Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Fin liten dikt, Vinäger. Du skriver alltid så bra. Du har en särskild plats i mitt hjärta Vinäger, just för att du har satt ord på så många av mina känslor och för att jag tycker att vi har haft ett likartat problemdrickande.
Din ord ”sölande och pölande, smusslande och pusslande” tänker jag ofta på. Eller tänkte. För nu är det inget gömmande och tömmande. Vet att vi haft likartat ”av” och ”på”, men det här av som jag har nu är något annat. Hoppas det håller i sig länge. Vi har ju följts åt på många sätt och jag hoppas att du snart får uppleva nåt liknande. En stark ovilja helt enkelt.
Funderar lite på mina ”på”. Jag drack på trötthet ofta. För att få upp energinivån tror jag. Just det går ju sådär med vin ? så logiken är ju obefintlig. Tänker på vad som är dina på om det också är trötthet. Nu ska du gå hos psykolog. Det kommer att vara krävande. Tillåt dig att vila. Våra stackars hjärnor har arbetat hårt med alkohol både när vi druckit och annars. Önskar dig ett lugn från det. Plötsligt en dag, Vinäger.

Ibland måste man bara dra täcket över huvudet och låta sig vara..Vänta tills det jobbiga går över..Sen plötsligt, utan att veta varför, så känns det bättre....Vi är bara människor..Hoppas du får det lättare snart..Jag skickar massor av kraft och energi till dig..Varm kram..????✨?...

Ja, som i musikgenren alltså, inte som efter några öl. ? Visst har jag hittat på dikten själv. Lite enkel dock, behöver aldrig tänka när jag präntar ned liknande. Men roligt är det i alla fall. Har gett mig på betydligt djupare grejer, men vågar inte publicera...

Tack som alltid för respons. Och pepp. Och omtanke. Jag är sååå glad och tacksam över att ha er här. ?

Som nämnts flera gånger är igenkänningen en av forumets storheter. Alltid hittar man någon likasinnad. Och det är så himla himla viktigt. Att känna att man inte är ensam. Om det konstiga. Om det onormala och onaturliga. Om det onämnbara.

För det är ju så det känns. Innan vi hittar hit är vi ofta övertygade om att det bara är vi som är annorlunda. Sedan förstår vi att det finns flera. Många. Men det är ju inget vi pratar om. Där ute. I det så kallade verkliga livet. I verkligheten.

I dag är det en månad sedan jag drack någon alkohol. En helvit månad. Jag är glad. Nöjd. Stolt.

Tankar om att dricka igen någon gång smyger sig på. Ännu så länge är min vilja att vara nykter starkare. Men jag är rädd. Livrädd om jag ska vara ärlig - och det ska jag ju.

Dock försöker jag leva i nuet. Det nyktra livet. Njuter av varje vit dag som passerar. Visst, jag klurar på strategier. Hur jag ska hantera det sug jag vet kommer att smyga sig på. Men jag låter det inte ta över. Just nu vill jag bara vara i min övertygelse. Ska försöka vila, Sisyfos. Jag behöver det. Jag har kämpat så länge nu

I dag är jag nykter. Gott så.

Kram på er

Tack, Andrahalvlek och FinaLisa för hälsningar. Och alla andra för en massa hjärtan. ? Det värmer.

Har tänkt mycket på hur olika vi är här på forumet. Visst, vi har alla på ett eller annat sätt ett problematiskt förhållande till alkohol - annars vore vi ju inte här.

Vi pratar ofta om hur vi förstår varandra. Det gör vi också, åtminstone när vi hittar likasinnade. Människor med liknande dryckesmönster.

Men om vi inte har liknande mönster? Om vi druckit på ett helt annat sätt?

Jag vill påstå att vi då har ganska mycket som inte är gemensamt. Som vi inte kan känna igen oss i. Alls.

Den som dricker 2-3 glas rödvin några gånger i veckan i avstressande syfte befinner sig ganska långt från den som super till rejält, spyr, bråkar, hamnar i fyllecell, osv osv.

En pensionär som dricker några glas dagligen har en helt annan alkoholsituation än de småbarnsföräldrar som intar samma mängd.

