Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Kampen

Det som är så svårt är den djupa empatin du känner för dina medmänniskor. Empati är så vackert och så genuint, men det kan också göra att man tappar fotfästet. Och då ramlar man. Jag tror att de flesta medberoande har just överskott på empati. Vi tror så på det goda och att göra gott och att hjälpa våra medmänniskor. Det är fint. Tydligen behöver man få många "smällar" innan man inser att man själv är den viktigaste personen för att kunna hjälpa andra. Att ta hand om sig själv och att som du så fint skriver säga NEJ för att själv slippa gå sönder. Du behöver din energi till din dig själv och din dotter.

Kampen

Det som är så svårt är den djupa empatin du känner för dina medmänniskor. Empati är så vackert och så genuint, men det kan också göra att man tappar fotfästet. Och då ramlar man. Jag tror att de flesta medberoande har just överskott på empati. Vi tror så på det goda och att göra gott och att hjälpa våra medmänniskor. Det är fint. Tydligen behöver man få många "smällar" innan man inser att man själv är den viktigaste personen för att kunna hjälpa andra. Att ta hand om sig själv och att som du så fint skriver säga NEJ för att själv slippa gå sönder. Du behöver din energi till din dig själv och din dotter.

i min "gamla" tråd.
Tycker mig återigen skönja mönster som jag inte tycker om hos mig själv.
Min ögonbindel som jag så gärna tar på mig för att slippa se mina egna och andras mönster.

Just nu upplever jag att jag absorberar en nära persons känslor och sen gör jag dessutom om de till mina.
Frågar vad det är som är fel och får svaret,inget.
Frågar igen och får samma svar.
Men känner så tydligt att det är det visst det.

Till slut så ackumuleras känslan så att jag blir helt fylld av en känsla som egentligen inte är min att bära.

Så vad gör ullabulla.
Jo hon agerar faktiskt friskare.
Fredar sin egen livszon och kapitulerar att inget bröd till ullabulla idag.

Backar in i min hörna och gör egna saker och mår faktiskt bra.
Känner en missriktaf energi som pyser ut likt en cykelpunka.
Men försöker inte laga den,utan den får pysa bäst den vill.
Jag pumpar i det andra däcket och försöker cykla ändå.

Det går rätt bra,men ränderna sitter djupt.
detta fundamentala enkla att inte kunna ska eller försöka ändra på andra människor går jag bet på.
Om och om igen.

Finns det ett hål så ska det lagas.
Finns det ett problem så ska det lösas osv.

Och fast inte problemet på något sätt är mitt så slurpar jag liksom i mig alltihop i någon sorts inbillning att motparten ska slippa?

Eller vad är det som driver mig att försöka nå fram.
Medmänsklighet,medberoende eller ren och skär nyfikenhet.

Nåja,sitter nu fredad och skriver här och ska försöka påminna mig om alla de enkla grundreglerna.
Gör det enkelt.
Fokus på dig själv.
En dag i taget
Det ordnar sig.

Det där du skrev om den nära personens känslor som du gör till dina, är du möjligen utsatt för lite projicering? Läser just nu en favorit i repris, Energitjuvar, men läser den med helt nya ögon! Herregud så mycket känslor jag buret som inte varit mina! Tack vare alla dessa energitjuvar som vältrar över sina känslor! Och ja jag har såklart tagit emot dessa känslor alldeles av mig själv så jag vill ju absolut inte på något sätt skylla på dessa tjyvar ur det förgångna!
Undrar precis som du vad som driver mig! Fick ”applåder” ibland när jag var liten men oftast inte! Instabilitet på alla vis är bara förnamnet! Just det där att man fick bekräftelse ibland gjorde att man visste vad man kunde få och då strävade man efter det! En alldeles för duktig flicka växte upp: jag! Som längtade efter den där sällsynta applåden! Tror min drivkraft i medberoendet är att ”få vara den duktiga och präktiga som alla förlitar sig p! Ganska egoistiskt egentligen för allt orimligt ansvar man har tagit för andra gör jag för att typ få stående ovationer! Nu ska jag försöka nöja mig med att ge mig själv en liten snäll klapp på kinden!
Tack för allt du skriver här! För mig är du den kloka indiankvinnan vid lägerelden!

Eller inbillningssjuka.
Jag tror inte det är duktiga flickan för mig i detta fall.
Mer kontrollanten.
Hon som vill veta allt,till varje pris och reda ut det som kanske inte bör eller ska redas ut.
Åtminstone inte av mig utan av den som bär känslan.

Men jag är där och pillar och petar.
Ska ha ur verkligheten och sanningen.
Inga hemligheter här minsann.

Så någon form av kontrolliver,visserligen baserad på vad jag uppfattar.
Men likafullt måste jag ju acceptera det svar jag får.
Nej,ingenting är fel.
Oavsett vad mitt inre uppfattar.

