Nästa steg

69 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Denlillamänniskan
En skön morgon

Jag kom igenom den här svackan också! Utan att ge upp, utan att släppa målet ur siktet. Mycket tack vare forumet och såklart de som står mig nära. Jag har kommit till insikt att arbete med nykterhet handlar mycket om att ta tag i livet och sig själv. Att skriva på en tråd såhär, gör också att man ser mönster. Tror att jag börjar få mer tålamod med mina känsloorkaner. Styrkan kommer ut beslutet att fortsätta hålla kursen mot mitt mål. Det finns en ro i den tanken. Att det får väl storma och leva rövare. Kaptenen lämnar inte skeppet och hoppar i sjön för den saken.

Just det där med liknelsen över en seglats när det gäller livet, har jag använt för att trösta min driftiga dotter. Hon har haft perioder då det antingen "Bara är för mycket, mamma!" till andra perioder då " Alla andra gör så mycket kul och spännande saker, i mitt liv händer ingenting!!". Då har jag sagt att se det som en seglats; Ibland får man kämpa med roder och segel tills man är helt utmattad och ibland till och med blir rädd när vinden tar fart, och ibland är det stiltje. Då får man sitta och vänta på vinden. Att ha tålamod med livet. Och sig själv. Det är det det handlar om ibland.

Att skriva i forumet känns bra och att fylla i loggen gör att jag själv ser framsteg även när jag misströstar. Sen försöker jag hålla mig till att skriva ett inlägg i min tråd, och sen skriva 3-5 inlägg i andras trådar. För det här är nåt vi gör tillsammans. Finner stöd för att fortsätta mot våra mål, och hejar på andra så att de ska orka fortsätta sin egen resa.

Idag blir det en fin dag. Verkligen bara fin och skön!!

StarkareK
Hej!

Oj så jag känner igen mig i din berättelse och dina reflektioner.
Starkt att skriva vidare när du snubblar till!
Återkommer, jag ville bara säga att jag uppskattar tråden!

MondayMorning
Tack

för fint inlägg på min sida.
Japp det går att förändra :)

Kram

MM

Sisyfos
Tankar om ensamhet

Oj, oj, oj vilka intressanta inlägg du gör. Var ska jag börja?.
Du skriver om snällhet och om ensamhet och sen beskriver du också en dotter som fungerar lite som jag gör. Du skriver att hon ibland tycker att det är för mycket och ibland att alla andra har mycket roligare.., jag kan så väl känna igen mig i de tankarna. De har ju blivit bättre med åren såklart, men jag kan fortfarande känna mig olustig när livet ”snurrar för fort” och det är för många inbokningar. Det är den känslan som jag numera ibland medicinerar med alkohol. Inte så smart.
Den andra ”alla andra har roligare, är smartare, bättre” den kommer inte så ofta nuförtiden. Sist var väl kanske efter en period med alkohol. Alltså att man dricker och nedvärderar dig själv för att man inte kan låta bli, hur dumt är inte det. Det är väl egentligen bara att konstatera att man inte ska dricka till sjöss och istället fokusera på att styra båten oavsett hur man mår. Det är naturliga svängningar i ens mående.

Du däremot låter ju oerhört sund på sätt och vis, men hur funkar din känsla av ensamhet? Vad är det du egentligen vill ha? En själsfrände, en partner, ”lika roligt som andra” eller vad är det du söker? Är det ett mer perfekt liv, eller något för din själ? Lycka? Eller att slippa visa upp ensamheten?

Brottas med liknande känslor som både du och din dotter, så det är så intressant att läsa dina tankar om dessa. Funderar på om jag är en sån där HSP (tror det är rätt förkortning) och då blir det sociala livet ibland övermäktigt. Kan inte hantera så många känslor som man ser/suger in/försöker parera. En själsfrände däremot, det skulle sitta fint. Eller ett uppslukande intresses att gå all-in i.

Denlillamänniskan
Roligt att du tittar in, Sisyfos!

