Nu är det dags att skapa min egna tråd här. En tråd där jag skriver mina tankar om hur det går för mig i min nykterhet. Jag vill jättegärna ha respons från er, men framförallt är tråden till för att jag själv ska kunna skriva.
Det är ju så att ibland förstår jag inte vad jag tänker förrän jag läser det jag skrivit.

Snabbversionen av mig hittils för er som inte känner mig är:
33 år gammal som var på behandlingshem i november och december för att förändra mitt destruktiva drickande. Gift med Lelas som också finns här på forumet.
Tog ett återfall en kväll i slutet av januari men har sen dess varit nykter och börjar hitta glädjen i livet.
Räknade dagar och det drar sig mot ca 120 dagars nykterhet nu. Bortsett från kvällen i januari.

___________________

Jag är på jobbhelg denna helgen (nån form av teambuilding) och ikväll var det middag.
Jag har våndats lite för att åka iväg och inte ha nån bakdörr att fly genom ifall det skulle kännas jobbigt på nått sätt. Men det går bra.
Jag satt ganska nära bordet där öppnade vinflaskor stod och väntade för att bli serverade. Jag satt och tittade på dom länge och tillslut tänkte jag: jag vill inte ha vin även om jag hade kunnat. Det var en skön känsla som naturligtvis kommer kännas annorlunda en annan dag. Men just ikväll fick jag känna hur det känns att vara nykter utan att kämpa med vita knogar och ågren.
Jag ska strax gå och lägga mig och jag gör det med ett leende på läpparna.

hoppas du har goda dagar och njuter av sommarledigheten - visst är det så att du har semester nu? Kram till dig och din flöjtist! / mt

mr_pianoman

Jag har under eftermiddagen suttit några timmar själv i bil och radio är en fantastisk uppfinning! Det är mycket snack om alkoholkonsumtion nu. Och då oftast ett osunt drickande. Flera sommarprogram har ju redan belyst ämnet missbruk och/eller medberoenden. Nyheter och andra program debatterar och informerar.
Det slog mig, att jag (eller vi) nästan är dom vanliga som har gått på det ena och det andra. Va många det är som berusar sig på ett eller annat sätt.

Känns nästan som man är ovanlig om man i n t e går eller har gått på nått.

Sorgligt men sant. Skön känsla ändå att tänka för mig själv att jag njuter av att vara nykter. För det gör jag.

mr_pianoman

Fredag idag och juli månads eftervårdsdag på "hemmet"
Det är en skön känsla att komma dit. Lite känns det som ett andra hem. Mysigt att träffa dom som jobbar där, få uppskattning och den uppriktiga glädje dom visar över att man kommer och ser ut att må bra. God mat och kaffe.

Men ändå känns det inte givande. Sitter och summerar dagen nu, och jag kan inte komma på ett enda ord eller delning som fastnat. Tämligen ointressanta timmar. Tyvärr.
Mycket beroende på gruppen naturligtvis. Men också på ledaren som inte styr upp samtalen ordentligt. Jag ser tiden gå och hör massa oväsentligheter. Blir irriterad på folk som tar min tid.
Nu har jag nog gnällt klart tror jag.
Jag tycker jag har ett helt okej liv nu. Jag tror jag har hittat ett spår som verkar leda rätt för mig. Sen finns det saker jag skulle vilja förändra. Men hur, vad och när vet jag inte. Det får tiden utvisa. Jag måste lära känna mig själv som nykter bättre, för att kunna lura ut vad jag vill med framtiden.

viktoria

att vara irriterad och gnäll på du!
Vi är lika i mycket vi med alkoholproblem. Dvs vi är lika i vårt missbruk. För övrigt i det nyktra livet kan vi nog vara lika makalöst olika, vilket såklart i en grupp kommer att generera i att man faktiskt irriterar sig på vissa, precis som i vilket annan icke självvalt sällskap som helst.
Har deltagit i en del annan själslig behandling som inte direkt rört mina alkoholproblem, och i dessa grupper finns mycket igenkänning och samhörighet, men också alltid personer som suger energi, tar för mycket plats och är alldeles för självcentrerade, som kanske eg hade mått bättre av enskild behandling än i grupp, Om inte annat har jag ibland tänkt att det skulle vara bättre för övriga gruppen. Det är ju därför av vikt att den som leder sådana typer av behandlingar kan styra upp vart focus ska ligga.
Önskar dig en fin helg!

de gånger när jag också tyckt att jag "slösat" tid på möten och irriterat mig på andra som "stjäl" min tid.