Så mycket enklare livet skulle vara.
Om man bara seglade omkring och bar på sitt eget,men aldrig någon annans.
Väntade på riktigt att någon bjuder upp till dans,istället för att springa bakom varje frånvänd rygg och tvinga dom till en dans dom inte vill ha.
Håhåjaja,ibland är det tröttsamt att vara en känslomagnet.

Anxiete

att läsa dej och Nordängs diskussion för ni talar om mej , eller ?! Jag är nog en kombination av ”duktig flicka” och kontrollant. Hade en normal uppväxt( har jag alltid inbillat mej) men har ju med årens lopp insett att så var inte fallet.... Aldrig någon som såg en, frågade om skolan, gick på föräldramöte osv Det var inte av sjukdom eller beroende utan helt enkelt av okunskap. Det var aldrig någon som hade sett mina föräldrar och därför visste de inte hur man gjorde för att se vare sej mej eller mina syskon. Då jag är sladdbarn så hade jag inte så mycket glädje av syskonen utan var väldigt ensam. Jag har förlikat mej med det men duktiga flickan finns kvar. Kontrolltanten ? har kommit i vuxen ålder. Hon som har känselspröt ute alltid och som tror sej kunna lösa allas problem. Lägger ner mycket energi på saker som ingen bett om och som jublar när någon ber om råd !! Då får jag ju vara både duktig flicka och ha kontroll , tjoho !! Nä, idag ska jag fälla in spröten och strunta i vad som händer runt mej ! Om ingen ber om hjälp såklart..... ?

var det lite tvärtom! ”Fasaden” var hyfsat välpolerad! Mina föräldrar gick på alla föräldramöten och kvartssamtal, de visste hur slipstenen skulle dras men hjärta, ork och själ var inte med! Fast det var ju inget läraren såg eller märkte av! En gång minns jag att fröken (mörkt lockigt hår och alltid fina klänningar, ville i smyg att hon skulle va min mamma) frågade mig om jag fick passa mina tre småsyskon mycket! Eh va tänkte jag vad menar hon! När jag blev vuxen insåg jag att jag inte varit storasyster utan typ mamma till mina yngre bröder! Blev minst sagt konstigt när jag flyttade hemifrån (så tidigt det bara gick) för både dom och mig! Ja Anxiete fäll in känselspröten, ingen tackar en för att dom är ute jämt! Tvärtom och man själv blir helt utmattad!

När jag känner mig sjuk.
Ska spara min andra tråd till när jag är mer på banan.

Har insett att en stor del av mitt medberoende är ett relationsberoende.
Mycket av mina själsliga våndor och grubblerier kommer ur de relationer jag har till min omgivning.

Jag kan liksom inte rycka på axlarna och strunta i när min omgivning inte gör eller säger som jag tycker de ska göra.
Just för att jag har någon sorts relation till dom.
Dvs för stor del av mig går in i den andra personen.

Oavsett om det är en vän, en kärlek släkting eller tom ett djur.

Jag känner när det händer och drar mig då tillbaka och slickar mina sår.

Tycker alla är stygga och orättvisa som den lilla bebis jag känner mig som.
Omoget, barnsligt och mänskligt.

Så vad göra?
I dagsläget så ringer jag runt till alla som jag vet håller med mig.
Får deras medhåll och känner mig boostad.

Har den kraften i mig tills energin sipprar ut.
Sen sitter jag där och begrundar händelsen eller samtalet eller vad det nu är.

Gnager liksom mig själv ändå in på benet för att få klarhet och svar.

Istället för att helt enkelt släppa taget.
Dax för ändring!

för det sitter i ryggmärgen, blodomloppet och ja överallt känns det som! Har börjat lära mig läsa av symtomerna men därifrån till att ändra på sig! Hujedamig va svårt det är! Dom där små sakerna man gör och känner i vardagen! Obehagskänslor av att få pyttelite hjälp tex! Jag känner mig till besvär, kallsvettas och börjar genast tänka hur jag ska kompensera! Däremot att ge, hjälpa, va duktig i överkant! Inga problem! Om någon berömmer mig känner jag mig som ett fusk! Så dumt! Jag VET att jag inte ska känna så men att få bort känslan som bara kommer! F-n omöjligt känns det som! Och som du säger: dags att släppa taget och kontrollen! Visst man kan ju göra det rent praktiskt men man får ju nästan panikångest av det! Känslorna går inte bara att ta bort!

Ångesten när man inte får göra det där som man vill för att få ro och lugn på den där envetna rösten.
Att vara tvungen svälja ned det där som vill bli sagt eller gjort som man vet man ska avstå från.
Att avstå supen helt enkelt,det är svårt.

Så ju mer jag lär mig om mig själv,ju mer förstår jag alkoholismen och drogen att få ro.
Ångestlindring och sen då baksmällan,när man vet att man gick för långt.

Knäcker sig själv,eller går för långt.

