Mr_pianomans tankar om nykterhet

Tack tanterna! Det är sant att man får försöka göra saker som inspirerar en istället för att all tid ska gå åt till alkoholrelaterat snack. Jag är ändå rätt bra på det tycker jag.

Bra skrivet om stolpskottet och politikern Gustav Andersson i Stockholm som tycker det är okej att köra båt på fyllan.

http://kyrkoordnaren.blogspot.com/2011/08/skargarslandstingsradet-gick-…

Inte klokt att man på fullaste allvar kan tycka det går fint att svänga omkring med snabba båtar när man är påverkad!

Jag har varit på festival!
Blivit berusad av fantastiska konserter och bra musik i två dagar. Nu känner jag att bakruset av det har kommit. Men visst är det underbart att kunna festa ihop med massor av människor och ändå få vara nykter och inte tvingas vara bland massa onyktra typer.
Ytterst lite fylla såg jag. Visst såldes det säkert kopiösa mängder öl, men det var inte främsta skälet till att vara där. Dom flesta är där för musiken. Det fanns några poliser på plats, men dom stod i ett hörn och lyssnade på musik dom med. Dom behövde inte ingripa särskilt mycket. 11 omhändertagna berusade. Det är inte dåligt på 25000 sålda pass.

En underbart härlig helg, med dom bästa av vänner.
Jag lever nykter, Och jag LEVER verkligen! Det börjar bli en vana detta med att inte dricka.

32000 biljetter. Ännu mer imponerande att det var så lite fylla och bråk!

Idag firar vi 15 år ihop min Lelas och jag. Snart har vi längre tid som ett par än vad vi har på varsitt håll.
Det var på håret att vi fick 15 år tillsammans och det har inte bara varit hon som varit på väg att lämna. Jag har också känt (fast i min nynykterhet) att jag är förändrad och kanske velat gå vidare på eget håll.
Men jag har kommit fram till att det vi har är värdefullt och jag gör i alla fall vad jag kan för att det ska bli fler år tillsammans.

Jag undrar om livet ska va såhär?

På ett bra sätt alltså.
Jag lever mitt liv, efter bästa förmåga. Jag menar, vi är ju bara människor så visst gör vi misstag då och då. Så länge jag är nykter och gör misstag så känns det ändå rätt okej.
Men faktum är att misstagen blir färre och mindre om alkoholen inte finns med i bilden.
Och jag tänker faktiskt inte så mycket på det där med drickat. Det finns säkert dom som skulle säga att varningsklockor ringer när jag säger så. Och det kanske det gör, det återstår att se. Men jag har inga planer på att ändra mitt nuvarande levnadssätt. Jag mår så mycket bättre av att undvika flaskan. Jag tycker dessutom att livet är rätt kul!

Det var som någon sa "det kan faktiskt bli en vana att inte dricka"
Vi var ute på lokal i fredags och det stället hade en lång lista på dryckesmenyn "alkoholfritt" Vanligtvis brukar det stå cola fanta vatten typ. Men här stod olika alkoholfria viner, nån alkoholfri öl, alkoholfritt bubbel osv. Riktigt imponderande.
Nu har jag bestämt mig för att inte ersätta ölen och vinet med alkoholfria alternativ. Inte än i alla fall. Möjligen om några år.
Just nu är jag väldigt nöjd med vatten och en skiva citron.

Det enda jag känt senaste är att det är trist att inte få god öl när vi åker till köpenhamn om nån vecka. Men vaddå. Jag avlider inte av det. Det är inte hela världen att avstå från en tuborg. Danskarna är troligen av en annan åsikt förstås.

En annan sak jag märker börjar återvända är mitt djup. Jag är en tänkare. Ingen grubblare utan en funderare. När jag var aktiv struntade jag mest i allt och det är klart, jag var antagligen rädd för att gå in på djupet i mig själv. Bättre då att ta ett glas till och glömma det hela.
Men nu börjar jag glänta på dörren till mitt inre och se vad som finns där. Börja städa upp och lägga erfarenheter i ordning så att jag kan använda dom till nått bra när det behövs.

Så, på det hela taget tycker jag att min tillvaro just nu är väldigt bra! Det är klart, jag saknar fortfarande storstaden. Men den finns där. Ett par timmar bort. Så när längtan blir för stor så kan jag åka dit och få andas en stund.

Dags för eftervårdsdag i morgon igen.
Jag har inte varit på jättetopphumör idag och jag har känt mig lite kvävd och pressad.
När jag satte mig i soffan på eftermiddagen och funderade på varför så är det just för att det är dags för eftervård igen. Jag känner mig ägd i det där. Det var ju så väldigt kravfyllt när jag muckade. Fick skriva kontrakt på att inte dricka. Måste göra si och så och arbetsgivare och allt.
Då kändes det okej. Nu känns det skit.

