Hittar inte mina gamla trådar, blir en ny.. Ser att jag varit medlem här i drygt sex månader. För sex månader sen tänkte jag att jag måste sluta dricka, sluta låta a styra mitt liv. Det har gått sådär... Vita perioder har blandats med perioder av alkohol varje dag, både bland vänner och smygdrickande hemma. Jag är rädd, rädd för att jag inte ska klara att släppa taget om a, min enda vän som alltid ”finns för mig”. Finns där för att ta bort ångest och oro, hjälpa mig att känna mig glad för en stund, tysta mina destruktiva tankar och hjälpa mig att sova. Jag är rädd för vad jag ska göra av alla känslor ich tankar om jag inte får hjälp av a. Samtidigt vet jag att jag är ute på en farlig väg.

Nu ber jag om lite hjälp och pepp från er på forumet. Ingen irl vet om mitt beroendeproblem och kan därför inte hitta någon hjälp i verkliga livet.

Har läst mycket här och blir så inspirerad av Amanda, Mary Poppins, Mirabelle, Emma79, Jojo (som började försöka samtidigt som jag och hållit sin nykterhet.. wow..) och många andra... Kan ni så borde ju jag kunna? Eller? Jag måste iaf försöka för jag är så trött, så otroligt trött på allt (ffa mig själv), sliten, ledsen och allmänt livstrött. Hoppas att nykterhet kan hjälpa mot några av de känslorna.

Kram till alla er som kämpar där ute!

John-Erik

Bra tack lusios:-). Min nykter dag 14 idag efter trettonhelgen som inte var så bra.
inga sensationer men mådde inte bra efter 3 dagar A. Jag har lagt ned A nu helt.
Hoppas du är ok vännen :-)

John

Jag orkar inte kämpa mer. Känns som om jag har kämpat hela mitt liv, tror inte jag fick vila ens som barn eftersom jag hela tiden skulle vara så "duktig". Orkar inte mer. Jag kanske bara ska vila och låta dagarna komma och gå? Utan att vara så himla effektiv på jobbet, ha dåligt samvete för att jag inte tränar varje dag och äter som en asket. Skippa att vara mamman som hela tiden ska fixa medan pappan lever ett nytt liv med ny fru och inte hinner med alla plikter med barnen. OMG, tänk om jag bara skulle sjukskriva mig? Lägga mig under täcket en vecka och läka inombords? Jaha, nu tog det här en annan vändning än vad jag hade trott... Jag började med att skriva att jag inte orkar kämpa mer och då menade jag mot alkoholen. Jag dricker i princip varje dag, men inte mycket, dvs det påverkar inte mer än att jag blir trött på kvällarna. Men, i fredags... suck... var bjuden på fest hos en kollega och hade bestämt att köra eftersom jag skulle ha barnen hemma. Sen meddelade deras pappa att han ordnat biljetter till en konsert för barnen, något han glömt berätta. Så barnen blev kvar hos honom och jag drack vin.... massor... fortsatte till en bar efter festen och blev så berusad att jag slog i huvudet någon gång under natten utan att minnas hur det gick till (tror i dörrkarmen när jag kom hem). Det är f-n inte normalt att dricka på det sättet!!! Hela helgen blev förstörd, inklusive min födelsedag som var på lördagen. Jag hade fruktansvärt ont i huvudet och var dödstrött och ledsen. Har dessutom jobbat både nätter och kvällar på sistone så var trött redan innan festen. Har förresten fortfarande ont i huvudet och ögat är svullet. Vilken misär. Och ändå drack jag vin ikväll... längtade tills jag kom hem och fick svepa det första glaset, försvinna in i dimman. Misär nummer 2. Nä, kära vänner, mitt liv är helt fucked up, eller nu överdrev jag. Jag har friska barn, en bra bostad, bra jobb, många vänner... så nej, egentligen är allting bra om jag bara kunde låta bli att dricka samt få sova på nätterna. Jag skriver osammanhängande, men det är inte för att jag är påverkad av alkohol utan för att jag skriver först och tänker sen. Försöker låta ordet flöda fritt. Och var hamnar jag då? Ge upp inför alkoholen? Mitt drickande stör ju ingen annan än mig själv. Men, nej, kanske inte ändå... tänker på Vinägers historia om hur snabbt det kan gå utför. Och hur ser det då ut för mig om ett år? Att dricka så mycket att man slår huvudet utan att minnas hur är ju också ett varningstecken. Jag är förresten rädd att det har blivit en blödning, kanske måste ta mig till sjukhuset imorgon. Suck. Jag ska försöka sova nu... läser om hur ni andra får sömntabletter för att sova och önskar att jag kunde få några tabletter som fungerar. De enda som jag inte blir dålig av (dvs ännu tröttare dagen efter) är beroendeframkallande så det vägrar läkaren skriva ut. Suck igen. Om hon bara visste vad det ställer till att jag inte ens får sova. Kära vänner, ett rörigt inlägg, men skrev det mest för mig själv. För att förstå vad jag egentligen vill... och det vet jag nog inte. Jag är bara så outsägligt, oändligt trött och vill bara vila i någons famn. God natt!

Jasmine, du måste faktiskt ta hjälp nu, det är förödande för dig att fortsätta som du gör.
Lägg alla korten på bordet och visa läkaren hur dåligt du mår. Berätta på jobbet att du är utmattad och inte orkar längre. Du måste få vara sjukskriven och ta tid på att bygga upp dig igen.
Vad är det värsta som kan hända om du gör det??
Lova, lova, lova detta!
Du är så värdefull och fin ??

Kramar
???