Jag har med åren märkt att jag inte alltid är mogen att ta in som sägs just då utan förklaringen kommer veckor, månader, ja även år efteråt. Jag har helt enkelt inte varit mogen att höra och förstå det som sagts. Min utveckling i det nyktra livet har gått stegvis, ibland med en rasande fart och ibland har det gått fullständigt i stå.

När jag använt den slumrande kunskapen senare i livet så har det många gånger blivit en rejäl aha-upplevelse, en kick framåt och en glädje över att få en förklaring. Jag har varit tvungen att inse att jag inte riktigt fattar allt på en och samma gång, det viktiga har varit att försöka se allt med nya ögon och förändra mig själv så långt jag kan.

endast sig själv man kan förändra. På riktigt. Man kan leda hästen till vattnet, eller bli ledd... men jobbet måste var och en göra själv.
Men visst är det ett utmanande arbete och en konst att leda en grupp så att arbetet är meningsfullt. / mt

mr_pianoman

Började på ett inlägg men det var så besvärlig att förklara vad jag menade så det får vänta.
Det handlade i alla fall om glädje, eller bristen på densamma.

Hoppas ni får en bra lördagskväll! Det ska jag ha. God mat hoppas jag.

det är ju inga enkla saker vi håller på med utan de stora livsfrågorna. Och då skojar jag bara lite, lite grann.... Jag skrev mycket en morgon om balansen mellan hela människan och alkoholismen-i-människan som diagnos och sen tappade jag alltihop och har inte orkat börja om. Hoppas du orkar återkomma och reda i glädjefrågan, det är så värdefullt att få dela andras erfarenheter.
Du får säkert god mat med sallad o örtkryddor. Det är fint att ha en odlande man. Vi har delat på den första hemmatomaten till förrätt. Skön lördagskväll! / mt

vana

Jag lever numera på min ruccolasallad.
Har mängder i min koloniträdgård o hur GOD är den inte????

mr_pianoman

Vilken dag det var igår! Massor av jobb och lirande. Kom hem på kvällen och fick veta att farsan ligger på sjukhus. Ingen direkt fara med honom men ändå. Och sedan när jag skulle gå och lägga mig, sms från en vän som är nykter (nåja) alkoholist. Han var nykter då i alla fall. Ensamast i världen var han och jag var den enda han hade att höra av sig till. En jättefin kille egentligen, men som hamnat i fel sällskap i livet. Och nu när han kämpar med att vara nykter kan han inte vara med sin gamla umgängeskrets. Verkar nästan som att han antingen kommer supa ihjäl sig eller jobba ihjäl sig för att slippa komma hem till ensamheten.

Inte lätt det där att vara den "enda" vännen. Men å andra sidan är han ingen belastning på så sätt. Han skulle aldrig höra av sig till mig onykter. Han vill inte utsätta mig och min nykterhet för det. Däremot som ensam vän tycker jag det är helt okej att han ringer.

Och som löken på laxen, grädden på moset pricken över i så har jag inte sovit pga värk i axlar armar och händer. Arbetsrelaterat. Ergonomin som pianoman är inte den bästa. Och jag har suttit många timmar vid instrumenten senaste veckorna. Det känns. Värktabletter dög inte alls.
Men nu är jag vaken och fått i mig lite kaffe. Känns som värsta bakfyllan. Men det ÄR det inte! Bara brist på sömn. Inte så bara det heller, men ändå. Kaffe är min nya last. Ska nog ta en kopp till.

