av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
fre, 2009-10-30 - 10:47

Hallå!

Fortfarande ingen ljusning i tunneln, tankarna bara maler och maler...

Ska bege mig ut och fixa en fin krans till pappas grav, och sedan åka upp till graven och ha ett samtal i största förtroende med min pappa, jag vet att han lyssnar på mig...
Men hur svaren ska komma har jag ännu inte lärt mig att ta in, kanske kommer dessa med tankarna...

I morgon åker vi hela familjen som vi brukar när mörkret har lagt sig och tittar på den otroligt vackra kyrkogården när alla ljus skimrar, då känner jag en närmande med alla de döda...
Även jag kommer att ligga här en dag, precis som min släkt har gjort i generationer..

Jag försöker förvalta de gener de döda gav mig efter bästa förmåga, men ibland känns det svårt!
Och nu måste jag konsultera dem om lite vägledning...

Mitt liv är i en förändring, och jag hänger inte med, jag är vilsen och har ingen karta...

Jag är inte rädd för döden, men rädd om livet...

Berra

Berra
sön, 2009-11-01 - 14:47

Idag skulle jag vilja vara glad, men det går inte...
Vi har det ganska mysigt med familjen, men jag kan inte ta åt mig av det.

Vi har kollat mycket på filmer, en bio och två videorullar, och en kommande bio ikväll...
Alla är hemma så också dotterns pojkvän, det ligger lite mellankoli över oss, och jag hoppas inte att det är jag som är fröet till detta...

Igår var vi på ett mysigt fik inne i stan allihopa efter biobesöket, vi åt olika konditorivaror och drack kaffe till detta, själv tog jag en budapestrulle som numera är min absoluta favorit.
Till kvällen körde vi helstekt fläskfile späckade med salami och torkade tomater, det var gott trots att det inte var grillat, den säsongen börjar gå mot sitt slut...

När mörkret lagt sig så tände vi vår nya "fejkspis" det är en vägghängd öppen spis som eldas med sprit, ja just det sprit, men med något tillsatsmedel så man får gula svajande lågor.
Den ger god värme och ökar mysfaktorn tiofalt, minst!
Det är alltså mycket bättre att elda upp skiten i stället!

Ute stod keramikpumpan på farstukvisten tänd med ett värmeljus, och vi fick ett besök med "Bus eller godis" med supertspända grannungar i någon sorts blandning av påskkärring och halloweenklädsel, ingen verkar vet när eller hur man ska vara klädd längre...
Hursomhelst, vi lyckades muta oss fria från ett ägg på vardagsrumsfönstret, och jag fick inte lägga ner mitt "äckelgodis" med peppar och senap som innehåll av familjen...
Jag ville ju göra bus också...

..men idag är det suckarnas dag, och jag kan inte finna ro i bröstet...
Ingenting händer och känner ändå mig spänd till tusen,
skulle spricka i ryggen som hulken om jag inte får "ut" det där som finns inom mig...

Hjärtat "pickar" tunga men ändå snabba slag så jag känner hur det pulserar i halsvenen, det "floschar" så jag hör det inne i huvudet...

Idag är ingen dag, hur mycket jag än försöker, känner mig tröstlöst ledsen ända in i märgen...

Imorgon är också en dag, men nu har jag inga förhoppningar längre...

Berra

vana
sön, 2009-11-01 - 17:30

som sagt Berra i morgon är en ny dag.
Är du inne i en livskris?Håller på att byta värderingar?
Inte vet jag.
Livet är inte lätt alltid.Ibland behöver man skakas om i grunden för att livet vill säja en något.
Lyssna till ditt hjärta Berra,släpp kraven o prestigen.
Min bror (som aldrig haft alkoholproblem) hamnade ii en livskris efter att en barndomsvän till hans son (de umgicks hela familjen)fick cancer o dog,bara 20 år gammal.
Min bror började ifrågasätta precis allt i sitt liv,även sitt äktenskap.Han började spela amatörteater,var aldrig hemma,och det var nära skilsmässa.
Sedan gick han Pilgrimsleden i Spanien (den som Agneta Sjödin skriver om)
Där fick hans tankar vingar,hans sinne ro o han hittade tillbaka till sin egen väg.
Äktenskapet klarade krisen,Han har vandrat nu tre år i rad o älskar det.Har börjat med yoga ja han blommar som man,den lillebror han är till mej.

