Snart träning igen

180 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Pianisten
Mrx

Hej MrX, kul att höra från dig, det var längesedan. Hur är det med dig?
Jo det stämmer ju, några år sedan är det ju inte riktigt än men ca 1,5 som jag skrev ovan. Och ja precis, jag unnar mig fortfarande några få glas under helgen, precis som jag skrivit förr och njuter skuldfritt. Oförändrat sedan slutet av 2019. Såklart ploppar det upp djupt rotade tankarna ibland som säger att ett glas kanske är lösningen på en riktigt jobbig dag, men jag vågar nog påstå att jag knappt ens varit nära att ta nått på det viset efter 2019. Framför allt inte för att dränka nått jobbigt. Tvärt om är det nästan som att jag nuförtiden öppnar upp ännu mer för att låta det jobbiga kännas för det är det enda som kan besegra det. "What you resist persists". Kanske den bästa frasen i hela världen.
Var det något jag skrivit som lät annorlunda eller varför trodde du att du missuppfattat?

Jag har haft psykologsamtal länge och har nyss också gjort en psykologisk utredning och börjat medicinering för bipolaritet. Så på den biten har jag haft stöttningen ganska länge nu och har hänt en hel del. Tänkte du på mina födande tankar allmänt eller just de kring mig och min fru?

Kram

Andrahalvlek
Grubblare

Man kan inte påstå att man känner någon på ett sådant här forum, men av de inlägg jag har läst historiskt så bedömer jag dig inte som typen som förhastar dig. Tvärtom funderar du väldigt mycket och länge, på typ allting. Skönt ändå att medicinen hjälper dig att inte grubbla allt för mycket. Man kan grubbla sig riktigt sjuk.

Om man ser en separation som en sorgeprocess, i nivå med sorgen efter att någon har dött, så tycker jag att det känns lättare att tillåta sig att just sörja. Att i det läget ta på sig en ”glad mask” är inte respektfullt mot någon.

Precis som med dödsfall är det nog bara att gilla läget och vara ledsen och gråta när sorgen kommer stötvis. Och man kan få vardagen att funka ändå, visserligen utan någon vidare entusiasm, men ändå funka.

Precis som med all sorg läker tiden såren, och sorgen blir mer och mer inkapslad i resten av livet. Som ett ärr av erfarenheter och många minnen - goda och dåliga.

Jag minns att jag och barnens pappa satt och pratade riktigt gamla minnen, från begynnelsen typ, samma kväll som vi gemensamt tog beslutet att separera. Vi skrattade och grät om vartannat. Otroligt konstig upplevelse.

Men som jag skrivit innan, den stora skillnaden i vårt fall var att vi var överens. Jag kan inte föreställa mig hur en separation blir om man inte är överens. Att såra någon annan är nästan värre än att såra sig själv. Men är man inte sann mot sig själv så blir man deprimerad och ångestfylld. Kroppen kan man inte lura i längden.

Kram 🐘

Pianisten
Ikväll blev det jobbigare

I soffan igen. Ikväll blev det jobbigare. Frun var aldrig och kollade på det där huset, hon vill tänka över det lite sa hon och medgav att hon hade handlat lite hastigt i affekt.
Hon tog upp mitt psykiska mående idag med och försökte dra paralleller till att jag gör såna här utspel när jag är inne i dippar. Tyvärr känner jag ingen dipp alls just nu utan mår personligen bättre än på länge inom mig. Försöker lägga fram detta på ett bra sätt igen utan att låta nonchalant.

Du har rätt Andrahalvlek, det är nog skillnad med oss. Vi är två personer som är väldigt hjärtekrossade nu och tycker så mycket om varandra, men har ett problem som inte går att lösa, det var vi överens som även ikväll. Vi tittar lite på varandra med sorgsna blickar liksom vad ska vi ta oss till. Jag är väldigt glad att vi har kommit till en bra ton och hela tiden pratar om barnens bästa. Det riktigt jobbiga som jag tror kanske kommer hända snart är att hon börjar försöka dra ett sträck över allt. "Jag förlåter dig nu så går vi vidare" Då behöver jag börja göra aktivt motstånd mot känslorna. En avgörande förändring måste ske denna gången och så länge ingen av oss kan presentera en rimlig ny lösning så måste vi dela på oss.

Pianisten
Kontrollerad galenskap

Idag snurrar mycket tankar. Min egen beslutsamhet vacklar. När man tar avstånd från varandra som vi gjort under några dagar, -förutom små pratstunder, -levt avskilt från varandra i huset, sovit avskilt, så av nån märklig anledning börjar de negativa bli diffust och de goda minnena tränger på. Det man skall vara beredd att offra.

Det är på gott och ont här att vara väldigt lösningsbenägen. Jag vill innerst inne hitta en lösning. Jag är kreativ, skulle kunna komma på många idéer. Men allt det är objektivt, teoretiskt. När jag tänker vidare så kommer insikten tillbaka, min fru fungerar ju inte så. Hon står alltid för att hon är som hon är, vi har väl nån gång kunnat enas om små idéer men aldrig upplevt att hon verkligen ansträngt sig för att prova förändra ett eget beteende. Jag kan direkt drivas av att se områden där jag kan förbättras, hon menar att det är fel att försöka förändra det man är, -fundamentala olikheter där ingen har rätt eller fel.
Jag fantiserar om små galenheter, sälja av alla lyxprylar man äger. En dyr jävla bil, dussintals av olika abonnemang av bekvämligheter på Netflix, Storytel, Cmore, fan och hans moster. Vända upp och ner på vardagstristessen lite. Göra nått tokigt. Spara 20000 i månaden och åka jorden runt, vem vet.

