Hej vänner! Ja, ni känner ju inte mig, men jag har läst här på forumet i rätt många år nu. De senaste månaderna har jag läst mer än nånsin, så därför känns det lite som om ni faktiskt är mina vänner också. Och jag säger som Lena Nyman gjorde i sin tråd: Jag tycker om er. Det finns en sån omtanke här på forumet och en sån humor i trådarna, så om ni som verkar vara såna trevliga, intressanta och roliga människor finns här, är jag kanske inte heller helt misslyckad om jag inte kan hantera alkoholen.

De första åren när jag läste här kände jag mig som att mina problem inte var så stora. Drack för ofta, drack i smyg kanske, men blev aldrig för full, inga minnesluckor. Hanterbart. Ingen som märkte. Drack för att somna.

Sen har det gradvis blivit värre. Oftare, större mängder, minnesluckor. Vid olämpliga tider. Smygdrickandet eskalerade. Usch och fy. Barnen har kanske märkt, vilket jag absolut inte vill tänka på. Min sambo vet nu, efter att ha hittat gömmor förra sommaren, och nu till sommaren. Hans besvikelse denna gång var enorm. Jag har ju skött det ganska snyggt. Många gånger har jag trappat ner, som längst tre månader, då med "målet" att få dricka igen och det har jag gjort. Har hållit upp några dagar för att sedan trilla dit igen. Känt mig nöjd med mig själv när jag bara druckit 1-2 öl el 1/2 flaska vin.
Innan sambon kom på mig i maj, hade jag börjar undra om det verkligen skulle gå att sluta på egen hand. Inte vågat börja skriva här för jag vill ju inte misslyckas så att det syns. Varit gruvligt avundsjuk på de som verkade lyckas så lätt... Men de trådar som beskriver misslyckandena, kämpandet, eländet är nog de som är mest lärorika ändå. Just nu hoppas jag att det här ska gå vägen, att jag inte ska dricka för mycket eller i smyg igen. Men om jag trillar dit, så ska jag in här och skriva. Jag har haft alltför lätt att sudda bort mina misslyckanden i mina tankar. Tror att jag kanske klarar det denna gång. Ska inte dricka något hemma i fortsättningen. Bara alkoholfritt. Så tack alla här som kämpat/kämpar och vistas här i forumet. Jag har haft en enorm hjälp av er kamp särskilt de sista månaderna. Ni är inspirerande.

Tack för inlägg i min tråd! Det känns bra att bli sedd på något sätt, men jag skriver sälllan i min tråd, skäms för mycket om sanningen ska fram: började skriva nedanstående i Nystarts tråd, men inser att det är här det hör hemma. Måste erkänna för mig själv hur illa det är till en början.:
Ja, Nystart. Vi har nog samma erfarenheter. Botten... det har varit många, men ändå inte tillräckligt djupt, eller? Skäms också för mycket och det har ju ännu inte fått konsekvenser för mig. Jag rättfärdigar ungefär som du, inte hjälplös, inte åkt dit för rattfylla, märks inte på jobbet, inte på semestern, inte med barnen, händer sällan... men jag vill absolut inte veta var den riktiga vändpunkten är. Tänker efter varje lågvattenmärke att nu är det slut. De flesta av mina är det bara jag som vet om, men ändå... den där gnagande känslan av misslyckande. Beslutsamheten, för den finns ju där, att nu får det banne mig vara nog! Måste sluta innan det får konsekvenser, innan någon annan än de allra, allra närmaste upptäcker. Å så händer det igen, och igen. Känner att jag måste över 60 dagars strecket minst. Och så ger jag upp efter 5 dagar gång på gång. Tänker först att det inte gör så mycket. Behöver dricka åtminstone en dag... Kan ju sluta i tid... nåja, där har ju saker ändrats det sista året, ingen märker... oftast inte, men jag vet och min närmaste familj anar ibland och så en ny botten där jag ”lever farligt”, med risk för upptäckt av andra. Nä, det är verkligen nog nu. Kan inte hålla på såhär längre för jag vill verkligen inte ertapppas även om det kanske är det bästa som kan hända.

