Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Något av det bästa jag läst om medberoende, kanske t.o.m. det bästa. Har bara en fundering och det gäller när man är medberoende till sitt barn. Är det verkligen möjligt att separera sig så. Det är ju inbyggt i vår natur, som jag ser det, att ta hand om våra barn och se till att dom klarar sig i livet. Man kan vara mer eller mindre medberoende och man kan ju i värsta fall underlätta för den beroende att forsätta sitt missbruk, men jag är tveksam till om det är möjligt att inte vara medberoende till sitt barn.

Att det är en ständig kamp mellan känsla och förnuft.
Jag har en förståndshandikappad autistisk dotter som har en mognad på ungefär 5 år fast hon är över 30.

Hon är i ständigt behov av hjälp och mår periodvis inte bra.
Jag har med våld sista åren spjälkat mig loss från henne och det har varit mycket svårt.

Men det finns assistenter som kan hjälpa henne när jag inte är där.
En annorlunda parallell då hon inte är självdestruktiv som din son.

Men hennes behov av omsorg är oändligt och jag får hela tiden försöka hitta en balans om min ork och rätt till ett liv där jag inte bara är handikappförälder.

Men på vissa tider är jag det fullt ut.
Då är jag med henne och försöker ge henne och mig bra kvalitet på samvaron.

Men däremellan gråter jag bittra tårar för att jag inte kan vara med henne jämt.

Så att hitta balans oavsett andra människors hjälpbehov är nog det bästa man kan ge sig själv och den man försöker finnas till för.
Men det är inte lätt..

Att vara inne i medberoendet är för mig som en svart eller grå sörja. Ett tillstånd som jag inte kan hitta ut ifrån fast jag ser öppningen. Jag förmår inte ta de steg som krävs,eller har tappat benen någonstans på vägen. Att våga gå utanför bekvämlighetszonen och trampa på ny mark är väldigt tufft.

Också detta att hitta nya kontakter,som ofta de nyktra alkoholisterna är tvungen att göra,
Där man kan nosa på nya vägar att umgås,tala och bemöta varandra.
Hoppas att det lättar för alla som idag kanske känner sig extra ensamma.

Jag har idag haft en gråtstund över mitt ex som nu bor i gubbhimlen som min handikappade dotter så fint uttrycker det.
Han har säkert fullt sjå att hjälpa änglarna med sysslor och kanske åka med sin båt ut på det öppna havet.

Den sorg jag känt över att han är borta var jag inte beredd på.
Den orättvisa och den vanmakt jag hade under hösten att återigen inte kunna hjälpa under hans sjukdom annat än att ibland finnas där för honom.
Men jag vet att han ahde behövt mer.
Jag vet att han velat att jag skulle sitta där och vara hans partner,men det kunde jag inte då jag ju lever i en ny relation.

Att jag återigen förstår att känsla och förnuft är två helt olika saker.
Två parallela liv som löper ibland gemensamt,men rätt ofta och speciellt vid kris så springer de åt varsitt håll.
Kvar står då ullabulla och undrar vilken av vägarna hon ska följa.
Har jag då åtminstone någon sorts självkontroll så väljer jag ju förnuftet.

Men adnra gånger så måste jag få bejaka känslan och det är ju ofta då man tar på sig den berömda offerkoftan och önskar att någon kom och hävde förtrollningen av den känsla (man själv) försatt sig i.

Att vara stark,stå emot och kanske jobba på egoismen eller åtminstone självbevarelsedriften är så knepigt ibland.
Att bara få vara,glida genom livet som en hund eller litet barn.
Bara få ta emot och ge i ren energi och kärlek.
IStället för giftiga miljöer,konflikter intressemotsättningar mm.
Som man hela tiden som "vuxen" måste hantera.

Nä,skapa en isolerad plats i sig själv där man bara bjuds på choklad blommor och vänliga ord.
Det är nog den rätta medi cinen,åtminstone för mig.

