av Anonym15366

Rosa76
tors, 2020-05-07 - 10:41

Känner samma klump i min magen...fasen va ont det gör när man hör "kommer du ihåg". Jag vill inte komma ihåg, jag vill inte påminnas, jag vill inte att någon annan heller ska komma ihåg..
Lägg det bakom dig nu JoYo, släpp och begrav det. Vi får blicka framåt men med vetskap om det som nu är begravt! Kram på dig!/Rosa

Andrahalvlek
tors, 2020-05-07 - 10:51

Så fruktansvärt jobbigt för dig, men så befriande att ni kunde ha det samtalet. Att du blottade ditt innersta och sa att du önskar att du kunde radera allt historiskt.

Men det kan du förstås inte. Och du har ingen anledning att skämmas i efterskott. Tvärtom ska du vara enbart stolt över att du har gjort något åt grundproblemet, dvs slutat dricka.

Precis det som din kloka tonåring sa. Var glad att han vågade ta upp det, öppna upp för det svåra samtalet.

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Och genom att först gå i försvar och sen bryta ihop visade du honom att det är helt okej. Mer än okej, det är till och med önskvärt.

Nästa gång är det kanske ombytta roller, fast i en helt annan fråga. Om vi visar våra tonåringar att vi är sårbara vågar de förhoppningsvis vara detsamma mot oss.

Kram ?

Anonym15366
tors, 2020-05-07 - 14:47

Ja så är det.... slänger bort det gamla. Men då måste det blottas först.
Erkänna skam. Så den kan lätta.

Det var på ett märkligt sätt samtidigt skönt att vara så äkta och öppen. Det var inte negativt. Jag vill fortsätta så. Vara enkel och ärlig.
Inte krusidulla, inte dölja.
Sanningen är enkel.
?kram

Anonym15366
tis, 2020-05-12 - 15:17

Det visste jag inte för 133 dagar sen! Att jag verkligen vill förbli nykter. Jag som druckit på alla känslor. Lever i varenda känsla. Jag har fått en ny chans. Pånyttfödd. Men livrädd.

Jag var hos en homeopat. Han sa att jag har mycket trauma och rädslor som jag fastnat i. Jag har arbetat för att komma hit. Det tog tid att bli alkoholist. Det tog flera år, flera försök, flera böcker, flera olika stöd såsom samtalsterapi, boken ”Tänka klart”, träning (mental och fysisk), erkännande, ärlighet, sårbarhet, forumet med er fantastiska medmänniskor, ibland tror jag att jag fått gudomlig hjälp (så tacksam är jag)... att resa mig ur helvetet jag varit i. Jag ska aldrig mer se mig om. Jag har satt en självklar väg framöver. Nykterhet är den enda vägen.

Det är inte lätt i början av att sluta dricka, eftersom hjärnan/psyket är så hjärntvättat. Det är tufft att se klart. Se igenom. Man ska bara hålla ut första tiden, en dag i taget, en vecka, en månad... så lättar det. Men man får aldrig ge efter. Aldrig se sig om. Besluta sig för nykterhet. Hjärnan, beroendet försöker med ”jamen liite vin kan jag väl, äh jag har överdrivit det här, så illa är det inte...”. Så hamnar man i träsket igen. Lite djupare för varje gång. För varje år. När man väl klivit upp, ska man stanna uppe.
Å, jag önskar att den kraften får finnas hos alla som kämpar. Det är ett stort monster vi tampas emot.

Jag trodde aldrig att jag skulle komma såhär långt med mig själv. Jag är tacksam. Känns som att jag är 100 år själsligt efter allt. Men är 40 i verkligheten. Sorgsen för att jag inte hade förutsättningar för 10 år sen. Men glad över att jag har dem nu.

Jag har fått chansen att ömsa av mig den dåliga versionen av mig. Som det dåliga i barndomen, i livet har programmerat mig med. Jag har fått möjligheten att programmera om. Sakta, rensar jag, detoxar mig, stillar mig och känner inåt. Känslorna som jag flytt från med alla medel. Allt är ok.

Det visste jag inte för 133 dagar sen!
Jag är glad??‍♀️?

