Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Lim

God kväll allihop.

Jag hostar och hostar så att jag håller på att bli tokig. Men samtidigt mår jag så bra.

Jag har haft en vecka av relativt dagligt "a-sug". Inte på samma sätt som förr i tiden men ändå. Det har inte känts farligt och jag har inte mått dåligt av det precis. Jag har ju vetat att jag inte ska dricka och jag vet att alla sug försvinner, för det har ju tiden lärt mig.

Men nu känns det ändå som att jag är lite stolt över mig själv. Jag har gått på affären med det där suget men ändå inte tänkt köpa nåt. Jag har varit på stan. Jag har varit ensam hemma. Min man har jobbat borta. Etc. Alltså jag har levt vidare utan alkohol, precis som jag alltid ska. Men hade det varit för två år sedan hade en sådan här vecka utan minsta tvekan fått mig att bryta en nykter period. Ingen tvekan.

Man växer av att låta suget vara utan att agera. Man klarar en hel vecka av sug. Och det försvinner! Utmanar alla att våga prova!

Jag tror att det är hösten som har satt igång det hos mig. Jag skrev förut vet jag om att det inte alltid ens är alkoholsug utan snarare minnen där alkohol varit med. Jag minns höstkvällar och middagar med vin. Och det råkar vara mysiga minnen. Därav suget. Men minnen är ju selektiva. Jag har ju hundra gånger fler minnen som är tragiska. Och de sitter i ryggmärgen så därför dricker jag inte. Jag har ju många fler mysiga minnen där alkohol varit frånvarande!

Jag är ju fortfarande sjuk men jag var på affären idag (det måste man ju tyvärr ibland... Vill inte smitta nån men man måste ju ha mat hemma). Jag sminkade mig och gjorde mig lite fin när jag gick. Såg mig i spegeln och tänkte att om jag drack skulle jag se hemsk ut. Nu var jag sjuk och slut men säg ändå fräsch ut. Alltså jag gjorde mig lite fin med flit för att jag inte skulle glömma bort den fördelen med att inte dricka.

Jag är lika stark som alltid i min nykterhet vill jag ändå skriva. Antagligen ännu starkare. Varje hinder man tar sig över gör en starkare.

Jag är så tillfreds i att spendera denna lördagkväll nykter.

Godnatt ❤

Kan känna din stolthet och glädje över dig själv och ditt liv..Du är en härlig kvinna och du är värd det allra bästa..Ha en fin kväll..Snart är du frisk?

Lim

Tack miss lyckad och detsamma!! ❤❤

Visste inte om jag skulle våga logga in för det är så många konstiga inlägg här (nåt virus?) Hittade knappt min tråd då sida efter sida efter sida innehöll konstiga inlägg.

Men idag är min dag. Nykter en månad till. Dvs 1 år och 7 månader.

Min man sa stolt till nån att jag inte har druckit på tre år ? Det kanske känns så. Det får mig ännu mer att tänka att det är så självklart att jag inte dricker. Ett år eller fem år... spelar roll. Nej, huvudsaken man kommer till den punkt där man identifierar sig som en person som inte dricker.

Jag tycker ibland att det känns konstigt att jag så sällan pratar med folk om nykterhet. Jag tänker så ofta på det och det är en stor del av mig att jag gör denna resa. Men jag öppnar inte upp mig om den. Jag skäms inte men jag hittar inget forum i det "verkliga livet" där ämnet känns helt bra att prata om. Då och då gör jag det och jag är helt öppen med att jag inte dricker och om nån frågar så säger jag att alkohol gav mig mkt ångest och att det är mycket skönare att inte dricka. Det säger jag utan skam. Men jag skulle aldrig berätta om hur jag drack ibland förr. Jag hade ju en idé förut om att när jag varit nykter ett år skulle jag öppna upp mig för mina närmaste om hur jag faktiskt drack i perioder. Men jag kunde inte. Det känns inte som deras ensak och det skulle inte ge mig något. Jag behöver inte erkänna för världen för att kunna hålla mig nykter utan det räcker att jag lovat mig själv att vara nykter. Det löftet till mig själv är viktigt att hålla så jag behöver inte "stänga dörrarna" till alkoholen genom att berätta för alla om alkoholens roll i mitt liv.

