Kikar in och säger hej 😊 Av dina senaste inlägg får jag känslan att du börjar landa i dig själv, med diagnoser, personlighet, brister och styrkor... Omfamna hela den underbart ofullkomliga enchilladan som är du. I like it ❤️ Gratulerar till nykterheten så här långt! Kram

Dag 165

Jag vet inte varför det är en milstolpe, men i min app "I am sober" så står det ju det.

Vill tacka Andrahalvlek och Mirabelle för hejjarop och som du skriver Mirabelle - jag börjar landa. Det är så sjukt att det kan vara så här - att det kan kännas så okej att bara vara jag - nu när jag vet vem jag är :)

Jag mår så bra av att äta mina mediciner, jag känner att jag drar sån nytta av mina insikter kring mig själv i samtal jag har med ungdomar i skolan (jobbar som syv) och just nu känner jag att jag gör en stor skillnad för många elever - bara genom att finnas där, bara genom att vara jag :) Jag har alltid varit bra på mitt jobba - men just nu känne r jag att jag har nåt nästa nivå. Det har väl iof. inte direkt med mina diagnoser, eller min nykterhet att göra - men ändå så har allt med det att göra. Om jag inte visste vem jag var, om jag inte åt mina mediciner, om jag inte var nykter - då hade jag inte haft fokus att se de tecken som så många visar, orkar lyssna och läsa av ord och kroppsspråk. Då hade jag inte haft orken att ta tag i, hålla ut, se och engagera mig. Mitt jobb är mitt allt - och just nu (förutom mina päron och 2 vänner) den enda kontakten jag har med omvärlden. Men det funkar bra.

Jag gillar ju ändå mest att vara själv i min bubbla :) Och nu behöver jag inte känna att jag inte borde känna så.

Jag har funderat på en sak, jag vet inte om någon märker det, möjligtvis min mamma, men hon har inte sagt något om det - men sen jag börjat äta mina mediciner så har jag nog blivit mer autistisk, eller mina autistiska drag visar sig mer, vilket tydligen är vanligt om man äter centralstimulerande mot ADHD (då man har både ADHD o Autism). Men detta stör mig ingenting, men det är lite kämpigare med situationer som förutsätter småprat, men jag kan alltid anstränga mig och låtsas om jag verkligen måste. Men ibland är jag lite trött på att anstränga mig, jag har också vid ett par tillfällen (kanske lite tvärt) bett några (via zoom) att hålla truten och sluta klaga så mycket, att återgå till uppdraget/syftet kring mötet - jag är aldrig sån annars, är så beskedlig. Men har fått credd från andra för att jag säger till (och det känns skönt). Jag vill ju aldrig vara den där jobbiga personen. "If you cant spot the booger..." man vill ju inte vara den där jobbiga i gruppen, eller med man menar jag - JAG vill inte vara "the booger"

Snart kommer jag passera dagen då jag tog ett återfall, det var runt dag 172-175 (kommer inte helt ihåg). Det känns typ ingenting. Jag tänker verkligen aldrig på alkohol. När jag går förbi systemet så känner jag ingenting. Och som jag tror jag skrev någon gång tidigare så kan jag inte fatta hur jag någonsin har kunnat dricka alkohol - jag som var den enda i hela min årskurs på högstadiet som bestämt sa - aldrig (och kände det).

@Ensam1984 Vi är många som i nykterheten har lärt oss att vara tydligare, markera gränsen, vara sanningssägare. Inte ta skit helt enkelt. Så det kanske hänger ihop med nykterheten också.

Jag är otroligt glad för att du är så hjälpt av din medicinering och insikter om din diagnos. Jag tror på att alla ska jobba med sina färdigheter istället för att försöka skrämma liv i färdigheter som det inte ens finns ett embryo till.