Kanske är jag inne i en topp nu? Tänk om det är som min fru säger, jag får för mig saker som inte är riktigt rimliga för att senare falla tillbaka i ånger när all trygghet försvinner i mina små plötsliga idéer. Det är det här jag menar med att inte lite på min magkänsla riktigt. Eller så måste jag följa med den här dansen lite, mitt sinnes dans av idéer för att ibland falla tillbaka i trygghet. För att känna att jag lever, följa den jag är. Vem fan vet?

Nånstans i de små tokigheterna finns det ju nån i mig som behöver rutiner och bra vanor, ha ett fotfäste. Kanske behöver min partner vara det fotfästet, en stabil person som är min trygghet. Eller så behöver jag nån som kan följa med i vissa idéer, se storheten i livet utanför boxen och känna det roliga och följa med mig i det tokig ibland. Vem vet?

I vilket fall, i all den här dansen av små dalar och toppar, så vet jag ju att det saknas en spänningen och kemi jag inte känner från min fru. Hon kan inte bara vara den där stillastående pelaren som jag kan komma och greppa tag i när stormen yr för mycket. Jag behöver en interaktion.

När jag läser vad jag skriver låter det ju som att ja är en kaosartad person som yr runt planlöst och galet. Det är ju egentligen så fel det kan bli. Jag är lika mycket ett fotfäste för min fru, det vet jag. Om jag får för mig att göra nått utanför boxen så är det ändå alltid med mycket förarbete, planeras in i minsta detalj. Jag lämnar inget åt slumpen. Jag är den som har stenkoll på vår ekonomi. Är teknisk. Händig. Lugn. Målinriktad. Det är inte galenskap. Det är väl kontrollerad galenskap. Kanske en kontroll där bara logiken finns i mitt huvud men den finns även om den många gånger inte kan överföras till min omgivning.

Andrahalvlek
Bra att du skriver!

Hög och lågt, hit och dit, rota runt lite både planerat och på måfå så hittar du riktningen till slut och pusselbitarna faller på plats.

Kram 🐘

Pianisten
Vissa nya sanningar idag

Ja, jag kommer fortsätta skriva. Ni får ha överseende med mitt ältande i denna situationen men jag måste ventilera alla dagar nu som är som en ny inre fas varje dag. Situationen är lite i status quo nu, frun ångrade sig angående huset och vill titta på om hon har råd att bo kvar här istället. Fullt förståeligt, vem som skulle bo kvar i huset är ju en diskussionsfråga om båda är intresserade. Så vi går här hemma på kvällarna och lossas som märkliga främlingar som ändå egentligen vill prata med varandra lite, fråga hur dagen varit m.m men kan inte bete sig normalt för att sedan stumt gå och sätta sig i varsitt rum när kvällen kommer.
Idag har jag hjälp henne plocka fram en fil jag har på alla våra fasta utgifter så hon kan se om det går. Ingen aning om hur länge hon vill fundera på det. Jag kan såklart börja kolla på eget under tiden men blir konstigt om jag hittar nått perfekt och så blir beslutet nått helt annat.

Jag måste också vara helt sann mot mig själv idag. Jag skriver inte här för att berätta en bra, moralisk, oklanderlig historia om hur jag nu fast besluten skall separera från min olyckliga kärlek. Jag skriver om det verkliga livet där beslut och känslor kastas om från dag till dag. Idag bubblar väldigt starka känslor upp att jag inte vill detta. Jag älskar henne fortfarande och min självsäkerhet i detta är grund och botten inte så stark. Jag vill innerst inne att hon skall börja prata och i alla fall visa lite önskan att lösa detta igen. För varje dag som går känner jag mig lite mer ledsen men också ilska att hon inte pratar om själva problemen jag tagit upp i brevet, hittills bara små idéer om att min diagnos ligger bakom. Det enda vi kunnat enas om är den kalla tunna förklaringen att vi är för personligt olika.

Det fanns ett dolt hopp i att mitt brev skulle väcka ett allvar hos henne. En liten knuten näven för oss på samma sätt som jag knyter min näve i fickan för att dämpa vissa behov så kanske vi hade kommit en god bit påväg om hon gjorde samma sak för att hitta nått sätt att visa kärlek. Men den insikten eller viljan verkar inte gå att väcka.
Jag måste hålla ihop min ilska, jag får inte halka in i ett samtal som leder till anklagelser. Viljan måste komma från henne själv annars sviker jag mig själv. Det är olycklig kärlek som är så otroligt svårt att ge upp när man själv känner så mycket.
Säkert många likheter med att vara anhörig till och lämna någon som dricker för mycket. En underbara fin relation i vissa stunder med massor av fina minnen för att sedan med jämna mellanrum återgå till problem och sorg, om och om igen.

