Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Drutten

Hej alla! Jag har följt er tråd och jag har äntligen hittat några som jag. Med det menar jag som är besatta av alkohol djävulen. Mina sista fyra år är jag inte stolt över. Allt som jag läser här stämmer så in på mina tankar, känslor osv. Jag skäms för det. Jag skäms för att till och med erkänna det för min bästa vän. Att jag alltid blir fullast o får minnesluckor borstar jag bort eller kommer med dumma förklaringar som att jag inte ätit eller nåt. Att jag sitter hemma i soffan o dricker mitt vin varje dag vet inte många om. Jag skäms...Jag skäms för vad mina barn har varit med om.Jag skäms så mycket att det enda stället jag kan prata om det är här.

Hur livet kan te' sig...

Många har varit hos psykologer, terapeuter och KBT'are...
Vissa t.om berättar om hur man kan "lura" dem och komma förbi självaste epicentrumet, dig själv...

Många av oss verkligen väldrillade när det gäller att komma förbi hinder, att manipulera och till viss del även ljuga sig fram, allt för att inget ska hindra oss från att åter ta till alkoholen...

Men när man söker hjälp, och även lyckas "lura" sig förbi den som ska hjälpa en,
vilken hjälp får man då?
Och vem är det som blev "lurad", egentligen..?

Det är svårt för många att totalt kapitulera inför sig själva, erkänna att jag är ingen perfekt människa, jag har brister och kan inte hantera alkoholen på ett vettigt sätt...

Man försöker på många olika sätt att förändra sitt drickande med att dricka totalt sett mindre,
men man trillar dit i alla fall på grund av sin inställning till alkoholen...
Man dricker för att uppnå en viss form av berusning, frivilligt eller ofrivilligt...
Ibland funkar det, ibland inte, och det vet man aldrig när det ena eller andra sker...

Man har ingen kontroll längre, eller hur?

Och då funkar inte den fortsatta teorin om att man ska minska på sitt drickande, för den stämmer inte i praktiken, inte sant?

Så i mitt tankesätt så finns det bara ett återstående val framöver, man "förbjuder" alkoholen,
den får aldrig mer tillgång till mitt medvetande och göra det omedvetet...
Det låter enkelt men är svårt, men mest i sina tankar, aldrig mer???
Ska jag aldrig mer få ha det roligt?, ska jag inte längre få dricka med mina vänner?

Man ser oftast alla problemen, när det inte funkar...
Man kan se de som om man blev allergisk, fortsätter en allergiker att försöka komma förbi sina hinder, och fortsätta utsätta sig för sin allergi...???
Knappast, en nötallergiker kan dö av att utsätta sig för det som är allergiframkallande,
för honom eller henne är det ett livsviktigt beslut...

En alkoholist är en alkohol-allergiker som kan dö av sin överkonsumtion, köra ihjäl sig med bilen, trilla ner på tågspåret, hamna i ett knivslagsmål osv osv...
Men mest dör han i sitt inre, en långsam och kvalfull död...

Alla har inte kommit lika lång på sin väg, men likväl så står de vid olika vägskäl längs vägen...
Alla kan vika av och ta en annan väg, kanske de inte ser problemet med sig själv,
men skulle kunna göra det för sin omgivning, familj, älskade, vänner, släkt och arbetskollegor och sina grannar, för vi kommer ju inte alltid ihåg vad som hände, eller?
Är man nykter så brukar man veta vad det är som händer, och hur man reagerade, oftast förnuftigt..

Det blir mindre problem med alkoholrelaterade problem...
Men samtidigt en större närvaro i sitt egna riktiga liv, även det kan uppfattas som problematiskt, när man inte kan fly undan det med alkoholen...

Varje dag står vi inför nya vägskäl och förväntas göra sunda avvägningar,
i en vågskål där vi inte vet varken mängd eller vikt....

Och man tänker ..."jag kommer aldrig mer få ha det roligt, om jag slutar dricka.."
Motsatsen heter.." jag kommer få ha det roligt, om jag fortsätter att dricka"
den låter mindre trolig...

Vi vet oftast hur en festkväll slutar, och ångesten förkunnar att det nästan aldrig var speciellt roligt...

