Jag lyckades få bukt med ilskan igår tillslut men den hann göra små ordlösa utpysningar utan att förklaras. Såg att mitt helt omvända beteende från dagen innan gjorde henne väldigt förvirrad, då hade vi ju pratat lugnt och sansat, känt att vi kommit en liten bit på väg och visat ödmjukhet.
Vi pratade inte med varandra på hela kvällen igår. Hon kom ut med mina sängkläder till soffan och gick in och la sig. Då kände jag att det här går inte, vi måste vara överens om vad som gäller nu. Jag knackade på sovrumsdörren.
Äntligen började ett riktigt konstruktivt samtal. Jag började samtalet med att jag ville klargöra en grej. Jag har aldrig sagt ordagrant att jag VILL lämna henne. Jag skrev att jag inte ser några lösningar längre, att nått måste hända nu men jag vet inte vad, jag ville att hon skulle fundera och att vi skulle prata sedan. Det var HENNES första reaktion att hon ville flytta omg.
Efter det klargörandet lossnade mycket. Hon hade ju läst mitt brev mitt i natten, när hon var uppe och drack vatten. På morgonen var det mycket tolkningar som byggts upp under sömnlöshet. Tolkningen hade blivit tydlig för henne, om än mellan raderna, att MITT fasta beslut var att lämna. Hon hade under dessa dagar försökt stålsätta sig för att klara av det.
Det är fortfarande väldigt kritiskt men jag är glad för vårt samtal mynnade inte ut i en simpel försoning. Vi enades om två saker; ingen av oss vill detta men vårt problem är otroligt komplicerat. Vi kan vi inte gå tillbaka till som det varit.
Båda kände också, skönt nog, att vi ville sova enskilt även igår efter samtalet. För att landa i det vi sagt, smälta hur en fortsättning skall gå till.

Imorse han vi bara se varandra kort, hon börjar jobba tidigare än mig. Stämning var lite märklig, vi har ju ingen plan än. Vi skall fortsätta prata, det vet vi men idag var vi nog båda mentalt slut, såna här samtal är utmattande. Fortsättning följer.

över hur många människor det är i vårt instagramvänliga samhälle som ändå har fnurror på trådarna och olika problem. Psykisk ohälsa, otrohet, alkohol, ekonomi... Det kan vara så mycket olika men detta är inget vi pratar om!
Om man gjorde det hade säkert erfarenheter och lösningar ploppat upp som svampar.
Jag undrar bara @Pianisten om ni kanske kan ta hjälp av en parrådgivare/familjerådgivning?
Vi hade ett hemskt år förra rået där allt kom upp till ytan men MYCKET av det kom vi igenom tack vare dessa samtal. Hur vi än väljer att gå vidare nu har vi iallafall städat undan en del gamla grejer som låg o tog plats i våra mentala byrålådor.

Du skriver själv: "ingen av oss vill detta men vårt problem är otroligt komplicerat".
Exakt där står vi med. Man vill helst snabbspola... Jag tror det är värt att diskutera, reflektera och känna igenom om man vill hjälpas åt och satsa eller om energin ska läggas på en fin avslutning istället.

Det hade vart nice om man fått ett facit ihop med sina löften när man gifte sig ;)

Såg det framför mig att man under vigseln står och lämna över varsin "personlig användarmanual", det hade varit nått! :-)
Jo man undrar ju det, varför alla går runt och känner en sån skam över sina egna problem. En sån rädsla för att visa svaghet för nån annan. För när man väl börjar prata och får se in lite under alla människor lilla skal så märker man ju direkt att alla har sina lik i garderoben.

