Nästa steg

45 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Denlillamänniskan
En skön morgon

Jag kom igenom den här svackan också! Utan att ge upp, utan att släppa målet ur siktet. Mycket tack vare forumet och såklart de som står mig nära. Jag har kommit till insikt att arbete med nykterhet handlar mycket om att ta tag i livet och sig själv. Att skriva på en tråd såhär, gör också att man ser mönster. Tror att jag börjar få mer tålamod med mina känsloorkaner. Styrkan kommer ut beslutet att fortsätta hålla kursen mot mitt mål. Det finns en ro i den tanken. Att det får väl storma och leva rövare. Kaptenen lämnar inte skeppet och hoppar i sjön för den saken.

Just det där med liknelsen över en seglats när det gäller livet, har jag använt för att trösta min driftiga dotter. Hon har haft perioder då det antingen "Bara är för mycket, mamma!" till andra perioder då " Alla andra gör så mycket kul och spännande saker, i mitt liv händer ingenting!!". Då har jag sagt att se det som en seglats; Ibland får man kämpa med roder och segel tills man är helt utmattad och ibland till och med blir rädd när vinden tar fart, och ibland är det stiltje. Då får man sitta och vänta på vinden. Att ha tålamod med livet. Och sig själv. Det är det det handlar om ibland.

Att skriva i forumet känns bra och att fylla i loggen gör att jag själv ser framsteg även när jag misströstar. Sen försöker jag hålla mig till att skriva ett inlägg i min tråd, och sen skriva 3-5 inlägg i andras trådar. För det här är nåt vi gör tillsammans. Finner stöd för att fortsätta mot våra mål, och hejar på andra så att de ska orka fortsätta sin egen resa.

Idag blir det en fin dag. Verkligen bara fin och skön!!

StarkareK
Hej!

Oj så jag känner igen mig i din berättelse och dina reflektioner.
Starkt att skriva vidare när du snubblar till!
Återkommer, jag ville bara säga att jag uppskattar tråden!

MondayMorning
Tack

för fint inlägg på min sida.
Japp det går att förändra :)

Kram

MM

Sisyfos
Tankar om ensamhet

Oj, oj, oj vilka intressanta inlägg du gör. Var ska jag börja?.
Du skriver om snällhet och om ensamhet och sen beskriver du också en dotter som fungerar lite som jag gör. Du skriver att hon ibland tycker att det är för mycket och ibland att alla andra har mycket roligare.., jag kan så väl känna igen mig i de tankarna. De har ju blivit bättre med åren såklart, men jag kan fortfarande känna mig olustig när livet ”snurrar för fort” och det är för många inbokningar. Det är den känslan som jag numera ibland medicinerar med alkohol. Inte så smart.
Den andra ”alla andra har roligare, är smartare, bättre” den kommer inte så ofta nuförtiden. Sist var väl kanske efter en period med alkohol. Alltså att man dricker och nedvärderar dig själv för att man inte kan låta bli, hur dumt är inte det. Det är väl egentligen bara att konstatera att man inte ska dricka till sjöss och istället fokusera på att styra båten oavsett hur man mår. Det är naturliga svängningar i ens mående.

Du däremot låter ju oerhört sund på sätt och vis, men hur funkar din känsla av ensamhet? Vad är det du egentligen vill ha? En själsfrände, en partner, ”lika roligt som andra” eller vad är det du söker? Är det ett mer perfekt liv, eller något för din själ? Lycka? Eller att slippa visa upp ensamheten?

Brottas med liknande känslor som både du och din dotter, så det är så intressant att läsa dina tankar om dessa. Funderar på om jag är en sån där HSP (tror det är rätt förkortning) och då blir det sociala livet ibland övermäktigt. Kan inte hantera så många känslor som man ser/suger in/försöker parera. En själsfrände däremot, det skulle sitta fint. Eller ett uppslukande intresses att gå all-in i.

Denlillamänniskan
Roligt att du tittar in, Sisyfos!

Det där med ensamhet har jag jobbat med stora delar av livet. Samtidigt som jag tycker om att vara själv mellan varven och bara ha det tyst och lugnt omkring mig.

När jag var yngre hade jag en del pyssel med att se till att ha ett umgänge och en pojkvän. Jag fick barn ganska tidigt i livet och det är jag glad för. Jag har märkt att jag är rätt bra på att vara sällskaplig, men det är nära relationer som jag tycker är viktigast. Nu har jag blivit så gammal så att jag inte längre bryr mig så mycket. Att skriva om mina ensamhetskänslor har varit en väg mot acceptans. Att acceptera att jag gärna umgås med mig själv, men att jag ibland kan sakna sällskap. Eller att jag ibland skulle behöva någon hos mig, när livet är svårt. Som sagt; acceptans att jag är som jag är och att slippa anpassa sig allt för mycket.

