ifrån jobbet för att möta mina forumvänner.
Och den gav intryck, känner fortfarande en varm känsla inom mig efter den, fått lära känna nya människor, det är stort.

Tänker på hur det kunde har varit med en beroendekapad hjärna, och en mental skuldsanering på söndagen.

Rundar av min söndagskrönika med att återkoppla till rubriken...

Idag är ingen dag.....som jag ångrar, idag har jag levt fullt ut lugnt och belevat, en bradag helt enkelt.

Tjing!

Berra

Berra
mån, 2017-12-04 - 00:39

..och snart är den förbi...
Jag hänger inte med alls, tiden bara rusar förbi, om tre helger är det självaste Julafton, tänka sig.
Mentalt har jag inte hängt med, ute finns ingen julkänsla även om så butikerna försöker en att få den att framhävas.
Visst lite frost på mornarna och några tappra försök till några flingor, det har väl hänt, men ack nej, ingen julkänsla.

Frugan kryper ner brevid i en kall säng, lite trumpet säger hon...jag vill inte gå och lägga mig, då är helgen definitivt helt slut, och det vill jag inte att den ska göra, när man vaknar igen så är det vardag, och dessutom...måndag.
Kan inget annat än att hålla med, jag gillar inte måndagar och allra minst måndagsmorgnar, fem outhärdliga dagar framledes.
Jag brukar räkna ner arbetsveckan i procent, fem dagar a' 20 %, en halvdag 10%, onsdag efter lunch så är det nedförsbacke.
Man skulle önska att veckan bestod av fem fredagar istället, det skulle kännas mycket lättare.

Huehe skrev nyligen om hur det är att bli gammal, eller mer om hur vi kroppsligen har blivit mer mogna för att om inte säga lite övermogna, kan bara hålla med, garantin har gått ut och det rasar lite överallt på en kropp spm har levt rätt fysiskt.
I veckan tvingades jag krypa in under en maskin som skulle kräva en ryggrad likt en boaorm, alldeles för trångt, en vikning 45 grader till vänster, revbenen på en metallram, huvudet i en transformator armarna uppåt och på 15cm avstånd från näsan hålla verktygen och en ficklampa i munnen, det tog två timmar...
Förra gången jag utförde samma reparation var jag helt ledbruten i flera dagar efteråt, denna gång kände jag ingenting, förräns nu.
Jag var livrädd för att tappa skiftnyckel så att framtänderna skulle slås ut, och så pajar jag tänderna på en kola på fredagskvällen istället, inte bara en utan två, jo så visst rasar kroppen bitvis, alla gånger.
Mina tänder som har varit kanonbra, skalat sladdar, tuggat på nötter med skal ja t.om öppnat en och annan ölkapsyl när det har krisat, det vågar man inte längre.
Och så är det bara de tänderna som de lagade på sjuttiotalet som rasar nu, gammalgamfyllningar, så egentligen så är det reklamationer allihopa.

I helgen var vi på underhållning, biljetter som vi gav i julklapp förra året, så pass lång tid i förväg måste man vara ute nu förtiden.
Tre veckor innan det är dags att ge bort nya.
Vi var fyra par som efteråt gick på en av de finare krogarna och körde hela repertoaren.
Svågern tyckte att ju mer alkohol han hann att dricka desto mer tråkigare blev jag, munnen gick som på en tvåtaktare hela tiden.
Han kan verkligen höja stämningen, men låter få andra få möjlighet att prata istället, så han tar lätt över konversationen.
Och apropå åldern, så upptäckte jag att se har blivit svårare att sortera ut samtalen i allt omkringliggande sorl, skrammel med bestick, glas och tallrikar, tjatter från grannborden etc.
Jag lät blicken få snegla upp i taket och inspireras av stuckaturen istället, hur de har satt belysningen och hur de ska lyckas byta lamporna bakom takbeklädnaden.
Livrädd var jag när jag åt maten att resten av tandlagningen skulle släppa, minns knastret från kolan på fredagskvällen.
Har ni käkat chips med bara framtänderna någon gång?, ganska så besvärligt faktiskt.

