Nu har jag bestämt mig för att de närmsta tre månaderna så SKA jag vara utan alkohol! Jag kommer säkert behöva stöd på många sätt. Så det är väl därför jag skriver här. Jag vet ju så otroligt väl vilken skillnad på livskvallite jag kommer få. Tänker vara en pigg och påhittig pappa i fortsättningen. För nu har jag mest sovit bort helgerna. Tips, stöd och hjälp mottages med stor tacksamhet! Kanske någon vill göra denna resan tillsammans med mig?

Lilla gumman

Jag blir så glad när du skriver så positivt! Jag är dessutom säker på att du är en helt underbar pappa!!Själv har jag en vuxen dotter som först nu börjat lida av mitt drickande. (Det tog många år innan mitt sällskapsdrickande utvecklades till ett beroende) Nu accepterar hon däremot inte att jag dricker när jag ska umgås med barnbarnen. Det är ju bra, för då är jag tvungen att skärpa mig! Ja, alla har vi vår bakgrund och olika anledningar till varför vi är där vi är idag. Jag tror nog att många av oss känner till när och varför det gick snett.

Lilla gumman

Jag blir så glad när du skriver så positivt!!

Jag är dessutom övertygad om att du är en underbar pappa!

Själv har jag en vuxen dotter som först på senare år behövt uppleva mitt beroende.
(Det har tagit lång tid för mig att från sällskapsdrickande komma dit jag är idag)
Hon har nu bestämt att jag inte får dricka när jag ska umgås med mina barnbarn.
Det är en bra regel för då är jag ju tvungen att skärpa mig!
Jag tror att vi alla egentligen tror oss veta anledningen till varför vi befinner oss där vi nu är.
Men vore det så enkelt så kanske det inte skulle vara så kompliserat?!!

Nu har jag svamlat färdigt!!

Kram /Lg

fox

om jag hör hemma här på forumet, mina problem verkar lite löjliga,när jag läser vad ni har gått igenom.Hur som helst är jag nog en helg alkis dricker varje fredag o lördag dock aldrig mitt i veckorna.fredagar brukar det bli lit vin o öl till frdagsmyset,frugan tar bara ett glas eller två, men jag måste ha mer o fortsätter drickandet till sängdags,jag är inte kanonfull men dock berusad.
Vaknar sen nästa morgon o är väl inte så där himla bakis men mår inte så bra som när jag inte druckit kvällen innan. På lördagen brukar jag försöka att börja drickandet så sent som möjligt på eftermiddagen för när jag väl börjat så kan jag inte sluta, sen dricker jag hela kvällen o blir full.Jag klarar dock att sköta mej o det syns nog inte så himla mycket på mej.
På söndagen sen är det slut på det roliga o jag återgår till ett liv utan alkohol till nästa fredag då allt upprepar sej igen.
dock tar det minst två dar tills jag känner mej återställd o detta suger mycket energi.
Detta är mitt drickande hemma, det är ju ialla fall ganska kotrollerat, är det fest brukar det bli värre. Går alltid dit med förestsen att inte dricka så mycket men efter några glas vin är det glömt, o då finns inget stopp, och det slutar oftast med att jag blir rejält full, med minnesluckor o ångest dan därpå, jag tar dock ingen återställare utan lider o kämpar mej igenom bakfyllan.
Känner nu att jag nått en punkt där jag mår allt sämre av drickandet, o kanske ska försöka sluta,. samtidigt som jag tycker om att dricka för på fredan är ju bakfyllan glömd.Frugan tycker förstås att jag dricker för mycket, men hon klarar ju av att dricka o tycker det är gott med lite vin till maten.
Tacksm för lite synpunkter vad ni tror om mitt drickande,jag är väl i nåt gränsland, eller...
Har druckit så här i många många år även om jag förr inte alltid drack på fredagar

Tvåbarnspappan

Det du precis har beskrivit kunde varit mina ord! Förutom det faktum att jag inte har någon fru. Hade kanske haft kvar henne om det inte va just det här med helgdrickandet och framför allt när det varit riktig fest..alltså när vi umgåts med andra. Jag är till 95% alltid skötsam och trevlig när jag dricker. Men det är just de där 5% som förstört så mycket för mig i mitt liv.