Så vad låter som det mest sunda förnuftet?, fortsätta mata sitt inre med mera ågren...
Eller kanske utsätta sig själv för en förändring, kanske inte för evigt, men en tid framöver man inte kan överblicka, så finns det ingen slutgiltig gräns för när man kan börja dricka igen...

Jag vet att jag kan börja dricka igen, närsomhelst, men jag vill inte längre...
Jag vill inte utsätta mitt liv för ytterligare påfrestningar, det är inte roligt längre, alls...

Att leva med sin alkoholistiska sida är inte samma sak som att utöva den,
det finns en halva av mig som hela tiden vill utsätta sig för farligheter,
den halvan går numera runt i en fotboja, och har sin frihet så länge han sköter sig..
Och den halvan lurar inte den andra halva av mig...

Han försöker hela tiden locka mig med nya äventyr, men så länge receptet heter alkohol
så får han fortsätta komma med nya influenser...

Jag är inte dum, och det är jobbigt att leva med en alkholist,
allra helst när man bor i samma kropp som denne...

Likt en scout med honnör säger han "..alltid redo", och är beredd att rycka i kättingen när den andra halvan är på väg på ett alltför halkigt underlag..

Och varje dag är en ny dag, om man inte vaknar upp med baksmälla..
För de mornarna är ingen ny dag, de har man upplevt alltför ofta, och det är inget nytt minsann...

/Berra

Stigsdotter

Tar fasta på en sak som Berra skriver: total kapitulation. Det är nog där man skall börja, att inför sig själv sant och ärligt erkänna att "ja, sådan är jag, jag kan inte dricka normalt. Andra människor kan men inte jag." Som sagt, vem lurar man egentligen.

Att tycka synd om sig själv och tänka "åh stackars mig aldrig mer, och tänk vad mycket goda viner det finns och den där tjusiga romflaskan som vi inte ens öppnat ännu". Istället: "åh, lyllo mig som aldrig mer kommer att vakna med Ågren i sängen, aldrig mer slösa bort en dagen efter- dag, aldrig mer försöka luska försiktigt för att ta reda på om och vad man eventuellt gjorde eller sade kvällen innan, aldrig mer behöva skämmas osvosv". Den här sista listan kan ju göras så mycket längre eller hur?

Hade velat dela med mig av originalet eller den varianten med Monika Törnell. Men, denna är också bra, och texten är ju det viktiga:

http://youtu.be/-2cSyEX30s8

Stigsdotter

Trött, frusen, bakis... Nej, det går verkligen inte att dricka normalt. Om tillfälle ges så tar jag ett glas till. Och ett till. Sedan ytterligare ett. Sitta på jobbet, glansögd och sömnig. Bävar för att han där hemma ska lyfta på vinkartongen idag när han kommer hem. "ja, jovisst, jag tog två glas, du tog väl också ett par, ett gäng skvättar i köttfärssåsen hade du väl också? Jasså inte, ja då är det väl jag som druckit upp det mesta då :-/

och jag som hade tänkt försöka masa mig ut och gå/springa idag... bläh för den som är jag just nu. Fram med fotbojan eller snarare källarnyckeln, den där sidan av mig som inte sköter sig skall låsas in!

Drutten

Du beskriver allt så bra! Jag blir glad o peppad och tårögd när jag läser vad du skriver. Jag älskar när du beskriver din kropp som två delar:) Så är det. Vilken del är starkast undrar man? Jag kämpar varje dag. Idag är ännu en nykter dag för mig. Underbara liv. Inget planera, fixa pengar, ljuga osv. Så skönt!! Är en terapi i sig. Tack för kloka ord Berra!
Drutten

Stigsdotter

...när det egentligen inte var dåligt från början? Några av mina "svaga" ögonblick är vardagstristessen. Hämta på dagis och skola, stressa hem, laga mat, parera sura och trötta ungar, sura själv för att maken alltid är frånvarande vid mina hämtardagar. Det är då det är skönt med ett (tvåtrefyra) glas för att runda av alla vassa hörn i mitt humör. Detta vet jag och har tänkt igenom dessa situationer för att kunna akta mig.

