Andra halvlek har inletts

Profile picture for user Sländan

@Andrahalvlek skrev:"men jag försöker att inte göra för stor affär av det. Acceptans. Nu är det så här"
Det är så skönt att acceptera sådant som man ändå inte kan förändra. Vad är det för mening med de, inte blir det bättre av att älta saker iallafall. Förut ältade jag väldigt mycket i olika saker, oftast i negativa tankar.
Kram 💕sländan

Profile picture for user Andrahalvlek

Imorgon inleder jag den sista veckan med nedtrappning av venflaxin. En medicin som jag började ta i samband med att jag blev utmattningsdeprimerad år 2007. Hade jag fortsatt hade det blivit 15 år i slutet av mars. Jag tar en enda tablett på torsdag, 37,5 mg. Det blir fjärde veckan med den ytterst blygsamma dosen. Funderar på om jag ska köra varannan vecka ytterligare en månad eller två, men det är nog överdrivet.

Jag har ju läst mig till att det är väldigt svårt att trappa ut just venflaxin, att man får utsättningssymptom i form av ångest väldigt lätt. Tydligen funkar det bäst att minska i början, men på slutet ska man vara väldigt försiktigt. Och väldigt försiktig kan man nog säga att jag har varit. Det har tagit mig totalt 1,5 år att trappa ut från 75+37,5 mg/dag till 0. Jag har använt dosett och ritat uttrappningsschema, har minskat stegvis med endast 37,5 mg/vecka och har sedan legat kvar på den nivån i fyra veckor. Den enda tabletten som jag tar nu per vecka kan bannemej varken göra till eller ifrån.

Under hela den här perioden har jag mått bra. Ingen ångest, ingen överdriven oro, inte värre sömnbesvär än vanligt. (Min sömn svajar hit och dit, så är det bara.) Vid något nedtrappningssteg kände jag lite ”fladder” i bröstkorgen. Ångest är väldigt fysisk för mig. Den bränner och svider i huden, vandrar liksom. Men jag oroade mig inte massor för det, jag tänkte bara ”okej, nu reagerar jag på utsättningen av medicinen men jag ligger kvar på den här nivån, det går över”. Och det gick över. Det kan ha varit förra hösten, minnet är kort.

Just nu känner jag mig så stabil psykiskt att det känns fullständigt obegripligt att jag tidigare har fått diagnosen kronisk depression. Och det känns också obegripligt att jag inte tidigare förstod att alkoholen påverkade mitt psykiska mående så oerhört mycket. Jag trodde jag drack delvis för att hantera ångest och oro, men i själva verket skapade alkoholen ångest och oro.

Jag får minnesbilder från min pappas enormt dåliga mående. Han var också kroniskt deprimerad, även om han nog aldrig fick just den diagnosen. Han levde upp på sommaren, men mådde dåligt höst, vinter och vår. År efter år. Hans panikångest var enormt fysisk. Han kunde ligga i sängen och gallskrika: ”Jag dör, jag får ingen luft, jag har fått en hjärtinfarkt.” De första gångerna ringde mamma ambulansen, men de tog inte ens med honom alltid. Till slut stängde hon bara dörren och gick och la sig i soffan, så han fick ligga och skrika sig trött. Så jävla tragiskt.

Jag blev deprimerad första gången i nian, och jag började dricka i åttan. I nian drack jag nästan varje helg, åtminstone under skolterminerna. Jag hade typisk så kallad årstidsbunden depression. Reagerade väldigt starkt på hösten, allra helst november var en skitmånad. Reagerade lika starkt på våren, blev helt orkeslös när allt började spira i naturen. Pressen att göra saker blev liksom övermäktig. Jag orkade inte, jag orkade ingenting. Jag ville bara sova. Hela gymnasiet var jag deprimerad, och jag drack jättemycket då varje helg. Jag gick knappt ut gymnasiet, hade bottendåliga betyg. Skolkade 1-3 dagar per vecka.

