Nu är det dags att skapa min egna tråd här. En tråd där jag skriver mina tankar om hur det går för mig i min nykterhet. Jag vill jättegärna ha respons från er, men framförallt är tråden till för att jag själv ska kunna skriva.
Det är ju så att ibland förstår jag inte vad jag tänker förrän jag läser det jag skrivit.

Snabbversionen av mig hittils för er som inte känner mig är:
33 år gammal som var på behandlingshem i november och december för att förändra mitt destruktiva drickande. Gift med Lelas som också finns här på forumet.
Tog ett återfall en kväll i slutet av januari men har sen dess varit nykter och börjar hitta glädjen i livet.
Räknade dagar och det drar sig mot ca 120 dagars nykterhet nu. Bortsett från kvällen i januari.

___________________

Jag är på jobbhelg denna helgen (nån form av teambuilding) och ikväll var det middag.
Jag har våndats lite för att åka iväg och inte ha nån bakdörr att fly genom ifall det skulle kännas jobbigt på nått sätt. Men det går bra.
Jag satt ganska nära bordet där öppnade vinflaskor stod och väntade för att bli serverade. Jag satt och tittade på dom länge och tillslut tänkte jag: jag vill inte ha vin även om jag hade kunnat. Det var en skön känsla som naturligtvis kommer kännas annorlunda en annan dag. Men just ikväll fick jag känna hur det känns att vara nykter utan att kämpa med vita knogar och ågren.
Jag ska strax gå och lägga mig och jag gör det med ett leende på läpparna.

mr_pianoman

Tack för att du ville läsa, 19september

mr_pianoman

I veckan som gick frågade min chef mig: "Tror du inte det är bäst om du söker en annan tjänst?"

...........

Jo, det kanske det är. Jag har själv tänkt dom tankarna. Men att höra det från chefen sådär appropå en onsdagsförmiddag var inte så kul.
Jag förstår hans tanke. Han vill inte att jag ska knäckas av att andra har problem med att jag är nykter alkoholist och att får jobba i motvind. För så är det faktiskt, just nu är det inte jag som har problem med alkoholismen. Det är andra som har, uppenbarligen. Men jag fick höra att jag är en duktig musiker och att han önskar att jag fick ny inspiration. Så anledningen är inte att jag inte sköter mitt jobb. Bara mitt välmående.

Så frågan är: ska jag söka mig vidare och under tiden bara göra det jag absolut måste eller ska jag köra på och göra massor av kul under tiden? Oavsett vilket så kommer jag nog inte stanna kvar särskilt länge ändå. Men rätt jobb måste dyka upp. Jag byter inte för bytandets skull.
Och arbetsgivaren har ändå kostat på mig många många tusenlappar för behandlingen. Konstigt då att dom inte vill jobba för att medarbetaren ska komma tillbaka till en bra miljö, utan går på den enkla linjen och be mig söka mig vidare.

Annars rullar livet på bra. Jag varken vill eller behöver dricka. Jag är nöjd med andra njutningar i livet. Jag gläds åt småsaker och gräver inte ner mig särskilt mycket för motgångar. Jag vill absolut inte förtränga eller förneka det som varit. Men jag har börjat lära mig att leva med det.
För ett år sedan mådde jag som sämst. Nu vilar lugnet i mig och jag mår bättre än på flera år!

att du föreslås att sluta för att andra har problem med att du är nykter. Tyvärr är jag inte förvånad, det är alltid lättare att flytta på en person än att jobba med attityder hos många. Tyvärr blir jag också bekräftad i det jag redan egentligen vet, det har ett värde att bevara sin anonymitet, åtminstone den som inte är känd som alkoholist. Jag hör ju hur det talas i mina arbetskretsar om dem som har alkoholproblem - i en bransch som uttryckligen ska präglas av värden som humanism och respekt. Det ska väl din också?:) Hoppas din chef nånstans inser att h*n fokuserar på fel problem.
Men viktigast av allt är att du mår bra, att du och ni funnit vägen till ett gott liv. Klokt att inte byta för bytandets skull, du kan ju ditt jobb och har fåt det betygat dessutom:)
Trevlig fredagskväll och god helg! / mt

Stigsdotter

...under tiden tycker jag. Inte skall du byta för bytandets skull som sagt.