Nja, ingen har väl lust att hamna på sin botten. För den kan ju innebära alla dessa förluster, som ju så småningom kommer, när alkoholen har tagit över hela personligheten. Förlust av arbete, familj och självrespekt. Nä, den botten ska man inte behöva känna på, om det går att undvika.

Det viktiga är inte ifall nån upptäcker att man dricker för mycket. Det viktiga är att man själv upptäcker det. Sen är ju alkoholen bedräglig så tillvida att det är så lätt att tänka; Det är säkert inte så farligt. Då har det ju i regel redan blivit farligt, precis som du beskriver.

Jag har själv reflekterat en hel del över mitt eget drickande. Jag dricker också för att få en frist. Att det får bli tyst och enkelspårigt i huvudet med hjälp av alkoholens sköna bomullslager. Det är en mycket dålig lösning i längden. Jag lär mig just nu att kunna koppla av och få ro, utan vin.

Egentligen, för din egen skull, så är det helt ointressant om du blir ertappad. De som är nära dig vet redan. Finns det en lust att bli ertappad? Finns det ett behov av att sluta verka "lyckad och normal" och vara mer sann?

Det där var bara några frågor som dök upp i mitt huvud. Du kan bortse från dem om du tycker att de är felaktiga eller gör dig upprörd. Jag uppskattar att du delar med dig, att du blir tydlig och syns i dina tankar när det gäller alkoholen och farhågorna om den där botten, som jag tycker du ska bespara dig.

Tack, du (lilla)stora människa!
Det är en ”big deal”. Jag har alltid klarat mig själv. Burit andra. Att erkänna, ertappas etc skulle innebära att andra får bära och jag vet inte om de klarar det. Jag vill heller inte bli ertappad.
Så är det och återigen tack för att du svarar och tänker i min tråd för jag måste sluta och måste börja fundera över valen jag gör - att dricka. Behöver inte, mår dåligt och väljer ändå, inte på grund av kemiskt beroende, men ohejdad vana..,varför?

Jag ville haka på dig käre vän, jag vill fortfarande. Men jag kan inte, jag orkar inte. Jag är helt slut, jag lever med en person som verkligen testar mig och driver mig till absolut vansinne. Jag behöver koppla bort, kan inte utan giftet. Jag hoppas du lyckas och att det fungerar för dig.

Hur går det vännen? Jag trampar fortfarande vatten, försöker hålla det under kontroll. Egentligen skulle man ju vilja kapitulera, men jag tror vi har väldigt lika problem. Jag kan inte, jag lever med en instabil person och känner att jag hela tiden måste ta ansvar för dennes känslor. Rätt eller fel men det tär något otroligt. Skulle jag kapitulera vet jag faktist inte hur denne skulle reagera, troligtvis skulle det bara bli ännu jobbigare.

Men men. Vi får kämpa på med våra demoner. Kram

Vågar inte riktigt svara. Jag måste sluta nu och jag har slutat sen några dagar. Igen! Slutar och börjar. Slutar, håller upp några dagar o börjar om. Men jag kan inte fortsätta såhär, det vet jag. Det kan få konsekvenser, det FÅR redan konsekvenser som inte är ok och jag mår bättre utan.
Du har relationen med frun att skylla på, Nystart, men jag har inte någon vidare värst bra ursäkt, så när jag ska försöka ”förklara” blir det så tomt... stress, jobbet...hålla reda på allt, vill stänga av... men jag vet också att jag mår bättre utan, så det är obegripligt och helt omöjligt att förklara.
Jag är uppväxt som du lever nu... i en familj där min roll var att parera känslor och se till att allt gick smidigt. Tror att jag är en sån där känslig människa (minns inte förkortningen) . Jag försöker jobba på att inte försöka medla och anpassa mig, men det går inte helt smärtfritt.

Funderar mycket på gränssättning och jag tycker att det går bättre, men man måste fokusera på sig själv.

Jag har valt rätt förr och kan göra det igen. Följ med nu Nystart. Det är dags för oss båda att sluta ursäkta vårt drickande. Jag har fått nog nu hoppas jag.

Jag hejar på er båda, Nystart och Sisyfos!

