@Andrahalvlek Håller gelt med dig om att noll choklad allt slår 12000 steg! Att röra sig är liksom sååå mycket lättare än att inte äta choklad🙃🙃🙃. Gud vad duktig du är!!🌟🌼💥👍💫😍

Min förkylning har avancerat från svid i hals/näsa till hosta och snor. Bra. Det är alltid bättre om den avancerar, för då går den över, istället för att stå i farstun och trampa in och ut genom ytterdörren. Kom in för sjutton - ta plats! Jag är inte sängfärdig, men det är skönt att jobba hemifrån och kunna ta långlunch och höneblund efter lunchpromenaden, och ta en extra paus på eftermiddagen och sluta lite senare när man ändå slipper resorna.

Mest trist är att jag på eget bevåg har avbokat teater igår, körsång ikväll och middag med tjejjouren imorgon. Inte för att jag inte skulle orka, även om det nog vore gränsfall, utan mest för att jag inte vill riskera att smitta någon. Jag har utvecklat en smitta-andra-fobi tror jag.

Vår yngsta dotter, som tar mediciner, föddes svårt sjuk. En förkylning i den cocktailen kunde vara förödande när hon var liten. Magsjuka var big nono, för då får hon ju inte behålla sina mediciner. Så jag har i alla år varit noga med att inte utsätta henne för andras smitta, eller riskera att smitta andra. Vi har inte isolerat henne, men vi har varit väldigt försiktiga och krävt av vår omgivning att vara detsamma. Hon har inte dåligt immunförsvar, så hon har levt rätt så normalt.

Det är oansvarigt att komma genomförkyld hem till folk eller till jobbet - jag blir skogstokig 🤬 Och den som inte respekterar 48-timmarsregeln vad det gäller magsjuka har en speciell plats i helvetet.

Allt med coronapandemin har ställt detta på sin spets, och nu känns jag kanske överdrivet försiktig. Jag ställer nästan kravet på mig själv att jag ska förutse om jag blir sjuk eller inte, för man smittar ju som mest precis innan det bryter ut. Men det kan man ju inte veta. Och vissa personer är det förstås helt okej att träffa lite halvkrasslig, min dotter är ju inte superskör på något sätt.

Men, och det är ett viktigt men, om hon blir rejält sjuk i vad det än är så krävs sjukhusvård. Och sjukhuset är det sista ställe jag vill ha henne på nu. Jag litar inte på sjukvården alls nu under coronapandemin som slitit så hårt på personalen, den verkar vara helt under isen på många sätt.

Sannolikheten är inte stor att hon blir så sjuk. Två gånger på 22 år har vi fått ringa ambulans. Men ändå. Och nu bor hon inte ens hemma, så jag kan inte skydda henne på samma sätt. Hon har andra boende omkring sig, massa personal, åker med olika personer i olika bilar. Jag har tänkt att vaccinet är räddningen, då är hon safe. Men nu är jag inte alls lika säker längre. Och hon fick sin andra spruta i april så det är hög tid för tredje sprutan, kom jag just på. Måste ringa sjukhuset. Börjar med att smsa boendet. Hon är ju deras ansvar nu. Faktiskt.

Kram 🐘

PS. Hon bodde sina första fyra månader på sjukhus, så vi är väldigt vana vi sjukvården på olika sätt. Otaliga läkarbesök årligen under uppväxten. Men akut sjuk och ambulans två ynka gånger upp till 22 års ålder får man vara nöjd med. Så jag vet inte var min fobi kommer ifrån riktigt. Sannolikt obearbetat skit sen den första tiden, då allt var spänt och konstigt som en fiolsträng. Sen när hon mådde bättre lade man det bakom sig liksom. Lite för lättvindigt kanske. Jag får nog rota i det lite.