Idag ska jag vara nykter!

medberoende

Helt underbar läsning, du både roar och tar upp en del sanningar för mig. min man går på behandling för sitt missbruk och känner sig också ensammast i världen... Hoppas att värken lättar och att din pappa blir bättre. Ha en bra dag o hoppas fu sover bättre inatt.

Lisamari

Hoppas din pappa kryar på sig.
Konstigt detta du skriver om antingen jobba eller supa ihjäl sig, fick mig en tankeställare faktiskt.

Kaffe har också blivit min nya dryck, men tyvärr håller den mig vaken nattetid :-(.

Jag ska också vara nykter idag
Kram på dig och hopps värken släpper.
Lisamari

mr_pianoman

Farsan mår fint. Ett par dagar på hospitalet gjorde susen. Nu är det fart på gubben igen.
Fart på mig också faktiskt. En jobbdag kvar innan semestern.

En medelålders kvinna gick förbi här i går kväll/natt. Eller ja, gick och gick. Leddes av en man. Tror att jag hade gått mer stabilt på en skuta i frisk vind.
Hon hade fått i sig en hel del. Pratade och pratade medan han som gick jämte försöket med all sin kraft få henne att ta sig framåt (hemåt skulle jag tro)
Även om hon inte är alkis så har hon uppenbart problem med sin alkoholkonsumtion.

Nu till mig själv.
Jag kände ingenting när jag såg det. Kände att jag kanske ville tycka synd om henne, eller känna att det var skönt att jag kommit ur det där. Men inget! Möjligen att jag blev besviken på henne gentemot hennes anhöriga.
Men det kändes så konstigt att jag var så oberörd. Känslokall.
Vet inte om jag ska tycka att det var bra eller dåligt.

Nåväl, jag ska inte fördjupa mig i det. Huvudsaken är att JAG mår bra och det gör jag.
Hoppas ni som läser också gör det.

Varma kramar till er alla kämpar där ute!

mr_pianoman

Jag har egentligen inte så mycket att skriva om men kanske är det ändå nån som undrar hur det är. Livet och semestern rullar på. Jag tänker inte så mycket på alkohol eller nykterhet. Jag såg en bild på twitter häromkvällen från en fest, och i bakgrunden stod en bib av samma sort som jag brukade hälla i mig. Jag blev illamående bara av att se den. Jag blir faktiskt lite illamående bara av att tänka på det.

En god vän frågade mig igår om hur jag känner när vi hade pratat en stund om hennes trevliga kväll dagen innan som innehöll en hel del vin. Men jag kunde ärligt säga att jag inte kände någonting. Mest skönt att vi kan prata som vanligt utan att lägga nån värdering i det, eller att hon undviker att säga. Hon har ju inga problem med att hantera sitt vindrickande, så varför ska hon inte kunna säga att hon haft trevligt? Men det är väl bra att hon frågar.

jag väljer också vilka saker jag engagerar mig i och vilka saker jag tycker att andra får ta i. Jag väljer tex att inte bli involverad i andras problem. Oavsett om det gäller spriten eller något annat. Jag orkar helt enkelt inte. Vill dom höra av sig till mig så är det helt okej, men jag låter det stanna där. Jag tar inte själv "terapeutrollen" Det har jag varken lust till eller orkar. Jag har fullt upp med mig själv.
Jag väljer också vilka jag umgås med. Människor som inte ger mig något lägger jag inte heller ingen tid på, hur mycket dom än tycker om mig.
Egoistiskt? Ja, men jag måste. Livet är för kort för att hänga upp sig på småsaker eller ointressanta människor.

Dom jag bryr mig om däremot. Dom får allt och lite till. Jag hoppas dom känner det. En kram eller ett uppskattande ord gör så mycket, men tar ingen energi från mig. Tvärtom. Jag får tillbaka, och då från dom jag vill finns runt mig i mitt liv.