Men idag då? Visst var vi trötta och jag var sur för att tåget var försenat på grund av "ordningsproblem" men vi var alla på hyfsat humör. Men ändå. Ändå måste jag ta det där första glaset bara för att där finns en påbörjad Bib (och nu får jag snart skäll för att jag tog i princip sista glaset). Och sen diverse slattar ur diverse flaskor. Vi äter mat, spelar lite schack som jag lovat, läser läxor och sagor. Trött var jag redan och tröttare blir jag. Vilken nytta gjorde de där glasen? Inte mycket. Nå, men varför då?? Jag fattar inte??!!

Imorse skämdes jag. Jag måste regelbundet tappa blod och vanligtvis gör jag det genom att lämna blod till vanlig blodcentral men eftersom jag nu äter Naltrexon måste jag åka till sjukhuset och tappa. Eftersom det var första besöket där var jag tvungen att träffa dr som naturligtvis frågade varför jag kom till dem, hon nöjde sig inte med att jag äter en medicin som gör att jag inte får vara blodgivare just nu utan ville tvunget veta vilken. "jaha, mot vad då?" sa hon. "mot alkoholberoende" sa jag då.

Och hennes ansiktsuttryck! I hennes blick läste jag frågande, beklagande, en liten snörp på munnen visade medömkan. Där sitter jag, en kvinna i mina bästa år, snygg, proper, luktar gott, fixade naglar och putsade skor, kan föra en intelligent konversation. Men! Hantera spriten kan hon inte. Det är nu jag känner mig som en lägre stående varelse, en sämre människa... Fy f_n för mig :-(

Hej Stigsdotter, du är inte en lägre stående människa. Du är värdefull och har hamnat i klorna på alkoholberoendet. Jag är en kopia av dig, jag har inte sökt hjälp hos läkare för jag skäms så mycket. Jag tänker försöka själv och det får gå en dag i taget, blir det en dag med alkohol så får jag ta det, men mitt mål är att förändra mitt liv. Men jag fattar inte heller varför man utsätter sig för det? för ångesten, den låga självkänslan inför sig själv, destruktiva tankarna......DET fattar inte jag att jag utsätter mig för om och om igen.

Hej Stigsdotter, du är inte en lägre stående människa. Du är värdefull och har hamnat i klorna på alkoholberoendet. Jag är en kopia av dig, jag har inte sökt hjälp hos läkare för jag skäms så mycket. Jag tänker försöka själv och det får gå en dag i taget, blir det en dag med alkohol så får jag ta det, men mitt mål är att förändra mitt liv. Men jag fattar inte heller varför man utsätter sig för det? för ångesten, den låga självkänslan inför sig själv, destruktiva tankarna......DET fattar inte jag att jag utsätter mig för om och om igen. Kram till dig och idag är en ny dag.

Drutten

Jag sitter här o läser o inser hur lika vi är. Du beskrev så bra när du skulle slänga dina BIB o glasflaskor o ersätta med nya. Har gjort det hundra gånger känns det som. "Bara han inte märker att jag druckit igen". jag lyckades ofta. sorgligt nog. Kände mig ganska stolt dessutom att det gick så lätt att luras. Fan vad sjukt. Den man dock inte kan lura är sig själv. Varje dag som jag är nykter är en lycka för mig nu. det är ju första gången på många år. Har försökt det mesta. " Inte dricka mer än två glas, bara dricka cider eller öl, ingen starksprit" Inget funkar för mig. Får bara mer sug. har kommit på att jag gillar ju mig själv som nykter:) Jag är ju driftig. Får saker gjort, sköter mitt jobb, barn osv. Så vill jag va! Vi tar en dag i taget. Hejja dig Stigsdotter!

Stigsdotter

Det är skönt att kunna vara öppen med allt detta inför människor som förstår och som man (jag!) inte behöver skämmas inför. Tack!

Jag läste i någon annans tråd om skillnaden som blir då man använder "jag" istället för "man", det ska jag också försöka med! Pröva! Du får stå för det du säger och tänker på ett annat sätt om du säger "jag" istället för det luddiga "man".

Idag behöver jag inte dricka, jag drack ju igår. Kommer att ha en nykter fredag! Jippi. Idag är vi nyktra. Men imorgon då, eller på söndag?