Sisyfos
Utveckling

Jag har tänkt mycket på dina inlägg och har några funderingar. För det första tycker jag att ni låter fantastiskt kloka bägge två. Visst kan det ligga något i att det rör sig lite om ”ups and downs” (som jag förövrigt tror att många har i mer eller mindre utsträckning). Men du har ju arbetat med dig själv under väldigt lång tid. Det händer mycket inuti och med insikter. Om din fru är tillfreds med sig själv ”jag är den jag är” - det låter så orubblig på nåt sätt och jag blir lätt provocerad av sådana uttalanden. Det är klart att man ska gilla sig själv, men det betyder inte att man inte kan utvecklas till det bättre. Och i det här fallet så måste ni kunna nå en kompromiss. Jag kan känna igen mig i din fru, men egentligen tror jag inte att det är ett normaltillstånd. Jag tror att man kan söka och få hjälp för det. Likväl som att söka stöd för beroende eller hos en psykolog.
På nåt sätt så låter det som om ni har så mycket bra saker i grunden så att göra ett riktigt seriöst försök med det där kan ju bara leda till nåt positivt. Det finns kanske väldigt mycket annat som heller inte funkar, men just det där tänker jag att det faktiskt i många fall går att göra något åt om man inte bara tänker att ”jag är som jag är”. För som sagt, det är nog inte ett normaltillstånd.

Pianisten
Hej Sisyfos!

Får säga att det är lite skönt att får höra någons åsikt på det hållet också. Idag känns det som att det nya "Carpe Diem" är utbytt till "Stå upp för dig själv" "Var bara dig själv" Tror det missuppfattas många gånger, jag menar, det handlar ju inte om att låsa fast sitt sinne och stänga ute alla andra åsikter. Man kan vara den man är men ändå vara öppen för utveckling. Det kräver förstås att man inser det, att man kan bli öppen för det och här är väl vårt problem.
Min fru är så låst i det stadiet att hon nog inte själv vet om det. Så låst att hon nog är beredd att ge upp vår relation om inte all förändring sker hos mig.
Vägen känns så lång nu, även om den insikten på nått vis skulle kunna nå henne så börjar ju ett lika stort jobb sen att enas om en väg till förändring. I en relation är ju det ännu svårare att förändras tillsammans än det är att "bara" förändra sig själv, och det är ju otroligt komplicerat bara det, det vet vi ju alla här vilket jobb det innebär. För man är två som måste jobba tillsammans, båda måste jobba åt samma håll, hålla ut. Vara införstådd med att förändringen är nödvändig om man vill fortsätta tillsammans, fortsätta utanför sin comfort zone en längre tid för att saker ska ta kraft. Men så fort ena parten glider ur igen så misslyckas ju båda. En förutsättning för att en sån här förändring över huvud taget skall kunna starta är ju dock att båda är införstådda med att det går att förändras.

Att nå fram med det budskapet att ditt beteende kanske inte heller är ett normaltillstånd känns riktigt svårt utan att anklaga. Jag kanske är för mesig där också nu, jag kanske måste våga ta upp delar av problemet jag tycker ligger på henne. Vill bara verkligen inte komma in i den där meningslösa gränden av "Du då. Ja men du då!" som bara leder till bråk och inget konstruktivt och det går så fort.

Förr i tiden när vi bråkat så har jag sagt liknande saker. Jag söker ju det djupet av henne där hon själv börjar fundera på vad hon kan göra för egen del. Har tyvärr aldrig nått ditt utan det som händer är att >jag< får frågan tillbaka "men vad vill >du< att jag skall göra då!?" Det är väl där jag måste hejda mig att svara. Jag kan svara på vad jag behöver för att detta skall funka och det har jag redan gjort väldigt tydligt i mitt brev men jag kan ju aldrig svara på vilka förändringar det innebär att hon måste göra inom sig själv för att kunna möta det eller om det ens är möjligt. I vilket fall måste hon ju först nå till det stadiet när hon börjar ställa den frågan till sig själv.

Pianisten
Ilska bubblar.

Fan vilka kast detta har. En enorm ilska har kommit över mig ikväll och jag känner att det bubblar i mig. Är rädd jag snart kommer göra det jag absolut inte ska. Börja anklaga

Gamla plågande minnen trycker på. Otroheter, som vi båda gjort, men hennes gör så jävla ont nu. Det kom över mig i sammanhanget med det hon satt och sa i sin ilska i lördags, nästan hånfullt t.o.m. efter hon läst mitt brev. Jag upprepade nån sak jag skrivit, nått i stil med att vi inte har någon närhet, kyssar, kärlek. Då svarade hon, som sagt i nästan hånande ton, -nä, det är ju inte min grej riktigt..
För ett par år sen satt hon och kysste en annan man efter en krogrunda, det är vad hon säger i alla fall. Fy fan vad det värker i mig och tillsammans med det uttalandet en sån enorm ilska nu.

Som sagt, jag ska inte dölja att jag gjorde samma sak först. Jag kunde inte motstå den gången när jag kände den känslan jag aldrig får av min fru. Jag kände hur attraherad en kvinna var av mig och nästan slukade mig med blicken, kan sorgligt nog inte säga jag var jätte attraherad av henne, det var den där saknade känslan av åtrå jag inte kunde motstå. Vi kysstes bara och upprymdheten gick väldigt fort över i skam. Sån plågade skam att jag åkte raka vägen hem den natten, väckte upp min fru, då sambo och berättade allt med en gång. Minns att jag var väldigt ledsen då också, sa att det enda jag ville var att känna det från henne. Gjort är gjort och jag rättfärdigar det inte, men tycker att kontexten har betydelse.