När jag fick barn fick jag en paus från depressionerna. Konstigt 🤔 Kan det finnas ett samband med att jag var nykter under graviditet och amning? Men sen kom depressionerna tillbaka regelbundet. Oftast i form av nedstämdhet och orkeslöshet, hade ingen initiativkraft alls. Två gånger urartade det till utmattningsdepression och sjukskrivning (2007, 2018) och då var jag verkligen under isen, till och med suicidal.

När jag fick diagnosen kronisk depression år 2018 blev jag förstås helt knäckt. Skulle jag få leva med det här, precis som min pappa gjorde? Vad är det för liv? Om någon hade berättat för mig att nykterhet var nyckeln till att slippa mitt dåliga psykiska mående så hade jag kanske hoppat på det tåget tidigare. Kanske. Jag tror ju att man måste uppleva det själv för att verkligen förstå det.

Och finns det någon som känner igen sig nu så vill jag bara säga - prova att vara helt nykter i minst tre månader, helst sex månader. Vad har du att förlora? Du kanske precis som jag får ditt liv tillbaka ❤️

Kram 🐘

Profile picture for user Andrahalvlek

Idag var det julavslutning med linedancen. Vilket skönt gäng 😍 Jag har känt mig så otroligt välkommen, trots att jag inte kände någon innan i princip. Jag har ju dansat tidigare, för 8 år sedan, så några eldsjälar känner jag igen från den tiden. Det är verkligen en gåva att hitta en ny flock att hänga med ❤️ Vi kommer inte att bli bästisar, men vi har väldigt trevligt när vi träffas - och att dansa är verkligen livslust i sin finaste form. Kropp, knopp och hjärta förenat till musik.

En annan flock jag gärna hänger med är min fantastiska kör 😍 Vi har julavslutning med uppträde kommande lördag och det ska bli så kul att sjunga ihop och visa publiken den enorma sångglädje vi alla känner. Sen blir det julvila från båda aktiviteterna innan det drar igång igen i februari - och jag har redan anmält mig till båda aktiviteterna!

Kram 🐘

Profile picture for user 007🙈

@Andrahalvlek Det du beskriver här är så oerhört viktigt. Det borde vara första stoff i söndagsbilagan som låg på hela landets frukostbord. Det hade hjälpt många. Det är jag övertygad om.

Profile picture for user miss lyckad

Jag håller med 007, jätteviktig information om alkoholens verkningar på vårt psyke, som AH så insiktsfullt beskriver. Det kommer ju smygande, det psykiska dåliga måendet av alkohol. Och det värsta är att det” försvinner” en stund med alkohol. Fast samtidigt försvinner, bedövas, förändras alla känslor av alkohol både bra och dåliga. Hoppas fler börjar inse sambandet mellan, alkohol och vår psykiska ohälsa.

Profile picture for user Torn

@Andrahalvlek Ett klockrent inlägg AH där du beskriver det som jag nu i efterhand har förstått. Att jag drack inte för att jag mådde dåligt, utan det var alkoholen som gjorde att jag mådde dåligt. Ångest, oro, dåligt självförtroende, saknad livslust och vacklande fysisk hälsa. Allt uppstod och blev bara sämre och sämre allt efter att åren gick. Och det berodde enbart på alkoholen! Enbart! Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!

Kram

Profile picture for user Andrahalvlek

@miss lyckad Alkoholkulturen är väldigt stark, det ska nog mycket till för att folk generellt ska förstå sambandet. Tyvärr. Jag tänkte länge ”så mycket dricker jag inte”. Men även små mängder kan skada vår känsliga hjärna, har jag förstått nu. Och vissa av oss är mer sårbara än andra.

Kram 🐘

Profile picture for user Andrahalvlek

@Torn Jag kände mig riktigt dum som inte förstått det tydliga sambandet tidigare. Men som du brukar säga, det är bättre att sikta framåt än att glo bakåt. Gjort är gjort och går inte att göra ogjort.

Kram 🐘

Profile picture for user 007🙈

@Andrahalvlek Undrar om det inte balanserar ut sig i längden? Man blir ju tvungen att tänka till. Hittar man balans när man brytit vanan och når tacksamhet så får kanske livet ett annat djup och höjd? Man når en ny nivå man tidigare inte trodde fanns. En ny sorts ödmjukhet inför sig själv och andra som skapar tillfredsställelse på ett nytt sätt? Frågan är om man nått detta utan en massa hack på vägen? Om livet bara rullat vidare i sin gilla gång?