Ni är några av dem som varit med och vars inlägg jag har läst, under den period då jag började få oro för min alkoholkonsumtion.
Jag önskar att ni ska hitta en väg som känns skön och bekväm att gå, vad gäller alkoholen.
Heja Er båda!!

Ja, och nu pratar vi inte om 10 år nykter utan om 10, under vilka jag har funderat på mitt drickande. Hamnade på alkoholhalpens sidor säkert runt 2009 första gången... Hade lite svårt att identifiera mig då eftersom jag inte drack så mycket, och heller inte så mycket på en och samma gång.
2015 skrev jag mitt första inlägg och under något/några år var jag rätt aktiv. Ett beroende mot ett annat. Beroende av att svara på alla inlägg, beroende av att alla skulle få svar, att ingen skulle känna sig utanför, ansvarstagande... exakt samma problematik som ledde fram till alkoholismen. Lyssnade på alkispodden häromdagen och trots att jag har svårt att identifiera mig med de som har älskat att vara fulla så kan jag ändå känna igen beteendet de beskriver när de går ”all in” på annat i livet nu.

Hur som helst... sent ska syndaren vakna... Dricker inte dagligen idag. Har inte haft några längre sådana perioder sedan 2016 och har inte haft någon abstinens eller fixering vid alkohol när jag inte dricker...
men använder alkohol som medicin OCH har istället utvecklat detta absurda ”periodar” drickande som var mig helt främmande tidigare. ”En progressiv sjukdom” - ja, jag kan nog verkligen instämma i det. Kan hälla i mig minst 1 liter vin då och då och inte fatta att jag är full. Måste göra det i smyg eftersom jag officiellt inte dricker hemma och det går ju sådär med det smygandet som ni säkert alla härinne förstår.

Så efter 10 år har jag nu tagit steget och bokat en tid på en beroendeklinik. Just nu känns det såklart som jag klarar det själv. Gillar inte att vara full och några dagars välbehövlig vila räcker väl? Och jag har ju ”egentligen” inget beroende eftersom jag kan hålla upp i flera dagar i sträck....
Men snart snurrar livet på igen och då är det så lätt att medicinera med alkohol. Så självklart har jag ett beroende och hur det faktiskt har utvecklats under de här åren och hur fort det stundtals går utför gör mig livrädd. Man blir ju helt dum i huvudet av att dricka (om ni inte visste det). Så 2020 blir mitt år. 2020 får bli insiktens år och året när jag tar hand om mig själv.
Jag läser många av era trådar och tycker att jag ”känner” er. Får se om jag vågar dyka upp på träffen i februari. Jag skriver sällan numera. Eftersom jag aldrig slutat och inte har några svar så blir det lite förljuget. Och eftersom jag söllan skriver i min tråd så är det inte så många som kan min historia. Och jag har ju också lite beroendetendenser vad gäller forumet.... så jag tror att det får vara lite sporadiska inlägg från min sida.
Stora kramar till er alla som skriver, beskriver, peppar, engagerar er. Ni har gett mig så många insikter och så mycket motivation. Önskar er alla en liiiite snabbare insikt än jag.

Jag minns dej mycket väl, alltid uppmuntrande. Så bra att du nu tar steget. Det tar sin tid innan man är klar att släppa men nu är du redo.
Jag hänger kvar här men är periodare, på forumet alltså. Långa perioder läser jag inte och skriver sällan. Sen tittar jag in. Jag gjorde flera försök med nykterheten innan jag slutligen var klar. Gick in stenhårt från nyår 2012 men återföll och hade en riktigt djup backe neråt under våren. Nådde botten i juni 2012 och sen dess är jag nykter. Det är egentligen otroligt hur svårt det kan vara. Hur många fall, bokstavligt talat också, som det behövs. Fast man vet ganska tidigt att man inte kan hantera alkohol. Alkoholen är verkligen listig, stark och falsk.
Jag önskar dej allt gott!

Vlkommen tillbaka, även om du aldrig riktigt lämnat. Jag hoppas du kan lösa det här nu, jag försöker också fortfarande men även om det går sådär känns det som jag har en förändring på gång. Ja du har ju läst och kommenterat i min tråd så du vet ju hur det ligger till. Lycka till nu och hoppas som sagt du kan lösa detta nu när du även tar hjälp.