Så bra skrivet. Ja dagen i dag, alla hjärtans dag, känns som menad för par. Man tänker så när man är ensam.
Första gången ensam, ingen partner, på alla hjärtans dag.
Det du skriver känsla och förnuft. Hamnar också där ibland. Känslan säger ju att jag fortfarande älskar mannen som dricker, förnuftet säger jag överlever inte om jag är med honom.
Vissa dagar känner man sig stark, vissa dagar svag. Men forumet här är guld värd när man kan gå tillbaka och läsa hur det var.
I dag har fyllt min dag med att hjälpa barnbarn att överraska sina föräldrar med fika. I kärlekens tecken?.
Ja livet går vidare, och i morgon är en vanlig dag.

Jag läste någonstans att låt känslan vara seglen som visar riktningen men utan rodret, förnuftet, driver du bara omkring och kommer ingenstans (Kahlil Gibran "profeten"). Lät bättre när han uttryckte det, men vi behöver nog både känsla och förnuft. Problemet tycker jag är att man har så många känslor som dessutom ofta är motstridiga.

Ettt enkelt liv, utan intriger, giftiga miljöer, konflikter m.m. håller med om att man ska inte behöva använda sig av strategier för att kunna hantera livet. Hoppas du hittar din isolerade plats där du får blommor, choklad och vänliga ord. En sån plats vill jag ha inom mig.❤

Så är jag då i denna kamp mellan känsla och förnuft. Förnuftet säger en sak och känslan något helt annat.
Att tappa kontrollen över känslorna och låta de regera och bestämma över mig är inget jag egentligen tillåter.
Men när jag låter det bubbla fram och det undantryckta kommer fram,

Då löper de amok och jag låter de bli hela min verklighet.
Inget annat är sant och inga nyanser finns.

Jag skulle tro att det är mitt vuxna barn som vaknat till och ställer till det för mig rejält.
Att låta ett barn ta kommandot över mitt vuxna jag och ställa sig framför och bråka och skrika.

Men om jag då trycker undan barnet och låter mitt vuxna jag komma till tals,så bortser jag ju också från de behov som uppenbarligen finns där att bejaka,eller åtminstone låta komma till tals.

Hur hitta en balans i detta är för mig en gåta.

Man får en känsla av att en del av en själv (det vuxna barnet) drar iväg, säger saker, agerar. Den andra sidan av en själv (förnuftet) är inte riktigt med på noterna och hamnar på efterkälken. När dom olika sidorna kommer samman igen kan man ha gjort och sagt saker och man vet inte riktigt om det var överilat eller om man "stod upp för sig själv". Är det då andra människor inblandade som tycker till vet man inte vilket ben man ska stå på. För man själv är ju nästan som två personer på något sätt i dom lägena. Som du säger, att hitta balansen är en gåta. Att pausa, ge sig själv tid och utrymme tycker jag hjälper. Då kan barnet "galoppera", skrika och fäkta en stund. Förnuftet kan sitta vid sidan av och titta på. Inget drastiskt har hänt, man har inte agerat utåt. Så småningom lugnar barnet ner sig och kan slå sig till ro vid sidan av förnuftet. Och så kan man komma fram till något. Från att ha varit svart eller vitt, antingen eller så kan man se att det finns något däremellan Vad det nu än handlar om. Bägge sidor har fått utrymme en stund och både förnuft och känsla får komma till tals. Tar ju kopiöst mycket tid vilket kan vara helt utmattande och frustrerande. Varför kan andra bara dra ett djupt andetag, tänka och känna en sekund och sen vet dom? Jag får utstå en inre cirkus, gå 12 kilometer, andas tusen gånger.

Känner igen mig i det att känslorna tar över. Har lärt mig det den senaste tiden. Har kommit på att när jag t.ex blir kär i någon, så blir jag oftast så kär att jag kan göra allt för den personen. Jag skönmålar personen och han har inga fel eller brister. Det jag måste tänka på om jag ska träffa någon ny, är att jag måste sitta lugnt i båten. Se människan som han är och inte ha för bråttom. Se hur personen är med andra, vänner och släkt.
Tror att för dig Ullabulla och mig, så bara att man har vetskap om detta beteende så har vi kommit långt. Oftast har man då verktyg att ta sig vidare eller igenom känslostormen.