Hörde en solskenshistoria idag om en kvinna på 45 år, med väldigt tydlig Aspbergers, som inte hade haft ett ”riktigt” jobb i hela sitt liv. Långa perioder av svår psykisk ohälsa historiskt. Nu var hon ansvarig på Maxis utlämning av varor - och hon hade stenkoll på vilka bilnummer som skulle ha vilka kassar. Där kom hon till sin rätt, där blev hon den som alla vände sig till och frågade. Där hamnade hon rätt och hon stortrivdes. Lovely ❤️

Kram 🐘

Dag 173!

177 dagar, det var så länge jag höll upp förra gången... räknade ut det precis. Drack dagen efter annandagen julen 2019, efter ett bråk och mitt sista riktigt stora meltdown (har haft fler efter det förstår jag ju nu då jag har ASD men inte av den magnituden). Det kändes som min enda utväg. Och skillnaden var att jag faktiskt ville kunna dricka förra gången, jag ville inte vara en sån som inte dricker, jag älskade känslan av att vara nykter men jag kan ju bara slappna av ”på riktigt” på typ krogen eller i ett nytt sammanhang med nytt folk om jag är onykter. Nu känns det som jag klarar mig ändå, jag vill inte kunna dricka. Sen göra säkert allt lätt då jag inte har valmöjligheten att gå ut, covid-19 u know. Men just nu känns det bra.

Som sagts innan, har inte ens en tanke på att dricka, funderar aldrig på det heller, det är som den delen av mitt liv har suddats ut och när jag är trött, stressad, uttråkad osv... då tänker jag inte ens att jag vill bli full. Det kan mycket väl vara mina mediciner också, för samma sak har hänt med mat/snacks... hela mitt sug. Har nog gått ner 15 kg utan att ens försöka. Det är väl tacksamt då jag har haft lite extra att ta av. Men det har ändå gått sakta. Det är liksom sen jag slutade dricka, så 173 dagar 😊

Har lite ont i huvudet, spänningshuvudvärk, känner att botoxen börjar släppa. Det är något av det bästa jag också gjorde 2020, botox. Det var ju främst mot spänningshuvudvärk och svettning i pannan, men åååå vad fin huden har blivit och det är inte onaturligt, jag har mimik. Och har inte direkt rynkor i alla fall. Det är så skönt att inte sitta och spänna ögonbrynen hela tiden. Jaja... ska fylla på lite nästa vecka 😊

Annars är livet ganska ensamt och behagligt. Har stressat och jobbar 60-timmarsveckor nu ett tag pga. Ett jättestort projekt som jag håller i, planerar ett event på 5 dagar som ska genomföras av 30 personer. Jag planerar, organiserar, fixar material och... ja Allt helt själv. Med min ADD-hjärna är det både bra och dåligt. Jag är ju kreativ som tusan och kommer på okonventionella och nytänkande idéer, problemet är att jag kommer på 200, inte 10 som jag behöver. Och jag kommer på nya idéer i de andra idéerna så jag blir aldrig klar och aldrig nöjd 🤣🤣🤣 behöver någon som bara säger till mig att sluta. Sen fastnar jag i detaljer som ingen annan ser, det är ju min ASD. Perfektionisten i mig är bra för andra, men ett helvete själv. Men det kommer också bli perfekt, det kommer bli grymt och alla kommer älska det (och gör de inte det så kommer jag ändå inte märka något 🤣🤣🤣 för den förmågan saknar jag, om ingen säger det direkt till mig vill säga). Vecka 20 går eventet av stapeln, jag är ändock taggad.

Jaja.. bara massa babbel... och väldigt lite om A. Men det är ju mitt vidare liv... inget A liksom 😊

Hoppas alla har en fin torsdag, själv ska jag bara slösurfa och dricka mineralvatten ❤️

Härligt att höra om det frånvarande suget Ensam 😊 Ungefär så är det för mig också. Man bara är nykter, utan att ifrågasätta det. Jätteskönt. Det är väl därför man inte tar det där första glaset, för man vet att då blir inget enkelt och självklart längre. Då hamnar man tillbaka i undrandet, förhandlandet, kohandlandet...