Det där med ensamhet har jag jobbat med stora delar av livet. Samtidigt som jag tycker om att vara själv mellan varven och bara ha det tyst och lugnt omkring mig.

När jag var yngre hade jag en del pyssel med att se till att ha ett umgänge och en pojkvän. Jag fick barn ganska tidigt i livet och det är jag glad för. Jag har märkt att jag är rätt bra på att vara sällskaplig, men det är nära relationer som jag tycker är viktigast. Nu har jag blivit så gammal så att jag inte längre bryr mig så mycket. Att skriva om mina ensamhetskänslor har varit en väg mot acceptans. Att acceptera att jag gärna umgås med mig själv, men att jag ibland kan sakna sällskap. Eller att jag ibland skulle behöva någon hos mig, när livet är svårt. Som sagt; acceptans att jag är som jag är och att slippa anpassa sig allt för mycket.

Jag är en rätt nördig person också. När något fångar mitt intresse så vill jag förstå och lära mig så mycket som möjligt. Ständigt vill jag lära mig nya saker, eller fördjupa de kunskaper jag har. Det gör att jag kan rätt mycket om många ämnen. Min hjärna arbetar oavbrutet, känns det som. Då är det skönt med övningar i skog och mark så att hjärnan får vara tyst en stund.

Slutligen så tror jag inte att det är möjligt att hitta en själsfrände. Man får vara glad om man hittar människor som har så pass mycket överlapp med en själv, så att de bitvis och stundtals känns som själsfränder. Att begära totalt gensvar av en enda person tror jag är näst intill omöjligt.

Jag önskar dig, Sisyfos, en fin dag och att du finner en balans mellan aktion och avkoppling, utan att bli överhettad eller uttråkad.

Denlillamänniskan
Delrapport nr. 2.

Se där. Nu har det gått en månad av "måttligt drickande". Överlag har det varit måttligt och trevligt. Men det har varit två dikeskörningar där jag fått bärga mig själv ur leran. Statistiken visar att jag under den gågna månaden minskat mitt drickande rejält. Färre dagar med alkohol och mindre mängd när jag druckit. Men det har bara gått en månad av tre. Nu är det snart semester och det innebär nya utmaningar. Jag ser också i statisktiken att jag dricker som allra minst, när jag tar ett glas på egen hand. Det har hänt två gånger och den ena gången vart det ett glas och den andra gången två glas.

Där har jag nåt att fundera på. Jag vet att det handlar om att jag ibland använder alkohol för att göra det lättare socialt för mig och för att våga komma lite närmare. Det är nåt jag upptäckt under den här tiden.

Själsligt har det hänt en hel del. Jag har mellan varven fått bearbeta rätt osköna sinnesstämningar. Dels sorgen över äktenskapet som tagit slut under den här tiden, dels gamla sorger som kommit till ytan. Men jag har inte tröstdruckit alls. Jag har hållit mig till regeln att bara dricka alkohol när allt känns bra. Så kanske har de depressiva känslorna hjälpt mig till förbättring?

Jag har fortfarande inställningen att räta upp mitt förhållande till alkoholen. Går det inte med måttlighet så blir det helnyktert. Jag är för gammal för att slösa bort mitt liv på att hänga med den där psykopaten som jag kallar Alkoholdjäfvulen. Själv kallar han sig för Livsfixaren. Jo, jag tackar jag. Siktet är att bli en måttlig torrboll som står ut med att livet känns grått, trist och smärtsamt mellan varven. Såna vill inte Alkoholdjäfvulen hänga med.

Några jobbpass kvar. Sen en semester som får fokus på annat än grillkvällar och glatt umgänge i solen vid poolen.

Slutligen önskar jag mig själv några fina, lediga dagar nu. Och om jag är riktigt krävande, så önskar jag mig också stöd från er andra och ett minimum av kommentarer, som berättar för mig att det aldrig går att dricka måttligt. Ge mig möjlighet att bedöma det själv. Det klarar jag. Ärlig rapportering kommer att skrivas fortlöpande.