Alla här inne har olika situationer med sitt drickande. Men jag tror att om man själv reflekterar över sin egen konsumtion så har man någon form av beroende. Men vill också säga att det är jävligt sunt och mycket vunnit när man själv inser att man har problem och söker sig hit eller efter någon annan hjälp!

Det sitter otroligt långt in i mig att jag ens kan skriva att jag är (helg)alkolist. Ännu längre till att jag ska säga det högt! För i mina ögon och många andras så är/var de som är alkolister grabbarna o tjejerna som sitter på bänken. Inte JAG!..en vanlig "Svensson" med bra jobb o fina barn etc.. Jag har inte varit aktiv här inne på ett tag, men kände att jag behövde det här stödet, puschningen och alla varma kloka människor som finns på detta forum!

Häng gärna med på vår resa här inne. Är skönt att kunna vara helt öppen och kunna skriva om allt och få respons på det.

Mvh TP :-)

Stigsdotter

...vi är säkert flera som smyger här och läser utan att lämna spår efter sig :-) ibland känns det bra att bara insupa positiva känslor från det andra skriver, som dina glada rader här ovan.

Bra att din dotter sätter gränser, en mormor ska lukta bullar och annat gott, inte av alkohol. Och de små känner så väl även om de inte vet vad det är, de är som hundar och katter de tycker inte om druckna människor.

Visst är det härligt med pigga morgnar med blåa himlar?! Och visst är det härligt att vi kan lägga märke till det istället för att tycka dagen-efter-synd om oss själva!

Själv dricker jag fortfarande men försöker att inte bälga i mig mängder när det väl sker. ATt ifrågasätta sig själv är bra tror jag. Det är en process.

Du skriver att vi nog tror oss veta anledningen till att vi är här. Jag vet inte riktigt. Livet är fullt av upp- och nedgångar, varför klarar vissa av oss inte av att hantera livet utan bedövning? Varför lurar vissa av oss sig själva så länge? Vi tror att vi har kontrollen men i själva verket har vi tappat den för länge sedan.

Arv är ju en anledning. Själv har jag ett sådant arv. Forskning visar väl att vissa av oss får med oss detta som gör att vi löper större risk att trilla dit. Fast å andra sidan. Vi som har sett våra fäder berusade och till och med i mångt och mycket redan i unga år förstått DERAS problematik ÄNDÅ trillar dit själva trots att vi kanske snarare borde bli avskräckta?

Nu vart det bluddrigt här i din tråd, sorry :-)

Lilla gumman

Tack Stigsdotter för ditt intressanta inlägg.
TP och jag har haft det lite ensamt på sista tiden....
Idag har jag inte tid att fortsätta med mina filosofiska funderingar
- jag ska åka till landet med min dotter och hennes familj - det ska bli jätteskönt!
Fördelen är dessutom att där tänker jag inte ens tanken "dricka".
Jag är tillbaka om en vecka med ny energi (hoppas jag)
Hoppas ni alla har det bra under tiden och får en skön weekend.

Kramar Lg

- ibland är det ensamt i bemärkelsen tomt på kommentarer här... Hela forumet lever sitt eget liv också - med alla våra livsresor inneslutna i helheten. Det är olika stämningar och fokus på olika saker och helt säkert upplever vi läsare att på vårt eget sätt.
Jag har periodvis skrivit mycket i olika trådar. Just nu har jag varit helt fokuserad på mitt eget.
Hoppas ni orkar stanna kvar fast det känns "tyst" ibland. Forumet har mycket att ge! Lycka till / mt

Tvåbarnspappan

Jag blir kvar här :-). Känner också att det går i vågor med skrivandet. Samtidigt som det är skönt att ventilera sina egna tankar så finns ju ambitionen och hoppet att jag ska kunna hjälpa någon annan att hitta rätt i livet.

Kram på er tanter, gummor o gubbar!

/TP :-)

ModestyBlaise

Läser era trådar, funderar på vad jag vill med mitt liv..... vill så gärna kunna njuta av rödvinet.... men vet att jag har problem.