Du är ett busy bee nu, ser jag. Själv gick jag på påsklov idag. Men jag inser att jag kommer behöva jobba ett par dagar ändå. Skönt att man får vara ledig så man får jobba ifred 😂 Tid för planering och dokumentation äts upp av oförutsedda händelser och fan och hans moster och hennes hund som MÅSTE ringas, mötas, zoomas... Men nu ska jag komma ikapp med mitt faktiska jobb 😊

Glad påsk vännen ❤️

Tack tack tack alla... det känns så bra, eller för det mesta så känns det inte ens... :) Tänker ju aldrig på det längre, det är som att alkohol inte existerar i min värld. Enda gången är väl om någon annan tar upp det, men umgås ju inte så mycket med folk, och tas det upp så säger jag ju bara att jag inte dricker. Brukar inte säga något mer nuförtiden, har ju "fördelen" att kunna skylla på min medicin om jag vill då jag inte ska blanda, men egentligen så skulle jag nog kunna skita i att äta medicinen en dag och sedan dricka... men det vet ju ingen annan. Och det känns även att jag kommit till en punkt då jag känner mig så stark i mig själv att jag vågar vara ärlig... ja, i alla fall ärlig med varför jag inte dricker just nu.. just för att jag inte tycker om att dricka längre, för att jag har insett att jag vill ha kontroll och den tappar jag med alkohol, för att jag har dålig impulskontroll och har svårt att dricka bara ett glas och för att jag inte ser syftet egentligen.. och allt det är så sant. Sen vet jag ju inte om jag någonsin hade kommit till denna insikt om jag inte hade haft problem med alkoholen och varit en smyg-alkoholist (vilket är en vanlig alkis som ingen ser. Som föredrar det fina, dolda, ensamma istället för gemenskapen på parkbänken).

Har haft lite problem med mina ögon på sistone, och har det väldigt stressigt på jobbet, så det känns bara som mitt liv kretsar kring mitt jobb, men mår bra. Mår bättre än jag nog någonsin har gjort. Jag är lättare i sinnet och i kroppen, jag får saker gjort och känner att framtiden nog kan se ljus ut även för mig. All insikt jag bara har hunnit inta på detta halvår (utan A men främst kring mina diagnoser och med min medicin) har varit det bästa som hänt mig. Någonsin! Livet har fått konturer, allt är inte suddigt längre. Svårt att förklara för någon som inte har en diagnos, eller inte är så att säga neurotypisk. Men om jag skulle försöka mig på en liknelse så är det nog lite som att ha haft ett ganska gravt synfel hela sitt liv, fast att man inte visste om det. Eller de där människorna som är färgblinda (alltså allt är grått) och aldrig sett färger. När man sen får de där glasögonen och kan se på riktigt, eller kan se färger - det är jag nu. Det känns som att hela världen förändras, allt jag tänkt kring, alla tankegångar utmanas. Alla mina idéer, min självuppfattning och min roll i arbetsliv, privatliv osv.. allt har blivit tydligare. Nu känns det som att jag förut levde i en sagovärld där jag under resans gång hittade på en handling till varför saker händer, eller hittat på en fiktiv orsak till varför jag är som jag är, eller beter mig som jag gör, försökt hitta en logisk orsak som utgår från att min hjärna funkar som alla andras.. Nu kan jag se varför. Kan inte förklara bättre.

I dag så ska jag försöka ta mig iväg och handla, så snart mataffären öppnar (så bra med lördag morgon då halva Sverige ligger hemma och sover/är bakis), kanske ta en promenad, tvätta, damma lite och jobba. Inte jättekul tänker säkert många - jag tänker att det är helt underbart. Speciellt för jag vet att jag kommer göra det :) Inte bara tänka att jag ska göra det i 12 timmar (och sen inte hinna göra det).