Seså, ut i solen med mig nu!! Och ta hand om er och ha en riktigt fin kväll!

Mic
Hittade jag rätt nu?

Anyway.. Gillar det du skrivit här och där...

Vi klarade det! Vi överlevde!!

Yepp! Jag är med på din tanke där....

Håll hårt så fixar vi det!

/Mic

Aine
Tack för kommentar

i min tråd. Den värmde. Gör mig gott. Du är insiktsfull och delar med dig av din klokhet till oss andra som snubblar runt. Alltid intressant att läsa hur du hanterar livet. Jag tror att du, med all din klokhet kommer att klara ditt mål att kunna dricka måttligt. Önskar dig allt gott🌸

Denlillamänniskan
Det är du, Aine, som är bäst!

Haft en svår kväll igår med samtal med exmannen och han bjöd på bubbel..... och öl....Vi pratar om äktenskapet som stöp efter fem års relation varav två år som gifta. Känns som ett komplett misslyckande. Ilska och förtvivlan som riktar sig mot honom och känslor av sorg och mindervärdeskänslor riktade mot mig själv. Alltså ingen särskilt glamorös och finstämd afton.

Idag har det känts lika illa. Vi har pratat med varandra och som tur är kan vi visa varandra medkänsla och respekt. Trots allt, märkligt nog. Jag inser att jag är livrädd att gå på semester. Jobbet håller mig uppe och där känner jag mig omtyckt och har det roligt. Nu kommer den oasen inte vara möjligt att ta sin tillflykt till. Jag var också hemma i hans hus för att sköta ett akvarium som jag inte kan flytta på ännu. Trädgården är full av vackra rosor och rabatter, gott om kart på fruktträden. Allt det där har jag anlagt och planterat. Känns synd att vara tvungen att lämna. Men jag har inte plats i min lilla plätt för all blomsterprakt. Alla slantar jag lagt ned och allt arbete, kan jag lätt bjuda på. Men det är en förlust att förlora en trädgård man skapat. En förlust som läggs ovanpå insikten att en relation man satsat på som en blågris inte finns kvar.

Och sen inser jag.... Jag är ju i en djup kris. Jag är i en bearbetningsfas utav helvete. Jag som länge stått upp som en tapper soldat och kämpat mig genom renovering av lägenheten, inköp av inredning och möbler, nykterhetsarbete, samtal med exmannen. Först nu inser jag hur dåligt jag mår och att det faktiskt är normalt i en sån här situation. Rädd att överleva en semester.... Vad är det för nåt?? Jag som alltid har haft lätt att hitta på saker och att se framemot det jag planerar. Men inte nu. Nu känner jag mig stundom orolig för att förlora förståndet.

Mitt i den här känslomässiga katastrofen har jag iallafall vett att ta itu med den överkonsumtion av alkohol som åren med exmannen grundlagt. Det är nåt handfast att pyssla med när jag tvivlar på mitt värde och mina förmågor. Det är något jag kan förändra och något jag har makt att göra något åt. Fint så.

Aine
Lider med dig. Men tror du

Lider med dig. Men tror du tar dig igenom även detta utan att förlora förståndet. En stor omställning i ditt liv som inte kan gå obemärkt förbi, behöver bearbetas och sörjas.
Skickar en Styrkekram🌸