Efter krogen tog vi sikte på en häftig takbar med magnifik utsikt över staden, det var trångt och stimmigt, redan här märker man att man har numera en lägre tolerans än när man var yngre.
Man får skrika åt varandra och mycket snart börjar fyllpladdrandet, man köper drinkar åt varandra och dricker äckliga shots.
-Men den här var riktigt äcklig, testa!
-Ja fy f-n, den köper vi en åtta av nästa gång...
Det är som om det vore ett mandomsprov bland herrarna, damerna vill ha söta drinkar med mycket lullull på, paraplyer, frukter och minst två sugrör och så ska de ha en klatschig färg, om man ska dra dem över en kam.
Inte alla, ett bord längre bort sitter en yngre kvinna och drar i sig jäger och starköl i samma takt som sina bordsherrar, undrar hur det kommer att gå för henne under resten av kvällen, hon är tatuerad på armarna som en gammal sjöman, en riktigt hårding.
Tiden går och tack och lov, parkeringstiden förlöser oss från detta brölande och fnittrande gäng.
Vi undviker spyfläckarna på trottoaren och de halvätna hamburgarna på vägen mot bilen, går igenom urindoftande trappor för att sedan låta bildörren stänga oss ute från nattens sorl.
Startmotorn går igång och alla i bilen tittar på varandra, Gud så skönt att få åka hem i bil och om en liten liten stund får krypa ner i sin egna om än lite svala säng med rena lakan.
Tolv timmar i farten, visst har vi både haft det trevligt, roligt intressant spännande och välsmakande, men det finns gränser för hur långt man kan pressa sig, och det här var så pass långt vi orkade.
Vi gillar att vara ute, men inte för ofta och inte för länge, ja visst har vi blivit äldre.

När man var yngre fanns ingen morgondag, man drog sin inte för alla nackdelar med sitt festande.
Idag på morgonen så kom grabben till mig och sade att hans flickvän hade spytt ner hans bil inatt när han hämtade henne från festen, jag bara log lite medlidsamt och gav honom disktrasan och sa du kan slänga den när du är klar.
Själv satte jag mig vid matbordet och drack mitt 1:a Adventskaffe till frukost i lugn och ro, inga samvetskval en söndagsmorgon.

Så var min första advent 2017.

Berra

Sisyfos
mån, 2017-12-04 - 07:42

Men Berra, säger svågern att du blir tråkig? Han har verkligen hängt upp sig på att du inte dricker. Tycker att han borde ha vant sig vid det här laget. Och accepterat. Vad skulle han säga om du korkade upp, tror du? Japp, instämmer han verkar verkligen kunna höja stämningen ?. Tycker inte att du ska testa, men jag blir lite arg på hela situationen. Och ingen säger nåt?

Han är säkert djupt avundsjuk dagen efter i alla fall! Och bara set faktum att du säkert glömt att vara rädd om din tand... där har du tjänat pengar också.

Ha det bra! Alltid kul att läsa dina rader.

Bedrövadsambo
mån, 2017-12-04 - 23:19

Problemet är kanske att du som nykter inte tycker att svågerns skämt är lika roliga längre.

Mic99
tors, 2017-12-07 - 18:19

Jo den typen av skämt (detta från sällskapsresan)antar jag att du hört till leda.. Detta och liknande "skämt" är ju kul kul när man är i gasen men otroligt tröttsamt när man är nykter... Har varit med om detsamma så många gånger.. Tyvärr har jag också dragit de där skämten för många gånger på fyllan också så jag försöker förlåta dom...men tröttsamt är det! Hursomhelst. Sjukt starkt att du ALLTID orkar stå emot. Jag gör det oftast nuförtiden, men ett par gånger har jag fallit för trycket..Och ett par gånger har jag tänkt att FAN varför har jag slutat dricka?? Detta är ju KUL! Sen så har det också spårat ut några gånger..och blivit precis som förr. Patetiskt och pinsamt och...ja du vet ju..

Nu har jag varit helt vit i 3 månader och denna gången tror jag faktiskt inte att jag kommer ramla igen..TROR alltså..SÄKER blir jag aldrig..litar ganska dåligt på mig själv. Därför jag är så impad av dig som ALDRIG ramlat sen du la av!! DET är STORT!!