Åtminstone om man jämför våra fall. Min frus otrohet var motsatsen kan man säga. 1,5 år senare, hon påstod att det var av hämnd och ilska som legat kvar... Är det nån jag känner som inte är långsint så är det hon... i mina ögon en direkt oärlig förklaring.
Det började med att jag kände jag ett annorlunda beteende från henne. Hon var kort, gick och la sig tidigt. Det var mycket festande och krogrundor på helgerna med en väninna som just separerat och "behövde stöd" Jag kände att nått var fel och tog en dag hennes telefon och läste hennes meddelande med väninnan. Från ett par veckor tidigare hittade jag saker som inte stod rätt till, det var diffusa texter som inte gick att utläsa helt men nått hade definitivt hänt. Det fanns en "honom" som inte var jag. Det var ändå såpass diffust att jag inte kände mig säker att konfrontera direkt, men ilskan bubblande i mig av ovisshet. Jag kände ju mig också skamlig för att jag tjuvläst hennes telefon och skulle det visa sig inte vara något som hänt hade jag gjort bort mig ordentligt. Men en dag brast det, jag ljög och sa att jag visste att något hade hänt, att någon berättat men jag kunde inte säga vem. T.o.m. då reagerade hon först med ilska, vilket gjorde mig enormt osäker. Hon skrek att det var såna anklagelser jag kom med som gjorde att vi inte hade det bra. Men jag gav mig inte och spelet fortsatte i 2 dagar. Tillslut satt hon på kvällen nersjunken i soffan och erkände att det hade skett en kyss. Har alltid kännt en sån obehaglig känsla av att jag aldrig fått veta hela sanningen och har sedan dess haft svårt med tilliten till henne. Det var dessutom en period när jag själv var väldigt ledsen, min morfar som stod mig väldigt nära hade gått bort och händelsen skedde samma vecka som han begravdes. Jag kände ett sånt enormt svek av hela lögnen och hennes spel och anklagelser innan hon erkände, men för att gå vidare var jag tvungen att släppa det.

Men det sveket, den där kyssen, som tydligen inte är "hennes grej" med mig, men med nån annan som dök upp... Den gör mig vansinnig just nu.

För att citera mig själv från tidigare inlägg borde jag nog bita ihop och sansa mig innan vi pratar mer.
"Historian är vad den är, den går aldrig att ändra på, det är du själv som väljer om du vill hålla kvar det"

Andrahalvlek
Förstår ilskan

Att leva i en relation handlar om att kompromissa. Om allt. Från båda håll. Att då som din fru tycka att felet enbart ligger hos dig verkar otroligt konstigt. Onekligen bekvämt för henne att skylla alla bekymmer i er relation på din diagnos, men verkligen inte schysst någonstans.

Jag har ingen egen erfarenhet av otrohet, mer än en pojkvän i tonåren och jag minns hur jävla arg, ledsen och kränkt jag kände mig då. Jag har därför svårt att sätta mig in i den situationen alls, men jag kan tänka mig att tilliten går sönder. Kan den ens lagas? Kan man ljuga om en sak så kan man ljuga om annat, sa hon som ljugit om sitt drickande massor av gånger.

En sak är säker - vill ni jobba seriöst på er relation så har ni ett hästjobb framför er. Och ni måste båda bidra lika mycket i tid och engagemang.

Kram 🐘

Pianisten
Stort steg

Jag lyckades få bukt med ilskan igår tillslut men den hann göra små ordlösa utpysningar utan att förklaras. Såg att mitt helt omvända beteende från dagen innan gjorde henne väldigt förvirrad, då hade vi ju pratat lugnt och sansat, känt att vi kommit en liten bit på väg och visat ödmjukhet.
Vi pratade inte med varandra på hela kvällen igår. Hon kom ut med mina sängkläder till soffan och gick in och la sig. Då kände jag att det här går inte, vi måste vara överens om vad som gäller nu. Jag knackade på sovrumsdörren.
Äntligen började ett riktigt konstruktivt samtal. Jag började samtalet med att jag ville klargöra en grej. Jag har aldrig sagt ordagrant att jag VILL lämna henne. Jag skrev att jag inte ser några lösningar längre, att nått måste hända nu men jag vet inte vad, jag ville att hon skulle fundera och att vi skulle prata sedan. Det var HENNES första reaktion att hon ville flytta omg.
Efter det klargörandet lossnade mycket. Hon hade ju läst mitt brev mitt i natten, när hon var uppe och drack vatten. På morgonen var det mycket tolkningar som byggts upp under sömnlöshet. Tolkningen hade blivit tydlig för henne, om än mellan raderna, att MITT fasta beslut var att lämna. Hon hade under dessa dagar försökt stålsätta sig för att klara av det.
Det är fortfarande väldigt kritiskt men jag är glad för vårt samtal mynnade inte ut i en simpel försoning. Vi enades om två saker; ingen av oss vill detta men vårt problem är otroligt komplicerat. Vi kan vi inte gå tillbaka till som det varit.
Båda kände också, skönt nog, att vi ville sova enskilt även igår efter samtalet. För att landa i det vi sagt, smälta hur en fortsättning skall gå till.