Sofia
Kris, bearbetning och utveckling

Hej Denlillamänniskan! Vilken tuff process du går igenom just nu. Förståeligt med många känslor som virvlar runt - sorg, ilska, förtvivlan, mindrevärdeskänslor och så en rädsla inför semestern när jobbet inte finns där, som du annars kan ta din tillflykt till och där du känner dig uppskattad. Det slog mig när du beskrev den vackra trädgården och allt arbete som du har lagt ner för att få den så fin, att det är en fin metafor för att odla en nära relation. Allt arbete du har lagt ner på att få er relation att blomstra. Och nu behöver du gå därifrån, utan att kunna skörda frukterna av ditt hårda arbete (på båda planen). Fantastiskt att du mitt i allt detta känslomässiga kaos i alla fall kan skörda frukterna av ditt envetna arbete med att förändra dina alkoholvanor! Där har du makt och möjlighet att förändra och du klarar det. Två dikeskörningar som kanske har varit lärorika också, på sitt sätt, och därutöver ett måttligt drickande som fungerar för dig. Det låter som ett utmärkt förarbete inför den kommande, skrämmande semestern!
Uppdatera gärna om hur det går att vara ledig.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Denlillamänniskan
Tack, Sofia. Det var fina ord

Tack, Sofia. Det var fina ord och det känns lättare när jag får sån uppmuntran och tröst. Dessutom motiverar du mig att fortsätta kämpa på. Tack.
Det ska gå det här med, semester eller inte semester. Jag kommer att klara det här med.

Denlillamänniskan
Minnesanteckning till mig själv

Monday Morning skrev nåt som etsade sig fast.

Det handlar om att ge upp (i detta fall inför insikten att man inte klarar att dricka normalt).
Men tanken blev större och gled ut i större existensiella perspektiv.

Jag ser själv att all överkonsumtion av alkohol för min del har varit kopplade till parrelationer. Midsommarafton var till exempel en baggis: Trevligt sällskap med människor i olika faser av berusning. Själv drack jag ett halvt glas vin och sedan var det granatäppeljuice resten av kvällen för min del. När det blev för ostyrigt så tog jag hunden och hoppade in i bilen och åkte hem. Lätt som en plätt. Hade förberett mig på att lämna bilen och ta kommunala färdmedel hem. Men jag bara struntade i att dricka, för jag hade ingen lust.

Alla gånger som jag dricker för mycket är det kopplat till parrelationer och/eller problem med dem. Vad händer om jag bara ger upp tanken om romantisk kärlek, äktenskap och idén att livet skulle bli bättre med en man vid min sida? Verkar nästan som att jag har ett större problem med relationsberoende än med alkoholen i sig. Den ångest som jag försöker dämpa med alkohol är ju ångest som har sitt ursprung i relationsproblematik.

Jag kapitulerar, jag ger upp, jag släpper greppet.

IronWill
Låter mänskligt

Att tro att saker blir bättre när... inträffar. Jag har varit sån hela livet. När jag får partner, när jag får det där boendet, när vi får barn, när det händer etc.
Jag tror inte det längre. Är nog min 40-årskris som tog det ur mig. Allt nytt ger ny glädje med också nya problem. Kan vara skönt med förändring, men risken är att man som jag ibland, väntar med att leva tills...

StarkareK
Relationer och alkohol

Just nu är jag fri från fast förhållande och alkohol. Verkar behövas en period... Odlar annat meningsfullt istället.
Men samtidigt har min beroendepersonlighet förstås ordnat med bekräftelse från några män i form av en upptagen man och några på flirt-nivå. Suck. Jag kanske bör släppa helt, nå botten och börja om. Bättre än fyllor inför barnen. Karlarna sköter jag när barnen inte är med i alla fall.
En fast relation med förväntningar känns otroligt avlägset. Men jag tampas också med den romantiska bilden, tvåsamhet när den är som bäst...
förra gången jag slutade med alkohol drack jag igen efter bara några veckor. Min dåvarande sambo hade köpt hem och jag tog nåt glas ett par kvällar. Det tog några veckor till innan det spårade helt. Nu är jag ensam och på dag 38 utan alkohol utan större problem.

Jag går till psykolog för stresshantering genom act - acceptment and committment therapy. En variant av kbt. Väldigt användbart i många situationer. Boken heter Tid att leva. Rekommenderas!

Denlillamänniskan
Ja, hur ska man leva?