Att det är vid tillfrisknande detta blir ännu mer tydligt. När man innan alltid gått på känsla och tagit obetänkta beslut,agerat ut eller vad man nu gör så hade man liksom belägg för det.
Jag känner faktiskt så,alltså är det verkligt och sant och jag har all rätt i världen att agera så.
Medan man idag kanske ser det lite annorlunda och då uppstår denna krock.
Gamla spöken som hoppar upp och som man låter behärska en fullt ut.
Att bara jaga bort dom hjälper ju som sagt inte heller. Något vill de ju ha sagt de där spökena.

Exempelvis: nu drack du igen trots att du hade lovat. Jag blir såååå besviken och arg,nu ska jag minsann... och har ju förstås all rätt att känna och säga så.
Men frågan är,vad hjälper det mig i slutändan?

För att det var så länge sen.
Jag har också en tråd i det vidare livet som det också var länge sen jag skrev i.
Gott tecken förstås.

Jag tänker lite på vad som händer och har hänt med mig sen jag sist skrev och hur jag skulle kunna beskriva någon sorts balans eller välmående.

Just nu står jag i något som kletar lite runt fötterna och jag vet så väl vad jag borde.
Men jag förmår inte riktigt då det är en människa som i sig själv inte har kapacitet.

Alla har kapacitet kan man ju enkelt säga.
Men det är ju inte riktigt sant.
Pga min handikappade dotter så har jag ju sett andra kanten av kapacitet,dvs oförmågan att ta hand om sig själv.
Sen finns då "hybriderna" som min sambo uttryckte det.
De som klarar av det mesta och lite till nästan utan att darra på mustaschen.

Som liksom ångar på och knogar på oavsett vad kropp eller förstånd säger till en.
En som helt enkelt klarar långt mycket mer än vad de flesta orkar med.

Där har jag ofta varit genom åren och är väl där igen nu efter tunga år med stor kris i både mitt eget personliga själsliv och på det yrkesmässiga planet.

Återigen kan jag se mig omkring och tycka och tänka en massa om de som borde rycka upp sig,eller ta tag i sitt liv.

Det är ju bara..
Såklart inte och det vet jag ju också.

Men att i detta hitta balansen mellan att vara behjälplig och att stå tillbaka och säga:
Det här fixar du.
Du är starkare än du tror.

Men som jag beskrev för en annan medberoende.
När man lyckas kapa loss de sugproppar som jag vill kalla det som håller oss uppe och som både ger och tar energi.
Dvs medberoendemagneterna som jag så gärna drar till mig.

Då uppstår ett hål,ett vakuum där något annat måste in.
Helst ska man ju då bara stanna upp och låta ärret tillfriskna med min egen hud.
Men om jag då rycker ut och trycker dit en annan bit,läs en annan människas bekymmer så slipper jag ju läkningsprocessen.

Kanske är det där jag är nu.
Jag har en massa hud som börjar vara bra läkt och har också stoppat dit en massa nya friska bitar.
Men kvar är ändå en sorg,ett hål över att inte få vara den empatiska människa jag är som kan ge rätt mycket utan att tappa min egen kraft.
Eller är det bara abstinens över att glorian inte får skina på mig :-)

Kampen går vidare bröder och systrar..