Vill du / ni berätta vad problemet är, varför blir det motvind? Klarar inte folka av att en arbetskramrat visar prov på denna styrka som det väl ändå är att ta sig ur ett fel/missbruk?

frågor Pm. Det skulle intressera mig också att veta. Jag drog snabt kopplingar till min värld och gjorde det vanliga misstaget att tro att det är "samma hos dig". Nu vill jag gärna veta lite mer hur det verkligen ÄR från din synvinkel sett. Varm hälsning / mt

mr_pianoman

...Ärligt talat så vet jag inte. Jag själv förstår inte problemet utan detta verkar vara något som pågår bakom min rygg.
Men jag kan tänka mig att man inte riktigt kan ta min framgång i nykterheten, utan försöker hitta alla tänkbara fel som jag eventuellt gör. Och chefen står emellan och vet inte hur han ska tackla det hela.

Jag vet inte om det är så, men det är min teori.

h*n får väl tala om vad det är! Så obehagligt att vara i sånt dammigt klimat. Jag får tungt att andas, skriver mt på väg till "sjuksoffan". Bamsekram och stå på dig! / mt
PS Sånt kan säkert "få" folk att hamna tillbaka... välja drickandet, ta återfall ska det kanske heta. Men det ska uppstå en ny balans och nya "roller". Du har gjort och gör ditt! DS

mr_pianoman

Jag kan i nuläget inte ens vara sjuk. För det "ser inte bra ut" enligt chefen.
Men vi är ju bara människor och vi blir sjuka så även jag. Förra veckan hade jag knappt eller ingen röst. Men jag jobbade i alla fall. Tur var väl att jag bett om ledigt några dagar sen tidigare. Så jag kunde ändå vila och bli hyffsat frisk.

viktoria

Men vilken orimmlig situation! Klent ledarskap är förödande på vilken arbetsplats som helst. Hoppas det löser sig för dig, har förstått det som att du är i en bransch där det inte bara är att "fixa" ett nytt jobb. Rätt?
Du låter iallafall stark och jag hoppas du kan behålla din glädje över det som är viktigt i livet. Att brinna för sin uppgift är inte alla förunnat, stanna om du känner att du kan och vill, men gå innan någon släcker lågan bara. Kram

arbetsklimatet i din bransch och känner igen mig. Det är gott med förlåtelse och godhet men det räcker inte ... och många inom kyrkan mår ju inte så bra på jobbet, det väl konstaterat?
Jag kan föreställa mig att det måste uppstå nya mönster på ditt jobb eftersom det var känt hur det låg till med dig? Nya syndabockar som ska bära problemen så att man inte behöver titta på sig själv... och ta itu med andra, kanske mindre uppenbara problem. Gamla surdegar... Du har kanske fyllt en viktig ventilfunktion som "alkoholisten på arbetsplatsen", den är det lätt att prata om, särskilt i h*ens frånvaro. Och din arbetsplats verkar inte ha tittat djupt.... "ser inte bra ut" - vadå?! - fast det är svårt, det vet ju vi. Självklart ska du va sjuk när du är sjuk, säg att chefen får gärna komma hem (med blomma) så vet h*n att h*n gör sin uppgift och kan stilla oron hos medarbetarna:) Jag menar allvar. De känner inte igen pusselbiten "nya du" och fattar inte hur de ska få pusslet att stämma med din nya form - och på riktigt, det ÄR inte lätt. De måste jämka på sina egna bitar för att få plats för "nya du" och då kommer det att börja skava nån annanstans. Ursäkta att jag tar i och hoppas att det inte blev fel på nåt sätt. Hojta till i så fall! Go´natt! / mt

mr_pianoman

...du har en poäng där MT. Pusslet stämmer inte längre. Den svagaste har plötsligt blivit den starkaste som tagit tag i sin situation och mår bra.

