av Tofslan

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg, alla vet ju varför jag skriver här. Problem med alkoholen. Drack första gången när jag var 17 år och älskade det från första stund. Mitt mål just nu är att inte dricka söndag-onsdag. Jag är ledig torsdag-söndag. Oftast så dricker jag inte söndag, måndag, tisdag men sen på onsdag börjar jag känna mig "värdig" eller vad man ska säga, men försöker hålla mig till torsdag och då blir det hus i helvete! Senaste tiden så dricker jag på torsdag, fredag och lördag. Ibland har jag druckit på söndagen också... när jag vaknar full då är det kört. Då fortsätter jag bara dricka för att hålla kvar i någon sorts känsla och inte bli bakis. Men sen blir det ju ännu värre dagen efter. Förra måndagen var hemsk. Då hade jag druckit non-stop torsdag-söndag med kanske några timmar emellan nykter. Jag var typ halvt paralyserad och kunde inte gå till skolan och låg hemma i sängen hela dagen. Mina händer bara skakade. Stackars, stackars kropp.

Varför dricker jag? Jag skulle nog säga att tristess är en del av det. Vana. Och jag blir mer utåtriktad. Har väl en släng av social fobi som ger mig ångest, alkoholen tar bort lite av det i stunden. Men jag märker ju att efter en dag av drickande så ökar ångesten med 10.000%. En av mina föräldrar var alkoholist och även pillermissbrukare så gener är kanske en del av det. Det är lätt att dricka, allting känns lättare. Jag bor i ett land där alkohol är VÄLDIGT tillgängligt, går att köpa nästan 24/7.

Vad vill jag förändra och varför? På senaste tiden (eller har det alltid varit så?) så tänker jag på alkohol nästan hela tiden. Så fort jag vaknar så kommer tankar. Oftast när jag börjar tänka att "nu har jag inte druckit på ett tag, vad bra" då är det nästan 100% att jag kommer dricka den dagen, utan att jag har bestämt det. Jag vill kunna bestämma själv, och hålla mig till att inte dricka en dag även om det finns möjlighet. Och som jag skrev förut så vill jag börja med att inte dricka söndag-onsdag. Jag mår inte bra av detta, och kroppen mår inte bra såklart. Jag har en underbar man och jag vill uppskatta honom utan att vara påverkad hela tiden. Något jag har börjat med är att inte köpa alkohol själv, men jag frågar fortfarande min man om han kan köpa och han köper hem själv också utan att jag har bett om det. Spelar ingen roll vad det är, jag är inte petig. Jag vill sluta be om alkohol i alla fall.

Det är väl en mjukstart för mig... Vi får se hur det går.

Tofslan
mån, 2018-03-26 - 04:47

Som vanligt, för min del, betyder en avsaknad från forumet att jag aktivt dricker igen.
Jag har gått in i någon sorts neutralt tankesätt; ingenting spelar någon roll. Jag kommer aldrig ändra mig, det är såhär jag är. Min självdisciplin, mitt självförtroende och mitt motivation angående varenda aspekt of mitt liv är på noll. Jag känner mig utanför samhället, att inte jag förtjänar tid, att vistas på platser, att TA plats som alla andra. Att jag är fejk. Att varenda dag uppehålla en fasad. Låtsas.
Jag har förstått att det här är djupare än alkoholen i mitt liv men jag vet att det också skulle bli bättre att sluta dricka. Jag känner mig som ett trotsigt barn som behöver en sträng förälder. Jag kan ju inte ens ta hand om mig själv! Jag har ingen identitet. Ibland tänker jag på hur folk skulle beskriva mig. Det ekar tomt. Knappt några intressen, lat både i skolan och allmänt. Tar alltid genvägar, vill inte ens bättra mig. Hur får man motivation att bättra sig själv när det känns som att man låtsas ändå? När man inte är okej med hur man är men ändå inte gör någonting åt situationen?
Jag påbörjar saker som jag aldrig avslutar. Bryter alla löften till mig själv och andra och varje gång sjunker jag djupare och djupare ner i detta hål. Så sitter jag där och tänker: "Det här är jag. Detta är mitt öde, alla kan inte vara bra människor eller ta bra beslut. Lev dig istället in i den här lata, själv saboterande och rollen, du gör det så bra redan. Varför ändra dig?
Orkar inte med mig själv helt enkelt. Ibland känns det som ett fängelse. Jag är bara 25 år och hur länge måste jag leva med dessa tankar jag har? Att hela dagen spela någon annan (någon som bryr sig, är engagerad) och sen komma hem, extremt trött på allt och dränka sig själv i alkohol för att få ett par timmar av ro. Och sen för att orka göra det igen imorgon. Jag har ingen tro, inget som hjälper mig. Önskar att jag var religiös och har försökt tro på Gud ett antal gånger men det går bara inte för mig. Och det känns också som ett misslyckande. Allt jag gör, och försöker göra är ett misslyckande.

DetGårBättre
mån, 2018-03-26 - 05:29

Jadu, det där känner nog många. Jag kan till viss del känna igen mig. Per Holknekt har också känt sådär. Vi är självkritiska men omgivningen uppfattar oss likväl annorlunda och oftast bättre. Kämpa är ju ett uttjatat ord. Själv behöver jag lugn och ro, slippa all jävla styrning och press utifrån. Jag har tillräckligt av det inifrån. Jag tror på Gud - enda anledningen att jag inte gått loss på samhället och avskum i det. Men det är tufft för mig likväl.

Tofslan
mån, 2018-03-26 - 14:55

Tack för att du tar dig tid att svara, jag uppskattar det verkligen.
Jag vet att vi är mycket mer självkritiska än hur det egentligen ser ut utifrån och vad andra tycker om oss. Men när man är nere i ångestspiralen så är det svårt att se det så. Jag mår lite bättre idag. Har gjort en plan angående mina studier, när och hur mycket jag ska plugga osv.
Angående alkoholen så måste jag, alltså MÅSTE sluta dricka så ofta och så mycket som jag gör just nu. Jag kommer inte räkna dagar, utan bara försöka ha så många vita som möjligt. Ifall jag dricker så ska jag inte se det som en väg till en binge, flera dagars drickande.