Du är välbekant för mig för du har som du säger, haft aktiva perioder här på forumet.
Själv blev jag medlem här i februari-18
Jag har alltid uppskattat dina inlägg.?
Nu håller jag mest till i andra rummet, Det vidare livet... Har hållit över 80 dagar och det känns jättebra ?

Kul om du kommer på träffen ?
Kram ?

Känner mig just nu så oerhört trött på att dricka. Har ofta Vinägers ord om ”smusslande och pusslande” i huvudet. Och det är så jobbigt, vet ju alla som ägnat sig åt att dölja sitt drickande.
Så oerhört nöjd när jag inte måste ersätta dricka. Inte för att jag kommer att räkna, men 5 dygn har jag varit nykter nu... inget rekord, men december var allt annat än vit och sabbade hela årsstatistiken.

Tjalle

Hej Sisyfos. Vet att du inte skriver lika ofta som förut men jag kunde inte låta bli att säga hej i din tråd. Vet inte om du kommer ihåg mig, Tjalle. Jag har ju en ännu längre historik med A och jag vet vad du kämpar mot. Jag kan skriva under på nästan allt du skriver.

Jag hade en period på 4 vita månader när jag "lämnade" forumet. Tyckte det var dålig aktivitet på forumet och blev högmodig. Ville kunna själv........Det gick väl ett tag men sedan senhösten allt sämre och allting "kraschade" i och med nyår och jag har återigen ställt till det rejält. Jag mår riktigt, riktigt dåligt men försöker ändå en gång till. Forumet får bli min bas så får jag se vad jag kan komplettera med. Nu är det som alla nyktra alkoholister säger. Ta inte första glaset som gäller. Mitt psyke orkar inte längre. Hoppas att vi stöter på varann i någon tråd, din, min eller någon annans.
Kram/Tjalle

Så glad för din skull. Ja, för att du äntligen vågat söka hjälp. Kommer ihåg när jag skulle berätta för min husläkare, så nervöst, men ändå så skönt att äntligen våga ta steget. Mådde ju så bra under lång tid efter, men... Det svåraste är inte att sluta dricka, det är att inte börja igen. Så är det för mig i alla fall.

Har du träffat någon på beroende kliniken ännu? Skriv och berätta mera när du orkar och vill.

Ja, det där med smusslande och pusslande, gömmande för tömmande... Så skönt att slippa!

Skulle vara så himla kul att ses på träffen. Hoppas du vågar.

Kram

Hej SIsyfos, du skriver i många andras trådar och ger väldigt kloka råd. Du är en värdefull vän här på forumet. Men, hur går det för dig? Har du allt under kontroll? Mår du bra? Hoppas ju det förstås.

Kram från mig.

