I dag är det relativt trist. Gråmulet och någon minusgrad. Vi är i mars månad och jag sitter i mitt lilla arbetsrum och försöker skriva något väsentligt. Huvudet känns halvtomt och en viss trötthet anar jag. Kanske är livet sådant. Halvtrist för det mesta och ett långsamt lunkande mot evigheten. Jag måste påminna mig själv om att när jag upplevde verklig ångest kopplad till skuld och skam var de gråa dagarna vad jag längtade efter. Därför vill jag försöka ta till mig det faktumet att jag sluppit dricka i dag som en gåva. En nådegåva mitt i tristess och det faktum att jag har rejält ont i ryggen.
Ont i ryggen är förresten också en påminnelse om att jag borde vara tacksam för de dagar jag sluppit ifrån detta. Alltså den vanliga dagen som vid närmare eftertanke inte är så vanlig. Den smärt- och bekymmersfria dagen är något att sträva efter.
Med detta sagt skulle jag vilja krydda detta inlägg med något klokt men jag orkar inte riktigt. Vissa dagar måste vi kanske låta vara sådana, transportsträckor där vi får glädja oss åt att inte köra i diket vilket för oss beroende är alltför välkänt. Diket är för oss djupt och mycket svårt att ta sig upp ur.
Denna tråd har jag valt att lägga under rubriken "det vidare livet" här i vårt forum. Detta för att jag är hjärtinnerligen trött på mitt eget missbruk och har ambitionen att i det vidare livet vara klar i huvudet. Sedan får tiden utvisa hur det går.
Ikaros

Li-Lo

Fint att ha dig även här!

Vänligen och hopp om en snövit onsdag,

Li-Lo
Alkoholhjälpen

till Det vidare livet? Så fint att se ett avtryck från dig, gläder hjärtat?
Hoppas och önskar dig att snart känna välbefinnande och livsglädje!
/ mt

Jag har stulit rubriken från en bok av Steinbeck. En väldigt bra bok förresten. Men min tanke i dag är hur jag kan påverka min torsdag till att bli underbar. Det första, vet vi alla, är att vara nykter och med det har jag undvikit att förstöra torsdagen. Genom nykterheten finns möjligheterna kvar. Kanske skulle jag prova på att göra något för någon annan. Min svärdotter fyller år i dag och jag kanske glädjer henne genom att presentera henne med några blommor.Med en enkel tulipan kanske jag kan ge henne och mig själv litet glädje. Så får det bli.
Men räcker det för att göra dagen underbar?
Min sambo, som är underbar, kanske skulle bli glad om jag lyckades ordna belysningen till badrumsskåpet. Även om jag inte är helt säker på vad problemet består i är det värt ett försök. OM jag lyckas så glädjer det även mig.
Sedan har jag det här med tandläkaren 15.20. Jag har faktiskt litet av tandläkarskräck men det faktum att jag övervinner den och ändå gör vad som behövs ger dagen innehåll.
Att jag inte längre behöver ägna dagen åt arbete utan kan disponera den som jag vill är också något som bör läggas på denna litet gråkalla torsdags pluskonto. Det blir nog några schackpartier på nätet och några kapitel ur en bok. Litet motion på min Cross-Trainer lägger jag också in.

Ja, denna underbara torsdag kommer aldrig tillbaks. Jag har den bara i dag och den är unik även om jag intagit frukosten på samma sätt i en rad av dagar. Tristess är nog något jag till stor del skapar i mitt eget inre.
Nu har jag bestämt mig för att denna dag är underbar. Att den är unik är ett faktum.
Ikaros