Många runt mig pratar om självförverkligande, självkänsla, att lyssna på sin inre röst, psykisk hälsa etc. Och när de pratar om alkohol har jag lätt för att inflika att jag inte dricker. För det passar i ämnet. Samtidigt som en annan kan säga att den upptäckt hur gott det är med ett glas vin på en vardagskväll så vågar jag svara med att jag har upptäckt motsatsen. Hur gott det är för mig att inte ta ett glas vin.

En person sa just det till mig. Hon har små barn. Rätt mkt stress. Och upptäckte vad ett glas vin gjorde för henne efter nattningarna. Jag kände igen mig. Det var exakt så det började för mig mitt sista besök i alkoholträsket. Innan dess hade jag inte druckit mkt sedan innan jag fick barn.

Man kan falla i alkoholfällan när som helst i livet antar jag. Tråkigt att jag gjorde det. Men man kan ju vända det mesta till nåt gott ?

Snart ska vi åka utomlands. Det ska bli skönt att vara nykter då och sova gott. Sist jag var utomlands drack jag vin varje dag tror jag. Helt sjukt för så har jag aldrig gjort nånsin innan eller efter det. Jag var förkyld dessutom. Sov dåligt varje natt. Kände mig extremt ful hela tiden. Denna gång ska jag njuta av resan helt obedövad.

Ha en fin dag allihop. En vit en!!

Jag blir lika glad varje gång det kommer ett inlägg från dig, men på sistone har jag inte riktigt haft tid att kommentera. Men,nu gör jag ett besök i din tråd för att önska dig en härlig resa och berätta för dig hur mycket dina tankar och reflektioner betyder för mig. Det är inte lätt att lämna alkoholens värld, för mig innebär det en stor social förlust, men när jag läser om ditt inre lugn så känner jag hopp. Hopp om att det kanske kommer en dag när mina tankar inte upptas av alkohol, när jag inte känner att det enda jag kan göra för att riktigt koppla av eller fira något är att dricka vin, när jag känner ett lugn i förhållande till alkoholen.

Du är min nyktra förebild!

Kram till dig fina Lim

Ler

Finaste Lim .. ? Börjar bli länge sen vi hörde ngt från dig .. Men vet ju att du är / har varit på resa . .. och den här gången som du önskade ... utan bedövning .. .. Helt Vit ? Hoppas allt är bra .. med dig och barnen .. Tänker på dig .. Många kramar ? Ler igen

Lim

Hej allihopa.

Tack gulliga fina Jasmine och Ler. Jag har läst era svar och blivit glad av eran omtanke. ? Har läst hos dig Jasmine att du inte mår så bra ? Du kanske behöver gå och prata med någon? Även om nykterhet är vägen att gå för att må bra så finns ju andra faktorer också.

Jag har inte kommit mig för att skriva. Har gått in på forumet nångång men inte hunnit eller orkat logga in.

Jag har inte tänkt på alkohol sedan jag loggade in sist. Jag hade ju nåt form av sug där men det försvann (som jag visste att det skulle). Och sedan har jag varken tänkt på för eller nackdelar med alkohol. Livet bara rullar på med allt man har att göra.

Skönt med lördag. Vaknade ganska tidigt med barnen. Började städa runt 9. Har städat åt alla djur vi har och nu ska jag greja i barnens rum. En härlig höstdag.

Det här forumet är toppen. Men det har faktiskt varit lite skönt att inte logga in. Då har jag tänkt mindre på alkohol. Ibland behöver jag en paus från att analysera medan jag andra gånger mår jättebra av det.

Kämpa på alla nynyktra därute ❤ Höstkvällar och mornar är mycket sköna när de är nyktra ❤

Lim

God morgon!

