av Andrahalvlek

Torn
lör, 2021-03-06 - 14:26

Hur blir det med hennes tvätt förresten? Fixar hon att tvätta själv? Eller hon kanske lägger det i en säck och ber dig tvätta en gång i veckan. Så som jag pinsamt nog gjorde det första året när jag flyttade hemifrån.? Min morsa verkade inte ha något emot det, då fick hon ju träffa mig en gång i veckan, det kanske var därför. ?

Kram

Andrahalvlek
lör, 2021-03-06 - 16:48

De har gemensam tvättstuga på boendet med två maskiner, torkskåp och tumlare för sex lägenheter så hon får hjälp med att göra rätt. Lika bra att hon får lära sig hur man gör där, för alla tvättmaskiner funkar ju på olika sätt. En del av de boende, som min dotter, kommer på sikt att klara det galant själva med enbart verbalt stöd och ett övervakande öga och några behöver mer hjälp.

Här hemma har vi tränat på att städa och då har hon ett protokoll som ska ska kryssas för: Lägga använda kläder i tvättkorgen, damma av öppna ytor, dammsuga, våttorka golv osv. Man kan inte säga flummiga saker som ”städa” eller ”plocka undan” till henne. Man måste vara väldigt konkret.

Hennes pappa förstår inte det där fullt ut tyvärr. Han kan säga till henne ”hjälp till med maten”, men det är inte konkret nog. Han måste säga exakt vad hon ska göra och när hon ska göra det. Men sånt kan ju personalen eftersom jag har hört att personalen är handplockad och topnotch ?

Som förälder eller personal på ett boende finns det tyvärr ingen kurs man kan gå, man måste lära sig hur man bemöter på bästa sätt av erfarenhet. Något som kallas lågaffektivt bemötande finns det kurser och böcker om, och det praktiseras på de flesta håll. Bestraffningar och hårda ord är big nono.

Kram ?

Pilla
sön, 2021-03-07 - 05:44

Vilken spännande tid ni har just nu hemma hos dig.
Du verkar vara så ansvarsfull mamma och verkligen jobbar för att det ska bli bra med din dotters flytt,jättefint att läsa.
Hoppas du känner fint förtroende för din dotters boende och att du senare i tiden kan njuta lite av ditt andra liv,det utan barn hemmaboende.
Kram Pilla

Charlie70
sön, 2021-03-07 - 07:08

Det ÄR en stor omställning ni har framför er. Jag tror heller inte att det riktigt går att jämföra normala barn som flyttar hemifrån med funktionshindrade. Vi är ju vana att finnas där varje sekund för dem, i fall det behövs vilket det många gånger gör. Så är det ju inte med normala barn som genom sin utveckling i tar naturliga steg mot självständighet under många år innan det är dags för den där flytten. Med dem hinner man vänja sig vid självständighet på ett annat sätt. Men, detta kommer ni att fixa. Det blir jättebra!

Kram!

Andrahalvlek
sön, 2021-03-07 - 10:09

När vår yngsta dotter föddes i juli 1999 var hon svårt sjuk och skadad redan från början. Bland annat hade hon fraktur på sex revben efter förlossningen pga att två personer hängde på min mage och tryckte ut henne. Jag ska inte trötta er med detaljer, men vår resa ihop började med fyra månader på olika sjukhus innan vi fick komma hemma hem. Storasyster hade då inte ens fyllt två år. Jag hade bävat för att tillbringa två nätter på BB, nu blev det fyra månader.

Sen har vår resa ihop fortsatt med sjukhusbesök, utredningar, olika diagnoser, vårdbidrag, särskola, ännu fler sjukhusbesök och ännu flera utredningar. Några gånger har vi fått ringa ambulans, men överlag har vi fixat det mesta på hemmaplan. Yngsta dotterns behov och mående finns med mig 24/7. Hur hon mår är mitt prio ett. Jag stängde till och med en dörr karriärvägen på jobbet eftersom den tjänsten inte gick att förena med dotterns behov. Behöver hon mig släpper jag allt och går från jobbet. Det funkar inte på alla tjänster.