Därmed inte sagt att den ena har det värre än den andra. Det finns många många andra faktorer som spelar in. Däremot är alltså dryckesmönstret annorlunda.

Det jag har tänkt mycket på och som blir fortsättningen på ovan är att det också ser annorlunda ut när vi vill sluta dricka/förändra vårt drickande.

Jag har tidigare skrivit om att jag upplever att det enda som gäller här är att helt sluta dricka. Trots att det uppenbarligen finns flera som vill minska sitt drickande. Nyligen "försvann" två stycken här som ville fortsätta via mail istället. Min gissning är att de inte kände igen sig hos andra än just varandra.

En del har inga större problem med sug. Det är "bara" att stå ut, läsa/lyssna på fakta så är man till slut omprogrammerad. Man utgår från att man innerst inne inte bestämt sig eller innerst inne inte vill. Många blir säkert hjälpta av detta - ni vet, aldrig första glaset, så är det lätt, eller surfa på suget - jag har inga tvivel alls vad gäller det. Kanonbra om och när det funkar.

Men vi som kämpar mot det fruktansvärda suget, som läser Annie Grace, som kollar avskräckande Youtube-klipp, som verkligen vill sluta av hela vårt hjärta - men ändå trillar dit. Gång på gång. Åtminstone jag undrar ibland vad det är för fel på mig. Varför är mina tankar inte som de framgångsrikas? Jag gissar att jag inte är ensam om dessa funderingar.

Känslan av misslyckande är ibland enorm.

Alltså, varje gång motivationen kastar sig över mig är jag så övertygad. Jag vet med bestämdhet att det är över. Jag kommer aldrig mer att dricka. Och så håller det i sig, veckor och ibland månader. Sedan kommer det, tvivlet...

Min A-hjärna har nu så smått försökt påbörja en förhandling. Den hittar lättare utrymme då jag på riktigt tycker om ruset. Älskar det. Jag har njutit av våra helgkvällar med vin och öl, kanske en whiskey. Gud, vad jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar dem. Tänkte på Berra som skrev att han är ofrivilligt nykter. Exakt, så är det för mig också. Har försökt att inbilla mig att jag inte vill dricka. Men det är en sanning med modifikation.

Helt sant är att jag inte vill riskera att bli sjuk och kanske dö i förtid av en alkoholrelaterad sjukdom. Det är det inte värt.

Det är det som driver mig. Det är det jag i första hand kämpar mot. Att få obotliga skador. Att dö i förtid. Inte på grund av att jag gör bort mig på fyllan (även om det hänt). Inte på grund av dålig ekonomi. Inte på grund av att jag riskerar jobbet.

Jag är helt enkelt rädd. Vettskrämd. Och det håller mig borta från alkoholen. Just nu i alla fall.

Tro mig, jag letar strategier. Jag pratar med min psykolog. Jag diskuterar med min man. Jag ältar och tjatar i massor här på forumet. Jag läser och lyssnar på mycket matnyttigt. Jag vill att ni ska veta det, det känns viktigt att berätta det för er. ?

Jag försöker helhjärtat. Jag tror på mig själv. Jag måste fixa det.

Sådetså!

Som vanligt blev det längre än jag tänkt. Och säkert en del svammel. Skulle ju endast skriva ned några tankar. Men orden bara kom - och de blev så här många.

I dag är jag nykter. Gott så.

Kram på er

Känner igen mig i mycket du skriver.
Minns ett tidigare inlägg jag läst i din tråd.
Om att det känns lättare att hålla sig nykter om man inte har förbud utan får dricka.
Andra här också påpekat att de klarar att hålla dig nyktra för de vet att en viss dag får de dricka A.
Jag har också märkt i din tråd och andras att det ofta slutar med en jättefylla efter ett uppehåll med A. Typ man dricker mer för man varit utan länge.
Håller verkligen med om att alla är olika, och olika strategier funkar.
Och det måste finnas plats för allas olika alkoholmissbruk och strategier.
Kram⚘