Vaknade tidigare än jag hade lust med för ett av mina barn ville upp. Jag kliver alltid upp då. Ligger aldrig kvar i sängen och låter någon vakna ensam. Försöker tänka tillbaka på hur det var när jag var bakis på morgnarna. Och jag minns att det var likadant då. Jag klev upp helt livrädd i varje cell av min kropp för att jag skulle behöva må illa halva eller hela dagen. Men upp kom jag och jag spenderade återstoden av dagen med att kompensera allt.

Men jag var inte bakis alltid. Jag drack ju sällan så sent på kvällarna just pga min stora skräck för bakfylla. Men jag minns ändå allra tydligast den period jag faktiskt drack sent. Och hur förjävligt jag mådde både under natten och sedan dagen efter.

Nu försöker jag uppbringa minnen men ärligt talat har jag svårt för att komma ihåg hur det kändes att vakna bakis eller sova berusad. Jag vet att det var vidrigt.

Ibland om jag är förkyld nu för tiden så kan jag på morgonen känna en bekant känsla som påminner om att vara bakis. Men det är bara i några sekunder det känns och dessa gånger tackar jag nästan mig själv högt för att jag inte dricker.

Min man fortsätter att dricka med samma frekvens som vanligt. Jag påverkas dock mindre och mindre av det. För jag är så långt ifrån honom. Så länge han låter mig vara när han dricker så går det bra. Däremot ser jag ju hur i olika form vi är. Jag är bara några år yngre än honom men jag tror att jag skulle få en chock om jag fick byta kropp med honom en dag. Jag kan tänka mig att den känns sliten. Han vaknar alltid med rödsprängda ögon dagen efter han druckit. Igår drack han med en vän. Denna gång hemma hos oss men det sköttes ändå snyggt och jag och barnen var på en annan våning och gick sedan och sov. Men jag förfäras lite över mängderna öl de dricker. Fast de umgås stilla över mat, fotboll och öl.... så kommer vännen hem till oss med två proppfulla påsar med öl. Alltså fulla till bristningsgränsen. Men han gömde dem för mig. Skämdes kanske. För alla vet att jag starkt ogillar alkohol. Men mina ögon scannar av allt. Jag ser en påse med öl så lätt att jag skulle nog kunna se en genom en stenmur. Och jag gör en snabb kalkyl i huvudet kring hur fulla de ska bli av mängden jag kan tyda. Jag suckar högt och himlar med ögonen bredvid min man när vännen kommer med öl. Men sedan brukar jag släppa det och försöka fokusera på hur glad jag är över att jag är jag och inte dem.

Om en liten stund ska jag och barnen iväg på en rolig aktivitet och sedan tänker jag att vi ska ta en söndagsfika på stan.

Ha en skön dag allesammans. Kram!

... glad för att du verkar ha funnit ett lugn utan alkoholen. Jag blir inspirerad och tänker att så där vill ja också känna... och det gör jag ju efter en tid utan alkohol. Tack Lim för att du delar din vardag, det hjälper oss "vilsna själar". Du verkar var en så fin mamma och en så stark person.

Kram?

Ler

Lim .. Ja ibland kan man behöva ta en paus härifrån .. och jag är inte orolig över dig när du inte skriver på ett tag .. du är så stark o förståndig ❤️

Lim

Tack Jasmine, och du med! Du verkar vara fantastisk! ❤

Tack Ler för din fina tilltro ❤

Jag börjar sakna sommaren nu. Det bådar ju lite illa med tanke på att det bara nyss blivit oktober ?

Mina barn sover. Min man är borta. Jag ligger i sängen redan fastän jag inte planerar att sova riktigt än. Jag har så svårt för att ligga i soffan själv. Ligger hellre som nu, med en barnarm runt mig.

Det är mycket nu. Med barnen och jobbet och jag har fått vara en riktig tigermamma de sista dagarna. Det har varit jobbigt. Mycket mycket jobbigt. Men jag försöker se det positiva.