Inte för att jag har tänkt att ändra på det sättet jag lever nu. Alltså det nyktra behagliga livet.
Men jag vill komma vidare. Inte vara i beroendeställning mot nån. Inte behöva känna några krav i form av paragrafer i kontraktsform.

Men i morgon när jag kör hem har jag tre gånger kvar. Sen kan jag lägga detta bakom mig.

Faktum är att den största anledningen jag har att leva nykter just nu är att jag mår så bra av det. Och med det menar jag såklart att kroppen mår bra av att inte få alkohol, men också att min omgivning mår bra och det slår tillbaka på mig får min själ och hjärta att må bra.
Det är så mycket större och viktigare än ett kontrakt från ett behandlingshem.

Inte bara överlever som det heter.

Livet rullar på och att vara nykter har blivit lite av en vana för mig. Jag tänker inte så mycket på det faktiskt. Jag får ofta höra att jag ser så välmående och pigg ut. Och det är nog sant, även om det kan vara svårt att se själv. Jag själv tycker bara att jag ser trött ut, men det kan bero på att jag nästan bara ser mig i spegeln på morgonen.
Jag har rasat i vikt. Vid ett läkarbesök innan sommaren har jag för mig att jag vägde 84kg. Nu väger jag 76. Inte undra på att alla byxor är stora. Även dom jag köpte för några veckor sedan. Och ett skärp i läder töjer sig inte så mycket på några veckor heller. Måste göra fler hål. Hoppas det bara beror på att jag inte häller i mig en massa kalorier, så att det inte är nått annat fel.

Så vad är nästa steg nu då? Det är oerhört motigt att jobba. Jag kan inte hitta någon som helst inspiration och jag brinner inte för mitt yrke. Eller jo, på ett sätt gör jag det, men på ett annat sätt inte. Jag vill nog göra det jag gör ett tag till, men kanske inte på samma arbetsplats som jag är på nu. Jag skulle behöva ny jord runt rötterna om ni förstår vad jag menar. Då kanske jag kan blomma igen.

Och såklart längtar jag hem till storstan, men det är nog inte dags ännu. Jag har mina finaste vänner här och det får jag inte glömma bort. Dom är viktiga för att jag ska må bra. Närapå en förutsättning för mig.
Dags att ta tag i denna dagen.

Jag äter betydligt mer nu än när jag var aktiv. Och vi äter nästan bara bra mat. Inget halvfabrikat eller skräp. Det är också en viktig del i välmående och i förlängningen leva nykter. Får jag inte bra mat mår jag inte bra och då.... ja ni fattar.

Tack för att du ville läsa, 19september

I veckan som gick frågade min chef mig: "Tror du inte det är bäst om du söker en annan tjänst?"

...........

Jo, det kanske det är. Jag har själv tänkt dom tankarna. Men att höra det från chefen sådär appropå en onsdagsförmiddag var inte så kul.
Jag förstår hans tanke. Han vill inte att jag ska knäckas av att andra har problem med att jag är nykter alkoholist och att får jobba i motvind. För så är det faktiskt, just nu är det inte jag som har problem med alkoholismen. Det är andra som har, uppenbarligen. Men jag fick höra att jag är en duktig musiker och att han önskar att jag fick ny inspiration. Så anledningen är inte att jag inte sköter mitt jobb. Bara mitt välmående.

Så frågan är: ska jag söka mig vidare och under tiden bara göra det jag absolut måste eller ska jag köra på och göra massor av kul under tiden? Oavsett vilket så kommer jag nog inte stanna kvar särskilt länge ändå. Men rätt jobb måste dyka upp. Jag byter inte för bytandets skull.
Och arbetsgivaren har ändå kostat på mig många många tusenlappar för behandlingen. Konstigt då att dom inte vill jobba för att medarbetaren ska komma tillbaka till en bra miljö, utan går på den enkla linjen och be mig söka mig vidare.

Annars rullar livet på bra. Jag varken vill eller behöver dricka. Jag är nöjd med andra njutningar i livet. Jag gläds åt småsaker och gräver inte ner mig särskilt mycket för motgångar. Jag vill absolut inte förtränga eller förneka det som varit. Men jag har börjat lära mig att leva med det.
För ett år sedan mådde jag som sämst. Nu vilar lugnet i mig och jag mår bättre än på flera år!