Jag har hela tiden jobbat heltid, förutom de två gånger jag har varit sjukskriven pga utmattning. Jag har sen snart 15 år tillbaka en tjänst med ett tydligt ansvar och enorm flexibilitet. På så sätt har jag kunnat förena jobb med att vara mamma till en dotter med särskilda behov. Att jag inte jobbar deltid beror på att jag då skulle behöva göra typ samma jobb fast på kortare tid. Jag har sett många småbarnsföräldrar slita halvt ihjäl sig för att de har tidiga hämttider på förskola att passa varje dag.

Jag har hela tiden jobbat MED personalen inom sjukvården, habiliteringen, förskola, skola och LSS. De gör sitt jobb - och jag bidrar till att det blir bästa möjliga förutsättningar. Jag har dock aldrig backat när jag tycker att de har gjort ett dåligt jobb. Just övergångar mellan olika stadium och skolor, och skola till daglig verksamhet tex, är de generellt urusla på. Som om dottern vore en pryl som man lyfter och sätter ner i ett helt annat sammanhang från en dag till en annan. Det funkar INTE så, så jag har ställt krav när skola och LSS inte tänkt hela vägen.

Jag minns en rektor på särskolans mellanstadium som jag jagade med blåslampa. Övergången till högstadiet var uruselt planerad och jag krävde omtag i frågan. Han suckade och jag kunde höra honom himla med ögonen.
- Jag hör att du tycker att jag överbeskyddar min dotter.
- Det var du som sa det, men lite så tycker jag nog.
- Du har inga egna barn, eller hur? Om du bara visste hur jag varje dag sen hon föddes kämpar för att inte överbeskydda henne. Hur jag varje dag väger mina ord på guldvåg för att hon ska bli så självständig som möjligt. Hur jag kämpar för att hitta sätt att underlätta för henne utan att hon upplever sig överbeskydd. Det är därför otroligt kränkande att höra dig sucka och himla med ögonen. Nu ser du till att lösa det här istället. Och du ska vara tacksam för att jag bryr mig, väldigt många föräldrar gör inte det och det vet du också.

Han höll tyst efter det och gjorde som jag ville, vilket innebar att dottern under några veckors tid slussades in på högstadiet några dagar i taget utan att för den skull förlora tryggheten på mellanstadiet. Den där infasningen är för mig så naturlig att jag inte förstår hur man inte kan tänka så.

Likadant blir det nu. Först flyttar vi hennes saker, sen flyttar vi henne lite i taget tills vi märker att hon är trygg i den nya miljön. Det kommer en dag då hon säger: ”Du kan åka hem nu, det här är min lägenhet.” Jag vet att den dagen kommer, och jag har tålamod att invänta den. Enormt tålamod.

Lilla pytta ❤️ Som jag har slitit och bråkat och kämpat för dig. Nu känns det som vi kommer i mål. Eller inte, det ska ju fungera optimalt på boendet också förstås. Jag har dock höga förväntningar och gott hopp om att det kommer att funka svinbra. De boende är handplockade (i samma ålder och har snarlika sociala behov och färdigheter), boendet drivs av personer med många års erfarenhet av att jobba med dessa barn/ungdomar, och även övrig personal lär vara handplockad och väldigt väl lämpad för uppdraget.

Mitt godmanskap behåller jag, tack och lov, så jag kommer att vara i allra högsta grad inblandad i allt som rör dottern. Vilket jag vet att hon vill att jag gör, och vilket personalen verkar uppskatta också. Det finns vissa saker, sjukhusbesök och mediciner bland annat, där jag gärna lämnar över det praktiska till en ansvarig sjuksköterska. Även om jag förstår att den överlämningen också måste göras stegvis. Det ska nog mycket till för att jag inte åker dit när hon är sjuk, bara för att ha koll på hennes mående. Hon har ju bredband, så jag kan sitta där och jobba.