Har förresten bestämt mig för att sluta räkna dagar här, det räknas fortfarande i min app så kanske skriver in det ibland. Men nu har jag "slått" mitt rekord från förra gången, jag är på ett helt annat ställe, det känns som det är 4 life, det kan man ju aldrig veta såklart men det känns som detta är min livsstil, inte ens ett val. Det aktiva valet har gjorts och i min hjärna så kan jag knappt tänka mig vad det är som skulle få mig tillbaka. Men som jag sagt så många gånger innan, en dag i taget - i dag väljer jag att inte dricka... för det kan jag kontrollera.

Skrev lite hos Mirabelle, men fick ihop för mycket, men tänkte att jag kunde ju slänga in det här då jag inte tror jag har skrivit så mycket om en av mina passioner i livet, som jag aldrig hade trott för några år sedan - att hjälpa andra genom mitt jobb.

Just nu är det mycket på mitt jobb. Jag jobbar som karriärvägledare eller som de flesta känner mig som - SYV (eller kuratorskontakt/handledare/medlare/problemlösare/samtalskontakt/extra-allt på halvtid känns det som och då menar jag 100% + halvtid). Jag jobbar nu på en grundskola och kommunens särskilda undervisningsgrupp (NPF) samt särskola med ca 700 elever totalt.

Just nu har jags skolförlagd PRAO (2 veckor heldagar) med planering av lektioner för 120 elever och 30 involverade lärare in i precis minsta detalj. Fasiken jag har gjort talmanus till lektionerna så ingen kan klaga, hittat på varenda lektion från grunden (varför? för att jag är just precis DEN personen). Utöver den lilla grejen så är det elever i oändlighet (väntelista med 85 elever), handledarskap/motivator till halva SU-gruppen och sen lite omval till gymnasiet på det... ååå jag älskar mitt jobb.

Jag har bästa proffessionen ever - men det är så mycket mer än studie- och yrkesval, det är framtid, positivt, motiverande - men det finns ingen start och inget slut! Det är oändligt, och har man inte förmågan att säga nej (som inte jag har för det mesta) så kan det bli lite för mycket ibland, speciellt när man har både autism och add - intryck, ljudnivå, ljus, ljud, stress osv.. påverkar tydligen mig ännu mer än de andra. Men min chef är världens bästa och låter mig bestämma mina arbetstider lite som jag behöver, han litar på att jag gör mitt jobb. Han som chef vill att jag ska jobba mindre, och värnar om det. Han ger mig också så mycket credd och uppbackning - jag har aldrig fått en tillsägelse. Då är det tur att man har en bra chef som låter mig ha den frihet jag behöver för att må bra och göra ett grymt jobb.

Det enda som kan irritera mig lite är just att jag ju vill veta vad man gör jag för fel, speciellt vad man kan göra bättre. Har sagt det flera gånger på möten/avstämningar, jag tar ju inte sånt personligt.. jag vill utvecklas och vet att jag ibland fastnar i mig själv så mycket att jag kan ha svårt att se något annat. Samtidigt som jag ofta har tänkt runt saker och gjort dem 35 miljoner gånger i mitt huvud redan så jag vet alla scenarior som kan ske...Det är väl det enda jag kan säga att jag saknar, någon som kunde ge mig konstruktiv feedback.

Nu när jag tänker på det så upplever jag typ aldrig att jag får någon konstruktiv feedback, jag ger det väl inte direkt till andra heller. Eller jo, jag ger nog mycket feedback, fast då mest positiv - för det har jag lärt mig att folk blir väldigt glada över, när de får höra hur duktiga de är. Det är ett enkelt knep att få folk att tycka om en, och sedan är det inte så svårt att få de att "vilja" göra det jag vill att de ska göra. Ååå... manipulerande!? Jag? ;)