Lustigt du nämner det. Min fru tog upp det igår, angående familjerådgivning. Vi har gått på det förr faktiskt, men då var det egentligen väldigt dålig tajming. Vi hade det riktigt kämpigt mellan oss men inte så långt tidigare hade också min frus bror gått bort tragiskt i en olycka. Det var inte lätt för henne att skilja på alla känslor och i det läget hade hon nog behövt prata med någon själv egentligen. Det var svårt att nysta i våra problem när allt blev en gröt blandat med sorgen för hennes bror. Allt jag sa kändes bara egoistiskt i det läget.
Men jag är absolut öppen för sånt igen, jag tror stenhårt på kraften i bra samtal och att få till det är så mycket mer komplicerat än man tror. Personer reagerar väldigt olika i samtal. Det är lätt att börja anklaga istället för att utgå från hur du själv upplever det. Om jag t.ex inte är extremt lugn i tonen och väljer orden med stor försiktighet så går min fru direkt in i försvarsläge och då låser sig allting. Hon har den förmågan att som en sköldpadda bara dra in allt i skalet. Jag har ju ganska nära till mina känslor också och grubblar en hel del så jag tror hon upplever det ibland att vad hon än säger så har jag ett svar på tal och hon känner sig lite trängd. Så en tredje part kan vara jättebra för att komma vidare.

för jag kan vara sköldpaddan o min man ÄR grubblaren...
han vill prata prata prataaaataaaaaa. jag vill tänka. processa. gärna skriva.
men där har vår terapeut vart SÅ bra. känt in, frågat, anpassat. för ett gott resultat.

vi har oxå gått förut i livet. flera gånger av olika anledningar.
jag tror alla par borde göra det som en vård av förhållandet faktiskt.
precis som man går på födabarnkurs innan första barnet ;)
samtal kan aldrig skada tror jag (som ändå är sköldpaddan) så länge man är lyhörda och hittar rätt terapeut!!!

Hmm. En sida av mig är glad och avkopplad idag för att jag och min fru har kommit till ett samförstånd där vi båda vet var vi står. Igår var vi vänliga mot varandra igen. Frun ville ge mig kramar då och då, jag tog emot dem. Vi pratade ungefär som vanligt, om vardagen, matinköp o.s.v, lite föör normalt för mig efter allt. Märktes att båda var "på tå", god ton, hjälptes åt. Jag tror dagarna i veckan tagit väldigt hårt på hennes krafter och en liten propp släppte efter vårt samtal i förrgår. Hon somnade i soffan kl halv åtta igår och jag hade full förståelse för det.

Nu är det ju det där, att samtidigt som en viss propp släppt och vi båda nog slappnar av ett litet andrum nu så måste vi jobba vidare. Det får inte återgå till det gamla inom några få dagar. Jag tänker att jag måste göra upp en plan för egen del nu. Förbereda mig på att vara lite jobbig snart igen med att återuppta diskussionen. HUR vi konkret ska skapa en långsiktig förändring. Att försonas är ju lite som att sluta dricka. Det finns även här en "första stundens förtjusning", ett startskott av motivation, men efter ett tag måste alltid det riktiga jobbet komma för en verklig förändring.

Familjesituationen har lugnat ned sig. Vi har inte fått till det där samtalet vi borde fortsatt på än... På gott och ont så gick vi från idé till blixtsnabb handling i helgen när vi började prata om sonens rum som varit på tal att göra iordning länge. Husfix och projekt är vår starka sida och nått vi brukar trivas i tillsammans
Högt tempo sedan dess, håller min vakt lite när jag blir för energisk. Det är väldigt mycket av varje nu men jag håller på mina rutiner som binder samman allt. Förr i tiden har allt annat fått stå åt sidan i projekten, mat, sömn, vila och sedan avrunda kvällen med "avkoppling" i form av alkohol. Det är fascinerande att dessa tankar fortfarande finns med efter en kvälls arbete, spår av gamla vanor finns kvar långt inne.
Tiden fylls fort när man har ett projekt igång samtidigt som träningen 5dgr i veckan. Känner ändå att träningen är a och o för den ger egentiden och avkopplingen för huvudet. Det är bara kroppen att hålla lite koll på så den orkar med.

Skönt att det lugnat ner sig, även om det delvis låter som ett flyktbeteende för er båda att börja renovera ihop. Tryggt och bekvämt och ni har era tydliga roller.