Imorse han vi bara se varandra kort, hon börjar jobba tidigare än mig. Stämning var lite märklig, vi har ju ingen plan än. Vi skall fortsätta prata, det vet vi men idag var vi nog båda mentalt slut, såna här samtal är utmattande. Fortsättning följer.

Ett bättre jag
jag förundras...

över hur många människor det är i vårt instagramvänliga samhälle som ändå har fnurror på trådarna och olika problem. Psykisk ohälsa, otrohet, alkohol, ekonomi... Det kan vara så mycket olika men detta är inget vi pratar om!
Om man gjorde det hade säkert erfarenheter och lösningar ploppat upp som svampar.
Jag undrar bara @Pianisten om ni kanske kan ta hjälp av en parrådgivare/familjerådgivning?
Vi hade ett hemskt år förra rået där allt kom upp till ytan men MYCKET av det kom vi igenom tack vare dessa samtal. Hur vi än väljer att gå vidare nu har vi iallafall städat undan en del gamla grejer som låg o tog plats i våra mentala byrålådor.

Du skriver själv: "ingen av oss vill detta men vårt problem är otroligt komplicerat".
Exakt där står vi med. Man vill helst snabbspola... Jag tror det är värt att diskutera, reflektera och känna igenom om man vill hjälpas åt och satsa eller om energin ska läggas på en fin avslutning istället.

Det hade vart nice om man fått ett facit ihop med sina löften när man gifte sig ;)

Pianisten
Haha, en användarmanual?

Såg det framför mig att man under vigseln står och lämna över varsin "personlig användarmanual", det hade varit nått! :-)
Jo man undrar ju det, varför alla går runt och känner en sån skam över sina egna problem. En sån rädsla för att visa svaghet för nån annan. För när man väl börjar prata och får se in lite under alla människor lilla skal så märker man ju direkt att alla har sina lik i garderoben.

Lustigt du nämner det. Min fru tog upp det igår, angående familjerådgivning. Vi har gått på det förr faktiskt, men då var det egentligen väldigt dålig tajming. Vi hade det riktigt kämpigt mellan oss men inte så långt tidigare hade också min frus bror gått bort tragiskt i en olycka. Det var inte lätt för henne att skilja på alla känslor och i det läget hade hon nog behövt prata med någon själv egentligen. Det var svårt att nysta i våra problem när allt blev en gröt blandat med sorgen för hennes bror. Allt jag sa kändes bara egoistiskt i det läget.
Men jag är absolut öppen för sånt igen, jag tror stenhårt på kraften i bra samtal och att få till det är så mycket mer komplicerat än man tror. Personer reagerar väldigt olika i samtal. Det är lätt att börja anklaga istället för att utgå från hur du själv upplever det. Om jag t.ex inte är extremt lugn i tonen och väljer orden med stor försiktighet så går min fru direkt in i försvarsläge och då låser sig allting. Hon har den förmågan att som en sköldpadda bara dra in allt i skalet. Jag har ju ganska nära till mina känslor också och grubblar en hel del så jag tror hon upplever det ibland att vad hon än säger så har jag ett svar på tal och hon känner sig lite trängd. Så en tredje part kan vara jättebra för att komma vidare.

Ett bättre jag
så intressant

för jag kan vara sköldpaddan o min man ÄR grubblaren...
han vill prata prata prataaaataaaaaa. jag vill tänka. processa. gärna skriva.
men där har vår terapeut vart SÅ bra. känt in, frågat, anpassat. för ett gott resultat.

vi har oxå gått förut i livet. flera gånger av olika anledningar.
jag tror alla par borde göra det som en vård av förhållandet faktiskt.
precis som man går på födabarnkurs innan första barnet ;)
samtal kan aldrig skada tror jag (som ändå är sköldpaddan) så länge man är lyhörda och hittar rätt terapeut!!!

Ett bättre jag
den där användarmanualen...

hade vart o fint o få på barnen med för övrigt ;)

Pianisten
Mellan två stolar

Hmm. En sida av mig är glad och avkopplad idag för att jag och min fru har kommit till ett samförstånd där vi båda vet var vi står. Igår var vi vänliga mot varandra igen. Frun ville ge mig kramar då och då, jag tog emot dem. Vi pratade ungefär som vanligt, om vardagen, matinköp o.s.v, lite föör normalt för mig efter allt. Märktes att båda var "på tå", god ton, hjälptes åt. Jag tror dagarna i veckan tagit väldigt hårt på hennes krafter och en liten propp släppte efter vårt samtal i förrgår. Hon somnade i soffan kl halv åtta igår och jag hade full förståelse för det.

Nu är det ju det där, att samtidigt som en viss propp släppt och vi båda nog slappnar av ett litet andrum nu så måste vi jobba vidare. Det får inte återgå till det gamla inom några få dagar. Jag tänker att jag måste göra upp en plan för egen del nu. Förbereda mig på att vara lite jobbig snart igen med att återuppta diskussionen. HUR vi konkret ska skapa en långsiktig förändring. Att försonas är ju lite som att sluta dricka. Det finns även här en "första stundens förtjusning", ett startskott av motivation, men efter ett tag måste alltid det riktiga jobbet komma för en verklig förändring.