Har i ärlighetens namn tänkt många gånger tidigare i mitt liv att jag nog är psykopat, då jag har dessa tankegångar. Det är egentligen inget fel att vara psykopat, det låter ju inte bra utifrån samhällsnormen och det är ju ingen diagnos man har, men det är lite likt en diagnos då jag tror det kan ses lite som en funktionsvariation (alla är ju inte kriminella). För mig har mina tankar alltid varit "Gör det här, för att få det här resultatet, som gagnar dig... OM folk gillar dig, om du är snäll och hjälpsam så kan de inte säga nej när du lägger in stöten. Gör små trevliga grejer hela tiden, så får du mycket tillbaka när du behöver nyttja resursen". Detta måste ju låta helt knäppt, detta har jag tänkt på många gånger, är jag psykopat!? Krånglet är väl att jag har alldeles för mycket empati och ångerkänslor för att jag ska kunna klassas som en psykopat. Detta har bara varit en fix grej i mitt huvud förut.

Nu när jag tänker på det är det ju så tydligt att detta är ett autistisk drag - av (ursäkta mitt skrytande) en jädrigt smart autistisk person. Jag är bra på att jobba med människor, min starkaste sida är talets gåva och kommunikation, att läsa av andra och få andra att berätta om sitt innersta, att få alla att relatera till mig och öppna sig - just för att jag sedan jag var liten har observerat, studerat, analyserat och dragit slutsatser utifrån andra människors agerande. För att jag har läst mycket psykologi, sett så mycket realityserier (jag vet men jag är övertygad om att jag byggde min ungdomspersonlighet kring detta). Det som särskiljer mig är att jag inte lägger några egna värderingar (eller gör det på ett annat sätt) än gemene man. Jag ser ofta människor mer objektivt, medan många andra ser människor subjektivt . Jag kan tänka att denna person beter sig så här utifrån x,y,z.. och sedan ka n m,t,v spela in.

I vilket fall, nu låter jag som världens bästa person... såklart är det inte så. Men utåt sett så vill jag nästan tro att många säkert tänker så. Jag ser utåt sett, rent fysiskt sett mycket bättre ut än personer i min egen ålder, jag är duktig och får saker gjort på mitt jobb och är "perfekt", men min sociala förmåga är inte den bästa. Jag kan sätta på mig en mask och försöka, men jag kommer aldrig vara en person som minglar på mässor (usch mingla är satans påfund), småpratar om folks ungar och vädret, lyssna på folk som tuggar högt, pratar sakta eller sitta tyst på en föreläsning som är totalt irrelevant. Jag KAN göra det och jag kan nog för det mesta också dölja min avsky och "spela med" men jag avskyr det så innerligt. Och i ett annat liv, så hade jag varit en unge som gick i SU-grupp, som flippade på allt sånt där, som inte hade någon självkontroll. Självkontroll, det är min grej! Jag kan som sagt göra sociala grejer med ointressanta människor men jag undviker det så mycket jag bara kan, så jag tror andra kan se mig som osocial/ensamvarg och lite sluten, lite för fokuserad på mitt arbete eller fritidsintresse, stressad kanske!? Det är dock många som är nyfikna på mig, som inte fattar mig. Men jag ser mig själv som en liten exklusiv klubb - bara de speciella får inträde :)

Åter till ämnet, till mitt jobb, min passion att hjälpa andra. Men ens arbete påverkas ju av hur omfattande det är, eller det kan ju omfatta oändligt mycket, det beror ju på hur mycket man tar på sig, men vid en viss gräns kan man inte göra allt. Det är väl just det också, i alla fall för mig. Jag tar på mig allt, har knappt förmågan att säga nej.. för jag ser varje situation, varje individ, deras mående, deras val, deras situation som livsviktig (vilket det väldigt sällan är). Jag ser det som MITT livsmål att hjälpa dem. Det låter så klyschigt omen jag vill bemöta alla och få alla att känna sig sedda och få precis alla att känna sig trygga, att de har någon att lita på, att det finns någon där om de inte har någon annan - för det önskar jag att jag hade haft i skolans värld.