...Ärligt talat så vet jag inte. Jag själv förstår inte problemet utan detta verkar vara något som pågår bakom min rygg.
Men jag kan tänka mig att man inte riktigt kan ta min framgång i nykterheten, utan försöker hitta alla tänkbara fel som jag eventuellt gör. Och chefen står emellan och vet inte hur han ska tackla det hela.

Jag vet inte om det är så, men det är min teori.

Jag kan i nuläget inte ens vara sjuk. För det "ser inte bra ut" enligt chefen.
Men vi är ju bara människor och vi blir sjuka så även jag. Förra veckan hade jag knappt eller ingen röst. Men jag jobbade i alla fall. Tur var väl att jag bett om ledigt några dagar sen tidigare. Så jag kunde ändå vila och bli hyffsat frisk.

...du har en poäng där MT. Pusslet stämmer inte längre. Den svagaste har plötsligt blivit den starkaste som tagit tag i sin situation och mår bra.

Och Viktoria, jag kommer inte låta detta knäcka mig. Jag har kämpat mig dit jag är idag, och det ska en sånhär grej inte rasera. Lågan kommer att fortsätta brinna. Kanske har den redan slocknat vad gäller jobbet, men livet i övrigt är så bra så därför tror jag att jag klarar detta också. I och med att mitt samvete numera är rent så bryr jag mig faktiskt inte så mycket om ifall andra retar sig på mig. Jag mår ju bara bra, skulle det vara fel?

Och vi är alla människor. Saker blir fel ibland. Men man kan säga förlåt. Fast det är klart. Behöver jag säga förlåt till någon behöver jag ju veta varför först.
Men en sak är säker. När rätt möjlighet kommer upp så lämnar jag detta skeppet och hoppar på ett nytt.

Det verkar som att jag håller på att försvinna. Insåg för ett tag sen att jag minskat från 84-76 kg på ett kort tag. Nu är jag nere på 74. Känns inte helt okej detta....
Men jag ska få träffa en läkare i början av november för att ta lite prover och se så att inget är fel. Äter gör jag i alla fall. Men det är inte roligt att ha byxor som är för stora, kostym som känns som ett tält. Klart man kan köpa nytt, men det känns inte bra förrän jag vet vart jag landar.
Nån annan som varit med om detta fenomen?

Är det inte åt ena så är det åt andra hållet :)

Jag ska försöka hålla mig kvar. Även om det känns förfärligt motigt att gå till jobbet. Jag har ju som sagt rent samvete och vet att jag gör ett väldigt bra jobb. Jag är en duktig musiker. Och sanningen är, när jag väl sitter på plats och gör musik, då älskar jag mitt jobb.

Faktum är att jag fick ett litet, men ändå erkännande idag av en kollega.
Det innebär att jag får mer jobb, men det tar jag. Får jag chansen att visa att det går att lita på mig så ska jag ta den!

För några dagar sedan pratade tanterna på jobbet (ja, det är mest tanter på min arbetsplats) om hur dom gömmer godis och choklad för barnen och/eller männen där hemma. Vilka fantastiska gömställen dom har. Tvättkorgen, bland julsakerna, städskåpet. Ja, så otroligt påhittiga tyckte dom att dom var.
Och en hade gömt en alladinask för några år sedan och var så nöjd med det, bara det att när hon ätit upp ena lagret och lyfte till andra hade det redan varit uppätet. Någon hade hittat hennes gömställe. Och ingen hade hon att vara arg på för hon kunde ju inte erkänna att hon gömt och trott att ingen annan hade vetat.

Nu skulle bara veta tänkte jag i mitt stilla sinne......

Jag hade kunnat komma med massor av historier, egna och andras. Men jag var tyst och drack mitt kaffe.

En annan liten situation uppstod i veckan då byalkisen vandrade in när vi firade morgonmässa. Han skulle ha tag på en av oss som han brukar besöka och prata av sig. Det där med kyrkan är inget att ha i övrigt tycker han.
När han insåg att det inte riktigt var läge att störa vandrade han iväg, och vem var det som gick efter och pratade med honom? Jo vaktmästaren.
Präster, diakoner och annat löst folk tittade bara men gjorde inget. Suck!
Änglar finns överallt. Ibland där man minst anar det.

Vad glad jag blir! Värmen sprider sig i hjärte-trakten känner jag!

...precis på min kommuns hemsida. På beroendemottagningens sida har man lagt en länk hit till Alkoholhjälpen :) Kanske pga mig och Lelas som talat varmt om alkoholhjälpen. Vem vet. Bra är det i alla fall.