Med förhoppning av bättre skämt i framtiden och en nykter tillvaro,

/Mic

Ps. Hade så sjukt gärna velat va med på "träffen" ni hade och träffat dig och alla de andra man läst så mycket av, men bor tyvärr alldeles för långt från Stockholm. Men kanske kanske nästa gång om det blir igen. Värsta starstruck att träffa dig ju :)

Berra
mån, 2017-12-11 - 00:40

Tiden drar iväg, var tvungen att läsa mitt förra inlägg för att se var jag befinner mig, jag lever i nuet, och det som hände för en vecka sedan är långt borta i horisonten på något sätt.

Högt och lågt skrev jag, ja det ska jag försöka bena ut härunder...
Onsdagen julfest, jo jag vet det är inte många månader sedan sommarfesten, och den blev sen.
Hade en utländsk besökare precis mitt under dessa dagar, en fransos som hjälpte mig med en uppgradering.
Jag älskar honom, inte alls som det gamla gardet av fransmän, han kan engelska och är inte högmodig.
Vi äri beroendeposition av honom för att han är den ende i hela världen som kan just det här systemet som är jättegammalt.
Har påtalat detta för mina chefer om han lägger av så har vi problem, stora problem.
Så jo jag "smörjer" honom och fjäskar på så mycket jag kan, om han trivs med oss får vi det lättare.
Så jag bjöd med honom på vårat julbord, och han fick testa på vår svenska högtidsmåltid.
Så....vad fick han då för intryck?

Tja jag vet inte men snapsen ska enbart drickas till sillen och inte som måltidsdryck, ölen är mörk och söt till julen, annars ljusare.
Sillen är nästan rå, likaså den gravade laxen, kanske mysko för en av det franska köket a la cousine.
Han höll masken och svarade bara diplomatiskt, så jag vet inte, hjälpte det eller stjälpte det?
Hoppas att han förstod självaste hjärtemeningen, han blev inbjuden till det allra svenskaste av den svenska matraditionen.
Men ett tag så kunde jag inte låta bli att skämmas lite över den svenska maten, grå geggig mat med mycket fett och fisk.
Han kanske berättar hemma om den svenska maten som en svensk skulle säga om den ryska maten.
På småtimmarna så blev ju som vanligt alltid någon eller några lite för överförfriskade, en ung kille som vanligtvis är världens snällaste och väldigt blyg vässade sin personlighet med alkoholhaltig dryck till den grad att han blev olycksamt fumlig.
Ögonen röda och vattniga med flackande blick, med en ölflaska i handen så såg det ut som om han styrde kroppen med en joystick, dit flaskan vinklades åt det hållet gick kroppen, om än i en genant dåligt kontrollerad rörelse.
Han tappade en alldeles nyöppnad ölflaska i golvet som klarade av stöten men skvimpade ut mer än halva innehållet i en skumparad.
Han löste problemet genom att ta upp flaskan och förflytta sig några meter bort och titta på fläcken som om någon annan hade sölat ner golvet.
Jag kunde lämna lokalen sent med bilen utanför men ändå komma hem tidigare än de som åkte kollektivt före mig, vinst igen.

Så det var vardagen, och den avslutades med en fredag då vi tog ett sista farväl av svärmor, en begravning.
Ingen stor sammankomst utan bara de närmaste plus en och annan långväga släkting, värdigt och fint.
Klart att det påverkar en med en psykisk med utmattning, och kvällen blev hämtmat och vila i soffan.
Grät jag, nejdå manligheten behöll sig intakt, men visst sörjde jag i själen, tanten var gammal och hade rätt att dö.
Hon hade levt ett bra och långt liv, och hennes tid var inne, egentligen så hade jag sagt farväl till henne för länge sedan.
Alzeimers i nästan femton år är en hemsk själadöd, bara ett skrynkligt skal utan någon som helst närvaro.