Pianisten
Projekt och rutiner

Familjesituationen har lugnat ned sig. Vi har inte fått till det där samtalet vi borde fortsatt på än... På gott och ont så gick vi från idé till blixtsnabb handling i helgen när vi började prata om sonens rum som varit på tal att göra iordning länge. Husfix och projekt är vår starka sida och nått vi brukar trivas i tillsammans
Högt tempo sedan dess, håller min vakt lite när jag blir för energisk. Det är väldigt mycket av varje nu men jag håller på mina rutiner som binder samman allt. Förr i tiden har allt annat fått stå åt sidan i projekten, mat, sömn, vila och sedan avrunda kvällen med "avkoppling" i form av alkohol. Det är fascinerande att dessa tankar fortfarande finns med efter en kvälls arbete, spår av gamla vanor finns kvar långt inne.
Tiden fylls fort när man har ett projekt igång samtidigt som träningen 5dgr i veckan. Känner ändå att träningen är a och o för den ger egentiden och avkopplingen för huvudet. Det är bara kroppen att hålla lite koll på så den orkar med.

Andrahalvlek
Skönt

Skönt att det lugnat ner sig, även om det delvis låter som ett flyktbeteende för er båda att börja renovera ihop. Tryggt och bekvämt och ni har era tydliga roller.

Det är verkligen svårt att leva tillsammans med någon. I grunden kan man inte förändra någon annan. Man kan bara försöka föregå med gott exempel, och lära sig förhålla sig till den andres alla sidor.

Alla människor har för- och nackdelar, och så länge fördelarna överväger så stannar man. Så är det.

Kram 🐘

Mrx
Pianisten vad jag känner igen mig

Jag och min fru ( vi har varit tillsammans sedan 1985) känner igen oss att ni får flow och feeling när ni gör saker tillsammans. Det är likadant hos oss några hus och radhus senare. Vi funkar extremt bra ihop praktiskt sett. Vi blir ibland lite sugen sexuellt när vi får saker att funka. Vi gick i familjeterapi två gånger när kidsen var små. Det var kanon bra för oss.

Ett bättre jag
vi kör också med inredningsavledning ibland..

Folk kan tro vi putsar på fasaden men vi mår faktiskt bra av att grejja lite och får energi. Måste inte alls vara så tokigt bara man inte glömmer eller ignorerar sina grundproblem tror jag... För oss kan det snarare vara lite sammansvetsande. Precis som att vi bestämmer oss för att sexa lite och bara glömma all skit för stunden. Där och då kommer man ihåg varför man valt varandra och det är nog så viktigt.
Man väljer varandra varje dag och får kämpa på. Ta den hjälp som går att ta på olika plan för att lyckas. -Om man bestämt sig för att försöka vara ett par. Annars kanske man ska ta hjälpen för att gå skilda vägar på bästa sätt istället. <3

Pianisten
Vilken morgon

Tack för era tankar, de väcker mycket bra funderingar! Tänkte aldrig på det så men det känns ganska rimligt att vi flydde in i ett projekt för att glömma problemen ett tag. Som sagt på gott och ont. Kul att höra att det är fler som verkar fungera likadant och enas lite i olika praktiska projekt. Det fungerar ungefär lika för oss med, när vi mår bra båda två och vårdar varandra så finns också bra stunder sexuellt... Sen när det går längre och sämre perioder så blir mitt mående sämre och jag bemöter min fru sämre vilket direkt startar en negativ spiral. Det är att bryta den spiralen som är vårt dilemma. Kanske ligger mycket på mig trots allt.

Det där med för- och nackdelar är också så viktigt. Det är lätt att fastna på en nackdel och få för sig att det finns grönare gräs.. och helt glömma alla fördelar som är den större delen. Tror också att de förhållanden som varar är de som tar sig igenom kriser och och stärks när man lyckas besegra dem. Självklar finns det relationer också där det enda rätta är att dela på sig och nackdelarna har tagit över... man känns nog en dag när man krigat klart.

Idag visade min kropp tydligt att det är dags för en ordentlig vilodag. Hade en riktigt bra dag igår. Ett av de första gympassen på länge där jag kände att energin var tillbaka. Bitit ihop i snart 2 månader av bakslag från och till. Till kvällen var det slipa väggar och köra en första takmålning. Till sist lite kort matförberedelse inför resten av veckan. Satte mig först vid 21 och somnade efter en liten stunds tv tittande gott.

Gjorde misstaget imorse att tänka att jag behövde de där sista 10 min av sömn genom att snooza ett par ggr extra vilket ledde till en stress genom hela morgonen. På väg till jobbet kände jag hur det tryckte i bröstet och jag försökte djupandas. Framme vid jobbet kändes kroppen som kola, öm och trött.
Har en ny smartklocka som på nått vis mäter stressnivå. Den låg mycket riktigt på rött och föreslog mer andningsövningar, sagt och gjort. Efter 3:e övningen så var nivån på grönt igen och nu känner jag mig faktiskt nedvarvad igen. Kul när teknik fungerar och faktiskt är till hjälp.