Det första är att jag vågar vara en tigermamma. Jag vågar bli upprörd och arg och hävda mina barns rätt. Jag orkar! Och jag vågar. Och jag är klartänkt varje dag och då hinner man samla information om det man behöver veta för sina barns skull. Hinner man sånt när man dricker? Orkar man? Vågar man? Jag gjorde inte det. Men nu kan jag.

Det är ändå jobbigt förstås när det gäller ens eget barn. Men jag klarar av att finnas där och hjälpa till, inte bara med kramar och kärlek som är så självklar utan också med det där jobbiga.... att klaga, ringa samtal, leta fakta, lagar och vetenskaplig fakta. Jag klarar det.

Jag fattar att man dricker bort såna här jobbiga dagar. Att man jobbar hårt hela veckan och kämpar med mycket på sidan av och sedan bara vill in i en filt av vin en stund. Men skillnaden för mig som varit nykter så länge är att mitt beroende är borta. Så jag klarar mig utan vinet. Jag är faktiskt livrädd för tanken på att ens prova dricka ett glas. Livrädd för hur illamående jag skulle kunna bli. Hur ont jag kanske får i magen. Hur äckligt det skulle smaka. Hur ångesten skulle vakna till liv direkt. Så rädd är jag att jag faktiskt inte ens skulle dricka ett glas ens om nån kunde garantera att jag inte skulle bli beroende igen. Det är tur att jag är så rädd för alkohol.

Jag tror jag har omprogrammerat min hjärna på nåt sätt. Det är som att när jag försöker tänka tanken att dricka ett glas vin så gör min hjärna ett tankehopp över den idén så att jag inte ens kan tänka det ordentligt. Min hjärna har liksom byggt en mur runt den tanken så att det inte går att tänka den riktigt. Man studsar bort från tanken och jag hamnar i den nyktra riktiga och verkliga verkligheten. Min hjärna skonar mig från att ens behöva slösa tid på att fundera på att dricka. Det är som att den säger "been there, done that" och kastar ut mig från tanken så att jag slipper den. Haha, det är så svårt att beskriva med ord hur det känns. Hur det känns när man inte ens kan föreställa sig att på allvar dricka. Och kan ni tänka er att samma hjärna ville dricka jätteofta förr?? Nu vill den inte ens tänka sig att tänka en enda tanke som skulle kunna leda till att dricka. Inte ens som en fantasi.

Jag tycker det är ganska häftigt...

Jag tycker också det är lite häftigt att folk som inte har haft ett alkoholberoende har sug efter alkohol 99 procent oftare än vad jag har. De kan vara sugna varje helg medan jag kanske har det några gånger per år. Det är ganska konstigt egentligen. Jag klassar mig själv som alkoholist men jag vill inte ha alkohol och jag är nästan aldrig sugen på det och jag dricker det aldrig. Det är väl häftigt ändå! Att man kan bli fri såhär till den grad att man är friare än "vanligt" folk.

Ja. Att det är såhär hjälper mig mycket när livet svajar. För jag kan lita på mig själv i alla väder. Det kunde jag inte förr.

Godnattkram!

Lim

Min man är bakis. Sover fortfarande. Som en död. Jag älskar honom men jag börjar undra om han är dum i huvudet. Jag lägger inte en minuts energi på att försöka hjälpa honom till ett mer hälsosamt liv. I vissa aspekter okej, men detta med alkoholen.... nej! Där är det eget ansvar som gäller. Vill man sluta kan man tillslut om man ger sig den på det. Men vill man inte anstränga sig och försöka reda upp sig själv och möta sina känslor så vill man väl helt enkelt inte.

Det är ledsamt och tråkigt och sorgligt. Men jag orkar inte vara ledsen. Så jag vänder mig istället till att tycka att han är korkad för det är lättare.

Det är korkat att dricka bort sitt liv.

