Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Nyckelpigan

Tack Sinnitus, Sisyfos, Muränan och Li-lo för stöd... jag behövde verkligen det. Jag har varit inne och läst mycket den senaste tiden men inte orkat skriva, kändes som det var så mycket jag ville skriva ner för min egen skull... dessutom hade det, efter att jag varit nere och krälat på botten ett tag, infunnit sig en känsla som jag faktiskt inte haft innan. På något sätt var jag rädd för att jinxa något om jag satte ord på den. Igår hade jag bestämt mig för att skriva idag, inatt drömde jag en väldigt verklig dröm om att vi var på en resa och jag vaknade upp efter en black-out... jag hade hittat på en massa saker som jag försökte få att framstå som om jag verkligen fattat rationella val när jag gjorde dem... jag försökte dölja skammen... det var så otroligt skönt att vakna upp och inse att jag är helt nykter och har varit det (förutom ett glas bubbel) sedan 20/6. Nu ska jag precis iväg med barnen och äta lunch på stan, tänkte att jag i varje fall skriver något så tröskeln inte blir så hög nästa gång. Kram till alla som kämpar på där ute!

Sinnituss

att höra att det vänt lite för dej. Bra gjort att vända det och roligt att du orkat skriva lite igen. Välkommen tillbaka ❤️

Blir så glad när jag ser dig här igen, Nyckelpigan! Skönt att det verkar ha vänt lite uppåt.
Jag orkar heller inte skriva i min egen tråd, så jag kommenterar i andras. Ska ta mig tid nån gång snart!

Nyckelpigan

Tack för hälsningarna Sinnitus, Solgatan och Sisyfos! Tittade precis på en video på youtube som jag log igenkännande åt många gånger, den berörde så många av de tankar och val vi diskuterar här inne, kanske någon annan som också vill lyssna: https://youtu.be/TCcYpBNtr80. Kram