Ja, det här blir en lika stor omställning för mig som för henne. Vi får stötta varandra. Och sen utgår vi från dotterns sköna inställning - det blir härligt för henne att flytta till egen lägenhet.

Kram ?

Charlie70
sön, 2021-03-07 - 10:12

Och om du druckit fortfarande. Hur tror du det hade gått med det under en period som nu? Nyfiken bara. Inget du behöver svara på om du inte vill.

Kram!

Andrahalvlek
sön, 2021-03-07 - 11:21

Jag hade dämpat mina starka känslor med mycket vin. Och när hon flyttar så hade det blivit fritt fram att dricka vin varje dag. Om jag ville. Men det vill jag inte längre, tack och lov ??

Nu får jag istället hantera den här känslomässiga berg- och dalbanan genom att gråta, tycka lite synd om mig själv när jag är ensam, skriva mycket här, tjöta med en kompis om det. (Hennes pappa kan jag inte snacka om det med, han fattar inte alls vad jag snackar om tyvärr.) Och sen ska jag varva de negativa känslorna med positiva känslor som genuin lycka för hennes skull, att det här ska bli något spännande som vi gör ihop, att det ska bli SÅ roligt att etablera en vuxenrelation till henne osv.

Alla känslor i den här berg- och dalbanan är inte negativa. Absolut inte. Men jag måste låta de negativa känslorna ta plats också. Jag vet ju att jag kommer ut på andra sidan. Att vi kommer ut på andra sidan. Boende i två olika lägenheter, men fortfarande lika tajta. Förstås. Precis som Alfred och Emil. ”Du och jag Emil.”

Kram ?

Andrahalvlek
sön, 2021-03-07 - 22:46

Fysiskt den här gången, till skillnad från hur det brukar vara. Fick för mig att jag skulle prova en helt ny runda några mil hemifrån. Enligt kartan skulle det vara 12,5 km. Hur svårt kan det vara? Här hemma brukar 1000 steg motsvara 10 min och cirka 1 km. Så 12.000 steg skulle jag ju lätt få ihop på den rundan.

19.000 steg och 3,5 timme senare ramlar jag in i bilen - och är tacksam för att jag i bilen har en vattenflaska och en burk med nötter så jag orkade köra några mil hem. Vissa delar av promenaden tänkte jag att det är bra att jag har 112-appen i mobilen. Sen kom jag på att ljudboken slukade mycket batteri. 17 procent visade mobilen när jag satt mig i bilen.

Väl hemma prioriterade jag att bada, för att mjuka upp ben och fötter. Sen var det som om orken fullständigt var slut. Det var knappt att jag fick mat på bordet, kände mig mer svimfärdig än jag någonsin har gjort tidigare. Men mat var precis vad som behövdes, sen piggade jag på mig och chattade för tjejjouren i två timmar. Höneblund hanns inte med idag, hoppas sova som en sten hela natten istället. Jag kommer att drömma om ?

Rundan var trevlig, men lite för lång. Nästa gång nöjer jag mig med rundan som är 8,5 km. Det är spännande att gå helt nya rundor. Hela tiden spanar man efter nästa färgmarkering. Man har utifrån bilden av kartan i huvudet ett hum om åt vilket håll man ska, men inte när exakt man ska vika av. Sjöar, hyggen, skog, sten, sten, sten. Stora stenar. Så kan nog dagens runda beskrivas. Själva naturtypen var dock väldigt välkänd för mig eftersom området ligger på samma ”breddgrad” som byn där jag har bott i 24 år. Stor skillnad från lördagens promenad dock, då jag gick längs kustlinjen.

Frisk luft och många steg har den här helgen innehållit.

Kram ?

Andrahalvlek
mån, 2021-03-08 - 20:23

Men jag bangar inte från mina promenader! Totalt 13.819 steg blev det idag fördelat på tre promenader.