Lördagen var alla barnen borta och då passade vi på att sanera huset, fem timmar med en ordentligt rengöring.
Och jag undrar så hur den välmående känslan kan uppvägas på något annat sätt än när man bara sitter vid matbordet och njuter av att det luktar fräscht i hela huset med blanka golv, spishäll, diskbänk och rena toaletter utan kalkfläckar, bromsspår och rena kakelfogar och en dammsugarpåse full med hundhår nog för att tillverka en hel päls med.

Söndagen var alla hemma efter gårdagens festande och vi tog en lugn och avslappad frukost tillsammans.
Jag vet nog att jag har sagt det förut, men när hela familjen är samlad och vi bara kan umgås villkorslöst så det är mumma för själen.
Familjen var det enda som höll mig samman när jag mådde som sämst när jag deprimerad, den är min styrka.
På eftermiddagen tog vi och åkte iväg för att huttra runt på två olika julmarknader i en kyligt snålblåst.
Vi stannade på vägen hem och handlade mat för en riktigt söndagsmiddag, och den tog timmar att förbereda.
Tillsammans tillagade vi den och umgicks, åt den och umgicks, drack glögg och provsmakade det vi handlade på julmarknaderna framför teven där vi har en tradition att varje andra advent se på filmen tomten är far till alla barnen.
Trötta och mätta kröp vi ner i våra sängar efter en hejdundrande helg.

Och nu ligger jag här och funderar, och visst helt självklart är jag nöjd med veckan som gick, kan bocka av den med ett plus i kanten.
Den gick i både högt och lågt, känslorna svallade och ändå mycket mysfaktor och till nytta ändå.

Min närvaro är otroligt stark och jag har ändå en viss kontroll...
Det enda jag med säkerhet kan säga, är att det hade jag inte haft om jag fortfarande hade druckigt.

Min plats, mitt liv, min funktion, och jag duger precis som jag är.

Berra

Berra
ons, 2017-12-13 - 00:41

Försöker efter mina åtta år i nykterhet skapa en hälsningsfras för nytillkomna till vårat forum.
Att summera och hålla kvar i de känslor som översvallade mig då, för att inte glömma min historia och bevara min nykterhet.
Det är viktig att återknyta till den magkänsla och även om den är obehaglig, så fortsätt tänka på den.

Minns hur det var, jag började bli misstänksam mot mig själv, hade jag börjat tappat greppet om mitt omdöme?
Jag vet att jag drack för mycket, men försökte dölja min konsumtion bakom dimridåer av att andra drack mycket de också.
Men i ärlighetens namn, fanns det några kvar som drack lika mycket som mig?
Att vakna upp är att börja bli ärlig mot sig själv, att våga erkänna de mängderna som jag i verkligheten drack.
Att förringa mängden gjorde jag ju redan till min älskade, men när man dagen efter, eller när helgen var slut räknade igenom tomflaskor, burkar och bag-in-box'arna och verkligen var ärlig, vilka av dess hade jag druckigt ur, och vilka hade de andra druckigt.
När hälften av flaskorna var druckna av mig och den andra hälften var druckna av alla de andra tillsammans, då var det inte normalt.
Men jag drack ju bara ölen eller de lågalkoholfattiga dryckerna, alkisar dricker ju bara starksprit.
Men det är inte där det fallerar, jag och alkisarna drack av samma anledning, att bli berusad och med tiden behöver man få mera för att uppnå samma berusningskänsla, alltså dricker man både oftare och mer mängd, men var går gränsen för osunt drickande?
Och det enkla svaret är inte mängden, utan anledningen, varför drack jag?
Och där kom nästa rannsakning, varför behövde jag berusa mig så ofta?