Nyckelpigan

Jag vet inte varför jag drar mig för att skriva i min egen tråd, trots att jag eg vill dokumentera så jag kan gå tillbaka sedan vid behov... jag skriver på telefonen som vanligt och det är lite meckigt men det har ju inte stoppat mig förut. Jag vill väl på något sätt hålla kvar det jag känner men har svårt att sätta ord på det. Innan jag kom hit var det några veckor då jag fick helbryt ca en gång per vecka och det kunde ha gått riktigt illa. Jag kunde inte själv förklara vad som hände, jag var tvungen att fly och impulsen kom blixtsnabbt... dessutom skulle jag ju hinna bli nykter innan någon kom hem så jag fick dricka fort... det brukar ju alltid vara en bra idé... en gång (mitt på dagen) hade kag tydligen gett mig ut, var jättefull, ramlade i en häck och någon ringde efter ambulans och polis. Min man kom och väntade in ambulansen och polisen. Han förklarade för alla att jag var sjukskriven pga utmattningssyndrom och inte mådde bra. Jag minns inget av detta. Det ledde inte till något mer, ingen anmälan till sos. Min man förstod för första gången på riktigt att detta inte var JAG utan ett tvång som var så irrationellt eftersom jag mådde så dåligt att enda sättet jag såg var att fly till något som kag visste skulle göra allt värre. Jag drack aldrig mer direkt då, tog ca en vecka mellan gångerna (tror det var tre ggr men den jag berättade om var den värsta) innan jag inte kunde kontrollera viljan att fly. Jag fattade inget. Jag litade inte på mig själv.
Nu efteråt inser jag att jag hade en liknande episod när det var ett svårt val kag inte ville ta, jag fattade inte ens att jag funderade i de banorna. Det var likadant nu. Den 20/6 hade jag köpt hem två 3,5-or, halsade dem så fort jag var ensam. Telefonen ringde och de villle tidigarelägga min psykologtid den dagen. Jag sa ja. Insåg att jag inte skulle dricka mer, att jag skulle hinna bli helt nykter (annars hade jag inte gått). Lade mig ner i sängen och släppte allt... alla tankar och insikter som jag flytt från blev kristallklara. Jag insåg att jag inte kunde fortsätta jobba med det jobb jag älskar och som det tagit mig 20 år att ta mig fram till (låååång och tuff väg). Politikerna håller på att köra allt i sank. Jag har ingen möjlighet att utföra mitt arbete på det sätt som jag vill eller på ett säkert sätt eftersom förutsättningarna blir sämre dag för dag. Vi skriker och kämpar för att försöka få någon att förstå allvaret. Jag har personligen redan råkat riktigt illa ut eftersom jag försökt stå upp och lyfta frågan uppåt. Jag har slagits och det har kostat mig och min familj så mycket. Jag är deltidssjukskriven men borde eg vara det på heltid - min hjärnanfungerar inte. Jag ser heller ingen möjlighet att komma tillbaka till mitt jobb så som verkligheten ser ut idag. Det slog ned som en bomb i mig och jag blev så ledsen. Jag började läsa på universitetet för 20 år sedan och jag har slitit för att komma hit. Fastän jag verkligen försökt kan jag inte tänka mig att jobba med något annat. Jag är vilsen. Jag gick till psykologen och visade hur ledsen jag var. Han var klok ovh sa att i nuläget får jag lägga det åt sidan eftersom jag inte kan göra något åtndet nu och bara skapar frustration. Det jag måste göra först är att hitta tillbaka till mig själv, få min kropp och hjärna att funka, hitta strategier att inte köra slut på mig igen. Just då behövde jag höra det, en sten lättade från mina axlar eftersom jag inte klarade av att lösa en extensiell kris mitt i en utmattning. Där och då vände min inställning till a. Jag har inga illusioner om att det alltid kommer att vara så, men jag njuter så länge som det varar. Jag tror även att något verkligen har ändrats. Jag har kramp i tummarna så jag får beskriva känslorna jag har nu i ett senare inlägg. Jag kan i varje fall skriva att de där okontrollerbara impulserna att fly med a försvann när jag erkände något som kanske kommer att ändra min framtid på ett sätt som jag eg inte vill. Skillnaden var att jag inte behövde fly, jag lever med tankarna och funderingarna. Sedan dess har jag haft a i närheten utan att dricka (förutom ett glas champagne, vilket var helt onödigt). Jag har t o m hällt ut slattar ut vinflaskor helt obevakad utan en tanke på att dricka upp dem. Jag brottas dock fortfarande med vad jag vill säga om att jag inte dricker... jag har haft en del upplevelser som gett mig dessa funderingar (skriver om dem sen). Jag har faktiskt smygdruckit a-fritt vid något tillfälle... jag bestämde mig för att skita i vad man borde göra och inte - jag gjorde det som var bäst för mig i stunden. Så långe jag lät bli a och jag kände mig bekväm fick det räcka. Jag håller ju på att lära mig att vara snällare motvmigvsjälv och inte pressa mig själv så hårt ;) Stor kram

Gunda

Så jobbigt för dig. Men ändå så är du stark och har släppt alkoholen. Verkligen bra gjort.
Hoppas det löser sig med alla svårigheter och att du mår bättre.
Kram

Nyckelpigan

Jag har varit inne och läst nästan dagligen för att inte glömma... samtidigt har jag sedan den 20/6 (som jag skrev ovan) på något mirakulöst sätt fått en helt annan syn på a. Jag har gått igenom så många stadier, om och om igen... jag känner igen mina egna argument i andras trådar. Jag har sörjt min "vän", jag har varit arg, tyckt synd om mig själv och tyckt att allt är orättvist... att allt roligt försvinner med alkoholen...