Jag är med Fina Lisa. Tror att du behöver få en paus från alla måsten och att du behöver få VILA. Alkoholen är liksom en pusselbit i det, men det känns som att du har en massa annat runtomkring att reda ut även om du skulle vara helt nykter.
Prata med din husläkare! Ta hjälp!!! Kram! ❤️

Åh, håller med FinaLisa, du måste verkligen bromsa nu. Sjukskriv dig nästa vecka, samla tankarna och bena ut vad och framför allt hur du ska göra. Snälla snälla du. ?

Du är viktig för så många, nu måste du se till att bli det även för dig själv. Du är den viktigaste personen i ditt liv.

Tänker på dig och skickar massor med kramar. ?

FinaLisa, Knaskatten, Vinäger..... tack för att ni finns <3

Det måste vara slutdrucket för mig nu. Jag orkar inte mer. Reser mig upp varje dag och tar mig igenom alla plikter som en robot med ont i magen, yrsel och huvudvärk. Läser om en väninna som blivit "utmattad" och bara vilar, tänker att det vore så skönt... men att bli "utmattad" fungerar bara om du inte är ensamstående och behöver försörja flera barn. Det skriver hon också, att hon inte förstår hur de som är ensamstående klarar sig om de blir utmattade. Det kan jag berätta.... man reser sig upp ur sängen, klär på sig och går till jobbet...oavsett hur utmattad man är.

Jag bad min mamma om hjälp med barnen den här helgen, bad att de skulle få komma hem till henne fredag till söndag så jag kunde vila. Jag har inte bett om hjälp på flera år, minns inte ens sist jag gjorde det. Hon sa ja först, men precis när jag skulle skjutsa barnen till stationen så ändrade hon sig. Hon var trött och hade "lite ont i magen". Min sk mamma är ofta trött och har ont i magen, trots att hon är i perfekt fysisk form. Hon är inte särskilt omhändertagande om andra än sig själv. Jag blev så knäckt... att inte ens kunna få hjälp två dagar av sin egen mamma. Jag vill inte ha något mer med henne att göra, en mamma som inte kan finnas för en dotter som ber om hjälp känns rätt så meningslös. Jag insåg också varför jag själv aldrig säger nej till att hjälpa mina barn, jag vill inte vara som hon, en egocentrisk person som inte kan göra något för andra, men har bilden av sig själv att hon är så "snäll". När hennes egen mamma låg för döden åkte hon inte ens dit för att vara med henne när hon dog. Nä, hon är ingen snäll person, oavsett vad hon tycker om sig själv. Hon är avundsjuk, missunnsam och har ingen medkänsla. Jaha, varför skriver jag om det här? Jo, för att jag tror att det är en pusselbit till varför jag har börjat missbruka alkohol... jag unnar mig inte att få vila. Jag har aldrig fått lära mig att vila och ta hand om mig själv, det har inte funnits någon som har tagit hand om mig när jag mått dåligt, ingen som har torkat mina tårar och hållit om mig. Men, nu är det bara att samla ihop spillrorna och resa sig upp och börja kampen mot den som inte är min vän... alkoholen.. Den förstör så mycket för mig just nu. Och även om jag inte har någon som tar hand om mig så blir det inte bättre av att dricka annat än för stunden.

Och visst förstår jag att jag borde sjukskriva mig, vila och försöka bena ut hur jag ska leva vidare, men det går inte. Jag har i alla fall fått sömntabletter utskrivna. Alltid något. Men, läkartid fanns det inte förrän om sex veckor.

Jag har haft mina barn flera veckor i sträck och jobbat alldeles för mycket. Ska försöka ta det lite lugnare. På måndag ska barnen till sin pappa, men min första "barnlösa" helg på länge blir det begravning av någon som stod mig nära, inte så vilsamt.

Förlåt för mina hopplösa inlägg, men tänker att om jag lyckas ta mig ur det här så vill jag inte glömma hur det kändes att vara nära botten.

Kram till er alla där ute <3

Är så ledsen och bekymrad över att du är så ensam med allt det tunga.
Du måste få bli avlastad, det går inte att dra ett så stort lass själv!

Finns det ingen form av stöd där du bor?
Ingen förening, typ ensamma föräldrar som hjälper varandra?

Fan, vad besviken man blir på en sådan mamma som du har!
Du har ingen annan släkting som kan hjälpa dig?
Har du haft kontakt med kuratorn på vårdcentralen?
Jasmine, jag är orolig på riktigt för din fysiska hälsa då utmattning av kropp och själ sättet igång farliga processer i kroppen.
Återhämtning är jätteviktigt!!

Önskar av hela mitt väsen att du ska lyckas få till en förändring.???

Kramar
???

Lider verkligen med dig, även om det inte hjälper dig ett dugg. Så jobbigt med din mamma.

Instämmer med FinaLisa angående hjälp. Du måste göra någonting åt situationen. Det känns som att kraschen kommer närmare för varje gång du skriver. Ju längre du låter det gå, desto jobbigare blir det att komma tillbaka. Det där vet du, förstås, men jag vill så gärna pusha dig i rätt riktning.

Snälla, fina du, gör något. Jag står fast vid det jag skrivit tidigare, sjukskriv dig nästa vecka. Ta vara på dagarna och fundera i lugn och ro. Bor du där det är sportlov nästa vecka och barnen är hemma, skjut på det till veckan därpå. Tänker att du behöver vara helt ensam med dina tankar och med så lite krav som möjligt. Förhoppningsvis kommer du på någon lösning.

Ännu en gång skulle jag vilja köpa den där tulpanbuketten, komma över på en kaffe, ge dig en stor kram och bara finnas för dig. ?

Fortsätt gärna skriva, kanske kan vi hjälpa dig på något sätt.

Kramar i massor

Din styrka är fenomenal.
Jag hoppas så med hela mitt hjärta att du kan bryta den här virveln neråt och få en paus, och att du hittar människor i din omgivning som respekterar dina gränser.