Ibland känner jag mig partiellt autistisk då jag har så god kommunikationsförmåga och andra människor har så lätt att prata med mig. Men jag är väl bara en robot, eller en bra skådespelare helt enkelt. Det är nog också därför folk blir så chockade när jag berättar om det, att jag har ADD (som tydligen har lite mer ADHD enligt vissa) så blir inte folk direkt chockade. Jag är ju alltid på språng liksom (de skulle bara se mig hemma själv)

@Ensam1984 Wow, dina inlägg sprudlar av energi nu för tiden 😊 Jag skulle gissa på att den konstruktiva kritiken uteblir för att ingen har någon vettig tanke om vad du skulle kunna göra bättre. Du är helt enkelt experten på din roll. Jag kan lova att du inte är psykopat. Då skulle du inte läsa av, ge feedback mm med andras behov i åtanke, utan enkom för din egen vinning. Men jag tror att din autism i kombo med analytisk förmåga gör manipulationen onaturlig för dig, och därmed till en konstart... Manipulerar andra gör människor alltid jämt och hela tiden, utan att ens tänka tanken att det är manipulation. Pedagogiken som vetenskap är ju vetenskap i ren manipulation egentligen. Det handlar om att manipulera den växande generationen till att vilja tillskansa sig de förmågor läroplanen gör gällande, om man ska hårdra det. Kram

@Ensam1984 skrev:"Har förresten bestämt mig för att sluta räkna dagar här, det räknas fortfarande i min app så kanske skriver in det ibland. Men nu har jag "slått" mitt rekord från förra gången, jag är på ett helt annat ställe, det känns som det är 4 life, det kan man ju aldrig veta såklart men det känns som detta är min livsstil, inte ens ett val. "

Grattis till att du har slagit ditt eget tidigare nyktra rekord! 🥳🥳🥳 Men framför allt grattis till ditt nya hållbarare liv! 🥳🥳🥳🥳 Jag är så glad för din skull 😍

Kram 🐘

@Ensam1984 skrev:" jag ser mig själv som en liten exklusiv klubb - bara de speciella får inträde :)"

Det tänket gillar jag! Få men genuint riktigt bra vänner är alltid att föredra framför många ytliga. Och att trivas i sitt eget sällskap, självsam, är allra viktigast ❤️

Kram 🙏🏻

Intressant inlägg Ensam1984 och en väldigt uttömmande beskrivning skriven utan värderingar. Spännande!

@Ensam1984 skrev:"Eller jo, jag ger nog mycket feedback, fast då mest positiv - för det har jag lärt mig att folk blir väldigt glada över, när de får höra hur duktiga de är. Det är ett enkelt knep att få folk att tycka om en, och sedan är det inte så svårt att få de att "vilja" göra det jag vill att de ska göra. "
Haha, tänk om din chef gör likadant, ger dig beröm och sen skickligt leder in dig på det du kan förbättra. Jag känner igen mig förresten, har dock inte tänkt att jag skulle vara psykopat, men jag jobbar just med att ge kritik. Jag har som du landat i att det är bra med beröm och just specifikt beröm. Sen när kritiken kommer så faller den väl ut. Och fokus är alltid framtid, hur det ska bli. Kanske manipulativt, men Äsch. Det får god effekt.
Låter spännande och svårt med ditt jobb och jag tänker att du måste vara en viktig person. Om du får många att känna att deras val är livsviktiga, då har du gjort en fantastiskt stor insats. Kanske lyckas du så bra för att du faktiskt har den diagnos du har och håller en sund distans. Tänker att gränsen är skitsvår mellan att kunna vara totalt närvarande till att bli uppäten och du kanske håller dig på rätt kant?

Dag 200 står det i min app..

Känns bra :)

Har inte så mycket ork över till annat än jobb och det som ger mig energi just nu, så glömmer av att komma in hit och skriva av mig.

Nu är jag så trött att jag inte riktigt orkar... men ville mest avrapportera att allt är bra. Även om det är stressigt så är ett nyktert liv, ett klart och rent liv - ett ÄKTA liv - en miljon gånger bättre än det motsatta! Tacksam!!!