Önskar dig en verkligt härlig och chill helg @andrahalvlek, ett halvt maraton denna vecka? (Ett kvarts till med dina steg) Vet att det är inställda planer, men hoppas du får lite ny energi ändå. Tänkte på det du skrev om din dotters första tid? Vad tänker du själv att det kan finnas kvar från då, och hur påverkar det dig idag? Svara bara om du vill! Stor kram 🥰

@Se klart Jag har faktiskt ingen aning. Jag har inte rotat i det, och man är ju som man är av en massa olika anledningar. Det jag märkte de första åren med henne var att jag liksom kapslade in oron. Av ren självbevarelsedrift och för att vardagen skulle funka. När det sedan hände något nytt på samma tema kom allt gammalt tillbaka som en kalldusch. Mina reaktioner kunde då bli enorma, trots att den enskilda händelsen inte krävde det kanske. Och det är ju opraktiskt.

Det jag också lärde mig var att jag i det akuta skeendet reagerar så här: 1) min magkänsla larmar och jag litar på den och ringer ambulans och kan kommunicera så att SOS förstår allvaret och larmar ut ambulans, 2) sen blir jag förlamad av skräcken och oron och kan knappt få fram ett ord och tappar all handlingskraft fullständigt, 3) efter ett tag (några timmar eller veckor beroende på situation) får jag tillbaka handlingskraften och börja ifrågasätta, problemlösa och nyorientera. Tills nästa gång.

Mina barns pappa reagerar inte alls likadant. Han reagerar så här: 1) velar och litar inte på sin magkänsla alls ”vi kan nog vänta lite, det går nog över”, 2) handlingskraftig som sjutton och tar över fullständig ”nu löser vi det här”, 2) lägger sig ner och dör lite av ren utmattning.

Och det här är bra - vi kan köra stenhårt växelvis genom hela processen. När jag vacklar står han rakryggad och tvärtom. Om det här beror på att vi omedvetet har påtagit oss dessa ”roller” eller om kombon mellan oss blev väldigt lyckad ur krissynpunkt vet jag faktiskt inte. Jag har inte erfarenhet av att ha levt i någon annan relation.

Jag brukar säga att det beror inte på hur många HLR-utbildningar du går, för du vet aldrig hur du reagerar när det väl händer. Sannolikheten är jättestor att just jag inte skulle kunna göra ett vettigt handtag för mina egna närstående, men kanske kan jag göra mer nytta med någon okänd där jag inte är känslomässigt involverad. Just därför är det så bra att gå HLR-utbildningen, så att man har mod att agera när det händer något på stan. ”Det här kan jag”.

Sen finns det ju många känslomässiga bitar i det här förstås. Jag och hennes pappa lever inte för evigt, hur blir det för henne då? Ett av mina barn får aldrig egna barn, och min äldsta dotters barn får inga kusiner. Det är förstås en sorg. Hennes liv är på många sätt annorlunda, det är så mycket hon indirekt förnekas. Å andra sidan är hon väldigt nöjd med sitt liv, och det är liksom huvudsaken. Mår hon bra så mår jag bra. Nästan allt i hennes liv är enligt henne själv ”Superroligt” ❤️

Men jag skulle kanske behöva gå lite traumaterapi och rota lite i allt detta lite. Det är lite mycket ”nu går vi vidare” i mitt liv generellt. Jag ser sällan bakåt, bara framåt. Syftet i så fall vore ju att få syn på mekanismer som påverkar mina reaktioner och mitt mående idag. Mekanismer som kanske går att jobba bort om man är medveten om grundorsakerna.

Kram 🐘

PS. Det finns ju förstår en massa olika situationer som inte krävde ambulans som ändå aktiverade delar av dessa mekanismer. Jag kan inte gissa hur många sjukhusbesök vi gjort, planerat och oplanerat. De första fyra månaderna bodde även jag på sjukhus med allt vad det innebär. Storasyster var då 20 månader. Det var ett trauma!

