Sista akten

Sista akten

Att starta en ny tråd här har inte varit självklart för mig. Jag har varit här förut och kom då en bit på väg men ramlade sedan tillbaka ner i gamla mönster .. med lite olika variationer. Nyktra perioder varvat med perioder av ohälsosamt drickande …nästan enbart i ensamhet och så dolt som möjligt. Att jag inte tog kampen för nykterhet på ännu större allvar är något jag skäms rejält över och det har hindrat mig från att skriva/delta här. Så tjatigt med någon som lägger ut texten och sedan inte håller! Jag har under de år jag inte varit aktiv här ändå läst trådar - inte hela tiden men då och då . Jag har gjort några enstaka spridda - och tycker jag själv - tveksamma och oklara inlägg men mest betraktat alla på håll. Med beundran, bävan, längtan, oro osv. Beundran inför den envishet och beständighet många av er visat i den resa det innebär att bli nykter och leva ett nyktert liv.
Det som ofta är en initial kamp men som efter ett tag - i alla fall för flera - verkar bli ngt som är mer eller mindre självklart. Men aldrig så självklart att ni inte noterar och lyfter vinster, tacksamhet, lugn osv.
Det är fascinerande att läsa trådarna från början till slut och se/höra när det liksom vänder ..när kampen blir mindre svår och nykterheten brer ut sig nästan som ett ljus mellan raderna. Livet går vidare …inte ständigt soligt och lätt men med en botten och ett lugn som gör hela skillnaden. Jag vill tacka alla er som beskrivit/beskriver den resan. Och såklart även alla som beskriver en mindre rak utveckling ( ingen är helt rak förstås). Att följa er har varit en lykta i mörkret ..för att använda en sliten bild. Men just så.
Denna sommar har jag verkligen försökt se på mina mönster och mitt drickande så uppriktigt jag kan. Jag känner väldigt bokstavligt att det är ’sista akten’ för mig. Det handlar om ålder - jag har fyllt 60 år och nu går jag in i den sista akten ( som om jag inte förändrar livet inte lär bli särskilt lång utan snarare en kort prolog). Vad gäller nykterheten och att bli en nykter människa så är det också ’sista akten’ och här är jag osäker på om åldern spelar så stor roll utan det är snarare att jag är så helvetes trött och less på dessa försök och perioder som är halvhjärtade och håller på några veckor/månader ..för att sedan upphöra. Det är så urbota urledsamt att på detta långsamma, segdragna sätt ta livet av sig. Ibland har jag tänkt att om jag inte blir nykter kan jag ju lika gärna supa ihjäl mig. Ja - det är ju precis det som sker förresten …i mitt fall i det fördolda och på lite dyra viner - som jag efter två glas kan byta ut mot vilket skitvin som helst som finns tillgängligt.
För att inte bli alltför långdragen - vilket jag ändå blir - ska jag kort beskriva livet sedan jag lämnade forumet sist.
Jag var redan då i en ganska stressig jobbsituation med mkt ansvar. Av olika anledningar fick sedan vår organisations högsta ledning gå och jag blev erbjuden det jobbet. Det innebar för mig att jag skulle bli chef över tidigare chefskollegor och även ha det yttersta ansvaret för många människor, verksamhet, ekonomi osv.
Jag var ytterst tveksam till att kliva upp men tackade efter ett tag ändå ja med reservationen att jag i första vändan ville göra det tidsbegränsat med en möjlighet för mig att omvärdera beslutet efter 1,5 år. Så blev det.
Jag ska inte gå in i långa utläggningar kring hur detta har varit mer än att det förstås inneburit ännu längre dagar, många kvällar och ibland även helger av arbete. Initialt också förstås en period där jag behövde ’bevisa’ att jag hade ’befälet’ och få med mig kollegor och organisation. På det stora hela har det gått bra. Bra i meningen att min arbetsgivare och fd chefskollegor och medarbetare visat uppskattning …och verksamheten har utvecklats. Ingen dans på rosor såklart och varken konfliktfritt eller väldigt lätt. Men ändå.