Nu har jag gjort min sista eftervårdsfredag. Känns lite som en befrielse. Nu står jag helt på egna ben, men det kommer gå bra. Jag har sån bra stöttning från vänner och familj, och AA kommer bli en naturlig del av mitt fortsatta nyktra liv.
23/11-10 flyttade jag in på hemmet 25/11-11 vinkade jag farväl. Satte punkt och vände blad.

Framtiden - nu kommer jag!

LIvet går bra, om jag menar det nyktra livet. Jag tar en dag i taget och njuter av min nykterhet. För tillfället känns den väldigt stadig och jag är väl medveten om att det kan ändras på några sekunder. Därför försöker jag stanna upp och ta vara på nuet.

Däremot har jag inte mått så bra kroppsligen i höst. Vikten har rasat och jag kanske har kännt mig hängigare än vad jag egentligen har velat erkänna. Förra veckan kapitulerade jag även för detta och tog kontakt med lungkliniken där jag går på regelbunden kontroll en gång om året pga ett handikapp med lungorna. Vet inte om jag har skrivit det tidigare, men jag har endast en hel och fungerande lunga. Den andra är sen snart 20 år tillbaka bara 30% stor. -92 opererades 70% av vänster lunga bort. Den var sjuk och drog till sig infektioner.
Det går alldeles utmärkt att leva med mindre kapacitet så länge man är frisk. Men nu är det alltså inte så friskt längre.

Jag blåser sämre, har sämre kapacitet, hostar mycket och har ont när jag anstränger mig. Och ansträngning just nu innebär promenad på ca 500m. Eller att sjunga, vilket jag gör mycket i mitt jobb.

Så nu är det igång igen. Undersökningar, prover, röntgen....osv. Det ger många minnen som inte är så positiva. Sjukskriven halvtid.

En sak är att vara sjuk, oron en annan. Oron är värst tycker jag. Vad är det som är fel nu, och går det att göra något åt? Något som kanske inte är så drastiskt som sist. Hoppas

Min chef tog det bra. Han förstod att det inte är att leka med och vi har lagt upp en plan för hur jag ska jobba närmsta veckorna.
Mitt i allt detta är det skönt att känna att lösningen inte är att dricka. Jag vill inte det. Jag vill bli frisk och jag tar tag i min hälsa på ett vettigt sätt även om det är tufft.
Jag har varit tydlig med vad det är som är fel och varför jag inte jobbar heltid just nu. Tex till mina arbetskamrater och till min kör. Så jag hoppas att det inte kommer ett rykte som säger att jag börjat dricka igen. Jag bor i liten stad och rykten sprids lätt.

Lite klurigt är också att faktiskt ta det lugnt. Jag är ju inte sjukare än förra veckan, men ändå måste jag tänka på att jag inte måste vara stark och klara allt. Jag är faktiskt sjuk. Hade varit lättare med ett brutet ben eller nått.
Lungsjukdomen har sina likheter med alkoholismen. Man lever med det utan att det syns.

Därför ska jag gå och lägga mig nu, och inte ställa nån klocka i morgon. Lycka.

Tack victoria, lisamari, mickey och stigsdotter för fina ord. Dom värmer

Det är för mycket i mitt liv just nu. Många måsten med sjukdom,mediciner, sjukskrivning, jobb och annat. Många tankar om framtiden, vad vill jag vart ska jag osv. Vad kommer hända.
I förmiddags orkade jag inte och känslorna tog över. Skönt att få vara själv några timmar då.

Men i allt detta så finns det inte ens en sekunds tanke på att vilja dricka. Och det är underbart!

...är viktigast. Så är det. Och jag tänker mycket på den, och underhåller den så gott jag kan.

Och visst vet jag att jag inte måste eller kan prestera på topp hela tiden, men det är sån jag är. Aldrig visa mig svag. Alltid vara perfekt i det jag gör. Inte erkänna att jag mår dåligt eller så. Det är sånt jag är medveten om och jobbar med.

Jag repar mig sakta även om jag inte direkt fått något konkret svar på vad som är fel i min kropp. Med mycket mediciner så funkar jag ändå hyffsat. Det bästa vore såklart om jag funkade även utan mediciner, men nu är det som det är och det är bara att gilla läget.
Men

Jag är i ett läge nu då jag förstår mina vänner nyktra alkisar som startat om efter att ha blivit nyktra. Olika typer av förändringar.
Jag är i stort behov av att komma vidare. Byta jobb, byta miljö, komma nån vart. Inte bara gå här och harva. Jag är så less på alltihop.