Jag har fortfarande ont i fötterna, men det ska nog ge med sig. Två gånger per dag brukar jag få till mina styrkeövningar för fötterna.

Det värsta med värken i fötterna är att det stör nattsömnen. Det värker och molar, jag gnider och gnider fötterna mot varandra.

Vartenda kilo jag går ner underlättar för fötterna, så det är bara att bita ihop och fortsätta med kost och promenader.

Vi har infört en bra grej på jobbet. Om vi tar initiativ för att luncha ihop med en kollega som jobbar hemifrån så bjuder företaget på lunchen under mars-april. Jag har själv bokat in en lunch, utomhus, den här veckan.

Jag har också börjat med att leda pausgympa tre dagar i veckan, på video. Det är alltid bra att stretcha axlar, nacke och skuldror för oss kontorsråttor. Det blir lite skönt snack med dem som deltar också.

I övrigt har vi gått i mål med en surdeg på jobbet, och det känns otroligt skönt. Lite efterarbete på det, och sen är det dags att börja jobba mot sommaren. För 15:e året i rad. Vet inte vad jag tycker om det egentligen.

Kram ?

Torn
mån, 2021-03-08 - 22:47

Vad det väldigt kuperat där du gick eller? 3,5 timmar i besvärlig terräng är fan tufft. Inte konstigt att du har ont i fötterna.❤️ Jag har tyvärr helt tappat min löpning nu, i samband med att det blev is så föredrog jag att vara ute och fiska på den i stället för att halka runt på asfalten. Ice bugsen till trots.

Ska ta tag i löpningen igen snart( hoppas jag)?

Kram

Andrahalvlek
mån, 2021-03-08 - 23:06

Konstigt nog får jag mest ont på ovansidan ? Jag får ont under fötterna när jag går, men efteråt är det värken ovanpå som är värst. Som om jag spänner musklerna, som är typ obefintliga ovanpå fötterna. Det är därför jag försöker styrka upp med tåhävningar och vristcirklar nu. Stå på en fot och jobba med alla småmuskler. Det är väl nackdelen med riktigt stadiga skor, musklerna får inte jobba som de ska. Det känns lite som nerver kommer i kläm också, jag domnar i tårna också.

Hälsporre, plattfot, gjutna inlägg, inneskor. Mina fötter är verkligen min akilleshäl ? Men jag ger inte upp!

Kram ?

Andrahalvlek
ons, 2021-03-10 - 07:53

Avsnittet #17 ”Uppror för barnen”. Den här podden har ambitionen att vara en smäll-på-käften-podd och det här avsnittet var verkligen ett sådant. En smäll på käften och rakt in i hjärtat. Freddy brukar oftast bete sig som en pajas, men när han släpper fram sin seriösa sida med starka känslouttryck så är han som bäst, och Jeppe blir bara en bisittare.

När Freddy berättar om sin 10-åriga dotter och hennes beskyddande av sin lillebror börjar jag nästan gråta. Jag tänker osökt på min egen äldsta dotter och hur hon beskyddar sin lillasyster. Hur vi föräldrar kämpat för att hon inte ska känna sig som en ”extramamma”. Hur glad jag är att vi lyckats bryta det lite åtminstone genom att hon flyttat långt bort för studier, men hur det ändå sitter i ryggmärgen på henne. Hur vanligt detta är i familjer med handikappade barn - och i alkisfamiljer.

Oftast känns det som Freddy är bisitttare till Jeppe i den här podden, och ibland orkar jag bara inte lyssna på deras kärvänliga tjafsande och positionerande. Fast de positionerar sig inte på det vanliga sättet - att de vill vara högst i hierakin - utan de tävlar snarare om att vara mest ödmjuk och idoldyrkande av den andre. Lite tröttsamt faktiskt. Den här podden skulle må bra av fler gäster och mer teman. Nu blir det ofta lite som det blir. Känns det som.