I ngn tråd jag läste här skrev någon att vi som är alkoholister ofta berömmer oss över att vi jobbar ’så bra och hårt’ men att sanningen är den att vi skulle göra ett väldigt mkt bättre jobb om vi var nyktra! Jag minns att jag skrattade när jag läste det och tänker att det är förbannat sant. Det som också hände var att den ökade arbetsbördan i kombination med att jag bor ensam gjorde att jag föll ner i gamla mönster. I alla fall en variation av dem. Jag drack för att koppla av, för att få sova, för att känna ro men även för att fira framgång. Jag varvade drickandet med kortare och längre uppehåll och jag var i princip noga med att inte dricka när jag skulle upp väldigt tidigt ( oftast) eller hålla i viktiga möten osv. Jag har nog druckit mindre än tidigare och jag har förlagt drickandet till dagar när jag vet att jag är ensam och att jag inte ska upp och prestera följande dag.
Med det sagt så är det precis samma skitdrickande som perforerar kroppen och kanske ännu mer själen.
Det som försvann för mig var också tiden för självreflektion. Medveten om att jag låter väl mkt som ett ’offer’ här. Självklart är det så att jag hade kunnat välja att ägna mig åt självreflektion istället för att dricka! Men allt gick i rasande fart och jag var inte stark/klok nog.
Nåväl - innan sommaren valde jag att kliva av den roll jag gått in i ( och det sker inte direkt men till årsskiftet). Jobbet ’gick bra’ men i bakhuvudet kände jag att livet skulle bli ännu mer jobb i kombination med drickande i luckorna . Och sedan skulle det vara slut.
I samma veva fick jag veta att jag ska få ett barnbarn. Jag blev så otroligt rörd och omskakad av det beskedet och kände också hur oändligt gärna jag vill leva och se det lilla barnet växa upp. Hur länge jag lever vet jag ju inte…men jag vill göra vad jag kan för att överleva.
I sommar har jag känt i hela kroppen hur rätt detta beslut är och att jag nu har min sista chans till ett nyktert liv. Kanske låter detta löjligt dramatiskt men det är i alla fall min övertygelse. Torn skrev i ngn tråd att det faktiskt inte är de nyktra dagarna varvade med dagar man dricker som betyder ngt utan att det är den sammanhängande nykterheten som är den avgörande skillnaden. Jag tror att det är sant! Därför spelar det inte så stor roll att jag druckit mindre dessa sista sista år. Min hjärna är ändå ockuperad och sjuk av alkohol och jag är säker på - att för min del i a f - är fullständig nykterhet ända möjligheten till ett annat och värdigt liv. Det var väldigt många år sedan jag trodde ngt annat förresten …men jag har blivit än mer övertygad.
Att jag vågar starta en tråd igen är kanske ändå inte mina mer intellektuella insikter/fakta osv ( de har jag ju haft länge men det har ändå inte räckt!) utan det är ngt annat. Känslan i hela kroppen att det är nu eller aldrig. Inte nu och sedan ett nytt försök om ytterligare tre år.
Nu startar jag denna tråd med ambitionen att skriva här då och då som en form för självreflektion. Det känns lite förmätet att lägga tråden här men jag är för länge sedan förbi stadiet ’att förändra drickandet’. Det tåget gick för länge sedan. Det är nykterhet som gäller för mig om jag ska se mitt barnbarn växa upp. Jag har just nu inget sug alls men vet att alkoholen är listig , stark och falsk. En jävla vän att hålla i handen när det blåser.
En sista reflektion …att nå sin botten kan väl se ut på olika sätt. Jag har ju en segdragen och lång botten. Har inga dramatiska fyllor där andra människor ser eller olyckor eller frånvaro från jobb osv. Men likväl en gyttjebotten. Men för ett tag sedan hade jag en stark upplevelse som kändes som en djupare botten och som fick mig att fatta att det verkligen är sista akten. Jag var med om ngt fantastiskt lyckligt - som involverade båda mina barn och många andra människor. En händelse där jag hade all rätt att känna mig mkt stolt och tacksam och glad. Jag var överväldigad av detta men hanterade det genom att - efter ngn dag - söka ensamheten och dricka. Det var det sätt som jag kunde möta, smälta glädjen.
Det var ännu värre än att dricka på stress och prestation. För vad har man kvar om man inte kan stå ut med glädje?