Inte enkelt att bli sin egna hobbypsykolog, men att börja nysta vad behovet eller vad som skapar behovet att börja tillåta sig att börja dricka, en helg, eller en vardag, fest eller inte, trött ledsen stressad eller bara för att det har blivit en slentrian rutin?
Tröskeln för att tillåta mig att öppna en flaska var i stort sett ingen tröskel alls, det fanns alltid ursäkter för att börja dricka.
Och hade jag börjat så fanns det heller ingen anledning att sluta efter några glas, inget eller hela linan ut.
Det var också därför jag inte kunde bli vad alla hoppas på en "normaldrickare", därför de inte dricker av samma anledning.
Att kunna planera att bara dricka en viss mängd från början och sedan hålla det, är ingen riskbrukare.
Någon enstaka gång klarade man av det, men det var med vita knogar och inte heller en njutning utan bara ett utdraget lidande.
Och att dricka en för liten mängd och bara anse att det är ett lidande är också en form av alkoholism.
Hellre då inte dricka alls och kunna köra ifrån festen med bilen, men inte heller det var något alternativ.
Då skiter jag hellre i festen än att sitta där och tycka synd om mig, nykter och självömkande.
Ser ni problematiken?, att man väljer hellre att avsocialsiera sig än att låta bli drickandet, alkoholen som skulle vara socialiserande.
Nu faller det mer frukt under fruktträdet, många bäckar små som indikerar att allt inte är som det skall med sitt egna drickande.

Så där kom insikten för mig, jag drack inte alkoholen av samma anledning som alla andra, jag drack för att jag hade ett behov.
Ett okontrollerat behov som jag hade svårt eller näst intill obemästerligt att kunna styra före under och efter drickande.
Lägg därtill all ångest som bara ökade från ena tillfället till nästa.
Jag höll på att bli psykiskt sjuk av mitt drickande, hade jag ångest för att jag drack, eller fick jag ångesten av att dricka.
Hönan eller ägget, vilket kom först.?
Mitt svar blev att ångesten dämpandes under berusningen men eskalerade i kvadrat efteråt, ett självdrivande inferno.
Ju mer jag drack, desto mer ångest fick jag och i slutänden drack jag ännu mer vid nästa tillfälle.

Så jo svaret blev, jag har ett osunt drickande, ett riskbruk som övergått till ett missbruk.
Det blev min insikt, ja jag har problem med alkoholen, jag gav upp alla ursäkter och lade mitt liv i mina egna händer.
Vad som än händer härefter så ligger ansvaret hos mig, bara jag bär mitt egna ansvar, inget att skylla på, enbart jag.
Att ge upp är en sak, men hur lägger man upp en framtida strategi, hur fortsätter man?
En parkbänkalkis har givit upp men vill inte ändra på sina dryckesvanor, han har insett att han/hon är en alkis och tänker fortsätta med det och så får det fortskrida tills något händer, och det kan vara döden det sista som får honom att sluta.
Precis som man brukade skämta om att Whitney Houston varit drogfri i två år nu, två år efter hennes död.

Jag tänkte inte låta döden vara det som förlöste mig från mitt drickande, jag ville skapa en handlingsplan, vad gör jag nu?
Så efter insikt kommer faktiskt det svåraste, att fortsätta vara o-beroende.
Hur motiverar man sig när man tar bort det som till slut var det enda som motiverande en att vilja fortsätta leva?
Man brukar säga att när man tar bort målsprutaren i ett fotbollslag så kan man göra två saker.
Antingen lägger man ner laget, eller så låter man den som är näst bäst på att göra mål få bli den som blir den nya målsprutaren.
Så det som var näst bäst på att skapa glädje i ens liv måste få ta platsen på prispallen som den bäste glädjespridaren.
Och hur blir den det då, jo precis som med fotbollslaget, med träning, mycket träning, mental träning.

Jag gjorde det som tidigare skapade glädje hos mig innan den intogs av alkoholen, fiska, fota, skogspromenader osv.
Även om det inte var alltid så kul att återgå till någon gammal hobby, så krävde det återkommande "träning".
Man drack inte heller med glädje varje gång, utan bara av gammal vana.
Alltså behövde jag locka fram den tidigare glädjen av mina forna fritidssysslor.

Och i ärlighetens namn, det tog tid och jag fann nya saker som skapade glädje i mitt nya alkoholfria liv, flera år faktiskt.
Ett av dem är att hålla min nykterhet uppdaterad genom att återkommande skriva på forumet.
I min nätdagbok kan jag läsa hur jag mådde just då vid ett specifikt tillfälle och hur det löste sig i efterhand.
Det har jag stor nytta av idag då nästan alla händelser redan har skett och det finns nästan alltid en lösning för just mig.