Jag vet inte om det jag känner nu kommer att hålla i sig (därför jag knappt velat skriva ner det), men jag njuter så länge det är så här. Jag längtar inte (mer än korta stunder) efter att dricka, jag förknippar inte det där kalla glaset rosé i första hand med avkoppling utan med rastlöshet och den ständiga jakten på nästa glas. I somras satt jag i solen med en massa andra, de drack vin eller öl och jag a-fritt bubbel.... jag fick den där sköna, avkopplande känslan som jag ville åt... bara den och inte rastlösheten att få behålla ruset. Jag märker hur mycket a funnits i mitt liv, även om jag inte drack så ofta. Nu kan jag vara mer närvarande i varje ögonblick, jag går inte bara och väntar på nästa tillfälle att få dricka. Stora delar av mitt liv har varit transportsträckor mot ruset, mot att få koppla av... det var som om jag bet ihop utan att märka det... ändå tills jag slutade jaga ruset. Jag kunde gå där och prata med ett av barnen, inte skynda på stegen tillbaka till festen, inte ha någon falsk upprymdhet eftersom jag visste att snart skulle jag få dricka.
Jag kunde gå förbi uteserveringar och se folk sitta där i solen med en kall öl eller ett kallt glas rosé utan att bli avundsjuk. Jag var på ett bröllop där jag bara kände bruden och brudgummen men hamnade i ett sällskap (de drack) som jag hade så roligt med att vi skrattade mest av alla på hela festen. Jag dansade och kunde koppla av. Jag hade kunnat dricka (min man var där) flera gånger men jag valde aktivt att inte göra det.
Jag tror det var två år sedan jag började skriva här och jag minns hur jag mådde då när jag var på fest... hur utanför och konstig jag kände mig. Obekväm. Nu kände jag mig som om jag var mig själv, jag kunde slappna av och gick inte och trånade efter ruset, det var som om jag fick det ändå, bara av att ha glada människor runt mig. Jag är så rädd att detta snart ska släppa, men jag tänker njuta av varje ögonblick.

Jag mår i och för sig inte bra, jag är nu heltidssjukskriven pga utmattningssyndrom och är extremt trött, funderar över framtiden... men det är kanske först nu, när jag släppt min ventil, som jag kan låta alla känslor komma. Det är dags att ta tag i de svåra frågorna, kanske göra andra livsval. Det går upp och ner men idag känner jag att det kommer att gå bra till slut. Genom att komma ur alkoholens klor har jag en chans att bygga ett liv som inte bara är en transportsträcka mot nästa festtillfälle. Jag ville ändå skriva ner det här eftersom det kanske kan ge någon mer än mig själv hopp... min resa har inte varit rak och jag har varit nere i flera diken den senaste tiden än jag skrivit om, men det finns ett tillstånd där man kan må bra utan att kämpa mot a hela tiden, utan att känna sig utanför, orättvist behandlad osv. Jag är inne här och läser ofta eftersom jag vid tidigare tillfällen när det gått bra slutat göra det, jag läser för att inte glömma, för att inte bli för självsäker och få för mig att det ska "nog gå bra igen". Jag läser samma tankar som jag haft så många gånger, jag tar del av allas historier här inne, av allt stöd som ni delar med er av... jag läser och minns. Jag läser och förblir ödmjuk. Jag är bara stark så länge jag inte tar det första glaset. Det tänker jag försöka påminna mig om för alltid. Stor kram

Att inte tänka på alkohol hela tiden. Sista tiden/åren så har jag eskalerat hela tiden mitt drickande. Föreslagit att vi ska äta ute och enda anledningen har varit att jag varit sugen på ruset. Jag har alltid druckit mycket, alltid varit partyprinsessa men nu har det gått överstyr, jag har tappat kontrollen. Jag har också precis som du varit sjukskriven för utbrändhet och känner igen mig så fruktansvärt mycket i det du skriver med att det är en ventil som försvinner när man slutar dricka. När jag läser många andra trådar här inne så mår alla så bra efter en tid utan alkohol, men det har inte varit riktigt så för mig. För några månader sen så var jag nykter i 3 månader efter ännu en fruktansvärd fylla och jag mådde inte bättre när jag inte drack. Fysiskt så mådde jag säkert bättre men det överskuggades av att jag plågades av ångest hela tiden och alkohol har i många år varit ett sätt för mig att hålla det i schack. Min ångest ventil. Tills nu då. När alkohol bara ger mig mer ångest. Bara lägger till på bördan jag redan bär.