Under relativt lång tid har jag vaknat med en känsla av tomhet. Det är som om det mesta känns om inte meningslöst så tomt. Sedan efter uppstigandet och frukosten kommer en viss livsgnista tillbaks och fram emot kvällen känns det för det mesta ganska bra. Jag vill inte gå så långt att jag kallar denna morgonkänsla för depression men den lutar åt det hållet. Är det själva livet med insikten om den oundvikliga döden som gör sig påmint? Konstigt i så fall eftersom jag inte upplever mig som rädd för döden.
När jag jämför med de uppvaknandet jag har haft med tungan fastsmetad i gommen och endast en dunkel aning om vad jag gjorde i går är det uppvaknande jag beskrivit något att längta efter. Detta att slippa dricka är och förblir för mig en nåd. Det måste jag påminna mig själv om. Kanske är jag på väg ut ur alkoholfängelset och känner oro för livet utanför. Svårt att veta.
I går gladde jag min svärdotter med uppvaktning på hennes födelsedag och jag gladde en främmande kvinna med att uttala mig positivt om hennes hund. Alltid något och mitt bidrag till en vänligare dag.
Ikaros

att vardagen kan gnaga en ekande tomhet i en.
En dag som läggs till nästa och som inte tillför så mycket nytt att uppleva.
Också i att våga se och känna denna tomhet finns ju också en längtan till något annat bättre.
Det som kanske ni substansberoende fyllt med alkohol.
Och jag som medberoende försökt fylla med att vara alldeles för behjälplig till andra.

Att bara våga se och känna tomheten var för mig ett steg till början på något bättre.
Men jag har fortfarande dagar som är motiga och svajiga.
För att sen efterföljas av många dagar som är berikande och bra,om än vardagliga.
Håll i och hålll ut och sörj kanske den tillflykt som du tidigare hade.

AL

..jag finner vila i att läsa om din vardagslunk...som en feelgood-bok utan flås-hurtighet.
Jag har just nyss ratat Mikael Niemis bok Koka Björn.
Läser gärna ngt av dej istället....Det ger mej ro i själen...acceptans av att livet är som det är.

Snart har jag varit pensionär i 9 år. Tiden då arbetet var ett centralt innehåll i livet börjar försvinna i ett töcken. Jag har lördag och söndag hela veckan och börjar alltmer mot bättre vetande tro att de flesta har det så. Mitt liv är måttstocken. Sedan kommer insikten att de flesta inte enbart arbetar utan de har barn också. Ofattbart för mig i dag trots att mitt liv också var sådant för några årtionden sedan. Jag ser ut genom mitt fönster och lördagen har fått ett annat innehåll. I dag har de arbetande föräldrarna möjlighet att göra något tillsammans med sina barn och barnen får vila från dagis. I dag är kanske dagen för chokladglass och Fanta. Jag glädjer mig åt MacDonalds som jag ser från mitt fönster som gör det ekonomiskt möjligt för barnfamiljer att gå ut och äta.
Att lördagar många gånger för mig varit något helt annat förtränger jag i dag. Jag vill försöka låta mig själv glädjas åt att mycket i livet är positivt. Inte minst detta att lördag och MacDonalds kan vara glädjespridare.
Ikaros

Mirabelle

Jag hade glömt bort hur det kan vara när livet är allt för mycket action, förändringar och otrygghet... Att man kan längta sig förtvivlad efter de grå, händelselösa vardagarna... Vad fort man glömmer. Plötsligt känner jag tacksamhet över en rätt trist och händelselös söndag :)

Kanske börjar vi att glömma bort att söndagen är vilodagen. Alla veckans dagar tenderar att vara lika. Affärerna är öppna alla dagar, något vi vant oss vid. Med undantag för systembolagets sortiment är i princip alla varor tillgängliga även på söndagen. Detsamma gäller även de flesta tjänster om än utbudet är begränsat.
När jag var barn var fortfarande söndagen vilodagen. Det var den enda dagen i veckan som min far inte gick arbetsklädd. På söndagen bytte han ut blåbyxorna och blåblusen mot finbyxor och gärna en vit skjorta. Dock utan slips. Slipsen var reserverad för fest. Trots att han tyckte illa om såväl kyrka som präster lyssnade han gärna på högmässan i radion. Jag tror att det var hans sätt att koppla av och känna helgfrid. Ett stilla lugn som bekräftade rätten att denna dag inte arbeta eller på annat sätt vara aktiv.
Jag kan känna en viss saknad efter detta. Yttre bekräftelse på att jag i bland har rätt att "bara vara". Söndagen som ett slags ritualiserad semester gav utrymme åt detta.
Ja, detta var några tankar som kom till mig denna söndag i nådens år 2018. Snön ligger fortfarande decimeterdjup här i Mellansverige trots att vi nästan är i mitten av mars. Nästa söndag kommer bandyfinalen att avgöras här i Uppsala och vi gamla infödingar känner det som ett första vårtecken.
Med hälsningar.
Ikaros

AL

Det är något vi borde införa igen. Helgmålsbön kl 18 rings helgen in och då slutar veckans slit.
Tror inte det finns kvar längre som ett valbart alternativ i radio och tv.