Jag är en rätt nördig person också. När något fångar mitt intresse så vill jag förstå och lära mig så mycket som möjligt. Ständigt vill jag lära mig nya saker, eller fördjupa de kunskaper jag har. Det gör att jag kan rätt mycket om många ämnen. Min hjärna arbetar oavbrutet, känns det som. Då är det skönt med övningar i skog och mark så att hjärnan får vara tyst en stund.

Slutligen så tror jag inte att det är möjligt att hitta en själsfrände. Man får vara glad om man hittar människor som har så pass mycket överlapp med en själv, så att de bitvis och stundtals känns som själsfränder. Att begära totalt gensvar av en enda person tror jag är näst intill omöjligt.

Jag önskar dig, Sisyfos, en fin dag och att du finner en balans mellan aktion och avkoppling, utan att bli överhettad eller uttråkad.

Denlillamänniskan
Delrapport nr. 2.

Se där. Nu har det gått en månad av "måttligt drickande". Överlag har det varit måttligt och trevligt. Men det har varit två dikeskörningar där jag fått bärga mig själv ur leran. Statistiken visar att jag under den gågna månaden minskat mitt drickande rejält. Färre dagar med alkohol och mindre mängd när jag druckit. Men det har bara gått en månad av tre. Nu är det snart semester och det innebär nya utmaningar. Jag ser också i statisktiken att jag dricker som allra minst, när jag tar ett glas på egen hand. Det har hänt två gånger och den ena gången vart det ett glas och den andra gången två glas.

Där har jag nåt att fundera på. Jag vet att det handlar om att jag ibland använder alkohol för att göra det lättare socialt för mig och för att våga komma lite närmare. Det är nåt jag upptäckt under den här tiden.

Själsligt har det hänt en hel del. Jag har mellan varven fått bearbeta rätt osköna sinnesstämningar. Dels sorgen över äktenskapet som tagit slut under den här tiden, dels gamla sorger som kommit till ytan. Men jag har inte tröstdruckit alls. Jag har hållit mig till regeln att bara dricka alkohol när allt känns bra. Så kanske har de depressiva känslorna hjälpt mig till förbättring?

Jag har fortfarande inställningen att räta upp mitt förhållande till alkoholen. Går det inte med måttlighet så blir det helnyktert. Jag är för gammal för att slösa bort mitt liv på att hänga med den där psykopaten som jag kallar Alkoholdjäfvulen. Själv kallar han sig för Livsfixaren. Jo, jag tackar jag. Siktet är att bli en måttlig torrboll som står ut med att livet känns grått, trist och smärtsamt mellan varven. Såna vill inte Alkoholdjäfvulen hänga med.

Några jobbpass kvar. Sen en semester som får fokus på annat än grillkvällar och glatt umgänge i solen vid poolen.

Slutligen önskar jag mig själv några fina, lediga dagar nu. Och om jag är riktigt krävande, så önskar jag mig också stöd från er andra och ett minimum av kommentarer, som berättar för mig att det aldrig går att dricka måttligt. Ge mig möjlighet att bedöma det själv. Det klarar jag. Ärlig rapportering kommer att skrivas fortlöpande.

Seså, ut i solen med mig nu!! Och ta hand om er och ha en riktigt fin kväll!

Mic
Hittade jag rätt nu?

Anyway.. Gillar det du skrivit här och där...

Vi klarade det! Vi överlevde!!

Yepp! Jag är med på din tanke där....

Håll hårt så fixar vi det!

/Mic

Aine
Tack för kommentar

i min tråd. Den värmde. Gör mig gott. Du är insiktsfull och delar med dig av din klokhet till oss andra som snubblar runt. Alltid intressant att läsa hur du hanterar livet. Jag tror att du, med all din klokhet kommer att klara ditt mål att kunna dricka måttligt. Önskar dig allt gott🌸

Denlillamänniskan
Det är du, Aine, som är bäst!

Haft en svår kväll igår med samtal med exmannen och han bjöd på bubbel..... och öl....Vi pratar om äktenskapet som stöp efter fem års relation varav två år som gifta. Känns som ett komplett misslyckande. Ilska och förtvivlan som riktar sig mot honom och känslor av sorg och mindervärdeskänslor riktade mot mig själv. Alltså ingen särskilt glamorös och finstämd afton.

Idag har det känts lika illa. Vi har pratat med varandra och som tur är kan vi visa varandra medkänsla och respekt. Trots allt, märkligt nog. Jag inser att jag är livrädd att gå på semester. Jobbet håller mig uppe och där känner jag mig omtyckt och har det roligt. Nu kommer den oasen inte vara möjligt att ta sin tillflykt till. Jag var också hemma i hans hus för att sköta ett akvarium som jag inte kan flytta på ännu. Trädgården är full av vackra rosor och rabatter, gott om kart på fruktträden. Allt det där har jag anlagt och planterat. Känns synd att vara tvungen att lämna. Men jag har inte plats i min lilla plätt för all blomsterprakt. Alla slantar jag lagt ned och allt arbete, kan jag lätt bjuda på. Men det är en förlust att förlora en trädgård man skapat. En förlust som läggs ovanpå insikten att en relation man satsat på som en blågris inte finns kvar.