Det där med att leva i framtiden, känner jag igen, IronWill. Men det har jag gradvis slutat med. Jag har medvetet slutat sträva. Gjort mitt liv simplare och enklare. Sålt sommarstuga, motorcykel och tackat nej till chefstjänster. Har tillräckligt att pyssla med ändå och har velat ha ett liv där jag inte äger mer än vad jag behöver och inte har all tid uppbokad. För att hinna stanna upp, ha mycket tid och känslan av valfrihet att göra vad jag vill. Men nu undrar jag vad livet går ut på när man börjar bli en tant. Och jag tillåter mig att bli tant. Jag håller inte fast vid en ungdomlighet som inte längre är relevant. Men jag håller mig i trim, och jag är fortfarande intresserad av att se bra ut. Se bra ut, inte se ung ut. Hej då Polycolor och Nej tack till fillers. Men ja tack till bra makeup-produkter. Lite fåfänga finns det kvar. Mitt motto är: Aldrig slapp eller bitter!

StarkareK; Tack för att du bemöter mitt ämne relationer och alkohol (denna helvetes mix av ljuvhet och avgrundsångest). Vad bra att du stannar upp och fokuserar på dig själv. Och att du tar dig tid till att se allt annat vackert här i livet. Du är nog yngre än vad jag är. Du har barn att ta hand om och män att flörta med. För mig blev det så att jag nästan behövde dricka för att kunna ha intima stunder de senaste åren. Jag vill egentligen mest gosa och kramas, men det räcker inte för hyfsat unga män (såna mellan 50 och 60 år gamla).

För mig är kärlek väldigt viktigt. I dess större form. Sån där allomfattande storslagen kärlek som inte styrs av rädslor och egenvinning. Den omvårdande kärleken som gör att vi människor växer och kan visa oss som vi är. Den där kärleken som vi behöver från vaggan till graven. Sån kärlek som jag tyvärr hade brist på under min barndom och ungdom. Jag har nog delvis kompenserat den bristen genom att ha parförhållanden. Och det är där det skevar. Kärleken läker tyvärr inte alla sår och parförhållanden skapar ibland besvikelser och smärta.

Jag känner mig ibland som en lite vingklippt fågel som flaxar och hoppar, men inte förmår att flyga. Ge mig förhelvete ett par vingar!! Spelar ingen roll om de är av fjädrar eller som drakens fjällprydda lädervingar. Jag måste upp i luften. Jag måste få luft.

Och hur går det med alkoholen då?? Förra veckan lite för mycket och denna vecka väldigt måttligt. Jag är kvar på min väg. Tack för att jag inte behöver gå ensam, alla forumvänner!! Jag önskar er en fin dag, där ni står ut med livet och kan känna kärlek och förtröstan.

Denlillamänniskan
Väldigt måttligt??

Nä, det vart inte särskilt måttligt i fredags. Det vart lite för mycket. IGEN.

Men jag har fått stöd och stöttning av vänner och familj. Tar aktivt kontakt och blir så glad att de vill umgås med mig. Jag är inte helt körd. Världen är till för mig med. Det känns fint. I lördags en längre vandring med en vän. Idag ett fint samtal med min lillasyster som jag förlorat kontakten med. Hon har krävande jobb och små barn. Jag har haft fullt upp med mitt. Hon sade att hon saknade sin storasyster och att vi ska ses och göra nåt trevligt. Det värmde verkligen. Idag kommer min bästa kompis förbi. Vi har varit vänner i 30 år. Ibland mer, ibland mindre kontakt.

Det är tydligt för mig hur viktigt det är att nån säger att man är bra. Att man duger och att man gör bra saker i sitt liv. Det gör att man får lite distans till det där med Alkoholdjäfvulen. Just nu har jag en kluven inställning till alkohol. Det känns liksom inte glamoröst längre. Eller såhär: Mitt liv känns jobbigt och jag själv är skör och osäker på väldigt mycket som jag tidigare inte tyckte var nån "deal". Så nu får det bli helnyktert ett tag igen. Tills det känns lite lättare och lite självklarare.