Profile picture for user Andrahalvlek

@007🙈 Så är det förstås. Alla våra erfarenheter formar oss till dem vi är. Jag vill inte vara utan några av mina erfarenheter, även om vissa av dem var skitjobbiga när de pågick.

Jag har tänkt på att det finns flera likheter mellan att tillfriskna från utmattningsdepression och att bli nykter. I båda fallen är acceptans viktigt. I båda fallen är tillfrisknandet en guppig resa, åtminstone inledningsvis. I båda fallen är det viktigt att man lär sig av sina tidigare misstag och gör klokare val nästa gång. Och i båda fallen är det hjärnan som har skadats, men när vi dricker är det vi själva som förgiftar hjärnan.

Alla tjatar om levern, men för mig har det blivit ett enormt uppvaknande att förstå att hjärnan är det organ som skadas allra mest av alkoholen. Även av liten mängd om man är extra känslig. Tror jag. Min hjärna är i alla fall både mycket mer funktionell och välmående nu när jag är nykter. Bara en sådan sak som att lösa problem i sömnen på nätterna - en gamechanger. Det är inte en slump att folk som blir nyktra byter jobb eller tar sig an andra utmaningar.

Kram 🐘

Profile picture for user Torn

@007🙈 skrev: ” Man når en ny nivå man tidigare inte trodde fanns” Så blev det verkligen för mig! Jag trodde inte det gick att må så bra som jag gjorde efter en tids nykterhet. Hur kan magen vara så bra? Hur kan jag ha så bra självförtroende? Hur kan jag inte oroa mig för saker och ting? Hur kan jag sova så bra? Det var liksom overkligt, jag hade ju aldrig upplevt det förr. Möjligtvis med undantag av när jag var 10-13 år gammal. Då mådde jag på ett liknande sätt vill jag minnas. Då innan jag hade testat att dricka alkohol.

Profile picture for user Andrahalvlek

Idag var jag klar och gick från jobbet kl 16.45, tjoho! Plötsligt händer det 🤩 Hade ett underbart flow hela dagen och jag har jobbat upp tempot rejält på vissa arbetsområden. Hittat genvägarna, hittat vad jag ska leta efter, fått in momenten mer i fingrarna än i skallen. Och det tog nästan exakt två månader, jag började jobba med detta den 20/9.

Det har hela tiden varit jätteroligt, men det är skönt när man känner att man har bra koll på vad man håller på med. Mitt arbete innehåller allt för många oförutsedda saker ändå, eftersom nyheter händer när de händer, så grundhantverket måste funka smidigt. Och det känns som att det finns gott hopp om att det snart kommer att funka jättesmidigt 9/10 dagar typ.

Värre dagar kommer att komma, men den här dagen på plats på kontoret kommer jag att ha som målbild. Så här vill jag ha det på jobbet. Börjar vänja mig vid kollegornas röster. När några av dem började spela fotboll en bit bort hörde jag dem inte ens, min skalle hade sorterat bort de rösterna som ”välkända och ovidkommande”. Min kollega blev helt förvånad efteråt: ”Hörde du dem inte!?”

Det är annars tufft att byta arbetsplats eftersom det är nya röster man ska vänja sig vid. Här hemma är det ju dessutom tyst, så kontrasten blir väldigt stor. Eller tyst är det INTE. Utanför hör jag bilar och ibland folk som pratar, en bilradio som spelar, en sopbil som kommer körande, en brandbil som kör förbi med sirener på osv. Men när vaktmästaren började gå med lövblås precis utanför så blev jag faktiskt lite störd 🤣

Den mänskliga hjärnan i kombo med hörseln är ju skapt för att hela tiden scanna av omgivningen. ”Är allt lugnt?” Jag har hört att 30 procent av vår uppmärksamhet går till att ”lyssna” på omgivningen så att vi vet att allt är lugnt. Alla som har haft bebisar och senare småbarn vet hur välutvecklad hörsel man får då. Och alla som har varit utmattningsdeprimerade vet hur ljudkänslig man blir då, att det känns som alla skriker omkring en. Det är nog hjärnans sätt att säga ifrån: ”Stick och göm dig i en grotta NU!”