Nyckelpigan

Efter att ha varit "fri" kom ett oerhört stort sug plötsligt idag. Jag hade varit hos läkaren och blivit fortsatt sjukskriven, är nere och trött. Kände mig törstig. I mitt huvud dök det upp att jag bara skulle dricka lite, få tyst i huvudet en kort stund. Det är så här mina sug somjag agerat på sett ut, all logik ut genom fönstret - direkt till agerande. Jag kom hem, funderade på att skriva här men rösten tog över. Jag tänkte på HALT, drack ett par glas iskallt vatten och distraherade mig själv med annat. För första gången någonsin har jag klarat av ett sådant sug.... det brukar bara vara så att jag dricker lite första gången men sedan är det igång igen. Jag la mig nu, känner mig även ledsen... någonstans är jag dock stolt över mig själv, jag klarade att vänta ett tag så tokeriet blåste över, jag drack mig otörstig, jag kände att jag var ledsen och uppgiven... och så trött. Full av heltvomotiverade skuldkänslor för att jag inte mår bra. Jag får hjälp av psykolog och läkare för min utmattning/depression. Det är jobbigt att vara här. Eftersom min nykterhet känts så enkel i flera månader kom suget från ingenstans. Jag är glad att jag fortsatt läsa här flera ggr per dag... det hjälpte mig att stå emot. En seger mitt i allt. Kram

Bedrövadsambo

Vilken oerhörd seger att klara av att stå emot det enorma suget i din enormt utsatta situation. Utmattning tar tid att läka ut, men du måste ha tillit för att det blir bra till slut. Bra dagar varvas med dåliga, efterhand blir de bra dagarna fler och fler. Kram ❤️

Nyckelpigan, såg dig här igen idag. Hoppas allt är bra och att du har fått din vila. Tror som du att ventilen måste bort. Man måste ta de där känslorna, inte dränka dem med alkohol

Nyckelpigan

Det var länge sedan jag skrev här... det har hänt mycket... jag tror jag klistrar in lite av det jag skrev i någon annans tråd eftersom jag vill kunna hitta det lättare.
Det jag kan skriva först är att jag föll ner i ett stort svart hål med en svår depression där jag bara ville ta livet av mig. Detta efter att FK börjat strula med min sjukskrivning, eftersom jag normalt sett skriver sjukskrivningar och suttit med förtvivlade pat i samma sits (det sim tippade mig till slut) fick jag flashbacks från allt jobbigt. Jag orkade inte mer. Jag hade några gånger jag drack varav den senaste var 13/10 då jag föll nerför trappan och fick åka till sjukhuset. Nu är jag på banan igen! Klistrar in:
Gick inte, ska testa igen