Denlillamänniskan
Ett viktigt tillägg

Det här är något jag tänkt på och som jag och min vän resonerade runt på vår långa vandring igår:

Temat är tröst.
Både jag och min vän är rätt kapabla personer. Som kämpar, som står upp, som inte släpper rodret i stormen. Men när seglatsen blir för farlig, när vinden sliter i roder och segel och man inte längre vet vad man ska ta sig till, drabbas man av hjälplöshet. I det läget vore det fel att säga; kämpa på nu!! Bättre kan du!! Du klarar det här med! (korsa Atlanten eller hålla sig nykter eller vad fan det nu är man pysslar med).

En stark människa kan knäcka sig själv när man försöker leverera lite till, när det ropas "Kämpa mer, ge inte upp"!! Det är då vi behöver medlidande och tröst. Nån som säger: Det är okej att reva seglet. Ta dig i hamn, innan du förliser. Det är det man behöver. Tröst och medlidande gör att man inte känner sig värdelös, utan förstår att det är klokt att ge upp ibland. Samma i den bransch jag jobbar: Det finns bot och lindring, men när det kommer till trösten så lämnar man människor ensamma i sin förtvivlan. För att man inte kan? För att man inte vågar? För att det inte är ens jobb??

Det är ur trösten och medlidandet som hoppet och de nya försöken hämtar sin näring. Det är i det ögonblicket man slutar prestera och känner en värmande nåd. En del kallar det för Guds Nåd. När vi slutar upp att känna oss helt ensamma. Mycket vackert så.

Jag önskar er en fin dag där ni kan tänka på att ur trösten kommer styrkan. Trösta er själva och andra. Vi behöver det.

Mirabelle G-S
Mycket viktigt

Vilken träffande liknelse... Jag blir så berörd av din text. En stark människa kan knäcka sig själv när man försöker leverera litet till... Ibland behövs tröst istället för hejarop. Det är ok, till och med hälsosamt att ge upp ibland. Om man åtminstone kunde lära sig att trösta sig själv, istället för att bita ihop och kämpa hårdare.

Liten tjej
Tack för att,

jag får följa din resa, grym är du💞

Kram
//Liten tjej

Aine
Dina ord berör på djupet

Som alltid. Tröst och medlidande. så viktigt för att orka gå vidare. Hämta näring....finna nåd, så vackert formulerat. Jag hoppas du kan finna tröst och slutligen känna den nåd du verkligen förtjänar.
Allt gott till dig❤

Denlillamänniskan
En liten kursändring behövs

Först vill jag tacka er alla fina medresenärer för den värme och vänlighet ni visar mig! Tack.

Måste justera kursen litegrann för att inte tappa målet. Måttligheten har inte riktigt lyckats. I stort sett ja, men tillräckligt med avsteg under förra veckan för att känna att det är nödvändigt att snabbt komma i rätt riktning igen. Så nu får det bli en strikt återhållsamhet ett tag.

Igår satte jag på mig löpskorna för första gången på länge. Sprang intervaller; Alltså sprang tills det kändes jobbigt och gick en liten bit, sprang till det kändes jobbigt.... o.s.v. Gick faktiskt bättre än väntat. Ingen nära dödenupplevelse. Kanske för att jag grundat med en period av längre promenader, oftast i hyfsat rask takt.
Idag blir det en fin nykter dag igen!

Allterbra
Hej

Hej hej, bra jobbat med intervallerna 💪🏻
Har samma process som du när det gäller att ta kontakt med vänner och familj.
Har en storasyster som jag inte pratat med på två år, eller lite sporadiskt har vi pratat under den tiden. Kanske va tredje månad.. jag irriterar mig på henne när jag är full.
Hon kan va lite jobbig ja, men jag har nog varit minst lika illa. Hon bjöd oss till Oslo nu, får se om vi kanske tar oss en sväng dit.
Har även skickat meddelande till två andra gamla kompisar på Facebook och bokat träff. Vi ska ses inom kort.. problemet är att vi nästan alltid dricker öl om vi ses. Men jag styr in träffen tidigt på dagen och kommer berätta att jag slutat att dricka. Tror det kan löna sig för min relation med dom 😊

Vinäger
Heja dig!