Och sen inser jag.... Jag är ju i en djup kris. Jag är i en bearbetningsfas utav helvete. Jag som länge stått upp som en tapper soldat och kämpat mig genom renovering av lägenheten, inköp av inredning och möbler, nykterhetsarbete, samtal med exmannen. Först nu inser jag hur dåligt jag mår och att det faktiskt är normalt i en sån här situation. Rädd att överleva en semester.... Vad är det för nåt?? Jag som alltid har haft lätt att hitta på saker och att se framemot det jag planerar. Men inte nu. Nu känner jag mig stundom orolig för att förlora förståndet.

Mitt i den här känslomässiga katastrofen har jag iallafall vett att ta itu med den överkonsumtion av alkohol som åren med exmannen grundlagt. Det är nåt handfast att pyssla med när jag tvivlar på mitt värde och mina förmågor. Det är något jag kan förändra och något jag har makt att göra något åt. Fint så.

Aine
Lider med dig. Men tror du

Lider med dig. Men tror du tar dig igenom även detta utan att förlora förståndet. En stor omställning i ditt liv som inte kan gå obemärkt förbi, behöver bearbetas och sörjas.
Skickar en Styrkekram🌸

Sofia
Kris, bearbetning och utveckling

Hej Denlillamänniskan! Vilken tuff process du går igenom just nu. Förståeligt med många känslor som virvlar runt - sorg, ilska, förtvivlan, mindrevärdeskänslor och så en rädsla inför semestern när jobbet inte finns där, som du annars kan ta din tillflykt till och där du känner dig uppskattad. Det slog mig när du beskrev den vackra trädgården och allt arbete som du har lagt ner för att få den så fin, att det är en fin metafor för att odla en nära relation. Allt arbete du har lagt ner på att få er relation att blomstra. Och nu behöver du gå därifrån, utan att kunna skörda frukterna av ditt hårda arbete (på båda planen). Fantastiskt att du mitt i allt detta känslomässiga kaos i alla fall kan skörda frukterna av ditt envetna arbete med att förändra dina alkoholvanor! Där har du makt och möjlighet att förändra och du klarar det. Två dikeskörningar som kanske har varit lärorika också, på sitt sätt, och därutöver ett måttligt drickande som fungerar för dig. Det låter som ett utmärkt förarbete inför den kommande, skrämmande semestern!
Uppdatera gärna om hur det går att vara ledig.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Denlillamänniskan
Tack, Sofia. Det var fina ord

Tack, Sofia. Det var fina ord och det känns lättare när jag får sån uppmuntran och tröst. Dessutom motiverar du mig att fortsätta kämpa på. Tack.
Det ska gå det här med, semester eller inte semester. Jag kommer att klara det här med.

Denlillamänniskan
Minnesanteckning till mig själv

Monday Morning skrev nåt som etsade sig fast.

Det handlar om att ge upp (i detta fall inför insikten att man inte klarar att dricka normalt).
Men tanken blev större och gled ut i större existensiella perspektiv.

Jag ser själv att all överkonsumtion av alkohol för min del har varit kopplade till parrelationer. Midsommarafton var till exempel en baggis: Trevligt sällskap med människor i olika faser av berusning. Själv drack jag ett halvt glas vin och sedan var det granatäppeljuice resten av kvällen för min del. När det blev för ostyrigt så tog jag hunden och hoppade in i bilen och åkte hem. Lätt som en plätt. Hade förberett mig på att lämna bilen och ta kommunala färdmedel hem. Men jag bara struntade i att dricka, för jag hade ingen lust.

Alla gånger som jag dricker för mycket är det kopplat till parrelationer och/eller problem med dem. Vad händer om jag bara ger upp tanken om romantisk kärlek, äktenskap och idén att livet skulle bli bättre med en man vid min sida? Verkar nästan som att jag har ett större problem med relationsberoende än med alkoholen i sig. Den ångest som jag försöker dämpa med alkohol är ju ångest som har sitt ursprung i relationsproblematik.

Jag kapitulerar, jag ger upp, jag släpper greppet.

IronWill
Låter mänskligt

Att tro att saker blir bättre när... inträffar. Jag har varit sån hela livet. När jag får partner, när jag får det där boendet, när vi får barn, när det händer etc.
Jag tror inte det längre. Är nog min 40-årskris som tog det ur mig. Allt nytt ger ny glädje med också nya problem. Kan vara skönt med förändring, men risken är att man som jag ibland, väntar med att leva tills...

Sidor