Andrahalvlek
tis, 2020-05-12 - 18:52

Vilket underbart inlägg JoYo! Du är verkligen lycklig i ditt nya nyktra liv, som du har jobbat dig fram till på ett strålande sätt ??

Gudomlig hjälp eller inte så har du verkligen gjort ett hästjobb och det ska du vara otroligt stolt över!

Och du har så rätt - man får aldrig sluta välja nykterheten eller sänka garden. Det måste vara ett medvetet val varje dag.

Stort grattis till 133 nyktra dagar!

Kram ?

Se klart
tis, 2020-05-12 - 21:51

Så glad att lösa ditt inlägg. Allt hopp som finns där. Alla dina dagar. Wow.
Jag lär mig av dig, lyssnar på dig, och inspireras. Tänk vad vi är med om. Ynnest att få leva. Kram på dig.

VaknaVacker
ons, 2020-05-13 - 06:52

Till vartenda en av dina vita dagar! En så fantastisk beskrivning på hur din resa varit hitintills. Härligt! Kram???

Saskij
ons, 2020-05-13 - 06:59

Jag läser och läser och förundras... Vilken resa du gjort Yoyo...

Jag inspireras och lär av din resa.. Så tack för att du delar med dig!

Du gör skillnad, inte bara i ditt eget liv!

Kram Saskij, klok som en ? ibland...

Vinäger
ons, 2020-05-13 - 10:57

Det självklara vita livet, det låter som att du är där. Medveten dock om att inte sänka garden. Det är du värd, som du har kämpat.

Kram

Anonym15366
lör, 2020-05-16 - 16:45

I veckan har jag känt lycka, sorg och idag stark ilska.
Har haft lättväckta känslor. Har gråtit. Känt lycka i nuet.
Idag plötslig extrem ilska. Min man anklagade mig för nåt som inte var sant. Det började ticka i mig. Orättvisa. Han har svikit mig så många gånger. Han har inte råd att anklaga mig. Han fortsatte. Jag smällde av extremt. Jag skrek. Slog. Smällde. Svor. Körde därifrån. Nu sitter jag själv i bilen långt hemifrån. Gråter ut allt. Jag orkar inte mer.
Just nu.
Just nu är jag så trött.
Men jag vet att jag får ork igen. Då känns allt bättre. Ska köra hem. Duscha. Lägga mig och läsa. Försvinna in i en bok.
Hatar att barnen hörde mig. Skulle kunna ömka mig om det. Men orkar inte. Vill bara slå min man på käften med största näven som finns. Pang i nyllet. Bästa smällen vore att lugnt lämna. Leva mitt liv. I lugn och ro. Blir så trött på att vara i en relation just nu.
Hur är ni andra som lever tillsammans med någon? Hur mår ni känslomässigt? Exploderar ni såhär? Känner mig småtokig.

Charlie70
lör, 2020-05-16 - 16:51

Det var skönt. Nu kan jag tänka mina egna tankar. Känna vem som är JAG. Ta det lugnt tillsammans med barnen där vi har våra rutiner.

Kram!

Se klart
lör, 2020-05-16 - 18:14

Tänker att relationen påverkas en hel del, saker som kommer upp i ljuset som man tidigare dövat med ja, vi vet vad.
Just nu känner jag mig rätt tillfreds, bättre än vad jag trodde, men jag är också rätt noga med att inte ha några överdrivna förväntningar (menat förstås inte att du har det)
Att inte längre behöva dela upp vardagens tunga sysslor pga barn hemma, är ju också något som gör att det blir mindre press på relationen.
Men jag har ju skilt mig en gång så jag vet att det verkligen finns läge när inget annat hjälper, ångrar förstås inte det, men att skiljas tycker jag var livets tuffaste beslut.
Men ibland är tuffa beslut det enda som återstår.
Hoppas du får en lugnare kväll då det ju är jobbigt att vara så arg, kram min vän.

Anonym15366
lör, 2020-05-16 - 18:20

Låter som att du gjorde rätt val.
Jag känner mig snurrig. Vet varken in eller ut. Har tyvärr tagit för mycket skit. Blivit bitter. Nu vet jag inte hur jag reparerar mig själv. Vill vara stark nog att ta beslut.
Vet att det kommer. Går och pratar. Det får ta sin tid.