Träning/motion är bra på så många sätt. Kan (nästan) aldrig överskattas. Smart att inte ta ut dig fullständigt i början. Det är så typiskt mig annars, ta i så både leder, muskler och benhinnor gråter, vilket tvingar fram en paus direkt. Ineffektivt som attan.

Kram

Denlillamänniskan
Så mycket skoj att göra och så lite energi

Jag fortsätter min semester. Har inte lust att göra några större övningar såsom resor eller besöka massa folk. Var i stan i fredag med min äldsta dotter och gick på museum. Det var trevligt, men skönt att komma hem igen.

Idag ska jag och exmaken pyssla med bikuporna. Vi har bin ihop och jag tycker att det är väldigt intressant och stimulerande. Ytterligare en grej jag kan nörda in mig i. Det tråkiga med att vara en sån människa som kan hyperfokusera och verkligen gå in i något, är att de flesta människor verkar vilja lära sig lite lagom och sen är de nöjda. Själv kan jag bli helt uppslukad.

Helgen har varit nykter och veckan som gick, var helt okej vad gäller alkoholen. Men jag måste vara försiktig och tänka mig för. Märker att jag trivs mycket bättre med att dricka mindre. Däremot har det varit skönt att få slippa känna och tänka så mycket, de gånger jag druckit. Är fortfarande i kris och försöker vara observant på att det inte övergår i depression.

Idag blir det en fin dag. Mulet väder, aktivitet att se framemot och nykterhet. Jag hoppas att du som läser också får en fin dag och att du gör det bästa av den. Oavsett om ditt liv strålar och känns underbart, eller om du känner dig moloken och ensam. Det kan alltid bli bättre!

Denlillamänniskan
Anteckning till mig själv

Stilla morgon med fint väder och en stunds reflektion över kaffet.

Jag mår tyvärr allt sämre psykiskt. Orkar inte träffa folk alls. Fixar med bina och iordningsställer biboden. Det ger lite avledning iallafall. Har ingen lust att rida, ingen lust att springa och ingen ork att lyfta blicken och se framåt. Maler mig igenom dagarna som i bästa fall känns skapliga. Ofta är jag ledsen, har molande ångest. Ibland börjar jag gråta, men det ger ingen större lättnad. Orkar snart inte mer.

Kontaktade psykmottagningen igår på exmakens inrådan. De ställde en massa frågor och antydde att jag nog skulle få avslag på egenremissen. Efteråt kände jag mig mest bortgjord och att jag hade lämnat ut mig själv. De gav mig rådet att gå till vårdcentralen eller ringa akuta psykteamet om det blev värre. Kommer att ta upp till en månad att få svar. Den jag talade med var psykolog. Hoppas jag inte träffar honom fler gånger iallafall.

Igår åkte jag till systembolaget och handlade. Drack 2 glas vin och läste om biodling. Det kändes som att få en frist och en paus från tillvaron. Sen lite film och chips på det hela. Somnade gott och har sovit bra. Vaknade pigg och neutral till sinnet. Tänker ändå att om jag knappt orkar med mig själv, hur ska andra orka med mig?? De har rätt till att känna sig glada och tillfreds. Jag vill inte belasta dem, och kan knappt hålla fasaden längre, så jag undviker umgänge. Vill inte vara en humördämpare för andra. Mitt exekutiva jag fungerar fortfarande tack och lov.

Idag hoppas jag att det ska bli en fin dag. Åtminstone verkar det bli fint väder.

Denlillamänniskan
Lyxproblem?