Kram 🐘

Profile picture for user Se klart

Härligt att läsa om ditt jobb-flow @andrahalvlek. Jag är inte riktigt där (kommer nog aldrig dit heller)
Det är spännande att läsa om ditt resonerande kring acceptans. Jag är mycket i de tankarna, inser att det är en tråd som liksom bara fortsätter, eller ett rep att hålla sig i när man tar sig över strida strömmar.
Och lite perspektiv- kunna zooma ut. Drönarblick på livet.
Det händer att vänner hör av sig och vill ses på aw. Jag vet att det går fint att göra allt nykter. Men inser också att en del av det där umgänget mest handlade om vinet och den lite smetiga samhörigheten. Också något att acceptera. Alla vänskaper var inte vad jag trodde.
Önskar dig en fin kväll! kram kompis 😍

Profile picture for user Andrahalvlek

@Se klart Helt sant. Vissa vänskaper var bara ett alibi för att dricka. Aw är skönast hemma ❤️ Luncha med kollegor unnnar jag mig dock ibland och det är nice. Och på lördag blir det personalfest, vilket jag har en kluven inställning till med tanke på min kompis-kollega som nyligen blivit uppsagd 😢

Stämningen på den avdelningen är under isen just nu, och hur de ska uppbåda minsta festkänsla är för mig obegripligt. Själv har jag bestämt promenad-dejt med min kompis-kollega på söndag och då ska hon få prata mig sårig i öronen. Och sen ska jag krama henne och viska tröstande och peppande ord i hennes öra 🙏🏻

Kram 🐘

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag ska inte skriva att det går bra på jobbet 🤣 Då kommer teknikstrul OCH statsministerkaos som ett brev på posten dagen efter. (Dålig liknelse, leveransen av brev är ju högst opålitlig.)

Nåväl, allt är relativt. Magda hade en sämre dag på jobbet om man säger så. Måste säga att hon är cool som kan stå där i Aktuelltstudion och svara lugnt utan att låta det minsta arg eller bitter. Det är statsmannamässigt! Eller statskvinnomässigt menar jag förstås 😉

Kram 🐘

Profile picture for user Andrahalvlek

Idag slutade jag lite tidigare och hann både äta och pusta en stund innan kören. På lördag ska vi uppträda. Innan dess ska jag ha lärt mig texten till nio låtar utantill. Sju sitter hyfsat, två sitter inte alls. Jag har använt text på papper för länge, man förlitar sig på det då. Vi får ha papper, men det ser inte så kul ut. Inlevelsen blir dessutom bättre om man kan texten helt utantill.

Enda sättet att lära sig utantill är att lyssna och sjunga med. Om och om och om och om igen. Jag spelar varje låt tre gånger i sträck, och sen börjar jag om igen. 3 x 9 låtar. Det tar sin tid. Och jag började träna på allvar ikväll efter kören 🤣 Jag kan bara göra så gott jag kan - hela kvällen imorgon sjunger jag typ. Kan nog repetera sångtext på mina promenader imorgon och lördag morgon också.

Och nästa termin lovar jag härmed mig själv att träna sångtexterna fortlöpande. Punkt. Samma sak som jag har lovat mig själv varje termin sen hösten 2018. Det händer inte. Jag måste ha en deadline, dvs ett uppträde, att förhålla mig till. Orka.

Det är i alla fall som typ meditation att sjunga och ”plugga” sångtexter. Det är helt omöjligt att släppa in en enda tanke på något annat. Och alla aktiviteter som inkluderar både kropp och hjärna, och som väcker lust och glädje, är kanonbra återhämtning 😍

Kram 🐘

Profile picture for user Ase

Hejsan!
Tack för svar till mig om hur du talat med din dotter om ditt beslut att sluta med alkohol.