Tack @Andrahalvlek - du ihärdiga elefant!
Det där med att lämna alkoholen för gott har du ju verkligen visat genom att stå ut med så mkt och inte falla tillbaka. Jag blev så glad när du kom tillbaka ( ja jag har ju läst utan att skriva själv) och förstår att livet vänder för dig nu.
Vilken kämpe och förebild du är och alltid med så många goda råd i innerfickan ☺️

Tack för inspel @Se Klart och Charlie70.
Så underbart för mig att ni är kvar här och skriver. Följt/följer er båda förstås.
Se Klart - så fint att du tänkte på mig när du såg Kaveldunen vaja. Varför jag valde det namnet är lite oklart för mig men när jag läser din kommentar tänker jag att Kaveldunet kan se sammanhållet och kontrollerat ut på håll men det blir ju en jävla oreda inomhus om det exploderar:-)
Och jag är tacksam över att du fritt skriver det du tänker och inte ngt annat. Jag förstår - bl a genom att läsa här - att det med tiden - om tiden är nykter vill säga - kommer insikter som inte går att forcera fram. Och att mina ’aldrig full när barnen ser’ osv står för ngt. Det är inte så att jag tror att jag är en annan variant av alkoholist - alkoholism är en progressiv och dödlig sjukdom för alla. Och jag är alkoholist - inte minsta tvivel om den saken. Men nog kan det vara ett ( onödigt) sätt att försöka behålla ngn sorts värdighet. Är så full av skam över mitt drickande men… jag har i alla fall inte…..
Jag vill inget annat än att låsa alla bakdörrar nu. Och någon ’fin’ alkoholist är jag gudbevars inte. Jag har just kräkts i sängen och bara vänt mig om och sovit vidare för att dagen efter gå och lägga mig i ett annat rum - oförmögen att städa upp ( det är en bild som inte lämnar näthinnan och som jag skrivit upp för att kunna ta fram när den falska rösten viskar att ’det nog inte var så farligt ändå’).
Jag är rent konkret i ett skede i livet då jag har haft större möjligheter än många andra att dölja mitt drickande som ju tog fart först efter att barnen flyttat och jag skilt mig. På gott och ont tänker jag ibland. Med mindre barn hemma hade kanske poletten ramlat ner lite snabbare?
Att vara ’duktig på jobbet’ är väl en klassisk alkoholistgrej. Man presterar för att ingen ska märka ngt och för att man går med ständigt dåligt samvete. Sedan går det inte att prestera på topp när man dricker - det uppstår för många fallgropar och skutan är för ostadig.
Jag ska vara uppmärksam på de där ’jag har aldrig’…..tack!
Och Charlie70 - fint att följa din resa.
Att dricka på glädje ( isolera sig och dricka sig full och tänka på allt det fina medan fyllan stiger i hjärnan ) är en så jädra trist grej. Att inte kunna ta in det fina som sker utan att behöva förstärka och omvandla det med alkohol.
När det hände mig så fick jag ändå en ännu större insikt om att jag är sjuk. Att det är ett sjukt beteende. Och att jag bara måste ta mig ur detta om jag vill leva. Annars kan jag lika väl supa ihjäl mig och snabba på DEN resan.
Jag måste ut på andra sidan denna gång…och med andra sidan menar jag en sammanhängande nykterhet - en som jag inte bryter.
Jag kommer med all säkerhet att ha en längre period av trötthet och svajighet nu även om jag är över den första nyktra perioden. Och nu tänker jag jobba mindre och försöka vila mer.
Det är inte på jobbet jag leverera….jag ska gå dit och göra det jag ska men det kommer inte först på min egen dagordning.
Aldrig mer tror jag.

@ Andrahalvlek - imponerande många dagar! Helt rätt att du firar dem.

Måste bara tillägga att episoden när jag kräktes i sängen skedde för knappt ett år sedan. Och att jag efter det - varvat nyktra perioder med riskfyllt drickande. Tänker att ordet ’just’ ställde till det…som att det hände just nu.
Detta tillägg kanske låter som ytterligare ett sätt att distansera mig från alkoholen - som att jag är en ’bättre’ alkoholist eller att jag inte är illa ute.
Men anledningen till att jag tar upp det handlar mer om att det varit en så stor spärr för mig att skriva här igen. Det är inte ngt jag gör lättvindigt. Jag behövde en period av nykterhet och en mkt stark - både intellektuell och känslomässig vilja - att ta mig vidare för att kunna sjösätta en ny tråd.
Jag är förstås inte helt säker på om jag kommer att klara av det denna gång ( heller) men jag vet att det är det absolut viktigaste jag har att jobba med. Och att livet - om jag inte slutar dricka - aldrig blir fullt ut levande igen. Oavsett allt annat.
Jag vill vara en människa som det går att lita på. Som jag litar på.