Det är verkligen svårt att leva tillsammans med någon. I grunden kan man inte förändra någon annan. Man kan bara försöka föregå med gott exempel, och lära sig förhålla sig till den andres alla sidor.

Alla människor har för- och nackdelar, och så länge fördelarna överväger så stannar man. Så är det.

Kram ?

Jag och min fru ( vi har varit tillsammans sedan 1985) känner igen oss att ni får flow och feeling när ni gör saker tillsammans. Det är likadant hos oss några hus och radhus senare. Vi funkar extremt bra ihop praktiskt sett. Vi blir ibland lite sugen sexuellt när vi får saker att funka. Vi gick i familjeterapi två gånger när kidsen var små. Det var kanon bra för oss.

Folk kan tro vi putsar på fasaden men vi mår faktiskt bra av att grejja lite och får energi. Måste inte alls vara så tokigt bara man inte glömmer eller ignorerar sina grundproblem tror jag... För oss kan det snarare vara lite sammansvetsande. Precis som att vi bestämmer oss för att sexa lite och bara glömma all skit för stunden. Där och då kommer man ihåg varför man valt varandra och det är nog så viktigt.
Man väljer varandra varje dag och får kämpa på. Ta den hjälp som går att ta på olika plan för att lyckas. -Om man bestämt sig för att försöka vara ett par. Annars kanske man ska ta hjälpen för att gå skilda vägar på bästa sätt istället. <3

Tack för era tankar, de väcker mycket bra funderingar! Tänkte aldrig på det så men det känns ganska rimligt att vi flydde in i ett projekt för att glömma problemen ett tag. Som sagt på gott och ont. Kul att höra att det är fler som verkar fungera likadant och enas lite i olika praktiska projekt. Det fungerar ungefär lika för oss med, när vi mår bra båda två och vårdar varandra så finns också bra stunder sexuellt... Sen när det går längre och sämre perioder så blir mitt mående sämre och jag bemöter min fru sämre vilket direkt startar en negativ spiral. Det är att bryta den spiralen som är vårt dilemma. Kanske ligger mycket på mig trots allt.

Det där med för- och nackdelar är också så viktigt. Det är lätt att fastna på en nackdel och få för sig att det finns grönare gräs.. och helt glömma alla fördelar som är den större delen. Tror också att de förhållanden som varar är de som tar sig igenom kriser och och stärks när man lyckas besegra dem. Självklar finns det relationer också där det enda rätta är att dela på sig och nackdelarna har tagit över... man känns nog en dag när man krigat klart.

Idag visade min kropp tydligt att det är dags för en ordentlig vilodag. Hade en riktigt bra dag igår. Ett av de första gympassen på länge där jag kände att energin var tillbaka. Bitit ihop i snart 2 månader av bakslag från och till. Till kvällen var det slipa väggar och köra en första takmålning. Till sist lite kort matförberedelse inför resten av veckan. Satte mig först vid 21 och somnade efter en liten stunds tv tittande gott.

Gjorde misstaget imorse att tänka att jag behövde de där sista 10 min av sömn genom att snooza ett par ggr extra vilket ledde till en stress genom hela morgonen. På väg till jobbet kände jag hur det tryckte i bröstet och jag försökte djupandas. Framme vid jobbet kändes kroppen som kola, öm och trött.
Har en ny smartklocka som på nått vis mäter stressnivå. Den låg mycket riktigt på rött och föreslog mer andningsövningar, sagt och gjort. Efter 3:e övningen så var nivån på grönt igen och nu känner jag mig faktiskt nedvarvad igen. Kul när teknik fungerar och faktiskt är till hjälp.