PS2. Den här helgen är yngsta dottern och hennes pappa på besök hos storasyster i Småland. De firar fars afton och fars dag, och jag blir så otroligt glad i hela kroppen bara jag tänker på det ❤️

@Andrahalvlek skrev:"Men jag skulle kanske behöva gå lite traumaterapi och rota lite i allt detta lite. Det är lite mycket ”nu går vi vidare” i mitt liv generellt. Jag ser sällan bakåt, bara framåt. Syftet i så fall vore ju att få syn på mekanismer som påverkar mina reaktioner och mitt mående idag. Mekanismer som kanske går att jobba bort om man är medveten om grundorsakerna."

Det här jag ju också funderat på mycket om skrev en del om i min tråd för något år sedan. Jag tänkte att det kanske fanns några praktiska lösningar och svar man skulle komma fram till, men kanske är det som du skrev till mig om alkohol att det som ska till är man sätter ord på saker och känslor för att synliggöra dem i frontalloben och det kanske inte är så att vi får fram konkreta lösningar som "När jag känner mig frustrerad ska jag springa ett varv runt huset" utan att bearbetningen i sig handlar om att medvetandegöra det man gått igenom och att man mer intuitivt tar in det som krävs.

@Andrahalvlek Nu tänker jag lite högt igen men i somras skrev jag själv ner ett av mina trauman i min tråd. Nu är kanske inte tråden i sig traumaterapi, men just att sätta ord på det och att få lite andra tankar på det tror jag gjorde att det blev lite lättare att bära på traumat. Eller jag vet inte, jag har lite svårt att bedöma subjektiva saker och önskar att det fanns ett sätt att mäta det på. Om jag ska känna efter så blir det alltid garanterat fel. Jag kan ju inte ens känna skillnad på ICAs cola och Pepsi eller Coca Cola, så jag vet inte hur jag skulle kunna bedöma om jag har gjort framsteg med ett trauma eller inte.

Men framstegen sker kanske inte genom att man får konkreta verktyg utan att sätta ord på det är verktyget i sig.

@TappadIgen Jo, så tror jag jag också. Traumaterapi syftar ju just till att plocka fram minnen och ”skapa” om dem lite för att de ska lägga sig till ro och somna in liksom. Trauma är ju minnen som liksom hakat upp sig, gör loopar i skallen och ger flashar dagtid och mardrömmar på nätterna.

Jag har ju inte så tuffa minnen som krig eller sexövergrepp tex inkapslade i mitt undermedvetna, men jag tror att om någon bara ställer rätt frågor om min yngsta dotters födelse och efterföljande år så finns det nog en hel del att rota fram. Som behöver synliggöras i frontalloben. Som jag behöver sätta ord på.

Jag har ett starkt minne från när hon var cirka en månad gammal. Hon hade först legat på Iva, körts akut till Lund, senare till Malmö och nu var vi tillbaka på hemortens sjukhus. En kurator sa så här till mig: ”Har du sörjt det friska barnet du trodde att du hade i magen?” Jag blev skogstokig på henne. Så kunde hon ju inte säga?! Det vore ju att förneka min dotters existens, att jag inte ville ha henne för att hon var sjuk. Men kuratorn höll inte med, hon fortsatta peta i såret tills det började blöda. Hon menade att jag behövde sörja det friska barnet som jag trodde att jag skulle få, innan jag kunde ta till mig min dotter fullt ut.

Jag minns att jag den gången förstod gråtandets läkande kraft. Jag ville verkligen inte gråta där hos kuratorn. Jag hade gråtit tillräckligt tyckte jag, nu ville jag bara se framåt. Jag var också rädd för att om jag började gråta igen så skulle jag kanske inte kunna sluta. Men tårarna kom till slut, och de lugnade ner sig till slut också. Och jag kände ett större lugn inom mig. Så sen dess är jag inte rädd för att gråta, men under många år har jag haft svårt för det eftersom jag har lagt ett mentalt dämpande lock ovanpå mina känslor, till stor del med alkoholens hjälp. Det är slut med det nu.