Jag tyckte varken du var smart på ngt negativt sätt eller onödigt kritisk @ Se Klart.
Utan snarare att du såg något klart:-)
För mig är många inlägg här som en skola - en ovanlig skola där lärarna också går i skolan. Och där jag samtidigt är min egen - undersökande - lärare.
Precis som du skriver @ Andrahalvlek så ser man saker och mönster när man sätter dem på pränt.
Ikväll känner jag mig så tacksam över att jag skrivit in mig i skolan igen! Att denna plats finns.
Det är höstterminen som ska börja och jag blir faktiskt lite gråtfärdig när du skriver att du tror att jag ska klara det och att du ska hänga här ibland Se Klart.
Du och många andra här har varit så viktiga för mig ….även under den långa period jag varit tyst. Så många meningar jag har memorerat och återkommer till - inte bara Torns ord om att det är den långvariga/obrutna nykterheten som betyder mest.
Jag tror också att det ska gå nu. Jag är rädd för stora ord eftersom jag misslyckats under så lång tid. Men något känns annorlunda och jag vill så oerhört gärna leva och se hur det går med allt.
Nu ska jag vässa pennan och stanna i skolan - min egen och alla andras.
Det är ju en skola som premierar andra saker än den konventionella. Och på ngt plan verkar den pågå för evigt.

Tack @ Ny dag!
26 nyktra dagar är en bra början och jag slår väldigt gärna följe med dig. Att vi behöver varandra/andra är en sak som är säker. Så fint med en klasskamrat.
Och tack Torn. Ja den riktigt genuina viljan behövs. På så sätt är ju resan mot lång nykterhet både ngt man gör tillsammans med andra - och ngt man gör ensam. Att faktiskt inte ta första glaset och att behålla kursen . Det är ju inte minst relationen med sig själv man behöver reparera och utveckla.
Jag hamnar så lätt ’ i huvudet/det intellektuella’ …men det räcker inte här. Det spelar ingen roll hur mkt jag vet om alkoholism och nykterhet om inte känslorna är med. Och jag måste jag ’göra nykterhet’ - aktivt.
Tack alla som skrev i min tråd i dag ☘️☘️

Tack @Se Klart och @ Geggan för inspel. Vad härligt att det går bra för dig Geggan - ska läsa din tråd ikväll.
Skam för att man dricker …och dricka för att man känner skam. Det blir ett självspelande piano.
Jag kände enorm skam för att jag inte kunde hålla min nykterhet och för att vara den som inte klarade av/höll ut och kom vidare . Att be om hjälp och vara den som behöver mycket stöd är så svårt. Det gäller inte bara alkoholen utan generellt i mitt liv.
Kan själv….har väl varit mitt motto i många skeden av livet.
Jag kunde inte sätta ord på mina återfall , det blev för knepigt och jag tystnade här. Ovanpå allt så upplevde jag mig som en riktigt ’dålig kompis’….som inte höll ut utan bara sjappade. Vilket dåligt stöd jag var .. Jag fortsatte att läsa …inte direkt men efter en tid. Och har det senaste året läst ofta och mycket … och det har varit en enorm hjälp. Men jag upplevde det som att jag hade förbrukat min rätt att själv delta eftersom jag inte ’höll måttet’ .
När jag sätter ord på det såhär så hör jag ju hur strängt och icke - konstruktivt det låter.
Korkat rent utsagt. Nästan komiskt.
Det här är ju inte precis ett forum för pingstvänner ( inget ont om pingstvänner ) utan en mötesplats för människor som har problem med alkohol och behöver stöd för att komma vidare 😳! Är det någonstans jag ska/kan vara öppen med mina alkoholproblem så är det ju här.
Det är dock sant att jag fortsatt processen - nästan dagligen. Och jag har också tänkt att det inte bara var korkat av mig att sluta skriva utan också på ngt bakvänt sätt självupptaget. Här hänger ju massor med människor som får återfall och jobbar med den skit man hamnar i då … och kommer vidare. Vem skulle döma just mig så hårt och tycka att jorden går under för att ngn som kallar sig Kaveldun inte håller ihop utan exploderar i ett återfall.
Jag känner ju mest av allt respekt för alla som kämpar …och faller och reser sig upp igen. Det enda jag kan ha svårt för är egentligen när jag upplever att vissa inte tar till sig vilket gift alkoholen är och vilken farlig sjukdom det handlar om utan ska trixa och krångla om och om igen med att dricka tre enheter - eller något ditåt - fast det inte går ( väl medveten om att det kanske visst går om man är i ett tidigt skede av ett riskbruk).
Men jag har ju också varit där och den dominerande känslan jag har inför i princip alla som skriver är ju respekt och empati.
Så många som kämpar och vill och försöker!
Jag är i alla fall i ett annat läge nu. Det känns på ett annat sätt. Jag har inget sug alls ( det kommer säkert) och jag vet att jag i bästa fall har 20 möjligen 25 år kvar av mitt liv. Jag älskar trots allt att leva och jag älskar många människor. Några oändligt mycket.
Jag bara måste få möta åren och människorna - nykter!
Jag ska skriva nu. Och fortsätta skriva oavsett vad.
Ha en fin ( varm 🥵) måndag!