Kanske inte borde skriva här? Det här är forumet för människor med alkoholproblem. Jag verkar ha mer själsliga problem, vilket blivit tydligt nu när jag skurit ned på drickandet. Dricker för lite för att platsa här, och verkar mest ha problem med mig själv. Ingen lämplig läsning för dig som kämpar mot alkoholsug och bakfylleångest. Lägger därför ned mitt skrivande, men fortsätter lägga in data i loggen. Vill ju absolut inte börja dricka för mycket igen.

Tack och Hej!!

Pellis
Inte lägga ner...

...skrivandet här om jag får säga något 😊! Du gör ju som du vill såklart, men jag tror att alkoholen förstör själen också. Förutom allt annat den ställer till med, ångest, hjärtklappning, nedstämdhet listan kan ju göras lång. Man blir ledsen, deppig, orolig i kropp och själ. Själv är jag superdeppig nu, livet borde leka med semester och allt men jag känner mig bara deppig. Stanna 🌸

Rosette
Hej Denlillamänniskan!

Du har det inte alls bra just nu, ingen ork och lust till sådant du annars tycker om. Trots det är du en person som inte ger upp. Jag funderade lite på det du skrev i din fina text tidigare:

"En stark människa kan knäcka sig själv när man försöker leverera lite till, när det ropas "Kämpa mer, ge inte upp"!"

Med att inte ge upp kanske det för dig handlar om just nu att ge upp vissa saker men fortsätta med annat- fortsätta ta steg som krävs för att till slut hitta det som blir hjälpsamt för dig, oavsett vilken typ av stöd eller hjälp men samtidigt kanske släppa annat. Där vet du ju bäst vad det kan vara.

Du fortsätter göra en del saker som hjälper dig när det kommer till alkoholen, skriver här, noterar i loggen och du har tagit steget att försöka söka stöd. Tyvärr gick det inte så långt just där du sökte utan blev hänvisad till att söka på Vårdcentral eller akut. Förståeligt att det känns motigt minst sagt när du tog kontakt samtidigt bra att du skriver och berättar här så vi har chansen att stötta dig. Det är nog tyvärr vanligt inom psykiatrin att det är "svårt" att komma in, framförallt nu under sommaren. Det finns hjälp att få på annat håll det kan vara lite klurigt att hitta den.

Om du vill kan du höra med 1177 vad de kan hitta nära dig, eller kommunen eller Nationella hjälplinjen: 0771-22 00 60

När det kommer till nedstämdhet, ångest, andra problem än direkt alkohol hänger det ofta ihop. Många som skriver här mår dåligt på annat sätt och det är ibland svårt att veta vad som är hönan och ägget. Om man själv upplever att alkoholen kommer in på ett "fel" sätt finns alltid risken att fortsätta låta den göra det.

Genom att jobba med den förändringen nu ger du dig själv chansen att förhindra att det skulle gå längre med den, stoppa negativa spiraler där alkoholen så lätt för vem som helst kan bli en ovana som tar mer än den ger.

Genom att skriva och läsa här ger du dig själv också utrymme att reflektera över den plats alkoholen tar och hur den påverkar ditt mående. Vilken relation du vill ha till den, när det känns ok att dricka eller ej osv och när du kanske behöver annat stöd.

Vill mest säga att du är mer än välkommen att skriva och läsa här- vi hoppas att du fortsätter med det! och förhoppningsvis blir det ett stöd för dig och kanske även för flera andra som följer dig, vilket du verkar ha flera som gör.

Du kan vara här skriva det du behöver, läsa det du vill och behöver inte ta ansvar- detta är en plats för dig att få stöd på.

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Aine
Ta hand om dig!

Vet hur det är. Gör det som känns bäst för dig. Hämta kraft i naturen och tröst hos hästen. Djur och natur hjälper att läka och trösta en ledsen själ.
Kanske du kommer tillbaka, om inte; Tack för allt stöd🌸

Sidor