Ha en fin dag <3

Ett bättre jag
lyssna på kroppen

är viktigt. Och något man lär sig tänker jag. Jag har misshandlat min kropp länge med stress, press, vin och ångest. Levt för alla andra, kört på o bitit ihop.
Slut med det nu. Jag är inte ens 40 och har mycket liv kvar som ska levas! För att jag ska kunna ge alla andra det jag vill måste jag en gång för alla må bra och tänka på mig själv. Jag har bokat en träningsresa här framöver. Helt själv. Visserligen bara en natt men jag har aldrig gjort något sånt!
Just det här med andningsövningar, yoga, mindfulness kan folk tycka vad dom vill om. Jag är övertygad om att det är bra skit!!
Jag skulle tillbringat några veckor i Indien förra vintern alldeles ensam men det kom ju en pandemi ivägen. Tanken var att jag skulle (utöver min egentlige anledning till resan) anammat lite av indiernas morgonritualer och tro som tilltalar mig. Köpte en yoga-bok på bokrean igår istället haha...

Tror precis som du pianisten att det är lätt att se nackdelarna i sitt förhållande när det är slitigt och tro på grönare gräs. Vi står i exakt samma läge. Har valt varandra många gånger och jag ser oss som paret som tar oss igenom saker som andra kanske skulle gett upp. Nu har vi kommit så långt och det känns onödigt att ge upp. Vi har tagit oss igenom mycket skit. Men en del dagar känner man ju att man bara skiter i det. Och vill ge upp. Då behöver man fokusera på fördelarna. Och prata. Man är alltid två oavsett hur man vrider och vänder på det.

Önskar en fin dag till dig med =)

Andrahalvlek
Cool klocka!

Glöm inte att lyssna inåt också, så du kan läsa av din kropps symtom utan klocka som hjälpmedel. Det värsta måste ju vara om klockan visar rött hela tiden - och man inte anser sig ha tid att varva ner. Hualigen.

Det är lite samma sak med klockor/appar som visar hur man har sovit. Så länge man inte blir stressad av att se att man knappt har sovit så är det ju bra, det vill säga om man rättar till och gör annorlunda för att få bättre resultat. Men blir man stressad av det och inte hittar något sätt att förändra så kan det ha motsatt effekt.

Bra att du har hjälp av andningsövningar, det är verkligen magiskt häftigt vilken skillnad det kan göra. Det är mycket mer coolt än din klocka faktiskt 🙏🏻

Kram 🐘

Pianisten
Kroppen en bra vägvisare

Vad härligt med din inbokade resa Ett bättre jag, om än en natt. Tråkigt att din andra planerade resa blev inställd, det är lätt att bli nyfiken på det Buddistiska tänket och deras andliga liv. Jag tror också mycket på den biten, att lära sig förstå sina tankars kraft och även vad dem kan göra med oss om vi lyssnar på dem för mycket. Önskar jag hade mer tid att praktisera meditation men just nu känner jag mig inte redo att fokusera på en ny rutin, jag får ha min träning som meditation tills mer saker faller på plats :)
Det går ju att hålla högt tempo om man ser till att stanna upp och lyssna på kroppen, pausar och vilar ordentligt när man vilar. Mitt liv har ju varit väldigt polariserat så jag är inte van att fixa såna här toppar, eller rättare sagt topparna har alltid blivit ohållbart höga. Jag har bättre verktyg nu att hålla det i schack, även medicinering som skall hjälpa men jag behöver alltid vara på min vakt och som sagt att lyssna på kroppen är a och o.

Förstår vad du menar Andrahalvlek, om man har teknik som säger något som inte känns så blir det en stress över något som egentligen inte finns. Man måste alltid utgå från vad kroppen känner. I mitt fall imorse så var väl det mest fascinerade att klockan visade just det jag kände. Andningsövningar har jag ju redan i min egen verktygslåda men klockan gav samma råd och genom att prova följa den så släppte känslan. Så för någon annan hade klockan kanske kunnat vara till ännu mer hjälp.

Pianisten
Blev en skaplig vilodag igår.

Blev en skaplig vilodag igår. Ingen träning, bara lite mätning och planering i hemmaprojektet och lite matlagning. Sovit väldigt gott i natt också och fick en väldigt lugn och skön morgon till skillnad från igår så en helt ny människa idag, påfylld med energi och taggad inför träning igen efter jobbet. Imorgon är jag ledig för att ha lite sportlov ihop med barnen. Besöka min mor tillika barnens farmor för lite isfiske står på tapeten.

Idag hade jag medarbetarsamtal med min chef och fick väldigt fin kritik vilket såklart gjorde mig väldigt glad. Små vardagsdetaljer som att vara utvilad, aktiviteter inplanerade och en bra dag på jobbet ger en härlig känsla idag.

Mrx
Grubblerier

Jag har varit och är i mellanåt en grubblande människa. Det jag kan konstatera när jag blir äldre är att grubblerier har spelat olika roller i mitt liv. Å Gud va skönt att zooma ut och grubbla. Kan jag det här? Fan va töntigt jag är? Ingen gillar mig? Nä min röst var inte trovärdig, jag är en skit som ingen älskar, alla är dum mot mig, etc. Nu försöker jag tänka annorlunda. Jag har typ förbrukat kärnkraftverk på grubblerier. Jag måste hitta nya sätt nytta mina energier. Jag har provat lite olika yoga klasser. Jag gillar bäst yinyoga.