Startmotorn är visst icke-existerande i dag... välkommen till min värld.

Först vill jag tacka för gratulationerna på the big 2 0 0!!! I morgon tror jag även det är 7 månader... alltså wow... hur kan det ha gått så enkelt?

Den 4 juli är det 2 år sedan jag startade min resa här på forumet, tyvärr finns inte min första tråd kvar :( vet inte varför, hade så gärna läst i den igen då det fanns så mycket insikter, hjälpande ord och hjärtskärande avslöjanden där.

Jag har läst lite i min tråd från de senaste 7 ,månaderna nu på förmiddagen, och tanken har slagit mig så många gånger... tänk om jag aldrig hade hittat hit under sommaren 2019. Tänk om jag aldrig hade gjort det - då hade jag inte blivit inspirerad av alla här att ta tag i mitt liv. Det var NI HÄR som sa till mig att gå till VC för min RLS (restless legs) och det var utifrån min nykterhet som jag även där började tala om mina tankar kring ADD.

Jag kommer ihåg när jag ringde till VC, det var i augusti 2019. Jag pratade med en trevlig sköterska, och sa då att jag skulle vilja träffa en läkare då jag tror att det är något fel på mig, jag är alltid trött osv... och så vill jag kolla mina ben då jag tror jag har RLS. Sköterskan som var trevlig (men nog inte borde ge råd per telefon) frågade mig om jag hade ett jobb och hade klarat min skolgång... eftersom mitt svar var ja, så sa hon; "du är säkert bara en HSP-person, men jag ger dig en tid med en läkare för din ev. RLS".

Även när jag kom till läkaren och jag förklarade min trötthet/lathet (som jag alltid sett det som, för jag har aldrig fattat vad det är), så började han tala om antidepressiva, men han sa rakt ut att han inte trodde jag hade hade någon ADD eller annan NPF, då jag "fungerade", jag hade ju ett jobb och hade höga betyg i skolan. Han frågade om alkohol och jag började gråta, bröt ihop lite och sa att jag är nykter, jag dricker inget nu. Jag sa nej till antidepressiva då det inte har gett mig något förr, eller jag har känt mig väldigt meh... på det, jag var inte emot det men ville inte ha det som en första insats. Nu förstår jag ju att de gånger jag har ätit antidepressiva har inte varit för att jag varit deprimerad, utan snarare förvirrad, överstimulerad... för att jag varit på en plats/jobb/relation som inte varit adekvat med mina diagnoser. Då jag sa nej till medicin (men sa att jag kunde tänka mig det om inget annat skulle funka) så föreslog läkaren att jag skulle tala med en kurator.

Kuratorn var kurator på VC, innan allt detta så tänker jag alltid att de som jobbar på VC inte är de "bästa", de bästa har sin egen klinik, jobbar privat då de tjänar bättre... osv... och så kanske det kan vara... men vad/vem är den bästa egentligen!? Hon var bäst för mig. Egentligen har jag ganska svårt för personer som talar väldigt tyst och lugnt, som är överdrivet varma och lågaffektiva... som det knappt känns som de har någon ryggrad, som är så sjukligt förstående och framförallt... pratar med en som att man är 5 år... men jag vet nu att det är en sån jag behöver som kurator (har haft en annan samtalsterapeut för 15 år sedan och hon var likadan). Hon fick mig att öppna upp mig och känna mig trygg. Hon såg direkt tecken och gav mig ett test att göra hemma med frågor kring ADHD/ASD.. Hon sa till mig när vi gick igenom testet att jag fick ganska höga värden, men eftersom jag inte hade haft några yttre krångel eller kontakt med sjukvård/psykiatrin innan (det var 10 år sedan jag senast hade varit hos VC) så kunde det vara svårt att komma vidare. Men hon sa också... att bara för att det inte syns eller märks på mig så innebär det inte att jag inte förtjänar det lika mycket som andra, att hon skulle kämpa för mig. Det gjorde hon, och nästan exakt ett år efter jag gick till läkaren så hade jag min diagnos (det hade kunnat vara 7 månader om inte doktorn som höll i utredningen slutade och glömde lämna vidare mig till nästa).