Mitt liv rullar på i 120%, jobb, familj, träningar/matcher och sen så precis som i mina tidigare inlägg..... fester/middagar/krogen/onsdagsmys, fredagsmys, lördagsmys, söndagsmys (finns ju alltid en skvätt hemma kvar i boxen)..... och har jag tur, finns det lite kvar så jag får måndagsmys också.... suck :(

Jag kan ha öl/cider/sprit hemma..... och låta bli att dricka, men det där jävla rödvinet är ju så gott!!!!!!!
och jag blir så avslappnad och mår så bra av att "lulla" runt hemma med 2 glas i kroppen..... vet INTE vad jag flyr ifrån, för jag har ett bra liv, men jag förstår ju att det är nån slags flykt (?)

Det blir som ett ekorrhjul..... jag feströker (då kan ni ju gissar hur mycket jag röker i veckan), äter för mycket snacks&skitmat när jag druckit, och så går jag upp i vikt, känner mig fet och kan inte andas.... och dricker mer för livet ändå känns piss.... och så rullar det på :(

MEN för några veckor sen INSÅG jag att jag har problem och måste söka hjälp..... vilket jag gjort!!!!
Vet inte om det är mitt drickande som är problemet, eller att jag kanske har en depression...... så jag ska till en läkare i morgon o berätta om min situation.... och jag är skitnervös!!!
jag har bett om att få nå tabletter (vet ej namnet) som ska ta bort alkoholsuget i veckorna, o kan man dricka måttligt (som om jag kan det??) på helgerna.... eller så blir det väl nå depressions-piller :(

Håll tummarna för mig i morgon, när ska möta doktorn och tackla verkligheten/alkoholproblemet!!!!

//ModestyBlaise

Lilla gumman

Hej alla kära medkämpar!
Är nu tillbaka från en underbar vecka på landet.
Hoppas ni alla mår bra och är nöjda med er själva.
TP - har du tröttnat på oss? Saknar dina funderingar jättemycket!
ModestyBlaise - hur gick läkarbesöket? Vet hur svårt det är att prata med en läkare om "våra" problem!
Skriv så vi får veta om du fick tabletter eller hur det blev.
Orkar inte skriva mer nu (en vecka med två små buspojkar tar på krafterna!)
men hoppas ni skriver så vi kan hålla denna trevliga och nyttiga kontakt vid liv.

Kramar från Lilla gumman

Stigsdotter

Hoppas det gick bra med ditt läkarbesök. Campral eller Naltrexon heter tabletterna. De funkar ganska bra tycker jag.

Det du skriver känner jag igen så väl. Jag sökte hjälp och fick konstaterat att jag är deprimerad. Tabletter ville de ge mig men det går ju inte när man dricker. Men, ju mer jag funderar och pratar hos läkare, psykolog och beroendesköterska så har jag börjat fundera över detta: jag trodde att jag drack för att jag var deprimerad/missnöjd/stressad whatever... Men:

Kanske är jag deprimerad för att jag dricker?

Alkohol kan ju ha en massa konstiga effekter på vår hjärna och varför skulle vi egentligen vilja mysa med vin? Det är som ciggen, den är bra till allt eller hur? Som en kompis sa "jag feströker bara", ja hur ofta då? "ja, det är fest varje gång jag röker!"

Mår man bra är det gott att röka, mår man dåligt känns det bättre, har man tråkigt blir det roligare, känns det jobbigt på en tillställning känner man sig lite mer "oåtkomlig"... DET ÄR nicko- & alko-MONSTRET SOM TALAR!!

Kram från mig

ModestyBlaise

och kom ut därifrån med recept på Citalopram, mot ev en depression
Jag förklarade mitt drickande, skämdes som en hund, berätta att en BRA vecka kan det bli 2 glas ons, 2-4 fre, 2-4 lör.... men en dålig vecka kan det bli 2-3 glas mån, 4 glas ons, 4 glas tors, 4-6 glas fre, 4-6 glas lör, 2-3 glas sön... typ hela vecka, usch!!!
men han trodde det mer är att jag har en lättare depression (?)

Jag kollade upp medicinen på nätet, o HERREGUD vad folk skriver om alla biverkningar.!!!!
Så många så jag tog mig en rejäl tankeställare igår, o kom fram i morse till att jag INTE vill äta medicin.
Först är jag rädd för biverkningar (som iofs försvinner efter 2 v) + tänk om man blir beroende o inte kan trappa ner/sluta?? + OM jag nu är lite nere nån gång i veckan, så är det i alla fall INGEN super-depression jag har.