När jag tänker på att det enda samtalet hos kuratorn gjorde stor skillnad, så blir jag ännu mer övertygad om att lite traumaterapi hade kunnat hjälpa mig ännu mer. Jag går hos psykolog regelbundet men det är mer KBT, en helt annan sak. Den är ju mer fokuserad på nuet och framåt, så det är kanske därför jag har sökt mig till just det.

Kram 🐘

@TappadIgen skrev:"framstegen sker kanske inte genom att man får konkreta verktyg utan att sätta ord på det är verktyget i sig."

En jättebra slutsats! Som jag skriver under på fullt ut. Att bollplanka här på forumet gör verkligen stor skillnad. Enorm skillnad. Här sätter vi hela tiden ord på vad vi tänker och känner, får input från olika håll, får bekräftelse, tvingas tänka ett varv till för att göra oss förstådda osv. Jösses vad våra frontallober får jobba!

Din liknelse med cola och pepsi är underbar 🤣 Det är inte lätt att veta när man befinner sig i en förändring. Plötsligt en dag kan du kanske känna: ”Jo, det här är pepsi!” Eller ännu hellre, det gör inte lika ont i magen att tänka på det här längre. Jag kan tänka på det positiva och det negativa med den här händelsen utan att bli ledsen eller arg. Så var det. Så blev det.

Kram 🐘

Idag skulle min pappa ha fyllt 83 år. Hans födelsedag inföll ibland med Fars dag, så jag tänker alltid på honom vid den här tiden på året. Han blev bara 61 år så i januari är det 22 år sedan han dog. Tror jag, jag är ju kass på att räkna 🤣 Han var född 1938 i alla fall, så mycket vet jag. Min äldsta dotter var 4,5 år när han dog så han kan inte ha dött när han var 61 år 🤔 Eller? Hon är född 1997.

Fast det är ju skit samma egentligen hur många år sedan det är. Det är en svunnen tid på många sätt. All den oro jag kände inför allt som hade med honom att göra är som bortblåst sen många år tillbaka. Jag sörjde aldrig att han var död, jag sörjde att ingen lyckades nå fram till honom medan det fanns tid. Jag vet inte vad som hade funkat på honom egentligen. Jag vet inte varför han tog återfall gång på gång, så ofta att jag till slut var så luttrad att jag inte ens trodde honom en sekund när han glatt berättade att han hade slutat dricka.

Jag kan inte räkna antalet gånger han tog återfall, och då var jag nog inte ens medveten om hälften av tillfällena. Jag minns dock hans beslutsamma sätt de gångerna. Nu skulle det minsann bli ordning på torpet! Han hade storvulna planer om allt möjligt. Föreningsliv han skulle utforska och projekt han skulle sätta igång med. Av allt han drog igång slutförde han ingenting. Inte som jag minns i alla fall. Han var snarare ökänd för att sjösätta projekt och inte slutföra dem. En bandspelare som han skulle laga blev isärplockad men inte varken lagad eller ihopplockad. Den åkte in i en garderob. En massa sådana lik i garderoberna hittade vi efter hans död.

Det sista han ville göra innan han satte sig i taxin och åkte till sjukhuset sista gången var att gå ut till bilen som stod i garaget en bit bort i bostadsområdet. Han var inte i fysiskt skick för det, han kunde inte gå så långt utan att rasa ihop. Sex dagar efter att han kom till sjukhuset dog han av leversvikt. Hans lever var helt söndertrasad, den hade inte funkat som den skulle på många år. Han tömdes på sju liter vätska i buken när han kom in till sjukhuset. Nästa morgon fanns det lika mycket vätska i buken igen.

Efter hans död gick min mamma ut till bilen. Den var till brädden full med tomma ölburkar 10% och tomma alvedonpaket. Den kombon var det sista han blev hög på. Han satt där i bilen och drack på dagarna medan min mamma jobbade. Kanske även på sin sista födelsedag. Det är så sorgligt att det knappt går att ta in. Det finns INGET glamoröst med alkoholmissbruk. Förr eller senare slutar det alltid som för min pappa. Allt missbruk är bara en lång väg till det stadiet.