Nyckelpigan

Välkommen hit! Om du läser i andras trådar kommer du att känna igen dig! Jag håller med de andra som skrivit - försök att inte sparka på dig skälv. Jag vet att det är lätt att säga men svårt att göra. Genom att fortsätta blir vi bara mer destruktiva - vi som är så dåliga är inte värda mer... men där har vi fel! Vi är värda så otroligt mycket och istället för skam kan vi använda detta virrvarr av känslor till att ta ett första steg mot något nytt. Tänk att vakna utan ångest, att inte känna rastlösheten efter att få i sig mer a... vilken frihet. Jag kan bara säga att den finns där. Min resa har gått upp och ner och kommer nog fortsätta göra det, men nu har jag inte druckit en droppe a sedan 13/10 och idag firar jag en a-fri nyår på hotell med familjen. Mitt mål är att fortsätta så här, jag vet dock att det finns många fallgropar, jag hat dock åter funnit lugnet i att jag mår bäst utan. Även om det finns a runt mig ibland har jag innan preparerat hjärnan på vad att börja om innebär. Jag drack bara då och då men oavsett vilket hade a kidnappar min hjärna även när jag inte drack när a fanns i mitt liv. Resten av livet var en transportsträcka till nästa gång jag skulle få dricka... min resa här på forumet började för länge sedan och ett tag förlorade jag det där lugnet och körde på med vita knogar... nu ville jag inte ens ha en liten kopp vinglögg (som jag älskar) eftersom jag var rädd att det skulle sätta igång allt i kroppen igen. Den acceptans jag känner nu är värd allt och jag har för avsikt att hålla fast vid den så mycket jag kan. Ibland får jag dock tankar på ”aldrig mer” osv, ”det gick ju inte fel VARJE gång”... men då gäller det att tänka hela vägen ut. Jag har även märkt att jag kan ha väldigt roligt utan a, det är mest i början av en tillställning det kan kännas konstigt, men t o m det mattas av. Varför skulle jag riskera allt för de enstaka gånger det gick bra, för att få sitta där och känna lugnet sprida sig? Jag vet ju att lugnet inte varar så länge, jag vill bara fortsätta. Tanken att ge sig på det igen är helt irrationell och för mig visar det en del av hur lömsk a-sjukdomen är (oavsett vad man kallar den). Det är inte friskt att vilja tillbaka till det elände som oftast blev resultatet. Det ör inte värt att utsätta min familj för oron. Enda sättet för dem (och mig) att läka och må bra är nolltolerans. Jag har själv varit ett sådant barn (även om mina föräldrar missbrukade under olika perioder och aldrig slutade) och jag vet hur det känns när man hör en öl öppnas eller märker att en förälder förändrad. Man är superkänslig och kan per telefon göra fantastiska bedömningar av intoxicationsgrad (a eller annan substans).
Först när jag avstår a helt kan min hjärna till fullo ta in detta och bli stark nog att stå emot.
Gott nytt år på er alla! Vi ska äta gott på restaurang (a-fritt), skåla i cider där vi praktiskt nog kan dricka ur samma flaska!❤️

Nyckelpigan

Igår fick jag sms från en av sonens kompisars mammor om att de skulle träffas och dricka vin och snacka imorgon (läs idag) under tiden som våra söner var i grannhuset och avslutade ett kalas med TV-spelsturnering (heter inte så idag, jag vet ?). Barnen har vuxna hos sig och de här mammorna tycker jag väldigt mycket om och har velat lära känna bättre (de är inga stordrickare). Jag tänkte direkt - vad kul, jag kommer! Jag hade inte känt så för ett tag sedan... nu hade jag bara en liten flyktig tanke om att vad enkelt det hade varit om jag kunde dricka a, skönt med några glas vin, inte vara ”annorlunda”... men det kom och gick. Jag tänker ta med något a-fritt, säga vad som känns rätt. Jag har ingen lust att berätta för alla att jag inte klarar av att dricka a (eftersom jag upplevt att vänner som vill väl då tar bort all a runt mig och det blir väldigt konstigt om man ska bli bjuden... jag vill bara vara jag och få vara med, de kan dricka men inte jag. De är inte heller storkonsumenter). Just nu har jag börjat med ny medicin, så jag kan skylla på det. Sen kan jag berätta mer, men jag tänker inte pressa mig utan göra det som känns bra för stunden. Det viktigaste för mig är att jag håller mig nykter och att jag känner mig bekväm. Jag beundrar alla som kan berätta om att de har a-problem, men jag är inte där. Kanske kommer jag aldrig att komma dit... på något sätt blir det då som om jag ÄR min ”sjukdom”. I de flesta sammanhang räcker det för mig att bara inte dricka. Jag snackar ändå.