Du känns så självklar i ditt nyktra liv, trots att du har saker att brottas med och en man som väljer att fortsätta dricka.
Imponerande och inspirerande. ❤️

Säg till din korkade karln att han inte har rätt att förstöra ditt liv med sitt
drickande. Han kan ta in på hotell, sova hos polare, hyra ett rum, tälta, bo i husvagn om han
ska ligga bakis hela dagen.

Eller? Kan man inte säga det? Du får dricka men inte i vårt hem.
Som person med en problematik så borde man kunna det....
Du är ju påläst och vet ju konsekvenserna för dina barn - att dem kan ta
skada och senare i livet hamna i ett medberoende (el. eget missbruk)

Således är vi okorkade båda två.

Kram

MM

Tänker att du är värd något bättre än det du är mitt uppe i just nu.
Tänker också att dina barn har en fantastisk tur som har just dig till mamma.
Tänker även att du är så stark just nu och hoppas att din trygghet i nykterheten håller i sig.
Tänker slutligen att du verkar ha hyfsad koll på din situation och hur du ska tänka runt din mans missbruk.

Hoppas att jag har rätt i mina sistnämnda tankar. Tack för att du finns här. ♡

Förstår att du älskar din man..Barnens pappa..Och är glad att du kan skilja på den han är nykter och den han är full..Det värsta är att beroendet är progressivt..Den nyktre fina mannen blir mer den onyktra och bakfulla..För oss gick det i vågor..Med a-uppehåll ibland.Men mer och oftare på slutet.Du är stark lim, och jag är helt säker på att du hittar lösningar för dig och barnen..Men att sätta ner foten och sätta dig i förarsätet oftare kanske är en bra idé..Hörde en man i 40-årsåldern som berättade om sitt alkoholmissbruk på nätet.Poddcast i verkligheten Region Gotland..Jag googlade..Jätteintressant. Han berättade att hans sambo möjliggjorde att han kunde supa ännu mer ett tag, innan hon bröt upp. Bla genom att köra honom till jobbet när han åkt fast för rattfylla. Det är så bra för oss att höra om andras tankar och hur dom lyckas bryta sitt missbruk..Varm kram till duktiga fina dig???

Ler

Lim .. Kramar kommer här ❤️ Blir så ledsen när jag läser om din man , han förstör verkligen för sig själv och sin fina familj , dig o barnen ... Som du säger så går det att sluta , om man verkligen ger sig den på det .. Önskar dig en riktigt Härlig helg och det ser ut som om sommaren och solen kommer tillbaka till oss ... Vet ju att du gillar värmen o ljuset .. Igen Kramar till dig Lim ❤️

Lim

Hej alla. Och tack för all omtanke ❤❤❤

Jadu MondayMorning ❤... jag tyckte det gick att kräva att hemma hos oss ska det inte drickas. Jag var så bestämd till en början. Trodde jag. Men jag får ändå säga att det händer så sällan att det förmodligen är mer sällan än vad alkohol förekommer i familjer utan alkoholproblem. Just själva drickandet. Sedan har vi dessvärre fått uppleva en bakfull pappa och man alldeles för ofta.

Tack vinäger, jag tror jag har koll ❤. Men jag accepterar nog mer än vad de flesta skulle. Eller vad de flesta tror de skulle acceptera i alla fall. Jag tror att det är svårt för många att veta hur de själva skulle agera och hur mycket de skulle gå med på. Teori är ofta lätt men praktik är svårare. Just nu mår jag ändå bra ändå och än så länge barnen också faktiskt. De har en trygg hemmiljö och ett rikt liv. Om jag drack vet jag inte hur det skulle sett ut... antaligen bråkigt och otryggt. Eller självklart skulle det vara så.

Tack Knaskatten för dina snälla ord ❤ och Jasmine ❤ kram till Er!