I dag följde jag min sambo till vårdcentralen medan hon vare inne hos läkaren fick jag tillfälle att botanisera bland de utlagda tidskrifterna. Jag började med tidskriften "Hälsa" och fastnade där. Större delen av tidskriften upptogs av psykiska och psykosomatiska besvär och dess förmodade orsaker. Flera artiklar handlade om svårigheter på arbetet eller problem med att få sin tid att räcka till. Jag började fundera. Om detta är ett tidens tecken, och tyvärr verkar det vara så, undrar jag vad tankarna om en rikare fritid tog vägen. Tankar om att de flesta skulle kunna förverkliga sig själva på fritiden gärna i gemenskap med andra. I de framväxande folkrörelserna från slutet av 1800- talet och in på 1900-talet var det en bärande tanke. Den ny tekniken med radion och senare televisionen skulle till exempel kraftfullt kunna stödja sådan verksamhet. Men där i väntrummet fick jag känslan av att allt detta är bortblåst och att människor ilar från det ena kravet till det andra utan någon möjlighet till andrum. Är det verkligen så illa? När jag läser om sjukfrånvaron och när jag ser på mer eller mindre hysteriska TV-program verkar det ju vara så. Eller är det jag som pensionär som har det så privilegierat att jag omöjligt kan föreställa mig hur dagens aktiva liv är?
Men ett faktum jag inte kommer förbi är att allt fler verkar ha en diagnos av psykologisk eller psykiatriskt slag där jag räknar in min egen, alkoholism. Jag kommer inte förbi tanken att det kanske inte är individen som bör diagnosticeras utan hur vi i samhället interagerar med varandra. Behöver vi kanske mer av medmänsklighet och mindre av yttre attribut? Och hur skall vi i så fall gå tillväga för att uppnå detta?

Ja det var tankar från ett väntrum. Min sambo var nöjd med läkarbesöket och hennes förmodade artros skall utredas vidare. Mars-vädret var grått och disigt med snöslask på gatorna och vi var eniga om att solen gärna fick återkomma om så bara för någon timme.

Ikaros

Jag har sedan i höstas börjat spela schack igen. Det är en utmärkt hobby för den som vill fly vardagen under några timmar och ägna sig åt något som i grunden är helt onyttigt. I går kväll till exempel "försvann" fyra timmar på detta sätt. Och efteråt kände jag mig vederkvickt. De delar av mig som annars ger oro, rastlöshet, tomhet och krav hade inte varit i funktion. Precis det som jag eftersträvar men inte lyckas med när jag dricker. Parallellen är för mig uppenbar och styrks av det faktumet att många duktiga schackspelare har varit alkoholister.
Eftersom jag är en periodisk alkoholist är det ingen nyhet för mig att jag är nykter utan problem men min enkla hobby hjälper mig utan tvekan att leva livet utan droger.
Jag tror att vi alla som har beroendeproblem mår bra av att söka och finna en kravlös hobby. Livet innehåller alltför många uttalade och outtalade krav varför vi definitivt behöver vila från dem ibland, det gäller att söka och finna det som passar. Allt är bättre än att försöka vila på kemisk väg. Låter förnumstigt men är värt ett försök.
Ikaros

Vi har skaffat hund igen. En foxterrier som bär namnet Lilly. Hon är importerad från Spanien men anpassar sig fint. Vid matbordet sitter hon bredvid mig och iakttar varje tugga jag tar med en anklagande blick. När jag ätit färdigt känner jag en försiktig tass mot mitt ben. Hon vill ha en bit. Givetvis får hon det för blicken går inte att motstå. När hon tuggat i sig det hon fått återkommer hon för att bli klappad. Och givetvis klappar jag henne och när det gäller detta är hon omättlig. Denna ritual upprepas vid varje måltid. Jag börjar få klart för mig att detta tillsammans med de dagliga promenaderna utgör livets mening för Lilly. Och sämre kan man ju ha det än att få mat, bli klappad och få litet motion. Mer behöver hon inte. Vad jag vet brottas hon inte med några existentiella frågor. Det är här och nu som gäller. Visst kan man bli litet avundsjuk?