Vi är ett speciellt släkte, vi medberoende.
Men bra att luta sig tillbaka och tänka igenom sina handlingar ibland.
Helst innan man gör dom, haha

Må väl Skrållan ?Azalea

det är ju det som jag tycker är så svårt att typ identifiera. Jag förstår att det var vakuumet jag fyllde på när jag redan har fyllt på så att säga. För min egen del vet jag att det är när jag blir "rastlös" och inget hjälper (som att motionera, städa mm). Rastlösheten (tomheten) kvarstår fast jag sprungit en mil och storstädat. Och fast jag vet så förstår jag inte förrän efter att jag gjort något som inte är bra att göra (engagera mig i någons problem, ringa till fel person, överreagera på egna problem, fel proportioner på saker mm). Sitta lugnt i båten är bra typ ägna tid åt att "inspektera så flytvästen funkar". Då lugnar man ner sig om man lyckas med detta kapitel. Men det är ju det...att stanna lugn och inte göra något är så svårt. Och även om man lyckas lägga band på sig i hur man agerar så känner man och tänker MYCKET. Fasaden kan man (numera) hålla frisk men sitt inre är det värre med.

7 år sedan jag blev aktiv i detta forum.
Så olycklig och vilsen i början.
Än värre blev det efter något år då min inre resa började på riktigt.
Att släppa taget om mina medberoendebeteenden och personer som jag så envetet försökte hjälpa.
Där stod jag,naken och oskyddad och visste inte alls hur jag skulle göra för att få mig själv på rätt köl.

Många timmars grubblande,skrivande och läsande gjorde att en liten stig började lysa.

Den var vinglig och svag till en början och svår att följa.
Jag gick mycket hellre tillbaka till gamla välkända spår.
Men så samlade jag ihop mig igen och sökte upp den där stigen som jag ju visste var den rätta.

Alltmer sällan besökte jag mitt gamla sätt men ibland föll jag rejält.
Åsså upp på hästen igen osv.
Nu lever jag en annan sorts liv med friskare relationer och klarare tankar.

Jag tackar forumet,alla skrivande medlemmar härinne och även mig själv för att jag orkade göra jobbet.

7 år sedan jag blev aktiv i detta forum.
Så olycklig och vilsen i början.
Än värre blev det efter något år då min inre resa började på riktigt.
Att släppa taget om mina medberoendebeteenden och personer som jag så envetet försökte hjälpa.
Där stod jag,naken och oskyddad och visste inte alls hur jag skulle göra för att få mig själv på rätt köl.

Många timmars grubblande,skrivande och läsande gjorde att en liten stig började lysa.

Den var vinglig och svag till en början och svår att följa.
Jag gick mycket hellre tillbaka till gamla välkända spår.
Men så samlade jag ihop mig igen och sökte upp den där stigen som jag ju visste var den rätta.

Alltmer sällan besökte jag mitt gamla sätt men ibland föll jag rejält.
Åsså upp på hästen igen osv.
Nu lever jag en annan sorts liv med friskare relationer och klarare tankar.

Jag tackar forumet,alla skrivande medlemmar härinne och även mig själv för att jag orkade göra jobbet.

Sju år det är lång tid och mycket hinner hända om man fortsätter på sin lilla stig. Vill passa på att tacka för givande inlägg i min tråd. Du har gett mig en del insikter som jag bär med mig. Önskar dig allt gott ❤

@Ullabulla Just idag loggade jag in här och läser ditt inlägg! Det kunde varit mitt, även om det finns olikheter i våra familjer. Men processen, den egna, där känner jag så väl igen mig. För min del är det mer än tio år sen jag började skriva och då hade jag läst kanske ett halvår innan. Precis som du tackar jag forumet, alla som skriver och mig själv! Att börja skriva här var avgörande steg mot ett helt annat liv! / mt

Och en riktig praktvurpa igår..
Jag som trodde jag hade koll på mig själv men icke.
Jag ser mönstret tydligt i efterhand,men jag förmådde inte stoppa mina impulser.
Jag gick igång till tusen i affekt och blandade dessutom in en person till.
Idag är jag fylld av skam för vad jag kunde ha ställt till med.
Men förhoppningsvis har jag stämt i bäcken.
Friskheten i detta är iaf att jag ser mönstret och förhoppningsvis kan stoppa mig själv nästa gång..