Tack Nystart för din fråga och tack Jullan för hälsning.
Hur det går? Jadu Nystart det är lättare att vara klok i andras trådar. Undviker min egen eftersom jag inte alls är klok eller lever som jag lär. Förstår mig inte på mig själv så jag använder era trådar till att försöka förstå vad som triggar och när. Jag tror att vi är olika och samtidigt lika allihop och det är många trådar som är oerhört intressanta och välskrivna. Ibland läser jag hela trådar och hinner inte kommentera Just då, å så glömmer jag vem som är vem, eftersom jag inte svarar eller kommenterar direkt. Men jag har lite koll på er alla underbara människor härinne.
Ja, jag har tagit hjälp. Går till en mottagning. Började med prover och att beskriva drickandet. Proverna visar inga tecken på missbruk och det är ju så. Jag dricker rätt sällan, men häller i mig rätt stora mängder när jag tror att jag kan komma undan med det i smyg. Så de konstaterade att jag inte är beroende men att det var lämpligt med behandling. Så nu går jag på samtal var tredje vecka.
Man kan ju tro att det då finns en extra morot att hålla sig nykter så att man är en ”duktig flicka”, men NEJ... ser ut som det har gjort de senare åren även nu. Nykter ett antal dagar, sen dricka, ibland 3 dagar i rad, fast oftast kontrollerat eftersom jag inte ska bli upptäckt.
Att dricka är bara jobbigt egentligen. Leder till stress för att hinna få i sig allt, blir jag upptäckt är det skamfyllt och pinsamt, sen måste jag lägga tid på att gömma, återställa etc etc. Jag tycker inte att jag får ut nåt positivt av ruset alls, så det känns rätt obegripligt... eller egentligen vet jag nog kanske vad som triggar:
När jag inte riktigt mäktar med allt ansvar, när jag inte har kontroll, när det är stökigt, när jag har ogjorda saker på hög på jobbet, när jag blir för trött, när jag har ont, när jag är stressad, när jag inte har gett mig tid att återhämta mig.
å så lite alkohol på det som förstör sömnen och så är det igång. Är just nu på ”av”. Så det finns ingen längtan efter att dricka. Dricker a-fritt och är nöjd med det. Har som ”mål” att kunna dricka ett glas med vänner eftersom det aldrig varit problem då, men vet fortfarande inte riktigt hur nåt sånt triggar. Jag får ju inte riktigt nån njutning av ruset i sig vid såna tillfällen, det är mest gott och trevligt. Och för den delen så måste jag i så fall ha mer på en gång om jag ska bli berusad. Kanske triggar det, kanske inte. Måste vara ytterst begränsat både i mängd och antal tillfällen, så mycket vet jag. Och då kanske man lika gärna kan och ska avstå helt. Det vet jag att många här förespråkar, men det är inte den typen av drickande som triggar mig. Men som sagt det är svårt att veta hur alkohol fungerar i kroppen. Det triggar stress, sömnproblem eventuellt fungerar det bra mot en fysisk åkomma som jag har. Jag är intresserad av hur det egentligen fungerar i kroppen. CDT värdet, tror jag det var, är förhöjt några dagar efter intag... hur påverkar det kroppen och själen de dagarna? När man dricker flera dagar i rad och i princip aldrig är nykter, hur och vad påverkar det?
Jag har alltid varit förståndig, ogillat att tappa kontrollen och vara full... men på senare år har det hänt vid några tillfällen och då är konsekvenstänket helt försvunnet. Jag avskyr det och förstår det inte riktigt, för det är så ”lynnigt” när det händer. Men är som sagt på ”av” nu och då är jag utan sug, utan besatthet, sover gott, är lugn, fokuserad och produktiv, älskar detta tillstånd och är givetvis övertygat om att jag aldrig kommer att tycka att det är en bra idé att smygsupa igen. Så jag hoppas att jag stannar här den här gången. Ska försöka tvinga mig själv att skriva mig igen en dryckesperiod annars. Logiken i en sådan är ju rätt bristfällig.

Först och främst, glad att se en uppdatering i din tråd. Kan ju läsa en hel del mellan raderna när du kommenterar hos andra, men nu blev det lite flera detaljer.

Förstår att du ofta nämner att vi har liknande dryckesmönster, även om det skiljer en del också. Men detta med av och på är så tydligt. Jag hade av i tre veckor. På i två-tre dagar, varav jag drack lite en av dessa. Nu är det av igen. Och som du säger, vi bara vet det.

Intressant med att du dricker i perioder, men inte har något beroende. Att proverna inte visar på missbruk kan jag förstå, det är många som vittnat om detta här, trots ganska högt intag. Tänker ändå på detta med beroende eller inte. Har ju skrivit om det och när jag slog upp ordet handlade det bland annat att göra något mot sin vilja.

Jaja, det har väl inte ett dugg betydelse om du räknas som just beroende eller inte, huvudsaken är att du har fått hjälp. Eller snarare bett om densamma. Starkt.

Önskar att du äntligen hittar rätt i alkoholträskets mörker. Vad du kan och behöver vet bara du. Så klok som du är kommer du att fixa det. På ett eller annat sätt. Det är jag övertygad om.

Tack för att du fortsätter att finnas kvar här. Även om du själv blir hjälpt - förstås - så är du ett fint stöd för många här. Inte minst för mig.

Kram