http://www.toragreve.se/santiago.htm

anemon
mån, 2009-11-02 - 10:54

Jag undrar lite likadant som vana. Ävenså undrar jag om du har en depression på gång...? Jag har varit sjukskriven för utmattningsdepp för ca 4 år sedan. Känner igen mycket om det svåra att finna glädje och mening med något. Sunda förnuftet kan i viss mån reagera på både roliga, mysiga och trevliga saker. Men det saknas något och det håller framförallt inte i sig - det positiva. Även fysiskt blev jag påverkad ungefär som du. Kraftiga, snabba hjärtslag, jag hade (och har) besvärligt med öronsus (tinnitus), koncentrationsförmågan på minus, jobbigt köra bil - satt som i en glasbubbla och övriga trafiken bekom mig inte. Livsfarligt! Dåligt samvete för att mitt mående påverkade övriga familjen men jag kunde inte hjälpa det. Genom jobbet fick jag möjlighet att gå i samtal hos kurator. Det hjälpte mig jättemycket. Jag var sjukskriven i ca 1,5 år och åt antideppmedel ett tag också.
Vad tror du själv? Är det läge för dig att kontakta exvis vårdcentralen och boka tid med en beteendevetare (om du har det på din ort). Kanske är din arbetsplats kopplad till någon form av företagshälsovård? Om du inte orkar ringa/kontakta dem själv kanske din fru kan hjälpa dig med det? Kanske har jag fel, men på din beskrivning låter det som om du är på väg att bli totalt utbränd. Hoppas det ordnar sig. Morgondagen Finns! Den är oskriven än, men du vågar hoppas på den. Jag lovar! Våga också ta hjälp - det är du värd! Styrkekramar i massor!! /Maija

Berra
mån, 2009-11-02 - 19:47

Go'natt Livet!

Det är Måndag igen, och den har precis visat sig från sin "vanliga" sida tyvärr...

Har som ni vet varit sjuk i 4 dagar efter det att chefen tog in mig till rummet för lite personlig "nedvärderingssamtal"...

Har tänkt mycket på vad som har hänt, och vad jag kan ha gjort för fel, har särskådat mig från insidan och ut, men hittar inga större misstag som jag kan ha gjort...
Våndades hela helgen att gå till jobbet idag, någon/några hade säkert sina aningar varför jag hade varit hemma...

Min mage var så orolig att jag höll på att få upp frukostmackan, så jag valde att INTE äta lunch med mina två kollegor, de enda jag för övrigt anförtror mig åt...

Det första som möter mig är min bäste vän och kollega (nr1) som frågar om jag är "frisk" nu, med ett småleende...vänta nu har chefen pratat med mina kollegor om detta?

Jodå mycket riktigt fick jag reda på eftermiddagen, han hade "samtalat" med mina kollegor angående mitt snabba val om att bli plötsligt sjuk, och säkert lagt en del värderingar i detta..

När jag och kollega (nr 1) hade ett samtal lite enskilt så får jag höra, detta!

"...jomen det förstår du väl Berra, varken du eller firman mår bra av att du går här och mår dåligt, så varför söker du dig inte dig härifrån....!!!..."

Ska dessa ord komma ur munnen på den jag litar på mest, med nästan exakt samma ordval som min chef hade sagt bl.a precis en vecka tidigare, jag höll på att få hjärtstillestånd!

Vem är det som har matat vem med information i det här läget?
Det är ju naturligtvis HAN som har passat på och minerat mitt arbetsfält, vi konkurrerar ju om samma arbetsuppgift om/när det blir flera personalneddragningar...
Det är ju honom chefen har frågat om hur JAG mår, för att chefen inte har velat "störa" grabben med depression, och min bäste kollega har ju naturligtvis passa på att strö salt i såren...

Det är HAN som har berättat för "bitchen" att hon har blivit idiotförklarad av mig, jag har bara sagt det till dessa av mina närmaste (2) kollegor, men det har framkommit via hennes "bästa" kollega...

JAG HAR MATAT DJÄVULEN MED SMÅGODIS!!!

Det var ju han och kollega nr 2 som jag dryftade alla neddragningar och resursförändringarna med under lunchen, de var dessa som visste vad jag i huvudsak tyckte och tänkte, det var vi mot arbetsledningen, vi berättade ju allt för varandra, tom när vi hade haft sex...