Tänk vad sjuk ändå... utan er hade jag inte suttit här i dag... utan er här hade jag inte vetat vem jag är, känt att det är okej att vara som jag är... faktiskt gilla mig själv och ge mig själv personliga små mål och pepp istället för att jämföra mig med något som inte är jag. Förmågan och insikten - inte bara mina begränsningar, men främst mina styrkor. För wow vilken självinsikt jag fått, och jag känner att jag vågar och vill stå upp för mina värderingar och äga mina egenheter. Jag är stolt att vara annorlunda... jag tycker ju själv att slätstrukna människor som bara talar om väder, vind och deras ungar är så jädra odynamiska och saknar djup och mening (hoppas ingen tar illa upp, men skulle inte säga det om någon här inne då vi är transparanta med varandra - vi vågar om än bakom en skärm vara öppna och ärliga - vi skäms inte längre) så varför ska jag försöka vara som de?

Skulle ju aldrig säga detta rätt ut, att jag inte tål odynamiska människor. Min logiska, observerande sida har ju lärt mig att det inte fungerar - det kommer inte naturligt men genom mitt intellekt kan jag dra logiska slutsatser för att se vad som är gynnsamt.. Det kanske kan sägas vara en intellektuell social förmåga, vad vet jag. Och då kommunikation är mitt största specialintresse och det är min starkaste sida (som min chef ofta påtalat både innan han visste om mina diagnoser och efter) så har jag ju lätt för att "smälta in" i det sociala samspelet om jag måste, men jag avskyr det - och det känns framförallt onaturligt, det känns som att jag måste spela någon annan - ta mig an en annan person/ta på mig en personlighet som jag stulit från någon annan. Känslan är väl som att spela teater, men du avskyr pjäsen, känslan är lite som att ha på sig för små jeans, eller trasiga strumpbyxor... i vissa sammankomster är det okej att knäppa upp byxorna, att ta av sig strumpbyxorna... att lätta lite på masken, men ibland måste masken vara på... och då känns det rejält... det skaver.. och efteråt så är man helt matt.. för anspänningen att vara på topp, stå på tårna... vara redo... inte avslöjas... det gör mig helt orkeslös. Detta var en avstickare...

Jag vet inte var jag ville komma med allt detta, men det är tydligt från att jag läser andras inlägg att jag har haft en himla tur, ett flyt med sjukvården... även om vissa inte trott mig så hamnade jag där jag skulle...

Nu är mitt uppdrag att föra det vidare.. och det jobbar jag på varje dag... har startat ett projekt på mitt jobb (som ingen annan vet är ett projekt). Vi har en särskild undervisningsgrupp - en npf-grupp kan vi väl kalla det, där elever som behöver ett mindre sammanhang går - mitt mål är att speciellt lägga mycket fokus där - jag vill motivera dem, ge dem insikt och tilltro på framtiden. Jag har redan startat med många, och det sjuka är att jag får en helt annan kontakt med eleverna än alla andra... eleverna säger det, pedagogerna säger det... jag lägger mig på deras nivå, jag kör med igenkänning och reflekterar beteenden och känslor utan att tala om mig och mina diagnoser (för det ska inte handla om mig)... det är mitt projekt på jobbet... mitt livsprojekt vet jag inte riktigt än... men till sommaren ska jag försöka få in en bra rutin kring mat (för nu går jag bara ner i vikt för att jag glömmer att äta pga. medicinerna vilket inte är hälsosamt). jag ska även vara mer i mitt torp och kanske... kanske lägga lite mer fokus på att fundera på det där med en partner... om jag orkar... ;)