Men ibland måste man få köra i diket också utan att vara alltför hård mot sig själv.
Man försöker ju..

Anxiete

Jag hoppas den käre vännen är du själv för det är så jag önskar vi alla skulle se oss själva som, en riktigt kär vän !
Så många råd jag gett andra som jag själv borde lyssnat på , så många monologer jag lyssnat på men själv aldrig krävt att få hålla, så många gånger jag svikit den som borde varit min allra bästa vän , dvs jag

Och som jag skrev i anthraxias tråd nyss.
Vad hindrar oss att börja vår egen resa med oss själva där vi börjar sätta upp sunda gränser.
Hittar ställen att gå,antingen in i oss själva eller faktiskt lämna den miljö som är sjuk.
Återvända när den är frisk igen.

Sakta så tror jag att man ser att man själv bidrar till att förgifta den.

med sina tårar,anklagelser ilska osv.
Det är det sista den beroende behöver,men som vi så mycket behöver få göra oss av med.
Vår ilska och frustration över att situationen är som den är och de inte ser.

Men vi då?
Vi som faktiskt ser och bara står och stampar på samma ställe och är arga och förtvivlade.
Låter oss luras av hoppet att det ska bli bättre och lägger vår lycka i någon annans händer.

De är sjuka i en beroendesjukdom och kommer att fortsätta vara sjuka så länge de inte gör nödvändiga förändringar.

men vi då?

Så ja,jag försöker bejaka mig själv och se mig som sin bäste vän som jag vill ska få ha det bra och må bra och njuta av livet så gott det går.

Är för mig de jobbiga timmarna.
När saker är gjorda,inge bra på tv.
Väninnorna avverkade i telefon och sen då ensam med självet.

Att då se det som behöver lagas men inte av mig.
Att se att jag återigen frivilligt utsätter mig för giftiga miljöer som jag inte kan påverka.

Att trots det inte ha kraften att kliva av karusellen.
Den som gör mig illa då inget händer trots de uppenbara bristerna.

Och vad gör jag?
Jo tyvärr inte tillräckligt.
Klarar inte att må bra i att jag sätter nödvändiga gränser.
Lider både av saknad och att jag inte kan lösa situationen åt andra.

Och de i sin tur är i förnekelse och glappet från sjukt till friskt blir allt svårare att lappa över.

Jag kämpar så hårt med att laga det som inte går att laga,men ordlöst och utan handling.
Bygger lösningar och möjligheter där det egentligen är tvärstopp.

Känner att jag tappar fotfästet.
Och beslutet ligger på mig,men jag förmår inte göra det rätta.

AlkoDHyperD

Och sörja över det du inte kan göra något åt hur mycket du än försöker. Även de delar av dig själv som fortsätter försöka.
Det är så vi fungerar.
Hoppas, försöker, känner.

och det är den medberoendes värsta marddröm.
När allt är sagt gjort utprövat och analyserat.
Och kvar står den rena rama sanningen och skriker en i ansiktet.
Men lyssnar vi?
Nä helst inte.

Vi vänder oss åt ett annat håll och känner om det blåser ljummare vindar därifrån.
Råkar det göra det så står vi med ryggen vänd åt problemet och låter lögnerna värma oss.

Så bortslösat och ledsamt.
Och ändå,mitt i allt detta känslokaos.
En befrielse återigen att se klart.

Att förstå att ingen annan än jag kan förändra situationen,även om jag just i dagsläget saknar kraften.

Anxiete

”Låt sorgens fåglar flyga över ditt huvud men låt dem inte bygga bo”
Så....... schas på er nu, skatskrälle! Nu har ni häckat här tillräckligt länge ?
Kram du varma fina Ullabulla ?

Ute och seglar där den inte ska vara.
Där jag inte mår bra och där jag inte har full kontroll på mig själv.
Jag försöker till det yttre få livet att fungera.
Gör det jag ska och ser till att det flyter runt mig.

Kanske vad som kallas torrfylla eller abstinens.
Mitt inre är i uppror och jag vill söka lindring där jag inte ska.
Vill ta tillbaka allt jag står för och gömma mig i värderingar som inte är mina och som inte gagnar mig i längden.

Hörde så bra uttryck: "Hon tog på sig skygglapparna och fortsatte att dö lite till"

Så gör vi väl alla lite till mans (å kvinns) men när man liksom hoppar upp från sitt eget jag som man nödtorftigt skrapat ihop för att få åka den där guldbeströdda banan. Åtminstone den man inbillar sig är guldbeströdd.

Istället för vardagsbanan,där man har koll på läget,allt är någotsånär möjligt att förutse.
Den släpper man om kicken eller suget är tillräckligt starkt.

Läser om flera under beroendesidorna som verkligen kämpar med sig själv för att stå emot det de vet att de ska avstå.

Där är jag nu,och jag hoppas att jag håller ihop och står på mig.
Men det är inte lätt.