Jag är så otroligt tacksam att jag inte har ärvt min pappas oförmåga att uttrycka sig. Han kunde aldrig prata om känslor. Hur sur han än var så svarade han alltid ”det är bra”. Han visste inte hur man gjorde när man sa ”så här tänker jag, så här upplever jag det, det här vill jag, det här är viktigt för mig”. Han teg och led och ogillade och surade. Jag har funderat på hur mycket som alkoholen bidrog till på det området? Hur var hans personlighet egentligen?

Jag minns ju också en pappa från min tidigare barndom som älskade fest och folk. Han älskade att tjöta med folk, på stan och överallt. ”Slänga käft” var hans mest välutvecklade talang back the days. Han var snygg som sjutton och ofta festens medelpunkt. De var ett gäng med hög status långt utanför deras by. Folk kom långväga ifrån för att hänga på deras fester. Min mamma var sex år yngre och blev störtförälskad i denna snygga man med livserfarenhet.

Och sen slutade alltihop i ett garage i en förort. Då hade han tillbringat de sista nio åren sittande i sin tv-fåtölj eftersom han i jobbet ramlade ner från taket (säkert full) och bröt höften och lite till. Han jobbade aldrig mer, han blev sjukpensionär. Hur tänkte han om sitt liv när han satt där i sin fåtölj hela dagarna, eller sittande ute i bilen? ”Jaha, så här blev mitt liv.”

Nä, det finns fan inget glamoröst eller mysigt med att dricka alkohol överhuvudtaget. Det är ett vansinnigt beroendeframkallande gift som dödar i slutänden.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Vilken sorglig och gripande beskrivning. Usch, håller helt med. Det finns inget glamoröst med alkohol! Gränsrn när det tippar över är lömsk att upptäcka. Plötsligt är det ett beroende, som snabbt riskerar gå över i missbruk. Och därifrån bara en väg.
Hur tänker din mammanom alla dessa år? Hennes liv kan ju inte heller ha blivit som hon önskade?
Kram😍

@Sattva Verkligen inte. Hon är nog som jag, väljer att medvetet inte tänka på det. Lever i nuet. Hon har aldrig haft några framtidsplaner ens, det kan man inte ha som medberoende. Skit står alltid i farstun och trampar. Att han dog så pass ung gjorde att hon fick ut några hundra tusen på hans livförsäkring, så hennes ålderdom är tryggad. Det var typ det enda positiva han bidrog med.

Jag hade kontakt med henne igår, och hon blev glad och rörd över att jag ens tänkte på att det var hans födelsedag. Hon hade gråtit flera gånger under dagen, för att allt blev som det blev och för att han inte fick bli så gammal. På klassiskt medberoendemanér pratar vi inte så mycket om hur det var. Vi gjorde det en del i början, men att prata om det nu skulle kännas mer som att älta. Vi kan ju inte göra något åt det. Vi mår båda bättre av att inte jag vet alla hemska detaljer.

Samtidigt vet jag att hon älskade honom så mycket, annars hade hon inte stannat kvar i alla dessa år. Jag vet inte hur många gånger jag sa åt henne att lämna honom. Att enda sättet att få honom att sluta dricka var att lämna honom, först då skulle han vara tvungen att ta itu med sin situation. Då tittade hon på mig och sa: ”Det kan jag inte, då sitter han snart på parkbänken”. Tack vare henne hade de bostad, eftersom hon skötte alla räkningar. Han var oförmögen att sköta sådant. Hon fick kronofogden i knät inom ett år efter att de hade träffats.

På slutet tog förstås kärleken slut, eller den var snarare doppad i skit så många gånger att den inte fick luft ens. Hon berättade för mig att på hans dödsbädd inne på sjukhuset, då han inte ens var kontaktbar pga att leversvikten förgiftade hans hjärna, så vaknade han plötsligt till en kort stund. Det var som om slöjor drogs från hans ögon och han tittade på henne med flirtig blick och sa något till henne. Min mamma sa: ”Det var som om han var ung igen, precis så charmig som han var när vi träffades”.