Det är en av de största styrkorna med forumet, det finns nästan alltid en annan som redan varit i samma position som du nu befinner dig i, tillsammans skapar vi ett unikt erfarenhetsbibliotek som bara blir kraftfullare ju mer vi använder oss av det.
I med och i motgång, i sol och regn, glädje och sorg, det finns alltid en anledning att dela med sig av sina erfarenheter.

Berra

Berra
fre, 2017-12-22 - 01:34

Ibland går livet som i ett töcken, lite halvt medveten rullar dagarna förbi tills den dagen är ett faktum, julen är här vilket man vill det eller inte, obönhörligen.

Spelar ingen roll hur mycket man har försökt förringa dess ankomst, vill inte se den men likt en hyresavi kommer den på utsatt datum, men inte varje månad utan bara en gång per år, tack och lov.
Så mycket betungande tradition det ligger knutet till det, och så lite förändring man vågar utföra.
Du gör väl dina hemmagjorda köttbullar som du brukar, precis som du alltid har gjort, samma recept och inga utsvävningar.
Jo...ja det ska jag väl, vågar inte nämna att jag har en idé om att honungsglasera revbensspjällen, blir det bra får jag en handboja till varje jul, vågar inte skapa en tradition till, det räcker med de tillräckligt betungande självpåtagna åtagande som jag redan har.

Jo jag älskar julen, men vill också få till en förändring, det finns en trygghet i traditioner men också en slätstruken utråkning.
Man gör det för barnen, vaddå tvingar på dem en tradition som man kanske själv redan är alldeles trött på.
Det känns tryggt att ha traditioner att falla tillbaka på, men hur mycket och hur länge.
Jag tycker om att äta prinskorvar och köttbullar, men inte att de ska finnas på julbordet, påskbordet och midsommarbordet.
Där känns det mer eller mindre påtvingad, bättre att äta dem utan att där de förväntas finnas.
Men de finns där för barnen...

Själv hinner jag som oftast äta mig mätt redan vid sillen med alla röror, t.om den kokta potatisen ratas ibland, en gammal tradition som skapades i skolan, seg och sönderkokt potatis som fick skalas en gång till, och tappade man den i golvet så exploderade det sönderkokta innehållet och satte sig på skor och väggar.
Den enda potatisen som är tillräckligt god är den mjöliga potatisen som faller sönder med vita kanter och välvilligt låter sig sugas upp med en fyllig brunsås, den är mumma för själen och gärna på en knäckemacka.

Så som ni ser jag älskar julen men det finns saker som jag heller inte gillar lika mycket, det som förväntas av dig.
Se glad och tacksam över en julklapp som du inte behöver t.ex är en annan falsk yttring jag inte gillar.
Men det är ingen jul utan Kalle, en tradition jag inte kan vara förutan, trots högljudda protester från släkten som sitter brevid mig och klagar på att jag kan vartenda strof i alla scener, jag säger meningen cirka 1/3 sekund innan den sägs på teven till allas förtret.
De frågar mig varför jag envisas med att se Kallle när jag kan vartenda ord i den, det är ju förihe..te en TRADiTION!

Så traditionerna tynger mig, men i år har vi faktiskt ändrat på några stycken, vi tar det lugnare kvällen innan julafton och laddar på Bingolotto istället för att klä granen som vi gjorde redan vid lucia i år, gratinera skinkan däremot ändrar vi inte på.
Den ska ätas varm på en julknäcke ALLTID kvällen innan julafton.
Vi åker bort över julen, men tar hem mina gamla mor och tillika gamle bror som han nu har hunnit bli under annandagen på lutfisk.

Det är viktigt att inte stressa upp sig inför en tid av vila, lika konstigt som när man kör för fort med bilen ut till sommarstugan,
man skyndar sig till....för att vila, stressar för att koppla av.
Och lika säkert som om man försöker låta bli att trampa i en färsk hundskit på trottoaren så råkar man oavsiktligt trampa i en annan hundskit intill som sitter som ett illaluktande tuggummi under fotsulan i dagar...
Lika säkert brukar man bli sjuk nu när man äntligen får lite välbehövlig vila, det kommer som ett brev på posten.
Men å andra sidan, med all den kritik postnord fått utstå på sistone så kanske man undgår årets julförkylning.
Än är inte förändringens tid förbi....