Jag trodde att när ett företag har fått en av sina anställda att gå in i väggen så skulle försöka hjälpa den stackars saten, med sjukvård, stöd eller tillfällig omplacering...
På mitt jobb så gör de fullständigt tvärsom, de neglierar problemet, och när det växer sig för stort så vill de "bli av med problemet", inte lösa det eller se anledningarna till detta...
De vill inte ta i skiten, som de har skapat alldeles själva...

Känner mig så fruktansvärt missbehandlad så jag saknar ord...

Min bäste kollega har (mest troligen) lyckats få hela företaget emot mig, för att "safe"'a sin egen position, jag börjar se ett mönster klarna upp framför mig...

Jag trodde vänskapen var starkare än allt annat, men en tryggad anställning går tydligen före...

Min bäste vän har slitit ur hjärtat ur mitt bröst, och kastat det i väggen...

Jag börjar få se symboliken med låten, "I don't like mondays..."

Gud hjälpe mig...

anemon
tis, 2009-11-03 - 16:22

Hej Berra!
Hur går det för dig? Hoppas du finner någon ljusning i den situation du befinner dig i. Det låter fruktansvärt - men har du "listat" upp vad du faktiskt VET och vad du TROR/MISSTÄNKER. Hoppas du inte tar illa upp för mitt tips - vill försöka stötta dig. Skriv ner fakta och misstankar. Jämför. Hoppas du mår bättre snart. /Maija

Berra
tis, 2009-11-03 - 22:59

Tja Alla!

Nu har det hänt grejor!!!
Åh nej sa min fru, och såg sorgset på mig när jag kom hem, vad har de nu gjort mot dig på jobbet?

Ingenting sade jag, men det har hänt grejor här uppe sade jag, och pekade på huvudet?

Hon såg ut som en fågelholk, och fattade ingenting...
Jag har blivit förbannad, sade jag, och hon såg återigen sorgset på mig...
Hon misstänkte nog att nu hade jag levt rövare på jobbet och säkerligen fått sparken...

Ni ser säkert lika förvånade ut ni med...

Jag vet inte var jag skall börja, men själva grejen blev på ett möte, där chefen tog upp en gammal surdeg som blivit drygt halvåret gammalt, och gått i malpåse...
Han påminde mig återigen, och istället för att titta ner i golvet med sänkt huvud som jag har gjort den senaste tiden och svara undvikande, så valde jag att med stark stämma och rakryggad berätta varför den grejen hade dragit ut på tiden...

Jag blev förvånad över mig själv att jag "höll", och berättade minsann att det inte enbart var mitt fel, utan att tillgängligheten av andra gjorde att det hade runnit ut i sanden!

Övriga halsovande mötesdeltagare lyfte på ögonbrynen, och undrade vartifrån Berra hade fått luft ifrån, istället för att "klanka ner" på mig så tystnade chefen..
Och "lillchefen" tog snabbt till orda, och sade att hon skulle hjälpa mig med tillgängligheten hos de andra.
Och så var den saken biff!!!

OCH MITT SJÄLVFÖRTROENDE VÄXTE MED FLERA TUSEN PROCENT!

Genom att inte inta "skyddsläge", utan gå till "anfall" istället, så satte jag mig i respekt.
Och de svalde hela betet!!!

Så med ett enormt självförtroende så gick jag ut därifrån efter mötet, och började smida planer istället för att gå i sank...

Nu håller jag på och och skriver en "utvecklingplan" till chefen på flera sidor långt.
På vad han kan göra för att underlätta det för mig, och vilka nya saker som måste till för att ro detta i land, så istället för att vara rent apatiskt så genererade detta något fantastiskt!

Jag kommer att ställa krav på min chef, och jag skall naturligtvis ställa upp på alla hans nya direktiv om han ställer upp på mina...

Att säga upp mig är helt uteslutet, utan det här skall lösas på arbete, punkt slut!
Plötsligt så växer jag, jag ska ställa krav!!!

Jag ska försöka undvika kontakten med mina närmaste kollegor, eftersom jag antar att det är en av dem som har medvetet eller omedvetet skapat denna konflikt.

Förresten så kom IT-killen till mig idag, och sade att han saknade mig på luncherna...
Sade att han led med mig, och inte visste hur han skulle bete sig gentemot mig....

OCH...!, han berättade att han hade INTE luskat i mitt internetsurfandet på uppdrag av chefen!
Tjoho, Bingo igen, precis vad jag ville höra, ville nästan krama honom, men sådant gör inte killar, eller?

