Vad skriver man?
Hårt arbetande kvinna/maka/mor som har många projekt i luften.
Jag har ett rikt känsloliv och grubblar och funderar, planerar och strukturerar hela tiden.
Alkoholen gör att jag känner att jag varvar ner och hamnar i en "vardagsfart". Jag njuter mer av det lilla, känner mig mer närvarande i tanke och själ och skrattar mer. Dricker inte på jobbet, men varje vardagskväll blir det 1-3 glas vin samt även på helgerna. Nu under semestern har det blivit en större konsumtion under dagtid.
Innan jag var 20 år hade jag nästan inte kommit i kontakt med alkohol alls, det hade heller inte lockat mig.
Fina svärföräldrar kom in i mitt liv. De levde mer "Medelhavskt" och tog ofta ett glas rött vin till maten. Det var med dem jag började lära mig tycka om vin och dricka snaps, konjak etc.
Har en dagboksanteckning om från femton år sedan, när jag var cirka 25 år och jag tog en klunk whiskey i min ensamhet för att stärka mig inför ett jobbigt telefonsamtal. "Är det nu det börjar?" Som att jag vetat om att jag skulle börja nyttja alkohol på ett ohållbart vis. Att det var mitt mål?
Maken serverade mig ofta en liten "Baileys" i tevesoffan. Själv drack han nästan ingenting. (När vi träffades så var vi båda med i nykterhetsförbund till och med). Det var när kartongvinet börjat komma på riktigt som jag verkligen började njuta av vinet. Men länge räckte det med ett glas och aldrig på vardagar. Det var även då främst maken som serverade mig vinet.
Jag blev deprimerad och sjukskriven för fem år sedan och det var då jag verkligen "jobbade hårt" för att bli alkoholist. Jag tullade av makens fina whiskeysorter (han hade ett trettiotal som han hade för "show-off", men bara bjöd från, aldrig drack själv från). En dag tittade han i skåpet och blev förfärad. "En alkoholist har brutit sig in hos oss och druckit av min whiskey, kom och titta". Jag blev kall, men ändå lättad. Jag berättade att det var jag. Att jag försökt att lätta på ångesten. Efter att vi samtalat frågade maken om jag ändå ville ha en whiskey och var beredd att hälla upp en i ett glas. Jag tackade nej. En period köpte jag flera lådviner av samma sort. Tog lite av dem allteftersom och kunde ställa fram dem när de började bli halvtomma, så pass att maken sade att "Dricker du inte av ditt vin längre?". Jodå tänkte jag, i smyg.
Har köpt Romflaskor i omgångar och druckit klunkar ifrån i smyg, men sprit ger mig inte samma avslappning som vin. (Illamående, väldig törst på kvällen/natten, magont etc.)
Jag har märkt hur toleransnivån sakta har höjts. Ett glas vin gör att jag slappnar av, men det jag ser är konsumtionsmönstret, att första glaset släpper spärren jag tidigare haft vid ett glas vin och nu fortsätter att ta två till. Jag märker också hur jag har blivit mer lättirriterad och "melankolisk", liksom gråtmild på ett sätt som är förvirrande för barnen. Det är det som gör att jag vill begränsa mitt intag.
Under semestern har det blivit alkohol varje dag. Maken gör goda drinkar som han ger mig på altan bland annat. Däremellan tar jag själv då det kickat igång "vill-ha-mer"et.
Jag VILL och SKA komma tillbaka till "ett glas vin" på fredagskvällen. ÄLSKAR vin (alltså även själva smaken, är med i ett vinprovargäng sedan 20 år tillbaka och är en hejare på mina druvor och ursprungsländer etc.
Nu har jag sagt till maken att jag ska ha en "vit månad". Att jag ska ge mig dispens på vinprovningen som kommer och att han och jag kan dela på en flaska vin på fredagskvällen om han vill, men att jag på övriga dagar och i andra sammanhang inte ska dricka något.
Igår drack jag cola till fredagstacosen, precis som jag gjorde när barnen var yngre. Jag hade nästan glömt hur gott det var med kombinationen.
Sååå....igår var min första "vita" dag.
Idag är det min andra.
Känner lite oro i kroppen och har haft huvudvärk både i går och idag, men det kan även vara åskan i luften som gör.
Skulle tycka mycket om att få prata med andra som är i samma situation, som försöker avstå helt eller begränsa intaget.
Jag känner mig stark och ska fixa detta!