Det finns traditioner som jag har lyckats förändra....
Växt upp i ett absolutisthem till att dricka mig till alkoholisttendeser, så även under julen.
Att bryta en tradition av julsup och julöl under förevändningar att det är en tradition där den egentliga avsikten är att berusa mig.
Att julen kommer att förbli vit på åtminstone ett sätt, om det inte ligger ett vitt snötäcke utomhus så är mitt samvete det hela helgen.

Det är min julklapp till mig själv, den allra bästa som jag inte kommer visa med ett missbelåtet leende.
En klapp som varar och bara blir bättre med tiden, juldagen, annandagen och andra dagar, hela året och året därpå.
Det blir en jul att minnas, och den vill jag dessutom komma ihåg, det finns jular som jag allra helst vill glömma.

Det finns så många dumma påtvingade jultraditioner, alkoholen är nog den dummaste av alla...
Julen är ju till för barnen, de har inget behov av någon alkohol, låt det bli din julklapp till dem, kanske deras bästa.

Om vi inte hörs innan, riktigt God Jul från Berra & Co!

Mic99
tors, 2017-12-28 - 20:30

Hej Berra.

Firade precis min första nyktra jul på över 30 år. Din text fick att hålla ut när det var som jobbigast. Konstigt...men alldeles alldeles underbart ;)

Tack

Berra
fre, 2017-12-29 - 00:38

Ja tiden runt jul och nyår är en stark prövotid, precis som semestrarna, men de är ju mera utspridda över perioden sommaren.
Jul och nyår däremot är en mer kollektiv fylla för ganska så många, och mycket ångest för de anhöriga.
Men bara för att det är många som fyllnar till just då så är det fortfarande inte en hållbar ursäkt.
Alla så ansvarar vi för våra egna fyllor, de som är tagna och de som är planerade i förväg.

För det är lite så att man ganska så lång tid innan håller dörrarna öppna inför en kommande fylla,
eller kanske rättare sagt håller garden nere för att kunna ta emot en smäll i boxningsringen till motståndaren alkoholen.
Man lägger sig i en riggad match, matchresultatet är redan förutbestämd, jag tänker inte ta mera smällar utan lägger mig platt.
Man skyller lätt på trycket ifrån andra, pallar inte frågorna och blickarna när man redan är tveksam själv.
Varför ska just JAG sticka ut och inte vara som alla andra?

Felfelfel som Brasse skulle ha sagt i fem myror...
Varför skulle just JAG inte ge familjen, flickvännen, barnen en chans till en jul och nyår utan ångest innan, under och efter julen.
Rädd för det som kommer att hända, men man vet inte vad som kommer att hända.
Rädd när det händer och man vet inte om det kommer mera eller om kulmen är nådd, bäst är när vederbörande har somnat.
När de andra också bär en del av skulden och ångesten efteråt, barnen tror att de var de som fick pappa att tappa fattningen etc.

Om jag bara uppför mig bättre till nyår så kanske inte pappa blir så förbannad och full....
Jag ska bli gladare för julklapparna jag inte tyckte om, nästa år...
Jag ska gömma flaskorna till nyår, men vågar inte för om pappa kommer på mig så kommer det att göra ont...
Osv osv

Det är lätt för en alkis att ständigt finna en orsak till allt, jag dricker för mycket därför att frugan är så j..vla bitsk.
Det är ungarnas fel att glasen välte, klapparna blev så dyra att jag bara måste dränka mina ekonomiska bekymmer i sprit.
Det finns alltid en orsak till allt, men sällan en självrannsakning.

..och man borde i djupaste av allvar sätta sig ner och ta sig en funderare...
Varför, just varför dricker jag nu, av vilken anledning väljer jag att ta det första glaset som aldrig blir det sista men ändå alldeles för många.
Vad är min trigger, och stämmer förväntningarna på hur det skulle bli, ärligt nu!

Allt kommer inte på en gång, men om man vid varje tillfälle försöker se på sitt drickande objektivt.
Vad händer, varför händer det, när händer det, hur kommer det sig att det aldrig händer när man är nykter?
Vad skulle man kunna göra för att förhindra att det inte händer igen?
Finns det en gemensam nämnare?