När vi ändå är inne på barnspåret så tänker jag på det som du skrev för ett tag sedan om att dina depressioner försvann under graviditet och amning.
Jag har alltid tyckt att vara gravid och spädbarnstiden har varit den bästa tiden i livet. Jag har då känt mig stark, levande och närvarande. Många har tittat på mig som att jag är galen när de själva tyckt att det varit jätte tufft med graviditet och nattvak 😊.
Det är klart att det har varit så för mig eftersom jag då har varit helt nykter under lång tid.

Trevlig helg!💖

Profile picture for user Andrahalvlek

@Ase Ja, visst var det så. Att vi inte förstod det?! De två allra roligaste personalfester jag har varit på historiskt var när jag var gravid. Hallå? Hur trög får man vara? Att man inte förstod sambandet? Med min yngsta dotter, som föddes svårt sjuk, var det tufft från första stund men med den äldsta dotter seglade jag på moln som nybliven mamma.

Kram 🐘

Profile picture for user Andrahalvlek

Idag stängde jag av datorn kl 17.15. På en fredag! För två veckor sedan hade jag tre timmars övertid en fredag, bara för att hinna med att göra mitt vanliga jobb. Den utvecklingskurvan går inte av för hackor och jag är stolt som en mallgroda 🐸 Mina kollegor ska förstås ha en hel del cred också, fan vad de har levererat 🙏🏻 Och det har jag berömt dem för också!

Någon träning på låttexter har det INTE blivit ikväll. Någon måtta får det vara på duktig-flicka-kvoten på en vecka. Imorgon står jag längst bak och döljer mina låtpapper bakom de andras ryggar 😉 Mycket kan jag utantill, resten fuskar jag med utan dåligt samvete ett dugg.

Imorgon är det personalfest också. Som jag skrev till @ase ovan så minns jag två riktigt roliga personalfester historiskt och då jag var gravid. När man är gravid är man naturligt nykter utan att sitta där och tycka synd om sig själv, vilket är det vanliga annars när man är nykter på fest. Och det är den stora skillnaden. Man tycker inte synd om sig själv för att man är nykter, utan man njuter av allt annat som festen ger. Musiken, umgänget, maten, skratten - man kan bli hög för mindre.

Jag minns också andra personalfester allt för väl. På 90-talet var det ofta fri sprit på sådana tillställningar och jösses vad folk blev fulla. Det är så jag skäms å andras vägnar fortfarande. Den ångesten dagen efter kan inte ha varit att leka med. Själv var jag inte ett dugg sämre, en gång fick jag be barnens pappa stanna bilen på vägen hem så att jag kunde kräkas i ett dike. Sådana minnen kan man knappt skratta åt, det är bara så jävla sorgligt. En period på 00-talet gick jag inte på personalfester pga att det var så mycket fylla, och jag ville inte göra bort mig inför mina kollegor. Gick jag dit fanns risken att även jag skulle spåra ur.

För två år sedan var det personalfest senast. Då hade jag inte slutat dricka, men jag var i en fas då jag försökte ta det lugnt med alkoholen. Jag drack rätt så blygsamt och jag tog bussen hem redan vid 23-tiden, helt medvetet. Imorgon kör jag bil, av bekvämlighetsskäl så jag slipper passa busstider. Jag behöver inte skylla på bilkörning längre. Undrar någon varför jag inte har ordnat skjuts hem så svarar jag helt enkelt att eftersom jag inte dricker alkohol längre så kan jag hellre köra av just bekvämlighetsskäl. Undrar någon mer över det så är jag fine att prata om det, annars kan det kvitta. Jag har ingen redovisningsplikt.

Enda nackdelen med att köra bil är att någon alltid vill ha skjuts hem, och då riskerar jag att få vänta på vb. Man får alltid vänta på de onyktra som ”ska bara”. Men jag får bara vara tydlig där - vill någon ha skjuts hem så är det min ”avgångstid” som gäller. Punkt. Sannolikt är jag dödens trött redan vid 23 och det börjar ju redan kl 18, så det är nog en lagom tid att avvika.

Kram 🐘