Jag tänkte skriva mer sedan, jag har nyligen fått ADHD-diagnos och fått medicin för detta. För första gången har jag fått tyst i huvudet UTAN a. För första gången kan jag göra tråkiga saker utan a. Jag har länge vetat att jag får höga poäng på ADHD-screening, men tyckt att det gått inflation i diagnossättandet. Samtidigt har jag klarat mig igenom en lång utbildning och jobbar med ett ansvarsfullt och krävande arbete... inte kunde väl jag ha ADHD då?! När vi sökte hjälp för vår dotter pga andra problem fick hon dock även denna diagnos. Jag satt där och kunde svara ja på alla frågor hon fick (och hon har mildare grad än jag, men hon har ändå en måttlig till svår form....). Många pusselbitar faller på plats... det är inte hela förklaringen men en del. Jag är fortfarande sjukskriven pga utmattningssyndrom och depression, är dock på bättringsvägen.
Jag hade några ordentliga urspårningar i höstas (innan jag fick diagnosen och innan jag fick hjälp mot en svår depression) där det bara blev värre och värre. Jag ramlade ju t o m nerför trappan och slog mig ordentligt, fick åka ambulans och hamnade på akuten. Full. Allt väldigt pinsamt och jobbigt efteråt, jag minns inte allt. Framför allt mår jag dåligt över att min familj skadats. Sedan 14/10 gör jag allt för att jag ska må bra och hitta rätt. Jag blir inte övermodig, jag vet att det är då jag faller lättast. Innan min man satte stopp för mitt drickande socialt hittade jag andra vägar (att dricka när ingen var hemma, på dagen, vilket jag aldrig gjorde innan), allt för att få fly och få tyst i huvudet. Sluta känna och tycka att jag var usel för en kort stund. Snacka om kortsiktig strategi. Dessutom hade jag ont om tid och då drack jag för mycket på kort tid. Helt galet utifrån... och inifrån. Det var som om min man först då fattade att detta inte berodde på min vilja utan på något sjukt. Det blev vi mot a på riktigt och det gjorde det lättare att separera mig själv från skammen. Sen fick jag medicin mot depression och ADHD... nu får vi se var vi landar. Stor kram

Hej igen! Kul att höra från dig och att det verkar vara bra!Tänk vad många härinne som har ADHD. Har funderat över det på sista tiden när mitt huvud och min kropp gick på högvarv. Det är nog så det känns litegrann. Jag har inte ADHD, men funderar på om alla intryck, mobiler etc faktiskt kan överbelasta hjärnan på samma sätt. Oförmögen att stänga av. Måste verkligen jobba på att finna lugnet tror jag. Skönt för dig att du fått medicin. Tyst i huvudet, det var nån annan härinne som också beskrev känslan. Jag ska jobba på att hitta den jag med

...att du får känna ett lugn nu. Kroppen och själen, det fysiska och psykiska, är svåra att skilja åt. Ett ständigt samarbete. Önskar dig lycka till! ♡ Kram

Nyckelpigan

Tack för stöd Miss Mary Poppins, Sisyfos och Vinäger!
Hur går det för dig nu, Sisyfos? Håller med dig om att lugnet i huvudet är något vi alla söker... innan fick jag det bara med a, underbart att känna det med rätt medicin (även om det naturligtvis inte är lösningen på allt). Många tankar även på hur man fungerar och varför.
Var på tjejkväll med ost och vin i fredags, inget konstigt att jag drack a-fritt. Satt och funderade på om jag var likadan som bordsgrannen (pratar jättemycket och a gör det inte bättre), hon kom definitivt inte till sin rätt med a i kroppen... jag kände verkligen ingen lust att dricka när kag såg hur hon blev (hon är dock nästan så även nykter, vet inte varför jag fick för mig att jag är likadan... även om jag pratar mycket tror jag i alla fall att jag även lyssnar). Min hjärna som fortfarande är trött orkade inte riktigt...
just nu känns det bra och naturligt att inte dricka, jag önskar så att det alltid kunde kännas så... kanske kan det det, vad vet jag? Innan har jag alltid pendlat, hoppas denna gång ska vara annorlunda. Det behövs varaktig nykterhet för att få tillbaka tilliten från anhöriga. Min dotter blev orolig när jag inte svarade när hon ringde (när jag var på ost/vinkvällen), jag hade suttit med telefonen i knät hela kvällen för att känna om hon ringde, men just då reste vi på oss och jag missade samtalet. Känns jättejobbigt att hon ör orolig, vill ta bort det men kan inte göra mer än det jag gör. Jag försöker att inte tänka för mycket på det, då blir jag fylld av självförakt och steget till självdestruktivitet blir så mycket kortare... vill inte skada andra, vill inte skada mig själv. Håller åter tummarna att denna sinnesstämning håller i sig. Kram