Finns det en möjlighet att den gemensamma nämnaren skulle kunna vara.....alkoholen?
Skulle det inte vara allra enklast istället för att sätta upp en massa konstiga andra mål att ändra på just alkoholintaget?
Jag ska inte dricka starksprit, vartannan vatten, svagare drinkar, inte efter ett visst klockslag, inte på vardagar, inte tillsammans med den eller den andra personen som jämnt triggar mig till att dricka mera osv osv...
Lätt att sätta upp en massa regler som försvinner i samma ögonblick som man ställer ner det urdruckna första glaset.
...och så är ångesten igång igen, varför kan jag inte hålla mig till mina egna regler, varför höll ingen koll på mig (apropå andras fel).
Man blir ständigt förvånad över hur lite man kan lita på sig själv, någon annan starkare kraft står över dig, missbruket.

Och när allting kommer omkring, så är det väl ändå så att absolut bara ha en enda regel, jag dricker inte alls.
Erkänna sig besegrad men på ett helt annat sätt, jag gör det för att jag själv vill, inte måste, ingen annan kräver det, bara den egna viljan.

Allting kommer inte på en gång, allt blir inte perfekt den första gången, heller inte den andra gången man är frivilligt nykter.
Men med tiden så kommer fördelarna smygandes, det där som man egentligen tar som självklarheter, men som alkoholen har gjort till nya självklara omständigheter.
Man mår bättre dagen efter, man kan köra till och från festen, man är körbar dagen efter direkt på morgonen.
Mornarna är bättre, sömnen likaså, ekonomin, relationen till sin älskade får en inte lika skakig grund, förtroende.
Barnen kan lita på att man är lika alla veckans dagar i sitt humör, inte tokfullglad, inte heller bakissur.
Allting blir mycket mer stabilare, och allra mest tillförlitligheten till sig själv, jag kan lita på mig själv och de beslut jag tar.

Sakta sakta går det uppför till något bättre istället för något okontrollerbart utför.
Har man klarat av en jul utan alkohol så behöver man inte belöna sig med en fylla över nyår.
Utan sitter förnöjt kvar i båten och låter sig stolt dela en Magnumbutelj av Pommac'en tillsammans med barnen.
Jag vinner varje år mark då de andra vuxna numera nöjer sig med att dela på en alkoholiserad skumpaflaska för att sedan börjar tulla på min och barnens flaska.
Och en sak har jag också lärt mig, champagnebuteljer utan alkohol smäller mycket högre, på mer än ett sätt.

Jag är stolt över dig Mic'en och ser fram emot ett trettioförsta år utan alkohol, och ett trettioandra.
Glad över att mina inte små men långa rader kan hjälpa någon, jag vacklar också ibland men efter att ha läst andras händelser från både brukare och anhörig så stärker det mina fortsatta beslut, jag tänker fortsätta leva ett mer bekymmersfritt liv.

Gott slut allihopa, nästa år kan bli ditt livs viktigaste beslut någonsin, ett nyårslöfte som återbetalar sig mångfalt på flera sätt.
Och kom ihåg, det är inte de sammanhållna nyktra dagarna tillsammans som är de viktigaste, utan de sammanlagda.
Man får visst snubbla ibland, men låt det inte bli en ursäkt för att krypa vidare, det finns kryckor.

Min bästa krycka är just ni som finns här på forumet, var stolta över er själva, ni är absolut de tappraste av krigare.

Gott Slut!, god början...

Sista dagarna på året tvåtusenettsju, det nya året börjar nu, ja snart.

Berra

Ellan
fre, 2017-12-29 - 07:41

Fantastiskt bra skrivet Berra. Att våga reflektera över sitt drickande och hur det faktiskt påverkar våra nära. Att våga vara ärlig mot sig själv hur det faktiskt sett ut. Att våga leva nyktert under dessa alkoholstinna helger. Att våga...?
Blir min andra nyktra nyårshelg och den firas utifrån barnens önskemål. Att släppa på ”jaget” är en vinst inte bara för mig.
Stor kram
Ellan