VaknaVacker
lör, 2020-05-16 - 18:42

Brukar alltid tänka på att vi som slutar dricka är konvalecenter. Vi måste ge oss själva tid att landa i nykterheten och att hämta oss från att ha misshandlat oss själva. De vi lever med behöver höra att det är så!
Klart känslorna går hit och dit. Man ser allt på ett annat vis. Faktiskt på ett bättre vis. Så man får ta det lite lugnt tror jag, så klarnar det. Precis som du skriver.
Önskar dig en fin kväll! Kram??

Anonym15366
lör, 2020-05-16 - 18:44

Tack för kloka ord!???
De lugnar och hjälper!?

Nu i efterhand är jag nästan rädd. Jävlar vilken smäll! ?? Jag var som ett utbrott. Allt som mullrat i vulkanen mullrade och sprakade upp utan att kunna stoppas ⚡️?☄️?
Nu skrattar jag inombords. Och har inte alls dåligt samvete gällande utbrottet emot min man. Det var en liten käftsmäll bara. Helt befogad! ????
Kramkram??

Andrahalvlek
lör, 2020-05-16 - 18:57

Hellre arg och ilsken än att gråta av vanmakt. Det är bra att leva ut känslorna också, även om det nog inte var så bra att barnen såg det. Men nu är det som det är. Ibland ryker topplocket.

Min erfarenhet är att från och med att man fullt ut tänker tanken ”jag orkar inte mer, vi måste separera” så är det bara en tidsfråga innan det faktiskt sker. Även om det kan ta år innan det faktiskt sker.

I mitt fall gick vi på varsitt håll i säkert fem år och processade detta jobbiga beslut. Vi bråkade inte, vi tystnade. Jag tystnade allra mest faktiskt. För husfridens skull.

Han hackade på mig - allt jag gjorde var fel. Allt jag inte gjorde var fel. Till och med omgivningen reagerade på hur dåligt han behandlade mig. Jag sa ingenting.

Hans mamma sa till och med till mig: ”Jag förstår dig om du flyttar. Han är min son, men för mig är du alltid den dotter som jag inte fick”.

Jag vågade inte ta initiativet. Jag var rädd att han skulle förvandlas till en sårad lejonhane och förpesta mitt och barnens liv för all evighet.

Jag orkade inte. Jag stod ut. Begick våld på mig själv. Blev tystare och tystare. Det var som att lägga en våt filt över alla mina känslor. Kände ingenting till slut.

En kväll i mitten av oktober 2013 sa han: ”Vi måste komma till skott med det här med att separera”. Äldsta dottern hade precis börjat gymnasiet och trivdes bra, och yngsta gick i åttan.

Sekundsnabbt kalkylerade jag i min skalle ”Just nu är det en lugnare fas i barnens liv och jag är hyfsat stabil psykiskt. Så nu tar jag bollen och springer.”

Jag svarade honom att det håller jag med om - och sen var vi igång med att planera hur vi skulle gå till väga. 1,5 månad senare flyttade jag till lägenheten där jag bor nu och barnen började bo växelvis hos oss. Han bor kvar i huset.

Det enda jag ångrar är att vi inte gjorde det tidigare. Men det skedde nog när tiden var mogen helt enkelt.

Sen är det en jävla sorgeprocess att separera. Vi skulle ju bli gamla ihop ? Den kvällen i oktober, då vi bestämde oss för att separera, så var han så klok och sansad och lösningsorienterad att jag nästan tappade hakan.

Plötsligt kom jag ju ihåg varför jag hade valt honom från början. Plötsligt var han sig lik igen. Och jag tänkte: ”Var fan har du varit de senaste tio åren?”

Men jag sa det inte. Och jag lät inte känslan styra mig i bemärkelsen att jag skulle vilja försöka lite till. Jag förstod att tåget hade gått. Att det jag plötsligt såg mer var ett minne än verkligheten.

Vi var inte bra för varandra på slutet helt enkelt. Så fort vi var i samma rum blev någon av oss irriterade på den andra.

Ända sen vi separerade har vi varit goda vänner, eller som utflyttade syskon med gemensam kärnfamilj snarare. Vi driver företaget Familjen AB vidare från två adresser.

Kram ?