Ja miss lyckad.... jag har ju tankar på framtiden förstås. Just nu är det ändå okej i vårt äktenskap (men jag har ju rätt låga krav kan man säga). Jag är tacksam över att det går att leva ihop så att jag kan vara med barnen hela tiden. Glad att inte behöva lämna dem varannan vecka. Det är det viktigaste just nu. Min man sa senast igår... "hur gör man om man vill ändra hela sitt sätt att leva? Vara mer med barnen.... lägga pengarna på vår familj istället för dåliga saker". Jag svarade bara att det tar tid med nya vanor. Man får inte ge upp så fort det känns svårt. Så nog har han tankar kring allt... men tankar räcker ju inte. Som sagt... teori är lättare än praktik. ❤

Ja Ler du har så rätt, solen och värmen helgen som varit har varit så härlig! Kramar till dig också ❤

Hoppas alla har en fin måndag. Justja jag har varit nykter i 1 år 8 månader och 5 dagar ??

Kramar!

Lim

Idag kom tankar jag nog inte haft på ett par år minst.

Det var ett speciellt väder ute. Som påminner mig om andra tider. När vi grillade och drack vin. Jag och min man försökte hitta tillbaka till oss som par efter att fått två barn tätt. Det var på det där mysiga sättet. Jag kände mig väldigt lycklig och fri. Men det där övergick ju till något annat med tiden och när jag drack sedan ville jag göra det utan honom... för att slippa bråk.

Men idag tänkte jag på den där tiden innan. När vi hade det trevligt och roligt och framförallt måttfullt. Min man drack mycket i förrgår och nu idag igen. Det var plötsligt så jävla sorgligt att inse att han är som fast i tiden. Medan jag är nån helt annanstans och har gått igenom en stor inre resa, utan att han förstått det? Han har inte kommit nånstans. Och så kände jag plötsligt en sorg över våra förlorade mysiga kvällar. Alltså jag vet ju sanningen men känslan kom ändå. Kanske för att jag fick en sådan stark känsla av att vi är på olika stigar i livet.

Pga anonymiteten kan jag ju inte skriva så mycket men jag kan i alla fall säga att vi har gått igenom mycket tillsammans. Alltså positiva saker. Vi har en historia bakom oss som skulle kunna bli en bok eller en film. Vi har vandrat sida vid sida sedan jag var tonåring. Vi har gjort så mycket och varit med om så mycket. Att inse att vi lever så olika liv under samma tak är förkrossande. Han satt i soffan ikväll och drack öl. Jag sitter aldrig i samma rum som honom när han dricker men ibland går jag in dit i nåt ärende ungefär. Idag såg jag att han såg trött ut och det syntes att han inte ens hade kul. Men där satt han flera timmar ensam medan jag och barnen gjorde massa saker som en familj. Sedan gick han ut. Och jag kan pusta ut för då vet jag att jag slipper vara med honom när han druckit. Hoppas han inte stör mig när han kommer hem inatt.

Jag ser ju i hans ögon att nåt inte är bra.

Jag såg filmen A star is born med Lady Gaga och Bradley Cooper för någon vecka sedan på bio. Bradleys karaktär är ju alkoholiserad. Och i filmen väldigt sympatisk. Men jag kände verkligen att jag vet hur det är att leva med någon som dricker. Och det finns inget romantiskt med det... det är inte en vacker saga att man som partner gör allt för den som dricker. Jag kan faktiskt tänka mig att det satt många i biosalongen som skulle vilja rädda honom och vara den som får honom att må bra osv. Men de har ingen erfarenhet. Det finns inget romantiskt med alkoholism eller att vara anhörig till någon som dricker. Tvärtom kan jag inte tänka mig något mer oromantiskt.

Jag stack ut och sprang idag på sena eftermiddagen. Jag kände mig så stolt. faktiskt. Jag klarar mig! Jag dricker inte och jag mår bra så och jag står för det.