Vilket konfimerade min andra misstanke om kollega nr 1, att han var en "skvallerbytta".
Jag hade lagt ut en krok (jojo, det var med mening..) att han (kollega nr 2, IT-killen) hade gjort detta på uppdrag av chefen, det var den enda jag hade sagt det till (Kollega nr1, alltså)

Allting klart!, hade det funnits en golvbrunn där jag stod, hade den förnöjsamt kluckat när hela ångesten bara rann av mig, HURRA!

Då (jävla pucko!) berättade jag om mina inlägg på "ett forum som hjälper mig inom min depression", och han hade all förståelse i världen, puh!

Alltså ni förstår inte vad som håller på och händer just nu!!!

Ingen skall i fortsättningen få "pissa" på mig, ostraffat....
För nu jävlar blir det käft att få!

Det ska inte få gå överstyr, men jag kommer med omedelbar insats försvara mig om någon i framtiden försöker kränka mig, och jag kommer avstyra bestämt när någon försöker pracka på mig något som jag egentligen inte gillar, ärlig och jävligt rättfram...

Någon kommer säkert se mig som en "buffel", men det skiter jag i,...det gäller mitt välmående!

Ursäkta alla svordomar, men det finns inte nog med kraftfulla uttryck att beskriva det som händer.

Idag lever jag... och imorgon ska jag träffa Eva (psykologen) på ett extrainkallat möte,
och jävlar vad det skall kvittras...

Imorgon är det en annan dag, och håll er undan, för här ska med makas plats för Berra...

Mors!

måne
tors, 2009-11-05 - 15:13

härligt berra,,,det är så det är,,,har man funnit en balans inom sig,,en grundbalans så är man säker på sig själv,,viker inte för kränkande ord,,står för den man är,gör inte andra till lags genom att låtsas vara nån man inte är,,,,o vinner i längden,,,,,så skönt,,det får gå,,,att man mister en del ska vänner på vägen,,,de var ändå inget att ha,,de som tror på dig o står upp för dig finns kavr,,no matter what,,,,kram måne

Berra
tors, 2009-11-05 - 22:26

Hej Alla!

Idag har jag älskat livet, precis som sig bör...

Har t.om. fått beröm av chefen, det var STORT mina vänner...
"Bitchen" kom och tog ifrån mig "tillgängligheten" från min surdeg som legat ett halvår,
men det gör ingenting, hon var trevlig och log dessutom, och rösten var som sammet...

Alla verkar "bjuda till", så även jag, och hela dagen har har gått som i ett töcken...
Drömmer jag???, är detta verkligheten, fattar ingenting...

Tänk den skillnaden bara för en vecka sedan, eller fem dagar...
Då var jag tröstlöst ledsen, och såg ingen framtid i något, magen knep och det snurrade en massa mysko tankar i huvudet, kände mig nästan paranoid....

Jag blev så glad så jag skickade ut ett mail med sidor jag hittade på nätet om min sjukdom, för att förklara för mina "närmaste" betrodda kollegor...(ja OCH chefen)
På subjektraden skrev jag, "..det du hade velat fråga, men inte våga(-de)"
Det är förresten här, om ni vill flukta lite...

http://www.suntliv.nu/AFATemplates/Page.aspx?id=1016

och...den viktigaste...

http://www.suntliv.nu/AFATemplates/Page.aspx?id=12912

Otroligt bra sajt, med mycket matnyttigt i den högra kolummen, förklarar väldigt bra tycker jag!
En kille kom fram och tackade för mailet, och sade att vi är nog många som passar in på alla symtomen enligt den där testen..

Hittade bl.a att företaget HAR skyldighet att anordna med företagshälsovård, enligt Arbetsmiljölagen §2b, så det dängde jag i skallen på vårat skyddsombud.
Och han lovade att kolla upp detta...

Hade vi haft det, så kunde min utmattningsdepression ha blivit avhjälpt mycket tidigare...
Som sagt, jag är lite förbannad nu också, rätt SKA vara RÄTT!

Men ingen av oss har ju någon erfarenhet av detta, så vi har nog alla betett oss precis som man förväntas, av en sjukdom med viss "skamsenhet", precis som ett drogberonde är en sjukdom, som alkoholism t.ex, tänk på det!

Jag skäms inte lika mycket längre, jag VET att det är en sjukdom, och alla mina symtom är precis som de skall, och mina kollegors beteende likaså...

Får se detta som en LIVSERFARENHET istället, även om den kunde ha botats mycket tidigare, om jag inte till en början hade skämts och inget vilja säga...
Om min chef visste hur han skulle tackla problemet, OM vi hade haft en företagshälsovård etc..