Tack Våren2022 för ditt inlägg. Din tråd är en av de trådar som jag följt när jag läst här under de senaste åren - och som inspirerat mig. Detta att följa någon som sitter fast i alkoholen och man vet inte riktigt hur det ska gå men plötsligen ser man ….det här går ju vägen. Det finns en förvissning och en envishet och en beslutsamhet som känns övertygande för mig som läser. Och det är som att tråden börjar grönska ( så många här som pratar trädgård:-) ….små små spröda skott först som sedan blir till blad och så småningom långa rankor. Det är fint att följa! Ibland har jag ju - vid ett och samma tillfälle - läst trådar som sträcker sig över många månader och det är mäktigt och rörande och följa förändringen. Ofta inträder också ngn sorts jämnmod - även om livet varken är enkelt eller rosenrött.
Och @ Se Klart - implodera var ordet sa Bull. Så har ju mitt drickande varit - ensamt och dolt och förödande. Skadat inre organ och huvud.
Jag har fortfarande noll längtan efter alkohol eller minsta sug - så det behöver jag inte kämpa med nu. Det är mer tankar kring existensen och en upplevelse av att jag är mitt i ett oerhört viktigt avgörande.
Det går liksom inte att skjuta på denna förändring längre - jag måste fortsätta vara nykter nu eftersom jag har en jättestark övertygelse om att NU är det enda jag har. Inte så att jag tror att jag ska dö i morgon men livet är inte oändligt och jag vill hinna med att leva nykter innan det är slut. Jag har ju också tänkt på och processat detta så länge.
Jobbet har dragit igång men jag har svårt att vara där fullt ut mentalt. Jag är i mina egna tankar. Idag satt jag och stirrade in i datorn och tänkte ’här händer inte mkt…jag orkar inte bry mig’. Tack och lov är många lite nyvakna just nu - i värmen och efter semestern så det kanske inte märks lika mkt att jag befinner mig i ngn sorts parallellvärld.
När jag var ung hade jag en rolig vän som jobbade på posten under mottot ’långsamt men slarvigt’ . Det mottot kom för mig idag.
Det fick mig att skratta eftersom jag - liksom många andra - lever i en värld där det finns en övertro på smart formulerade visioner/värdegrunder . Som att en formulerad vision eller en värdegrund - i sig - skulle förändra verkligheten. Den som sa det han va det!
Men varken i yrkeslivet eller som alkoholist kan man - genom att bara formulera ngt - förändra tillvaron över en natt.
Man måste ’göra nykterhet’ . Det är för mig att inte ta första glaset, inte förtränga att jag är alkoholist, inte sluta se sanningen i vitögat, inte glömma vad som är viktigt i livet, tänka på alla människor jag älskar och som tycker om mig ( och på det lilla barnbarn som kommer) minnas att livet inte går i repris.
Läsa och skriva här!