Jag gick förbi bolaget i vår lilla stad igår. Folk strömmade ut bärandes på tunga kassar och lådor. Två saker slog mig:
1: Vad skönt att slippa tänka på det där, och trängas bland alla andra som ska ha rusdrycker.
2: Om jag hade handlat två dagar innan jul hade det ändå varit slut innan jul.

Vad skönt det är att slippa slava under droger!

Dessutom är det idag ett år sedan jag kom hem från hemmet och skulle göra ett försök att leva nykter på egen hand. Mycket märklig känsla att komma hem till ett julpyntat hus som jag inte varit med och ordnat med. Hela julhelgen är som i en dimma. Jag minns inte vad jag gjorde eller vad som hände. Men det spelar ingen roll.

I år är jag med och fixar, och jag njuter av både det ena och det andra. Småsaker, men ack så viktiga för mig. Att veta att jag får vara hemma med min fru och min katt är härligt! Sinnesro på hög nivå.
Vi har själva valt att vara bara vi under juldagarna. Förra julen var som sagt väldigt märklig. I år ska vi bara rå om varandra.

Du underbara kvinna! Tänk att nu vet jag att det där med kastanjen fungerar.

Jag vet att julhelgen inte bara innebär tjo, tjim och glitter för alla.
Men jag önskar ändå att alla som läser detta, kända som okända får en så bra helg som möjligt trots omständigheter och kämpande.

Ni finns i mina tankar.

Ni får psalm 116:4 av mig
"I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle blid. En stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid"

Som det känns nu och har gjort ett tag, så förstår inte jag varför jag drack. Men det är inte allt man ska förstå i livet verkar det som.

Som det känns nu och har gjort ett tag, så förstår inte jag varför jag drack. Men det är inte allt man ska förstå i livet verkar det som.

...försöker göra det, och tycker jag lyckas rätt bra. Och du, jag förstår mig inte heller på män

Vaknade upp till en riktig pissdag. Ledig förvisso, men humöret var nere i fotsulorna. Helt utan anledning. Kanske för att jag hade drömt om misslyckanden. Allt jag tagit mig för i drömmarna gick i stöpet. Så det kanske inte är så konstigt att humöret var som bortblåst på morgonen.

Skulle träffat en vän, en av dom finaste man kan tänka sig. Men så som jag kände mig så ville jag bara vara ensam. Så det har jag varit hela dagen.

Jag var i kyrkan i går kväll. En annan än min arbetsplats. Jag kände ingenting. Eller jo, felplacerad. Felplacerad och vilsen. Vad är det egentligen jag håller på med? Gnistan för att göra musik finns inte kvar. Orden som talas talas inte till mig.
Sorg är vad det är. Jag har tappat min identitet. Vem är jag om jag inte älskar att musicera?

Kanske är det nu den nyktra R börjar visa sig? Det är över ett år sedan jag slutade dricka. Är det så att jag nu börjar bli den jag kommer att vara i livet, om jag låter bli det första glaset?
Men vem är jag då?
?

Dags att ta nytt steg? Mot vad?

Jag är ganska klar på att jag ska börja plugga igen. Jag börjar nästan le i min ensamhet när jag tänker på det. Träffa nya människor, få ha musiken som mitt intresse. Få göra den musiken jag vill. Kanske få sjunga i en kör? Lära mig massa nya grejjor. Nytt nytt nytt.
I morgon ska jag gå och jobba igen. Mår illa bara av tanken.

Men jag fick avslutat dagen med att min syrra ringde. Dom är på väg att köpa nytt hus. Nytt och större. Dyrare. Oron började växa, och alla "om" och "ifall att" tog överhanden. Men så hade hennes man sagt "Men om R tog tag i sina bekymmer och var så öppen med dom, varför skulle inte vi klara av att köpa ett hus?"
Det värmde mitt frusna hjärta.

..hade detta inte så mycket med att sluta dricka att göra, men jag behövde skriva lite.

Kikade lite i min gamla tråd. Varför?
Tja, jag saknade den nog lite :) kram till er som läser

Hoppas några av mina funderingar, snedsteg eller framsteg kan vara till hjälp och stöd.

Kramar!

Nu i dagarna har jag hållit mig ifrån alkoholen i 31 månader. Det går att byta livsstil om man bara ger sig fasen på det.
Det har inte varit enkelt, nädå. Och det är inte heller enkelt. Men det går.

Ville mest skriva det, ifall det är någon som tvivlar. Kunde jag kan du.

Ta hand om er i försommartiden. Stanna upp och ta vara på allt det vackra naturen ger nu.

Behöver man påminnas om det. Även jag behöver påminnas då och då.
Ta hand om dig A
/R