I början när vi lär oss dricka alkohol, så smakar det oftast, för surt, för starkt, för beskt..Men man vänjer sig..Och framförallt när ruset kommer, så är ju det mesta drickbart..Vi är nog jättemånga som gillar ruset..Men vi kan oftast inte stoppa vid en mängd som vore hanterbar längre..Vi kunde det i början, ja kanske i flera decennier, men rätt vad det är så tippar ruset över, inte alltid, men fler och fler gånger..Konsekvenserna ser olika ut..Jag kan fortfarande känna den sträva pirriga smaken på min tunga av torrt mousserande vin..Men jag kan också minnas skammen och skulden, som kommer nästa morgon när jag vaknar och har tappat minnet för femtioelfte gången, när jag känner min tunga som klistrar sig fast i gommen, törsten efter vatten, och en lika fylleluktande sambo brevid mig...Kram på dig..???

I dag är det fem veckor sedan jag drack någon alkohol. Räknar inte dagligen, men kommer ihåg datumet.

Jag känner fortfarande en frihet. Visst, tankarna på A kommer och går, men inga jag varit i närheten att agera på.

Det är annorlunda den här gången. Visst har jag varit nykter långa perioder förut, men det är på ett annat sätt. Men som alltid är jag otroligt ödmjuk inför alkolens kraft. Är på min vakt och letar ännu flera strategier och förebygganden.

Tack för input och kramar. ?

Tror som du, Kaye, att ett tidsbestämt uppehåll kan bli som en transportsträcka för att få dricka igen. Därför kör jag den klassiska en dag i taget-metoden. Ni vet, i dag är jag nykter. Och även jag undviker att tänka att jag inte får.

Det skrivna ordet är speciellt. Svårt att ge nyanser. Håller ju med dig fullt ut, miss lyckad. Har skrivit det flera gånger. Risken att beroendet tar över är alltid överhängande vid långvarigt drickande.

Visst har jag druckit för mycket många gånger, men på slutet lyckades jag kontrollera mitt intag under lång tid. Från början trodde jag att det var en fördel, typ att jag inte måste sluta, utan jag gjorde det för att jag ville. Frivilligt.

Nu funderar jag över om det istället gjort det svårare. Minnena kommer ihåg att det faktiskt funkade förvånansvärt bra. Ja, långt över förväntan. Viskar att det faktiskt inte var så farligt.

Jag vet att det finns flera som älskar/älskade ruset. Men det finns många som skriver att de på slutet inte ville ha det och att de inte saknar det ett dugg.

Det är det jag menar.

Saknar man inte, längtar man inte på samma sätt, gör det förstås det lättare att sluta. Efter flera års läsande märker man vilka som får slåss lite extra.

Jag har försökt att styra mina tankar, omprogrammera mig på olika sätt, men jag älskar ändå ruset. Det tror jag att många känner. Jag vill inte tycka om berusningen, men gör det ändå. Det måste jag få skriva. Speciellt med tanke på att många kan känna igen sig. Trots att skammen över detta bränner när vi läser om dem som tycker att det är så skönt med klara tankar.

Jag förstår vad de menar, det är inte så att jag förespråkar att längta efter rus - tvärtom - men det är så jag känner. Att bli nykter är en process och det tar olika lång tid och sker på olika sätt för alla.

Med ofrivilligt nykter menar jag att jag hade en problematik som gjorde att jag måste sluta. Visst, jag kom till insikt, men det var för att jag behövde minska mitt intag alternativt sluta. Som för så många andra. Vi var helt enkelt tvungna för att få tillbaka vårt liv. För att kunna leva ett fullgott liv. De allra allra flesta skriver i början ordet måste och det var det jag syftade på. Så det är en tolkningsfråga.

Viljan då? Nja, för mig handlar det mest om ett val. Tillbaka till det Kaye skrev om. Det är inget förbud. Jag får dricka. Men jag väljer att inte göra det. Där är den stora skillnaden för mig.

Kanske någon kan bli hjälpt av det. Om du känner skam över att du saknar alkoholen, längtar efter berusning och undrar varför du inte är som så många andra här. Tänk att du inte behöver bry dig om detta.

Däremot måste du göra ett val. Du behöver alltså inte säga: i dag vill jag inte dricka. Det räcker långt med att tänka: i dag väljer jag att inte dricka.

Resultatet blir detsamma. Och det är det viktigaste.