Synd bara att det blev jag, först (det där lät lite ego va?)

Axlarna har sjunkit ner, och stresshormonerna bara rasar, dag för dag

Jag vet att jag inte är "färdig" än, på lång tid framöver....och att ca 75% av oss med utmattningdepression är predestignerade (stavas det så?) att få ett återfall i framtiden...

Men vad sjutton, nu har jag gått igenom det en gång, så då borde jag ha vett att lägga ner i tid i alla fall, och veta att det finns lite ljus i änden av tunneln i alla fall, även om det tar tid...

Egentligen är det skitgrejer som jag har triggat på, men är man sänkt så suger man åt sig av allt som är dåligt, lika mycket som man tar åt sig av allt som är positivt när man är glad...
När man är glad så skiter man i "smågrejorna", eller som min psykolog sa...

"Var stark, ta inte emot pilen någon försöker stöta in i dig, försök inte heller vända den tillbaka till den som vill dig något illa....", fina ord!

Hennes förslag på att "ta emot" elaka tungor, är att svara storsint...(och oberörd)
T.ex som."..jaha, har du haft en dålig dag idag?"

Det kunde jag inte ta till mig igår, men nu har jag funderat klart, och det är klart att jag ska använda mig av det, tack Eva!

I morgon är det en annan dag, och det ska bli den finaste Fredagen på minst ett år...
I morgon ska jag vända ansiktet till livet, och inte rygga för det...

Den som inte upplever, den lever inte, och jag har inget att leva upp till längre...
Kraven är sänkta, utan att jag är det...

Tänk sinnesrobönen!, (..den sitter numera utskriven på kylskåpsdörren, OCH på jobbet..)
Bara de som har upplevt den, förstår den!

Lev!, mina vänner, LEV, och ta inte emot pilen, (..om det nu inte är Amors pilar..)

Krama till alla!, som vill ha en... Berra

Berra
lör, 2009-11-07 - 14:35

Hej!

Fantastiskt, jag har fått gratulationer ifrån självaste jultomten...
Förresten, när du ändå läser detta, mina önskningar till jul är följande...
1: INTE få någon ångest...
2: INTE få någon alkohol...

Det var väl lätt, två klappar du inte behöver ge mig, måste vara den enklaste listan någonsin...
Och den bästa någonsin, för mig...

Nä skämt åsido, men ville spela lite på ditt användarnamn, bara så där...

Skrev häromdagen att Fredagen skulle bli den bästa på ett helt år...
Det hände egentligen inte så speciellt mycket, en ganska så lugn kväll...
Och det var ju det som var det positiva, det hände inte så mycket....,

i skallen på mig...nu menar jag ju inte att jag är allmänt puckad, utan att det inte fanns några
konstiga och jobbiga tankar, utan att kroppen börjar gå ner i varv, ..frid...
Blir enormt trött, och det är väl just det som händer, kroppen behöver återhämta sig...
Axlarna "åker neråt" när inte skyddsmekanism går in och spänner kroppen...
Jag har gått ett helt marathonlopp i kroppen, mentalt sett...

Men nog surrat om mig, detta är ju ett forum för alkohologin...?, vad fick jag det ifrån..???
Lät fint i alla fall...

Frugan var bortbjuden till vår gamla kompis (en brutta) som vi känt i snart 30 bast...
På mat & lite vin....., nu är det ju inte LITE vin vi pratar om...
Lika lite som om man ska gå ut och ta EN öl, bullshit!
Frågan är om det inte borde heta VIN & lite mat istället...

Hursomhelst hon kom hem vid 1-rycket inatt, och var alldeles förfärad...
Ett sådant förfall, det verkade som om hon hade samlat på sig hela kvarterets folk på gränslandets tunna tråd till alkoholism, hennes nya snubbe såg ut att vara minst 10 år äldre, trots att han var lika gammal...

När hon kom dit klockan 19, så satt en av "kärringarna" och fyllsov på stolen vid matbordet, och det gick väl en bra så länge hon gjorde blommorna i fönsterbrädan sällskap, men när hon lutade sig åt andra hållet så rasade hon omkull bland kökstolar och dammråttor...