Ha en fin dag <3

är viktigt. Och något man lär sig tänker jag. Jag har misshandlat min kropp länge med stress, press, vin och ångest. Levt för alla andra, kört på o bitit ihop.
Slut med det nu. Jag är inte ens 40 och har mycket liv kvar som ska levas! För att jag ska kunna ge alla andra det jag vill måste jag en gång för alla må bra och tänka på mig själv. Jag har bokat en träningsresa här framöver. Helt själv. Visserligen bara en natt men jag har aldrig gjort något sånt!
Just det här med andningsövningar, yoga, mindfulness kan folk tycka vad dom vill om. Jag är övertygad om att det är bra skit!!
Jag skulle tillbringat några veckor i Indien förra vintern alldeles ensam men det kom ju en pandemi ivägen. Tanken var att jag skulle (utöver min egentlige anledning till resan) anammat lite av indiernas morgonritualer och tro som tilltalar mig. Köpte en yoga-bok på bokrean igår istället haha...

Tror precis som du pianisten att det är lätt att se nackdelarna i sitt förhållande när det är slitigt och tro på grönare gräs. Vi står i exakt samma läge. Har valt varandra många gånger och jag ser oss som paret som tar oss igenom saker som andra kanske skulle gett upp. Nu har vi kommit så långt och det känns onödigt att ge upp. Vi har tagit oss igenom mycket skit. Men en del dagar känner man ju att man bara skiter i det. Och vill ge upp. Då behöver man fokusera på fördelarna. Och prata. Man är alltid två oavsett hur man vrider och vänder på det.

Önskar en fin dag till dig med =)

Glöm inte att lyssna inåt också, så du kan läsa av din kropps symtom utan klocka som hjälpmedel. Det värsta måste ju vara om klockan visar rött hela tiden - och man inte anser sig ha tid att varva ner. Hualigen.

Det är lite samma sak med klockor/appar som visar hur man har sovit. Så länge man inte blir stressad av att se att man knappt har sovit så är det ju bra, det vill säga om man rättar till och gör annorlunda för att få bättre resultat. Men blir man stressad av det och inte hittar något sätt att förändra så kan det ha motsatt effekt.

Bra att du har hjälp av andningsövningar, det är verkligen magiskt häftigt vilken skillnad det kan göra. Det är mycket mer coolt än din klocka faktiskt ??

Kram ?

Vad härligt med din inbokade resa Ett bättre jag, om än en natt. Tråkigt att din andra planerade resa blev inställd, det är lätt att bli nyfiken på det Buddistiska tänket och deras andliga liv. Jag tror också mycket på den biten, att lära sig förstå sina tankars kraft och även vad dem kan göra med oss om vi lyssnar på dem för mycket. Önskar jag hade mer tid att praktisera meditation men just nu känner jag mig inte redo att fokusera på en ny rutin, jag får ha min träning som meditation tills mer saker faller på plats :)
Det går ju att hålla högt tempo om man ser till att stanna upp och lyssna på kroppen, pausar och vilar ordentligt när man vilar. Mitt liv har ju varit väldigt polariserat så jag är inte van att fixa såna här toppar, eller rättare sagt topparna har alltid blivit ohållbart höga. Jag har bättre verktyg nu att hålla det i schack, även medicinering som skall hjälpa men jag behöver alltid vara på min vakt och som sagt att lyssna på kroppen är a och o.

Förstår vad du menar Andrahalvlek, om man har teknik som säger något som inte känns så blir det en stress över något som egentligen inte finns. Man måste alltid utgå från vad kroppen känner. I mitt fall imorse så var väl det mest fascinerade att klockan visade just det jag kände. Andningsövningar har jag ju redan i min egen verktygslåda men klockan gav samma råd och genom att prova följa den så släppte känslan. Så för någon annan hade klockan kanske kunnat vara till ännu mer hjälp.

Blev en skaplig vilodag igår. Ingen träning, bara lite mätning och planering i hemmaprojektet och lite matlagning. Sovit väldigt gott i natt också och fick en väldigt lugn och skön morgon till skillnad från igår så en helt ny människa idag, påfylld med energi och taggad inför träning igen efter jobbet. Imorgon är jag ledig för att ha lite sportlov ihop med barnen. Besöka min mor tillika barnens farmor för lite isfiske står på tapeten.