Däremot tror jag att många efter en tid känner att de inte vill. Men då måste du först ha kommit så långt och det gör nog många just med valet att vara nykter.

Att en del tar Antabus eller annan medicin talar också för att valet är avgörande. Självklart vill de bli nyktra, livet som A-beroende är sällan speciellt glamoröst, men det avgörande blir valet att ta hjälp. Viljan räcker helt inte till för att sluta. För en del alltså.

Jag vill understryka att jag är superglad för alla som klarar att sluta och aldrig trilla tillbaka. Från mitt hjärta: stort grattis. ? Och, ja, jag vet att det är ett jobb. Ingenting är gratis. Men jag vill fortfarande hävda att förutsättningar spelar in. Det är vi för många olika öden här för bortse från.

Sammanfattning: Jag vet inte om jag frivilligt vill vara nykter - ännu - men det spelar mindre roll. Jag är nämligen hundra procent säker på att jag är nykter i dag.

Det är nämligen mitt val.

Uppriktigt ber jag om ursäkt för eventuella upprepningar och svammel. Jag kan i alla fall garantera att detta är skrivet från hjärtat. Det är mina tankar och jag hinner inte läsa igenom och ändra en massa. (Den forna svenskläraren får allt längre perioder av grammatisk semester.) Jag har nämligen fullt upp med att ta vara på dagen.

Ha en fin helg alla fantastiska forumvänner. ?

I dag är jag nykter. Gott så.

Kram på er

Hej finaste Vinäger?

Dina inlägg betyder mycket för mig därför att igenkänningsfaktorn är hög. Blir så glad när du skriver.
Grattis t dina fem veckor?

Varma kramar❤️❤️

Vi har alla olika förutsättningar för allt här i livet, och så klart även nykterheten. Huvudsaken är att alla röster gör sig hörda så att alla känner igenkänning hos någon. Först då kan vi sprida budskapet vidare, som ringar på vattnet.

Sen tror jag faktiskt att det blir svårare för varje återfall, eftersom man tappar tron på att det faktiskt funkar att sluta. Man tappar tron på att man klarar av det. Och den tron på att man klarar av att sluta dricka är fundamentet i nykterhetsarbetet. Tror jag. Så man ska ha en väldig respekt för återfall - inte ta för lättvindigt på det och tänka ”det var lätt att sluta dricka, jag kan sluta dricka igen senare”.

Kram ?

Jag känner som du en saknad efter ruset, lugnet.
Tror det är en saknad över att jag inte kan dricka som andra.
Att jag inte klarar att dricka normalt över längre tid.
Men just nu så minns jag hur dåligt jag mådde och känslan att snart går det åt he*vete.
Har fortfarande funderingar om jag kan klara ett kontrollerat drickande i framtiden. Försöker hantera det genom att skjuta upp det.
Ge mig själv mer tid.
Hade önskat att jag nu hade funnit lugnet och känslan att jag var färdig med A.
Men för mig har den inte kommit än.?
Så då är väl jag också ofrivilligt nykter
Kram⚘

Jag förstår precis vad du menar? du skriver klart och tydligt, absolut inget svammel!?
Ibland går det lätt och ibland går det inte alls...?

Huvudsaken är att inte ge upp och att vara sanna mot oss själva.
Ha en skön söndag ☀️

Kram ???

Ärligt och, tror jag, det mest insiktsfulla jag läst på forumet. Det kanske känns så för att jag känner igen tankegångarna. Inget dogmatiskt, bara inkännande och medkännande. En djup förståelse av problematiken, och en förmåga att sätta ord på tankarna som jag själv tyvärr saknar.

Stor igenkänning Vinäger, den processen har för mig varat i många år. Så många år att ruset , inte ens de första klunkarna, gett mig någon tillfredsställelse. Kanske det sitter djupt i det undermedvetna. Den där längtan eller suget. Jag vet inte, men liksom du valde jag att vara nykter dag för dag och tog dessutom antabus. Idag inser jag att många av mina nyktra dagar, vill jag vara nykter. Det är precis som du säger, en skillnad. Men i stort tror jag på var och en av oss att hitta sin väg. Att vi dessutom hjälper varandra här inne, är ju en ynnest. Tack för ditt inlägg. Kram