Kram ?

Andrahalvlek
ons, 2021-03-10 - 17:52

Tror det var i Soffis tråd som man skrev om tacksamhet. Jag känner allt oftare en enorm tacksamhet, i stort och smått. Utan att det har ett dugg med Gud eller andlighet att göra. Allra mest tacksam är jag nog för att jag har gett mig själv chansen att bli nykter, vilket berikar mitt liv typ varje dag. Att faktiskt märka att hjärnan är med mig på ett helt annat sätt väcker enorm tacksamhet i mig. Min hjärna verkar ha läkt, och förhoppningsvis resten av kroppen. Det är verkligen något att vara tacksam över!

Jag är också enormt tacksam över att min yngsta dotter får chansen att bli vuxen utifrån sina förutsättningar på ett kanonbra LSS-boende (som det verkar i alla fall). Hade idag ett två timmar långt möte med boendets chef och ansvarig sjuksköterska. När jag får möjlighet att prata om min dotters styrkor och kvalitéer, och berätta om vår långa resa ihop, blir jag också oerhört tacksam.

Tacksam över alla kontakter vi har haft inom vård och skola, som hjälpt oss på vägen. Tacksam över alla vänner jag har fått över hela landet, där våra barns diagnoser är gemensam nämnare. Tacksam för att vår dotter har blivit en sådan fin människa - en riktig livsnjutare, som dessutom är en solstråle i så många andra människor liv. Och rolig som sjutton är hon också.

Tacksam över att hon trots sina olika begränsningar i livet gillar läget och identifierar sig med det ”annorlunda” på ett mycket positivt och livsbejakande sätt. Tacksam för att min dotter genom sin blotta existens har gjort mig till en mycket bättre människa, med helt andra värderingar än jag hade haft annars sannolikt.

Jag är också tacksam för att min äldsta dotter har blivit en lika fantastisk människa. Präglad av sin uppväxt förstås, men hon väljer ändå att använda sina erfarenheter för att hjälpa andra. För som äldsta dotter sa när hon var 12 år: ”Jag har tänkt på en sak med rättvisa. Det är inte att få lika mycket. Rättvisa är att få det man behöver efter sina förutsättningar.” Hon var då 12 år gammal. Ryser bara jag tänker på det.

Slutligen är jag tacksam över att jag fick ett sms av äldsta dottern tidigare idag. ”Har du tid att prata ikväll kl 20? Jag behöver tänka högt inför arbetsintervjun imorgon.” Hon ringer sin morsa för att diskutera en sådan viktig sak. Det är stort! Med åren har hon insett att det som morsan säger inte alltid är snömos 😉

Kram 🐘

TappadIgen
ons, 2021-03-10 - 20:44

Tacksamhet är jag övertygad om är nödvändigt för att kunna vara lycklig. Tyvärr är det väl ofta annars så lätt att ta allt det vi har för givet och fokusera på alla negativa saker, för de finns ju också alltid där. Egentligen är det ju så konstigt för vi borde nog alla känna mer tacksamhet för de saker vi har idag, för en dag är de ett minne blott, men vi misslyckas med det ändå. Inte du dock, och inte jag heller längre.

Se klart
ons, 2021-03-10 - 21:42

Vad fint att läsa om dagens (veckans, livets!) tacksamhet i din tråd. Påminner mig om att inte slarva med dagboken över dagens små och stora händelser att känna tacksamhet över.
Jag vet inte vad jag tror om varken gud eller evolutionen mer än att jag vet allt mindre med åren. Ibland upplever jag att det ÄR något så enastående fint att få finnas, att det inte kan förklaras på något logiskt vis. Men liv efter detta tror jag inte alls på. Tvärtom är det ju just ett liv vi har, och därför så himla viktigt att göra det bästa av det.
Som att vara nykter. Fin present till sig själv och en respekt mot just att få finnas till. Kram 😍