Jag hoppas att jag en dag kan få göra skillnad för någon som vill göra samma resa som jag just nu upplever.

Många saker i livet måste jag göra. Arbeta tex, det är ett nödvändigt ont. Men annars har jag väldigt mycket val. Jag väljer själv vad jag gör och om jag tycker att det ger mig något. Vill jag inte så låter jag bli. Bättre att fokusera på roliga saker. Jag har en gammal bil som jag tänker att jag ska renovera upp till orginalskick. I år har jag ingen lust, och då får det vänta.

Men visst har jag problem med att fylla mitt liv med betydelsefulla saker. Jag tänker att det får ta tid. Jag kommer väl fram till vad jag vill göra så småningom. Det är bekymret med att jobba med sitt intresse. Musiken är mitt jobb. När jag är ledig vill jag göra allt annat än musik. Men vad har jag då? Inget just nu.
Trots det har jag mina ideer av vad jag vill. Jag söker på internet, lär mig mer och till slut kanske jag är redo att satsa på det jag tänker. Eller så tänker jag. "Nä, får hitta nått annat"

Jag retar mig lite på att bo i en hyffsat liten stad. Jag var härifrån ett par dagar och igår kände jag att det är konstigt att vara hemma och längta hem. Jag har det bra här på alla vis, men ändå trivs jag inte. Det är klart att sånt känner man lite till och från, men nu har det ändå hållt i sig sen påsk. Det är rätt lång tid. Men det är ingen förändring man gör på en eftermiddag, så det får vila i bakhuvudet. Men jobbigt är det att inte trivas.
Kanske kommer jag fram till att jag ändå vill bo kvar här, men då har jag själv valt det. Det har inte bara blivit så.

Nåja, jag hade ändå lite att skriva. Kul om nån orkade läsa ända hit.

Kramar till er alla kämpar, både beroende, och medberoende

NejTack

Det är vardagen du känner Pianomannen!
Och vardagen kommer till en vart än man bor på jordklotet.
Mellan raderna du skriver så läser jag: Tristess....

Äta, jobba, sova, dö.... och så snurrar det på.
Motivationen är borta och det finns så mycket man vill göra men man tar aldrig tag i det.
Känner SÅ igen mig.

Du måste hitta på något som du kan längta till och se fram emot.
Överraska frugan med en weekend på en herrgård, eller hyr en liten stuga någonstans, västkusten är ju supermysigt!
Åk till Gekås i Ullared. Eller varför inte ta en sista-minuten?

Igår var förändringarnas tid för mig.
Jag bestämde mig för att sluta dricka OCH jag sa upp mig från jobbet!
Man kan ju inte gå och harva på och tycka allt är meningslöst och att någonting fattas.
ETT telefonsamtal senare hade jag nytt jobb med högre lön.
Nu ser jag fram emot det nya jobbet.
Det har blivit en grästuva att hoppa på.

Man MÅSTE ha en grästuva. Det måste alla.
Man måste få känna sig betydelsefull och ge livet en gnutta mening.
Det är svårare än vad man tror.

Kolla omkring dig vilka grästuvor du har att hoppa på.

Jag har suttit i två dagar nu och läst vart enda inlägg här på forumet, samlat motivation och kraft.
Mycket har jag läst dina inlägg och jag vet att du är stark.

Kom igen nu katten! Det Svänger ju!

Kram-Kram! N.T

med igenkännande. Det är en enorm utmaing att förändra sitt liv! Så klok inställning du har, att låta det ta tid och söka dig fram.... du hittar säkert rätt OCH nya livsinnehåll som är meningsfulla. Jag hörde ett lokalradioprogram igår där det talades (ang turism) om att sluta tänka "säsong-förlängare" och istället tänka "nya säsonger". Jag assoscierade direkt att så är det, istället för att "bara" hitta ersättningar till vin och måltidsnjutningar måste vi också hitta nya områden att upptäcka och leva. Blev det begripligt hur jag menar?