Känslan jag fick angående min man idag är en känsla jag gissar förstör för många andra som försöker sluta dricka men har en partner som dricker. Att man tycker att man gör det tråkigt för den som vill dricka och sådär. Jag har ju aldrig nånsin känt så tidigare. Tvärtom.. jag har aldrig tyckt att jag gör min man nån otjänst. Men idag kände jag nåt... Men samtidigt skulle han aldrig fråga mig om jag vill dricka. Jag vet att han är stolt över mig. Och antagen glad åt att barnen har en nykter mamma. Och jag vet att jag är hans förebild i detta. Men ja... inget ändras ju. Hur många år kan det pågå innan man glider ifrån varandra så mycket att det är kört för alltid. Det kändes helt absurt idag att vi lever så olika och har helt olika moraliska kompass i livet. Vi värdesätter helt olika saker (inte i teorin men i praktiken och det är det som räknas tycker jag). Hans önskan är att leva mer som jag gör. Men jag lever nästan som hans motsats....!!

Hmm känns konstigt att skriva sånt här. Om någon jag älskar. Och bryr mig om. Men det är tärande det här. Samma visa år efter år.

Alla ni som är i början av er nykterhet; på riktigt nu, ge inte upp. För man måste ta sig igenom många månader innan man förstår hur alkoholen har sabbat hjärnan och känslorna. Kasta inte bort de nyktra dagarna ni har utan försök samla fler. Låt inte alkoholen ta hela ert liv. Det är bara sånt slöseri. Önskar så mycket att min man fick prova känna hur det känns i mig nu... om han visste hur BRA det är att vara nykter länge och fick ett smakprov på det skulle han sluta direkt tror jag. Jag tror alla skulle sluta om de fick känna hur det är att vara helt nykter. Jämfört med mig som drack är livet 1000 procent bättre. TROTS problem och bekymmer så mår jag oftast bra. Jag som såg mig själv som en ångestfylld person förr... jag trodde det var min personlighet liksom men det var det ju inte. Det var bara alkoholen. Nu kan jag vara vemodig och sånt ibland men förr var det bara ångest nästan varenda dag.

Nu har jag hoppat hit och dit mellan ämnen tror jag. Ibland är det rörigt att skriva ner saker när man tänker många tankar samtidigt.

Godnatt allihop och njut av en vit natt och vit och pigg morgondag ❤

Lim

God morgon god morgon.

Min man kom hem kl 4. Kräktes och ropade på mig. Klockan 7 kunde jag lägga mig en stund igen innan barnen hann vakna. Mitt huvud värker. Han har kräkts på en matta som jag lade i köket igår. Den måste ju kastas... Egentligen borde jag lagt mig och struntat i honom men då skulle han börjat bråka. Och jag ville absolut inte att barnen skulle vakna och se honom i det där skicket. Så här illa däran har han inte varit sedan vi separerade ett tag.

Är det här hans botten?? Eller kan en människa behöva sjunka lägre innan han ändrar sig?

Det tar emot att skriva det här inlägget. En del av mig vill låtsas att allt är bra. Men det är ju lögn. Det är inte bra.

Jag och barnen ska alldeles snart åka iväg. Önskar jag kunde spendera några timmar i soffan men snart känns det kanske okej att gå ut.

Min man har varit sjukskriven i en vecka och jag kan säga att det var inte bra. Han djupdök in i ett dryckesmönster man bara kan ha om man inte har nånstans att gå på dagarna. Vilken skillnad... hade jag varit sjukskriven av samma anledning som han så hade hemmet varit skinande, tvätten tvättad och vikt, god mat hade stått på bordet och barnen hade fått göra något kul. Men han har istället ägnat veckan åt rent och skärt förfall.

Jag har träningvärk i kroppen efter min springtur. Huvudvärk ja men jag mår ju bra i alla fall. Min man kommer absolut att sova hela dagen. Jag kommer inte så mycket som att hämta ett glas vatten åt honom.

När vi kommer hem tänker jag leva som om han inte var hemma. Hög musik och dammsugning står på mitt schema sedan innan och det tänker jag inte ändra för att han mår illa.

Hoppas ni andra haft en trevligare natt.

Heja alla som orkar ta den nyktra vägen. Och heja alla som försöker. Och alla som förstår bättre än att såra och fördärva.