Jag hämtade ut medicinen - men den får stå i skåpet ett tag nu, och så får jag FÖRSÖKA ta mig i kragen, ta av mig offer-koftan, sluta tycka synd om mig själv... och ta tag i mitt liv!! Jag ska försöka att göra mer roliga saker, träna mer, vara ute i naturen, umgås med vänner o familj.... o släppa på pressen att allt ska vara så perfekt, att jag ska vara "bäst" och försöka begränsa min drickande till 2 glas ons, 2-4 glas fre och 2-4 glas lör.... och min sambo har lovat att stötta mig.... så jag försöker detta först, alternativ är att gå o prata med någon kurator.... men den där medicinen vill jag inte ta!!

Någon här som ätit Citalopram..... och hur funkade det för dig??

/MB

Lilla gumman

Ja, vad är vi deprimerade över??
Kanske för att vi dricker och inte tvärtom (Stigsdotters teori)
Jag tycker förövrigt ditt inlägg, Stigsdotter, är ytterst intressant!
Psykiatikern jag har gått hos anser att vi är i en ond cirkel,
när vi dricker så får vi ångest - för att stoppa ångesten dricker vi,
man kan stoppa ångesten med vissa mediciner - men dom är beroendeframkallande!!
MB, jag har under många år (jag är nog äldst i vår grupp) använt Citalopram
+ på senare tid även Lyrica. Jag tycker inte Citalopram har några kännbara biverkningar,
förutom det emotionella (jag kan inte ens gråta på en begravning längre)
Kommer senare med ett inlägg apropå ditt läkarbesök.

Skriv snart
Kramar från Lilla gumman

Stigsdotter

...sitter på jobbet och det blir inte mycket gjort - är roligare att skriva här ;-) (sen blir jag grinig för det och arg på mig själv för att jag får stressa med allt i sista stund...

Jo, apropå det där, vad kom först - alkoholen eller deppet? Det var för att jag tänker så här som tanken slog mig: Alkoholen har ju faktiskt funnits där mer eller mindre i hela mitt liv. Från o med tidiga tonåren så har jag druckit - inte missbrukat från början, men den har liksom alltid varit med mig. Kanske är det inte så konstigt att det händer saker där i skallen då? Att man mår dåligt ibland? Jag vet inte, som sagt, det är en teori.

H d gott!

skapar nedstämdhet, det är en bieffekt av den drogen. En bra väg ut från den snurran är att vara nykter en längre tid, kanske uppåt ett år, innan man börjar söka andra vägar. För mig tog det lååååång tid innan jag fick tillbaka hela mitt känsloregister och idag finns det inte på kartan att jag skulle bedöva det igen med piller. Jag känner så många som tog den lätta vägen genom ett piller och helt plötsligt fann de sig beroende av kemiska preparat istället.

Inget bra byte.

Jag kan väl bara ge min synpunkt på vad "lyckopillerna" gav mig...
En falsk illusion om att bara jag tar dem så borde det ju kännas bättre, för de funkar väl?

Förändring ja det blev det, men inte till det bättre, inte till det sämre, ..heller..
Utan mer.."istället för", och idag undrar jag på vad iställetför var för något...
Den tog udden av känslosvallandet, men från båda håll, var mera i ett omtöcknat läge..
Brydde mig inte om någonting egentligen, och fick nog mera tid till...eftertänksamhet..

Livet blev inte mer innehållsrikt utan mer..jaha så här är det..
Och en oförmögenhet att vilja/kunna göra något åt situationen, lite apatiskt kanske..

Jag bytte och ändrade dosen på preparaten, och ger mer från ovillighet till total zombie..
När jag fick ett preparat som hette Theralen så fick jag nog, helt väck i pallet blev jag..
Och då undrade jag vad jag höll på med, ska det fortsätta så här i all evighet?

Någon egentligt förbättring blev det aldrig trots lång tid av behandling...
Istället för att måla in mig i ett hörn av självömkan så lyckades mina då KBT-agenterna att få mig att tänka till...
Om ingen annan/annat hjälper mig, vem ska då hjälpa mig, jag själv??? Nänänä..