Tänk så lätt man gör egna tolkningar - jag kunde inte föreställa mig det du skriver om musik som yrke/fritid. Jag tänkTE som många säger "en dröm att ha sitt intresse som yrke" - tack för att du gav en motbild. Livet är fullt av motbilder som man måste få hjälp för att se och det blir mycket rikare ju fler perspektiv man får tillgång till.

Jag känner så väl igen din känsla av vantrivsel på en liten ort. Jag kommer att bo kvar där jag bor, eller närheten, men egentligen är det inte "min plats på jorden". Dock är jag helt tllfreds idag - men förstår din känsla "från insidan". Ha en bra dag idag! / mt

NejTack

MulleTant har så rätt, så rätt.
Att finna nya "jaktmarker", nya områden att upptäcka.

Jag arbetar också med min "hobby" och när jag kommer hem från jobbet så känner jag mig tom.
Det har varit och ÄR fortfarande som ett "vacuum". och jag har inte riktigt fastnat för något annat jag brinner för ÄNNU.

Man har ALLT.
Hus, sambo, barn tillochmed en språjlans ny bil!
Inga ekonomiska bekymmer, en vacker trädgård, och faktiskt riktigt välstädat hemma.

Men något fattas.... det går inte att ta på. Nåntig... men vad?

Men man måste nog våga ge sig hän den här känslan, och kasta sig ut på lite okänt vatten.
Jag önskar ibland att någon kunde sparka mig i arslet och säga:
-Det HÄR ska du göra, det är kul, OCH att jag verkligen skulle tycka att det var kul, meningsfullt och uppfylla hela min själ.
(som vinet gjorde)

Jag sa upp mig på jobbet.... kastade mig ut för stupet...
Är så stolt att jag vågade!
Jag tror att det kan vara en av lösningarna för mig.

Men alla är vi olika.... så olika men ändå så lika.

Du kommer också att finna det du söker Pianomannen. Det är jag 100 på.
Låt det ta den tid du behöver.

Hoppas du inte tog illa upp av mitt tidigare inlägg.
Jag var nog lite hård.

Kram på dig och ha en underbar dag!
:-) N.T

mr_pianoman

Godmorgon världen!

När jag kom hem från behandlingshemmet strax innan jul bestämde jag mig för att jag inte skulle förändra något stort, typ jobb, boende relationer osv under 2011. Det för att inte göra något förhastat som jag sen kommer ångra. Detta håller jag fortfarande fast vid och det innebär att jag bara har kommit halvvägs av den tiden. Men tänka kan man alltid. Tex, vad ska jag bli när jag blir stor?

Men, jag ser det som ett friskhetstecken i att jag faktiskt funderar på hur jag vill ha det. Jag låter det inte livet bara passera. Kanske kommer jag fram till att jag vill ha det såhär och då är det väl bra då. Då är det mitt VAL!
För om jag (som jag misstänkte då för ett halvår sedan) att jag kommer behöva kämpa för att förändra mig själv som person så ska parametrarna runt mig vara stabila. Inte samtidigt hålla på att komma in i ett nytt jobb osv. Jag tror det är bra för mig.

Och hörru Nejtack. Inte tar jag illa upp! Det är bara roligt när jag får raka svar som kanske inte alltid går min linje. Det ger bara bränsle åt funderingarna. Skönt när man fastnat och vill komma vidare i tankarna.

Nåväl, dags att ta tag i denna dagen. Undrar vad jag ska hitta på men det blir la nått. Nykter ska jag vara i alla fall.

Kramar till er alla som läser

vana

är affirmationer....önskningar blir sanna.
Jag tror benhårt på
att det jag verkligen vill det blir åxå.
Tankens kraft är stor o stark.
Ibland kan ju tankarna föra en vidare
till nya perspektiv som kanske inte alls i slutändan är
vad dom var i början.
Låt oss inte igognera tankarna.
Det är början till en handling.
men tanken måste få plats att gro först.