Sen sa han åt henne: ”Jag har xx kronor på mitt bankkort, koden är xxxx, ta ut de pengarna nu.” Sen föll slöjorna för hans ögon och hjärna igen, och han fick inte fram ett ord. Hon gick direkt till bankomaten och tog ut pengarna. Nästa dag var han död och dödsboutredningen som slog in då innebar att hon inte längre hade tillgång till hans pengar på ett tag. Creepy.

Hon ska ringa mig idag. Jag ska passa på och fråga hur hon tänker och känner. Jag frågar och om hon vill svara är det bra, det är hennes beslut.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Wow, alla dessa människoöden. Det är en av de sakerna jag verkligen värderar högt i mitt jobb, att få ta del av människors livshistoria❤

Jag kom på att jag nog inte har så mycket skit att rota fram. En och annan geggig eller rostig pryl kanske, men den kan man skuffa undan lite med foten. Jag har ju alltid haft förmågan att just PRATA om det svåra, både vad det gäller min pappa och min dotter, mina utmattningsdepressioner och mina separationer. Jag pratar och pratar och pratar och pratar med alla som vill lyssna, och några till 😉

Redan när jag var 14 år pratade jag om att min pappa var alkis. Till kompisar och till personal i skolan och på fritidsgården. Jag sa det till honom och jag sa det till min mamma, men jag fick inte så mycket prat tillbaka förstås. Och efter hans död har jag också pratat om det massor i alla möjliga sammanhang. Och jag har skrivit om det mycket också i olika forum, inte bara här.

Samma sak med min dotter, om någon frågade ”hur är det” så kunde jag babbla i timmar. Som att trycka på en bandspelare. Nattpersonal på sjukhuset är bra ”kuratorer” när man ändå inte kan sova. Sen har jag ältat det med min psykolog också, och gjort en blogg om dotterns olika handikapp, engagerat mig i en patientförening där jag var ordförande ett tag, och sedan startat upp och administrerar två facebook-grupper som fungerat som patientförening osv. Som en bandspelare kan jag tugga om detta.

Samma sak med mina utmattningar och psykisk ohälsa generellt, bla bla bla. Som en bandspelare. Som mina pannlober har fått jobba! Min amygdala är nog dödsförskräckt 🤣

Idag har jag traskat vid havet igen 😍 Idag såg jag till och med solen en stund. Och en massa sjöfåglar och en helt gäng med fårskallar varav en var lite närgången men på ett gulligt sätt. Sen har jag dansat linedance och ikväll har jag chattat. Nu känns det som om jag har laddat batterierna inför ännu en jobbvecka.

Jag har klurat ut en schemalösning också som jag ska stöta och blöta med min kollega imorgon bitti. Jag har utgått från vad vi faktiskt kan påverka. Att önska sig att andra kollegor ska bete sig annorlunda tror jag är lönlöst. Det funkar om du tjatar på dem väldigt mycket, men de återfaller snabbt i gamla beteenden. Och då blir vi bara ledsna och frustrerade, gång på gång.

Mitt förslag till lösning är att en av oss jobbar mån-fre kl 8-17. Den personen är ansvarig för ”flödet” och överblicken. Den andra jobbar tis-fre kl 8-18. Vi är således lediga varannan måndag, då det är lite mindre att göra och inte går att förproducera så mycket ändå. Den som slutar kl 17 lämnar över senare jobb till den som slutar kl 18. Och sen har vi 4 tim att tillgå den sena kvällsveckan som vi kan jobba OM det krävs, utan att för den sakens skull behöva jobba övertid.

Att vi båda aldrig vet om vi tvingas jobba övertid eller inte funkar inte, det stressar för mycket. Man kan aldrig boka in någonting på kvällen. Och den lediga måndagen varannan vecka tror jag blir guld som återhämtning. Vi får se vad min kollega säger.

Kram 🐘