Idag hade jag medarbetarsamtal med min chef och fick väldigt fin kritik vilket såklart gjorde mig väldigt glad. Små vardagsdetaljer som att vara utvilad, aktiviteter inplanerade och en bra dag på jobbet ger en härlig känsla idag.

Jag har varit och är i mellanåt en grubblande människa. Det jag kan konstatera när jag blir äldre är att grubblerier har spelat olika roller i mitt liv. Å Gud va skönt att zooma ut och grubbla. Kan jag det här? Fan va töntigt jag är? Ingen gillar mig? Nä min röst var inte trovärdig, jag är en skit som ingen älskar, alla är dum mot mig, etc. Nu försöker jag tänka annorlunda. Jag har typ förbrukat kärnkraftverk på grubblerier. Jag måste hitta nya sätt nytta mina energier. Jag har provat lite olika yoga klasser. Jag gillar bäst yinyoga.

Haha, den var bra Mrx. Har själv läst några böcker, tips från psykologer och annat. "Självhjälpsböcker". Enligt dem är grubbel bara negativt.. en stor riskfaktor för dåligt mående. Ja säkert, men det måste ju vara beroende på vilka tankar man fastnar i. Ja, mitt grubblande har gett mig mycket lidande, stor igenkänning i dina exempel! Varför gjorde den så? Varför hälsade inte han? Varför var hon så kort i tonen.. Gillar hen inte mig..? Alla sluga och skarpa svar man kunde sagt dyker upp i efterhand och ekar.

Jag tänker också lite annorlunda nu, mer vaken på vilka tankar grubblet handlar om. Är det ältande? Nått jag inte kan göra något åt? Om svaret är ja, BRYT. Men i vissa problem kan det också ge mig lugn, tröst och en känsla av att lösa problem. Inget är svart eller vitt.

Har känt mig på väldigt gott humör senaste dagarna. Är uppe i full dos av nya medicinen sedan helgen. Kanske samband, vem vet. Känslan jag anat tidigare, lite mer lugn, avstressat och brusfriare tankar verkar hålla i sig.
Skymtar nya förändringar inom mig som jag länge hoppats på skulle inträffa en vacker dag. Har under många år känt att mitt sämre mående skapat ett stort egocentrisk beteende. Fokus på vad jag behöver. Känt börda när andra sökt min uppmärksamhet, klagat och varit till last.
Mitt fokus verkar sakta flytta ut. Känt en större empati och glädje av att hjälpa och stötta andra senaste tiden. Mer genuint, minde påklistrat. Intressant och härligt.
Det stämmer väl det man brukar säga, mår man inte bra själv är det svårt att hjälpa andra men kommer man ur det finns det mycket fint att vinna på att komma ut ur sig själv och se andra. Man får snabbt mycket tillbaka.

Jag har kämpat för den vänskapskrets jag har idag. Varit mer den som dragit i trådar, träffar och planering för att vara en del. Mindre den som tillhör gruppen för den jag är. Tänker att jag inte vill vara den personen längre. Visst, jag är bra på planering, ta tag i saker, styra upp men känner att jag inte längre behöver vara den som söker efter vänner, anpassar mig och är kameleonten. Jag skall vara en bra person, finnas där för dem som behöver mig och de människor som som stannar kvar i min närhet kommer vara äkta vänner.

Man kan se på magnetröntgen att belöningscentrum i hjärnan aktiveras när man hjälper andra, eller ger ett ekonomiskt bidrag till svältande etc. Det beteendet frigör må-bra-hormoner. I tester har det visat sig att även om man tvingar folk att ge bort något så aktiveras belöningscentrum. Häftigt. Sannolikt beror det på att det är så viktigt för artens överlevnad att vi hjälper varandra.

Skönt att du känner dig så stabil psykiskt, att medicinen passar dig. När man mår psykiskt dåligt blir man väldigt egocentrerad. ”Det är bara synd om mig, ingen förstår mig” osv. Risken är stor att man läser in hos andra att de mår dåligt också, man blir som ett lackmuspapper som suger upp andras dåliga mående. För att orka backar man istället och slutar söka upp andra. Man måste må bra själv för att orka lyssna på andras misär. I alla fall om man vill lyssna inkännande och empatiskt.