Ikaros

anonym17136

När jag läser dina rader så förstår jag att det är en beskrivning och en del av nyckeln till min nykterhet .. Att leva här o nu ... Som jag har stressat i mitt tidigare liv och hela tiden varit på väg ngn annanstans, både i tanken o handling .. Nu gör jag som Lilly .. uppskattar och tar vara på livet .. vardag som helg .. Här och Nu ..

Vi har en rymlig inglasad terrass till vår lägenhet. I dag var det första dagen man kunde vistas där och känna vårsolen. Jag njöt och satte mig att sortera litet diverse materiel vi använt när vi reparerade badrummet. Dagen var perfekt och jag tyckte det var bra att SM-finalerna i bandy var åter till Uppsala. För mig är den traditionen förknippad med vår. Det kändes skönt att vintern var passerad och livet börjar spira igen. Inom mig och säkert också i träden nedanför terrassen. I blomlådan väntar perennerna på litet mer sol och värme och takdroppet börjar redan ge det livsgivande vattnet.
Då kommer tanken! Ja, ni vet säkert vilken. Där finns en koppling i min hjärna mellan välbefinnande och lusten efter alkohol. Jag vill förstärka mitt välbefinnande. Idiotiskt, ologiskt men inte desto mindre sant.
Jag behövde inte bearbeta tanken särskilt länge eftersom jag börjar vänja mig vid dessa angrepp. Motstånd utan kamp egentligen men ändå viktigt att skriva om det. När man försöker formulera sig blir tankarna tydligare och minnet befästs. Tack alltså för att Du läser dessa rader, det hjälper mig i min nykterhet.
Ikaros

AL

vill jag förstärka mitt välbefinnande? Varför kan jag inte vara nöjd...Att solen skiner...Att våren är på väg
Hur är jag skruvad ihop...som alltid vill twista till det med vin.
Jag blir inte klok på mej själv.
Tack för dina lugnande vardagslunk- inlägg.

Tack för att du skriver och beskriver så bra hur frestelseprocessen kan te sig. För att lite kunna förstå vad det det innebär att vara fast i och lämna ett missbruk har jag iakttagit och reflekterarat över vanor och ovanor jag själv ägnar mig åt. Mycket har jag kunnat känna igen och tänkt det som en fläkt av vad en verkligt beroende ska ta sig igenom och hantera. Det du beskriver om vårkänsla-på-balkongensituationen ger mig välbekanta vibbar - med den skillnaden att jag skulle förhöja känslan med en chokladbit (86%) till kaffet eller liknande .... men inget som skulle riskera hälsan eller livet. En verklig ögonöppnare för mig (och om mig) var när jag kom på mig med en femte.... eller sjunde ... eller nionde patiens på datorn och inte kom på vad jag egentligen hade tänkt göra när jag startade den. Då insåg jag att det kunde vara sanning när maken en gång inte visste hur det kom sig att han stod med en öppnad öl fast han lovat vara nykter. Vidare har jag gjort tankeexperimentet att jag aldrig mer skulle kunna börja en ledig dag med en stor mugg kaffe med varm mjölk... det skulle vara en stor förlust.... och jag insåg alla förluster en missbrukare måste ta sig igenom på vägen till frihet.
- Det gäller att aldrig sänka garden har en klok nykter alkoholist sagt och det äger sin sanning. Lära sig fällorna och vara uppmärksam. Jag önskar dig en skön och fri söndag i solljuset! Själv ska jag delta i Sinnesromässa. Allt gott? / mt

Kampen

Tack för så mycket insiktsfull läsning
För förståelsen av hur kämpigt livet är om val vi gör eller inte gör.
Om ödmjukhet och visdom ??