Nej, det funkar nog inte att bara dricka ett glas, att bara dricka cider ller öl. Det är nog allt eller inget som gäller. Håller med dig Drutten, jag gillar ju också mig själv som nykter, är ju en bra människa faktiskt! Och, de dagar jag känner mig mindre bra så kommer jag ändå att vara tillräckligt stark för att ta mig igenom dem med, för det är ju så vi människor skall göra - ibland är det upp ibland är det ned. Att slipa av de nedåtgående dalarna med ett glas vin leder ju automatiskt till att man tar udden av allt det som är bra också, att jag inte upplever det fullt ut.

Jag försöker att tänka mycket på de där första gångerna jag drack alkohol - vad äckligt jag tyckte att det var. Att jag har LÄRT mig att dricka. Det är ju faktiskt ett gift. Ett gift. Ett gift som förändrar någonting i min hjärna. Som gör att det inte är JAG som bestämmer.

Å sen är det ju aldrig rätt tidpunkt. Är väldigt mycket "ska bara" i mitt liv. Nästa vecka ska jag på öl och ostprovning, sedan på kräftskiva. På kräftskivan kommer det ju naturligtvis finnas möjlighet att supa skallen i bitar men där är flera av vännerna som uttryckt önskemål om att dricka mindre så det kanske vi ska göra då? Dessutom är barnen med och jag måste ta hand om dem, min man kanske kan få släppa totalkontrollen för en gångs skull. Sen. Sen ska jag nog försöka, om jag törs? Att inte dricka alls. Testa hur långt jag kan gå? Tänk om jag inte kan hålla upp en längre tid? Känns läskigt. Men det är nog alldeles nödvändigt.

Du har ett långt liv framför dig, och vad som kommer hända i framtiden är inget du kan ta beslut om idag. Varken vad gäller alkohol eller nåt annat i livet.

Vad som är möjligt dock är att hoppa över att dricka en dag. Att utforska vad som händer med tankar och handlingar som nykter, vad händer efter två dagar?

Framtiden tycker jag du ska låta vara vad den är, dvs okänd.

Drutten

Tänkte på det du skrev om kräftskivan. Att vara helnykter. Om jag lyckades med det förra helgen så kan du utan tvekan att lyckas. Det bästa var att jag hade jättetrevligt. Visst så var det inte utan att vinet såg väldigt gott ut där det stod på bordet och log åt mig. men eftersom jag jag hade bestämt mig så ignorerade jag känslan. Gick superbra. Att gå på kräftskiva utan att dricka alkohol känns som en utopi! Men det är det inte. Det som kändes bra var att det var andra som inte drack. ( helt frivilligt ). Då behövde det inte bli något tjat om varför man inte skall dricka. Ta en kompis o bestäm tillsammans . Jag lovar att ni kommer ha jättekul. Dessutom kan du titta dina fina barn i ögonen när ni går och lägger er och veta att mamma är närvarande om något skulle hända. Jag hejjar på dig Stigsdotter!! Kram

Stigsdotter

Men det är svårt att låta bli att lugna sig med ett lenande glas vin när f_nskapet man är gift med är så himla otrevlig: "vad sa du? var det något intelligent eller något dumt som vanligt?". Hur kan man tilltala sin hustru på det sättet. J-vla äckel, jag tappar så mycket respekt för min man för varje dag som går och inte blir det bättre av att jag tappar respekten för mig själv heller - det hjälper ju inte att dricka.

Nämen visst, jag är kanske inte så himla trevlig jag heller. Blir irriterad av att hela dagen går åt till tråkiga måsten samt att datorer och uppkopplingar och skräp inte funkar som de skall. Om ni ser någon som står och stampar på en gammal laptop ute på gatan så är det jag...

Idag är ingen bra dag

Stigsdotter

...efter en jobbig helg där jag vrålat åt allt och alla, känt mig mycket obalanserad och ilsk. Idag unnade jag mig en hemma dag - ibland känner jag att jag bara måste få vara ifred med mig själv och bara vara. Såklart dumt att "jobbskolka" men jag hade inte varit till någon nytta idag i alla fall. Nu känner jag mig harmonisk.