Och Viktoria, jag kommer inte låta detta knäcka mig. Jag har kämpat mig dit jag är idag, och det ska en sånhär grej inte rasera. Lågan kommer att fortsätta brinna. Kanske har den redan slocknat vad gäller jobbet, men livet i övrigt är så bra så därför tror jag att jag klarar detta också. I och med att mitt samvete numera är rent så bryr jag mig faktiskt inte så mycket om ifall andra retar sig på mig. Jag mår ju bara bra, skulle det vara fel?

Och vi är alla människor. Saker blir fel ibland. Men man kan säga förlåt. Fast det är klart. Behöver jag säga förlåt till någon behöver jag ju veta varför först.
Men en sak är säker. När rätt möjlighet kommer upp så lämnar jag detta skeppet och hoppar på ett nytt.

du skrev: Behöver jag säga förlåt till någon behöver jag ju veta varför först.
Vad härligt det är att läsa din styrka som kommer djupt inifrån. Då är det bara att stå - med rak rygg och öppen blick -och det har du ju:) Allt gott / mt

mr_pianoman

Det verkar som att jag håller på att försvinna. Insåg för ett tag sen att jag minskat från 84-76 kg på ett kort tag. Nu är jag nere på 74. Känns inte helt okej detta....
Men jag ska få träffa en läkare i början av november för att ta lite prover och se så att inget är fel. Äter gör jag i alla fall. Men det är inte roligt att ha byxor som är för stora, kostym som känns som ett tält. Klart man kan köpa nytt, men det känns inte bra förrän jag vet vart jag landar.
Nån annan som varit med om detta fenomen?

problem är ju helt inverterat mot ditt !! Men bra att du kollar upp det fysiska.

mr_pianoman

Är det inte åt ena så är det åt andra hållet :)

UnderIsen

Hej Mr P_Man
Sitter själv i en företagsledning och har hanterat många alkoholrelaterade problem (dock inte mina egna än) och tycker absolut inte att du ens skall fundera på att byta jobb utan bita dig kvar med alla medel. Din chef är bara rädd, otrygg och litar inte på hur din framtid ser ut. Bit ihop och visa att du klarar det. Har själv sett hur en person kan ändra sig bara man vågar lita på den.

mvh / underisen

mr_pianoman

Jag ska försöka hålla mig kvar. Även om det känns förfärligt motigt att gå till jobbet. Jag har ju som sagt rent samvete och vet att jag gör ett väldigt bra jobb. Jag är en duktig musiker. Och sanningen är, när jag väl sitter på plats och gör musik, då älskar jag mitt jobb.

mr_pianoman

Faktum är att jag fick ett litet, men ändå erkännande idag av en kollega.
Det innebär att jag får mer jobb, men det tar jag. Får jag chansen att visa att det går att lita på mig så ska jag ta den!

mr_pianoman

För några dagar sedan pratade tanterna på jobbet (ja, det är mest tanter på min arbetsplats) om hur dom gömmer godis och choklad för barnen och/eller männen där hemma. Vilka fantastiska gömställen dom har. Tvättkorgen, bland julsakerna, städskåpet. Ja, så otroligt påhittiga tyckte dom att dom var.
Och en hade gömt en alladinask för några år sedan och var så nöjd med det, bara det att när hon ätit upp ena lagret och lyfte till andra hade det redan varit uppätet. Någon hade hittat hennes gömställe. Och ingen hade hon att vara arg på för hon kunde ju inte erkänna att hon gömt och trott att ingen annan hade vetat.

Nu skulle bara veta tänkte jag i mitt stilla sinne......

Jag hade kunnat komma med massor av historier, egna och andras. Men jag var tyst och drack mitt kaffe.

En annan liten situation uppstod i veckan då byalkisen vandrade in när vi firade morgonmässa. Han skulle ha tag på en av oss som han brukar besöka och prata av sig. Det där med kyrkan är inget att ha i övrigt tycker han.
När han insåg att det inte riktigt var läge att störa vandrade han iväg, och vem var det som gick efter och pratade med honom? Jo vaktmästaren.
Präster, diakoner och annat löst folk tittade bara men gjorde inget. Suck!
Änglar finns överallt. Ibland där man minst anar det.