Hon mumlade något osammanhängande och sluddrig, och fortsatte sedan sovandet mellan köksstolarna och delvis under bordet, på det kalla plastgolvet...
De andra var redan "packade & klara", och verkade ha kört stadigt sedan tidiga eftermiddagen, frugan och en vännina till var de enda som fortfarande hade koll på läget...
Hennes vännina sa att det var tur att hon kom, för hon var på väg att gå därifrån, hon pallade inte att mentalt hänga med i detta fyllslag...
De hade tydligen varit packade i Torsdags också, hela bunten...
Hennes lägenhet verkar ha blivit en sorts fyllkvart numera...

Det ÄR sorgligt, men som jag har skrivit tidigare, hon går inte att "frälsa",
vi har gjort våra försök under årens lopp, men då söker hon sig bara till andra,
som vill vara med och festa, hela tiden...

Ibland måste man ge upp, det handlar om en själv, eller låta sig dragas med av andra...
Och valet var inte enkelt, men det enda rätta för oss, tyvärr...
Hon skulle DÖ, om hon fick veta att jag numera är nykterist,
eller så skulle hon fyllringa och önska om fyllskjuss hela tiden...
Men där går mina gränser, jag är snäll, men inte dumsnäll...

Nähepp, nu återgår livet till vardagen, jag håller på och tinar upp efter grabbens cupmatch i fotboll, ska sitta en stund till och krama elementen, sedan ska jag
(..inte måste, det är ett ord som numera är förbjudet att säga av en utmattningsdeprimerad kille..)
nöta röven på en blötkall asfalt innan det mörknar..
För nu ska det svålas om på två bilar, slipper ju svärfarsan bil hädanefter...
Vinterdäcken ska på, så slipper jag stå på kvällen i första snön och den ännu mera bittra vinterkylan...

Men hjärtat är varmt, och jag skickar lite cybervärme till era hjärtan...

Må era liv framskrida även denna helg, utan lidelse...
Jag vet hur JAG undviker den, ty dess bäste vän heter alkohol...

/Berra

Mie
sön, 2009-11-08 - 13:04

Berra... det är med både sorg & glädje jag läser ditt inlägg...
Det gör ont i hjärtat att höra om fylleslaget & om människor som ramlar av stolar utan att märka det.
Samtidigt som jag fylls med hopp... du har kommit så långt på din resa även om den har varit lite svajig.
Bra jobbat... forts kämpa.

Hos mej känns det som det har börjat om... det lugn som förut fanns hos oss är mer el mindre som bortblåst. Jag glömmer saker igen & känner att tårarna bränner bakom ögonlocken.

Minsta kom hem från skolan & sa att han var ledsen i skolan för att han saknade Farmor (död), saknade Morfar (död) & saknade pappa...
Fröken hade sagt att det var ok att han ringde sin pappa.
OK? om ngn ska säga att det är ok så är det jag.
Jag vill vara med när han ringer till sin pappa.Vill kunna vara i närheten om det skulle bli knas.

Av en anledning är det bestämt tillsammans men soc att jag el ngn annan vuxen ska vara med när barnen träffar sin pappa.

Som det känns nu verkar det som om skolan försöker sammanföra pappa & son...
& vi som har kommit därifrån.

Inga andra barn får ringa hem från skolan bara för att dom saknar sina föräldrar under skoltid.
Jag vill sköta den biten hemifrån.
Jag vill välja tillfälle... tid & plats...

Det finns så mkt att ta tag i...
Måste ringa hans lärare efter helgen. Kanske kan jag även ta hjälp av Trappan som kan ringa skol ssk & berätta vad som är bra ur ett proff. perspektiv.
Att en kontakt inte alltid är det bästa.
Att vi måste få lugn & ro.

Jag känner mej påpassad som förälder, synad i sömmarna....
Ifrågasatt... : Är det verkligen så att ni inte bor ihop? Är det inte lite vanvård här?

Varför måste jag som har tagit oss därifrån vara tvungen att vara den perfekta föräldern... som aldrig gör minsta fel.
Varför kan vi inte få läka ifred?
Ska det aldrig ta slut?

Så fort jag känner att det börjar bli lugnt runt oss så kommer ngt & slår ner mej...
Där är jag nu... öm i kropp & själ, nere i diket bredvid stigen jag förut har följt.
Än en gång måste jag ta mej upp... Hitta den där kraften jag lyckades samla på mej.

Som tur är har jag ju lärt mej att inte stanna så länge i destruktivt tänk.Jag förstår att självömkan inte leder ngn vart. Jag är inget offer.
Jag tillåter mej att känna... kanske är det därför som det gör så ont.

Andas djupt, in & ut....
Kram från Mie...