Jojojo, det blir ingen sommar om ingen hjälper till, som i Ida's sommarvisa...
Och förändra tänket till att tänka konstruktivt...

ta det här med alkoholen t.ex, .."det är så synd om mig som inte kan/får dricka alkoholen.."
man tänker i en "icke-form", kan inte, får inte, bör inte...
Allting kretsar runt det negativa som man inte kan göra, handlingsförlamning, passivitet, otillräcklighet, obstinatkänslor, vill bryta regler osv...

Efter en tids frånvaro av alkoholen så har mycket av det fysiska/kroppsliga suget/minnet av alkoholen släppt, och kvar finns bara tankar och (o)vanor, samt nya otillvanda tillfällen...
När man inte vet vad man ska göra, så faller man tillbaka i sina trygga vanor..
Att våga utmana sitt levnadsmöster är bara en början, varför gör jag så här...?

Varför reagerar jag på när någon säger så här till mig, dåligt försvarstal, undergivenhet???
Om man är konflikträdd och alltid drar sig ur, kan man vänligt fråga..."Hur menar du nu?",
och fortsätta upprepa frågan tills den som utsätter en för en plåga till slut inser att hur j*vla dumt själva påhoppet verkade, och hur förlöjligande förklaringen låter, testa vet'ja!
Slår alltid tillbaka mot den som attackerar när han/hon ska gå i försvarsmål...

Sätter jag i hälen eller tårna först när jag kliver ur sängen?
Lyfter jag toalocket med vänster eller höger hand?
Vilken fot tar alltid det första trappsteget, samma på väg upp som ner?
Om jag känner mig osäker, pratar jag fortare och harklar mig desto mera, istället för tvärtom?
Skulle det inte kännas bättre om jag sade den rätta sanningen istället för en falsk vit lögn,
skulle inte folk respektera mig mer då i långa loppet?

Att ställa sig frågan, "varför gör jag så här..?", skapar en nyfikenhet och en större vetskap om hur livet egentligen är, och varför har jag sådana medärvda och ibland förutsägbara tillvägagångsätt?
Varför dricker jag alkoholen, när jag vet innerst inne att den verkligen skadar mig,
kanske inte till det synliga yttre, men i mitt inre..
..och mår man bra i sitt inre så syns det på det yttre, inte sant?

En glad och självsäker person glittrar det om...
En trasig själ är som en gammal matrest i kylskåpet, man luktar inte på det innan man kastar det.
Den får inte ens en chans att motbevisa det du anar, inte en liten gnutta uppmärksamhet..
Så är mannen på parkbänken också, till synes söndersupen, men absolut inte utan en själ,
värd nog att uppmärksammas om så bara för en liten stund...
För vi är så snabba på att döma, ibland har vi rätt, men tänk om vi har fel..?

Tänk så mycket vi går miste om, bara för att vi inte vågar..!

Tänk om jag inte hade druckigt, vad hade INTE hänt då?

Hur skulle man kunna veta hur ont man hade haft det, om man INTE tog huvudvärkstabletten???
Den frågan kommer alltid när jag har tagit min...

Och vet ni?, jag får sällan svar på mina frågor, men jag slutar inte vara frågvis för det...
När jag vet alla svar, då är nog mitt jordeliv över, och stackars Sankte Per, vad less han kommer att bli på alla min frågor, varför står du här?, hur många har du släppt in idag, regnar det aldrig här? osv osv...
Kommer jag till helvetet så blir det bara ett ännu mera helvete för han där nere...
Hur varmt kan det bli som mest i lågorna?, har du ingen brandsläckare, hade du inte ens en brandvarnare???

/Berra

Lilla gumman

Vad har hänt med denna UNDERBARA länk.
Var finns Tvåbarnspappan, Nubannemej mfl.
JAG SAKNAR ER!!
Snälla ni: SKRIV! SKRIV!
Jag behöver er!

Kramar/Lg

Tvåbarnspappan

Jag finns här, men har det väldigt kämpigt just nu. Är så fruktansvärt trött på den här ensamheten och aldrig ha någon att luta mig emot. Behöver få känna mig älskad helt enkelt.

Kram TP