Kram ?

Det låter mycket igenkännande, det där med att läsa in andras dåliga mående, dras med och känna en förstärkning av sitt eget dåliga mående. Min fru har också haft det svårt genom året. En bror som omkom tragiskt. Fått en kronisk magsjukdom. Problem men kroppen. Värk och diverse smärtor från och till.
Jag har fått panik, stängt av, blivit irriterad. Främst för det ständiga klagandet på värk. Har haft känslan av att varje gång mitt mående blivit bättre har hennes dåliga blossat upp. Har försökt vara till stöd de perioder jag orkat men inte kunnat hålla ihop själv i längden. Jag har inte varit nått bra stöd alls, bara irriterad på allt klagande. Jag skäms, men samtidigt har jag inte förmått mer.
Jag är den som tiger. För kampen inom mig. Funderar, grubblar, tänker lösningar och ibland stänger av. Klagar inte för det finns ingen lösning i det. Försökt balansera stämningen i huset så gott det går. För allas skull, inte minst barnen. När mamma varit svag har jag behövt vara stark.

Vi mår båda mycket bättre nu, framför allt psykiskt. Vi har båda hittat träningen och det är ett gemensamt intresse även om det är på varsitt håll. Vi gillar inte samma typ av träning men vi har ett gemensamt samtalsämne och gemensamt tänk kring kost och bra mat.
Tyvärr har min fru fortfarande problem med mycket värk och krämper. Jag vet inte varför men jag har alltid haft så svårt att känna empati för det. Det har känts som att problemen bara flyttat runt. Det måste finnas något att klaga på. Ena veckan är det ett knä, när det blivit bättre är det en höft, nästa vecka ryggen. Nån dag en fot.
Kanske är det så att ju mer jag stängt av desto mer har hon ältat för att få mitt gehör.
Den senaste tidens bättre mående har gett mig lite ny kraft att försöka lyssna. Fråga. Hjälpa. Ställa upp på den där massagen som alltid frågas efter. Kanske kan det hjälpa, att jag bara försöker förstå och verkligen lita på att hon har ont. Det märks i alla fall fort att hon uppskattar mitt engagemang.

Bra helg. Slog mig att det var väldigt länge sedan jag kände av ett av mina gamla stora bekymmer, att komma till handling under min lediga tid. Tror det även här beror mycket på min träningsrutin, jag har ju inte mycket ledig tid längre. Bara lördagen är en riktig vilodag, eller rättare sagt en dag utan något på schemat men ofta händer det ganska mycket ändå, för jag vill och har lust. Ändå känns allt så mycket lugnare nuförtiden, häftigt. Skulle jag inte ha något sug för nått min lediga dag nu så kan jag nog njuta av den på ett annat sätt, utan nån ångest och dåligt samvete.
Lillgrabbens rum är under renovering och det är just nu målning, planering och små inköp. Ger mig mycket energi och lust. Älskar hantverksarbete, har ju jobbat som elektriker i 10 år innan jag kom in i säljbranschen. Saknar det ändå inte, så mycket roligare när man får göra det på egen lust, utan tidspress och tvång.

Frugan och jag gnetar på. Uppstod lite smågnabb i helgen men vi känner väl båda lite att det är kniven mot strupen och att vi får anstränga oss för att reda ut saker direkt. För min del är det i alla fall över nu att bli småsur och gå runt och vara tyst. Det är ut med språket som gäller, antingen löser vi det eller så enas vi om att inte enas och då blir det till en sten i ena vågskålen. Summa summarum har vi en bra stämning mellan oss nu om det inte lät så. Jag ångrar inte att vi hamnade i krisen vi gjorde nyligen. Är trött på att gå runt med saker i huvudet. Fram med korten på bordet och ta tag i det som inte fungerar tills det fungerar, på ett eller annat sätt.