Pianisten
Kärnkraft på grubblerier x-D

Haha, den var bra Mrx. Har själv läst några böcker, tips från psykologer och annat. "Självhjälpsböcker". Enligt dem är grubbel bara negativt.. en stor riskfaktor för dåligt mående. Ja säkert, men det måste ju vara beroende på vilka tankar man fastnar i. Ja, mitt grubblande har gett mig mycket lidande, stor igenkänning i dina exempel! Varför gjorde den så? Varför hälsade inte han? Varför var hon så kort i tonen.. Gillar hen inte mig..? Alla sluga och skarpa svar man kunde sagt dyker upp i efterhand och ekar.

Jag tänker också lite annorlunda nu, mer vaken på vilka tankar grubblet handlar om. Är det ältande? Nått jag inte kan göra något åt? Om svaret är ja, BRYT. Men i vissa problem kan det också ge mig lugn, tröst och en känsla av att lösa problem. Inget är svart eller vitt.

Har känt mig på väldigt gott humör senaste dagarna. Är uppe i full dos av nya medicinen sedan helgen. Kanske samband, vem vet. Känslan jag anat tidigare, lite mer lugn, avstressat och brusfriare tankar verkar hålla i sig.
Skymtar nya förändringar inom mig som jag länge hoppats på skulle inträffa en vacker dag. Har under många år känt att mitt sämre mående skapat ett stort egocentrisk beteende. Fokus på vad jag behöver. Känt börda när andra sökt min uppmärksamhet, klagat och varit till last.
Mitt fokus verkar sakta flytta ut. Känt en större empati och glädje av att hjälpa och stötta andra senaste tiden. Mer genuint, minde påklistrat. Intressant och härligt.
Det stämmer väl det man brukar säga, mår man inte bra själv är det svårt att hjälpa andra men kommer man ur det finns det mycket fint att vinna på att komma ut ur sig själv och se andra. Man får snabbt mycket tillbaka.

Jag har kämpat för den vänskapskrets jag har idag. Varit mer den som dragit i trådar, träffar och planering för att vara en del. Mindre den som tillhör gruppen för den jag är. Tänker att jag inte vill vara den personen längre. Visst, jag är bra på planering, ta tag i saker, styra upp men känner att jag inte längre behöver vara den som söker efter vänner, anpassar mig och är kameleonten. Jag skall vara en bra person, finnas där för dem som behöver mig och de människor som som stannar kvar i min närhet kommer vara äkta vänner.

Andrahalvlek
Belöningscentrum

Man kan se på magnetröntgen att belöningscentrum i hjärnan aktiveras när man hjälper andra, eller ger ett ekonomiskt bidrag till svältande etc. Det beteendet frigör må-bra-hormoner. I tester har det visat sig att även om man tvingar folk att ge bort något så aktiveras belöningscentrum. Häftigt. Sannolikt beror det på att det är så viktigt för artens överlevnad att vi hjälper varandra.

Skönt att du känner dig så stabil psykiskt, att medicinen passar dig. När man mår psykiskt dåligt blir man väldigt egocentrerad. ”Det är bara synd om mig, ingen förstår mig” osv. Risken är stor att man läser in hos andra att de mår dåligt också, man blir som ett lackmuspapper som suger upp andras dåliga mående. För att orka backar man istället och slutar söka upp andra. Man måste må bra själv för att orka lyssna på andras misär. I alla fall om man vill lyssna inkännande och empatiskt.

Kram 🐘

Pianisten
Det låter mycket igenkännande

Det låter mycket igenkännande, det där med att läsa in andras dåliga mående, dras med och känna en förstärkning av sitt eget dåliga mående. Min fru har också haft det svårt genom året. En bror som omkom tragiskt. Fått en kronisk magsjukdom. Problem men kroppen. Värk och diverse smärtor från och till.
Jag har fått panik, stängt av, blivit irriterad. Främst för det ständiga klagandet på värk. Har haft känslan av att varje gång mitt mående blivit bättre har hennes dåliga blossat upp. Har försökt vara till stöd de perioder jag orkat men inte kunnat hålla ihop själv i längden. Jag har inte varit nått bra stöd alls, bara irriterad på allt klagande. Jag skäms, men samtidigt har jag inte förmått mer.
Jag är den som tiger. För kampen inom mig. Funderar, grubblar, tänker lösningar och ibland stänger av. Klagar inte för det finns ingen lösning i det. Försökt balansera stämningen i huset så gott det går. För allas skull, inte minst barnen. När mamma varit svag har jag behövt vara stark.

Vi mår båda mycket bättre nu, framför allt psykiskt. Vi har båda hittat träningen och det är ett gemensamt intresse även om det är på varsitt håll. Vi gillar inte samma typ av träning men vi har ett gemensamt samtalsämne och gemensamt tänk kring kost och bra mat.
Tyvärr har min fru fortfarande problem med mycket värk och krämper. Jag vet inte varför men jag har alltid haft så svårt att känna empati för det. Det har känts som att problemen bara flyttat runt. Det måste finnas något att klaga på. Ena veckan är det ett knä, när det blivit bättre är det en höft, nästa vecka ryggen. Nån dag en fot.
Kanske är det så att ju mer jag stängt av desto mer har hon ältat för att få mitt gehör.
Den senaste tidens bättre mående har gett mig lite ny kraft att försöka lyssna. Fråga. Hjälpa. Ställa upp på den där massagen som alltid frågas efter. Kanske kan det hjälpa, att jag bara försöker förstå och verkligen lita på att hon har ont. Det märks i alla fall fort att hon uppskattar mitt engagemang.

Sidor