Notera alla små förändringar:
Jag sover redan bättre! Jag vaknar inte klockan 3.00 och är klarvaken och greppar mobilen och scrollar ….för att sedan somna 5.00 och vakna dödstrött vid 7.00
Ingen illusion om att sömnen aldrig kommer krångla mer men jag har ändå sovit så väldigt mkt bättre de senaste nätterna.
Jag är lugnare. Redan.
Jag känner mig lättrörd ( tror det är bra…jag har ju en stor förmåga att ’köra på’ som lätt blir till ’köra över’ behov’)
Jag är noll taggad över arbetet - noll.
Tacksam över att jag ändå har ett arbete och med ngn sorts plikt/professionalism i ryggmärgen ( som är bra) ska jag nu gå upp och jobba i alla fall. Men fokus är icke där.
Detta får jag fundera över….inget j löser nu.
Allt sug och all längtan efter alkohol är satt på paus. Känner ingenting. Medveten om att det är ett skede och att jag kommer att tampas med de skoven framåt.
Nu kaffe ☘️

Tack @ majken_r och @Se Klart!
Fint att vara på ’samma plats’ och bra att du gillar ditt jobb majken_r.
Det är inget fel på mitt jobb heller utan den brist på närvaro och intresse jag upplever - just nu - handlar om mig. Den verksamhet jag arbetar med tycker jag i grunden är djupt meningsfull och viktig - både för individer och för samhället i stort.
Det är mer att jag väldigt länge befunnit mig i ett hjul som snurrat snabbt och som de senaste 10 åren ( minst ) involverat alldeles för mkt alkohol. För att orka, för att koppla av/koppla bort, för att processa de ’strider’ som i mindre eller större omfattning alltid finns i yrkeslivet. Men också för att hantera framgång och glädje.
Alla jobb tappar nog glansen om man hanterar tillvaron så!
Jag har också tagit på mig ännu mer ansvar och ledarskap det senare året - av olika skäl.
Jag har nu valt att kliva tillbaka ngt och det känns så bra. …även om det rent konkret inte sker riktigt än. Jag tror också att min ålder spelar in här - jag har svårt att känna samma entusiasm.
Just nu vill jag ärligt talat bara vara ledig och tänka och skriva lite och gå i skogen. Samtidigt är jag tacksam över att ha ett jobb …,hade flera nära mig i frilansvärlden som tappade jobb under pandemin och har svårt att etablera sig på nytt.
Idag tänkte jag att jag gärna hade lagt in mig på ett kloster ( där fick jag för pingstkyrkan:-) . Få vara tyst med lite nunnor och munkar runt omkring i en värld långt borta från all alkohol och skrän och med rutiner och uppgifter som bara ’är’ och som jag inte behöver välja.
I somras läste jag ….mest av en slump Björn Natthiko Lindeblads bok. Ska jag vara helt ärlig så hade jag nog rätt mkt fördomar om honom ….lite ogrundade sådana. Som handlar om att jag har svårt för ’gurus’ och för människor som följer i flock. Men när jag väl började läsa …ramlade över boken i en sommarstuga…så kändes den uppriktig och ’på riktigt’. Och jag blev precis som så många andra gripen av hans historia men främst av hans sätt att hantera livet. Och många saker har hängt sig kvar ….jag mediterar nu ( det har jag gjort tidigare i livet också ) en stund varje dag. Det är väldigt värdefullt för mig.
@Se Klart - jag känner mig inte precis stolt - än. Jag tycker att denna resa varit så lång och krokig ….fast jag innerst inne ändå vetat och förstått. Men jag har inte varit förmögen. Mkt skam kring att dricka när jag vet att jag inte ska!
Men en ro känner jag. Och en fin känsla i att komma hem efter jobbet och göra te och lägga mig i soffan och bara tänka och läsa och unna mig vila. Jag har inte tråkigt och jag vill inte dricka.
Ngt Kloster har jag inte i sikte och jag är väl lite för gammal för att bli trädmunk (de verkar inte ta emot kvinnor heller).
Men jag får jobba på min egen lilla retreat här hemma…
Och läsa de viktiga texterna här.