Har inte druckit på två dagar. Jippi vad duktigt tänkte jag vid middagstid idag, då kan du gå och ta en klunk av något. Nä varför det kom nästa tanke sen... och, jag gjorde det inte. Resonerade med mig själv, vad skulle bli bättre om du drack något nu? Ingenting egentligen blev svaret. Jag och barnen var nöjda och glada, maten blev god. Det enda ett glas skulle leda till var att jag blev ännu tröttare - alltså, skål, nejtack!

Ska gå och lägga mig med en bok nu, godnatt alla kämpar!

Stigsdotter

...ganska OK då idag. Får jobba hur länge jag vill idag. Det har hänt att jag har jobbat länge, druckit här på jobbet, suttit så länge och blivit så packad så jag måst ta en taxi hem. Kom in och drällde rätt ned i sängen nästan utan att säga hej till han därhemma.

Vilken tur att jag såg mig själv i den situationen nu för just när jag skrev att jag får jobba länge idag så kom jag att tänka på det där skåpet med dricka som finns här på jobbet, kvar efter nån tillställning vi haft. Jo visst serni, här finns ett skåp med öl och öppnade Bib:ar som man kan roa sig med om man ser till att jobba lite längre.

Men det ska jag inte göra idag. Nope. Jag ska jobba duktigt och sedan åka hem i rimlig tid så jag hinner snosa på mina underbara ungar.

Förresten vilken rolig väninna jag har: med henne kan jag prata om detta med alkoholen och hon föreslog "kan du testa några vita månader och se hur det går?". Roligt vad? Om jag kunde det så hade jag (väl?) inte haft problem. Faast jag läser ju om folk som håller upp länge och sedan börjar igen. Min vän är en stark människa, för flera år sedan insåg hon att hon är en sådan som inte kan hantera alkohol. Så hon slutade dricka. Det skulle jag gjort då med, men det tog längre tid för mig att erkänna att jag också är en sådan människa.

Vad tror ni, är det bra att hålla fast vid sina "skäms-bilder" i avskräckande syfte? Inte för att racka ned på mig själv menar jag, utan snarare för att påminna om varför jag bör välja den alkoholfria vägen? En sådan bild är ju när jag fyllnar till på jobbet och får ta taxi hem. En annan är av ett tonårigt jag som försöker torka upp... nä usch, den bilden var alldeles för hemsk.

Hoppsan det blev lite bluddrigt det här. Tack till dig som orkade kämpa dig ända hit :-)

Stigsdotter

....för mig själv att det verkligen inte går att stoppa när tillfälle ges. Helgen har tillbringats i goda vänners lag och varit mycket trevlig men lördagen blev sen/tidig och där stjälpte jag i mig alldeles för mycket. Söndagen får betraktas som bortkastad, hade svårt att njuta av solskenet och den härliga miljön vi befann oss i.

Jag känner mig förgiftad. Försökte se söndagen som ännu ett steg på vägen, lyssnar på kroppen, hur känns den, hur mår den. Det är verkligen ett gift vi häller i oss.

Nog nu.

Har just fått veta varför jag får "maganfall" emellanåt. Gallsten. Ett flertal. "fundera på om du vill operera dig" säger doktorn. Ja sådär ont vill jag då inte ha. Men sen var där visst också någon form av "förändring på levern". Orolig. Jag måste sluta förgifta mig själv helt enkelt. Skall få remiss till ny undersökning för att kolla levern ordentligt. Usch. Jag vill gå hem och lägga mig nu, och så ska jag på mingel efter jobbet. Om där serveras alkohol tackar jag nej såklart.

Stigsdotter

...det går några dagar och jag glömmer bort hur dåligt jag mår, hur dåligt det är för mig att dricka.

Drack igår, vet inte hur mycket, öppnade en bib (efter att ha klunkat lite av diverse). Mår illa och har riktig ångest idag, svettas, fryser, vill bara gråta. Är orolig för min mage, det är klart att den inte vill ha det här giftet. Tänk om jag har cancer som mor? Varför får jag aldrig den där remissen till vidare utredning?

Hur ska jag klara av jobbdagen?!

Det är inte synd om mig, jag har själv försatt mig i detta. Men fy vad dåligt jag mår. Det här går inte. Det vore skönt att inte finnas längre känner jag idag, åkte över en bro imorse och kände att det vore skönt att bara sänka sig ned i det där vattnet och slippa allt det här.

Usch vilket patetiskt äckel jag känner mig som...