Tack för inlägg!
För mig är meditation att sitta i en stol och koncentrera mig på andetagen. Varken mer eller mindre. Inte särskilt heligt men lugnt och skönt ( oftast ….blandat med att jag retar mig lite på mina tankar).
Tro inte på allt du tänker!
Idag fick jag anledning att öva på det. Satt hos frisören på lunchen och plötsligt kom tanken ’ så mkt lugnare jag redan känner mig- om jag bara drack en gång var fjortonde dag så skulle jag ju vara lugn mesta tiden’
Tanken kom nästan som på en banderoll …svävandes efter ett litet imaginärt propellerplan.
Där kom den, tänkte jag förvånat. Lustan att dricka har ju varit noll, ja nästan under noll. Jag visste ju direkt att tanken inte var sann. Jag vet det genom ihärdiga empiriska studier som pågått i över 10 -15 år där jag varit laboratorieråttan. Om jag dricker var fjortonde dag så kan det nog funka ett tag. Tills jag dricker mig full och tycker att det är en utmärkt idé att köra var tionde dag och sedan var tredje osv osv
Tanken kom från ingenstans och försvann snabbt. Den lämnade inte kvar någon lust att dricka.
Det där med vikten av den obrutna nykterheten kommer jag inte runt nu. Jag VET att det är den jag behöver och vill nå. Att vara nykter i längre perioder för att sedan dricka igen känns för mig som universums tråååkigaste resa nu.
Samma, samma. Samma vyer, samma tjatiga tankar, samma stirriga glädje och egocentrerade cirklar, samma lust att isolera mig och föra samtal med en stendöd flaska samma urdeprimerade morgnar .

Men jag behöver ’göra nykterhet’
Efter jobbet ( som var roligare idag eftersom jag pratade med många människor - det är alltid hundra gånger roligare än att sitta ensam framför datorn) var det AW. Drack en alkoholfri öl som var lite söt men ok. Ingen brydde sig - inte heller jag ( mer än att jag möjligen var en gnutta stolt precis när jag beställde @Se Klart:-)
Har kommit hem nu
Livet är inte topp 10 kanske men det är inte samma! Jag känner en liten liten stillsam glädje och ett hopp. Jag tycker om att komma hem. Hem känns som avkoppling och jag behöver inget vin för den känslan. . Inte just nu.
Jag vill bara fortsätta denna resa bort från ’samma samma’ och till ett riktigare liv.

Tack @Se Klart och @vår2022 för kloka inlägg. Strandade drömmar och vinhölje över hjärnan. Precis så.

Igår skulle min ’man’ ( vi bor ganska långt ifrån varandra och ses ungefär varannan helg) komma på kvällen men ringde eftersom det var tågstrul av det allvarligare slaget. Vi enades om att han skulle åka hem istället för att sitta på stationen hela kvällen. Min första tanke var ’då skulle jag kunna dricka ensam’ ….och min nästa tanke var ’men det gör jag inte för nu ska jag vara nykter’.
Jag har de senaste åren ofta välkomnat allt som ställts in ….och ibland varit den som ställt in och skyllt på allehanda. Och valt min ensamhet och samtalen med anden i flaskan. Hon som är så spirituell och smart och slagfärdig och rolig och håller med mig om allt ….för att ju längre kvällen skrider bli allt luddigare och tröttare och skev. När jag vaknar på natten är hon bara aska och intighet och inga ord/löften finns kvar …drömmarna är just strandade och nästa dag är tung och betonggrå och seg.
Puh. Ändå for tanken på att dricka - skjuta ut mig - genom huvudet.
Men jag VET att det är kidnappade tankar.
Gick och köpte lite glass istället ( brukar inte vara sötsugen men nu är jag det…och har bestämt att nykterheten kommer först… sedan kommer ingenting och ingenting och därefter får jag ta tag i kost osv).
Gick hem och åt glass, tittade på ngn halvbra serie, läste och somnade.
Nu lördag. Lite svalare. Jag ska dona lite här och om några timmar kommer min man. Underbart att inte vara bakis utan stå lite stadigt på jorden. Min man är den person jag varit ärlig inför om mitt drickande - den enda som vet hur illa det varit. Han tycker att vi har en bättre samvaro när vi inte dricker och har inga problem att skippa alkoholen. Jag blev alkoholist ganska sent i livet och han hade mer av en ’vild ungdom’…och dricker mkt måttligt i dag. Vi mår båda bäst utan.
Jag är glad att jag varit så öppen med honom. Öppenhet kring verkligt svåra problem är annars inte min bästa sida.
Jag är mkt bättre på att lyssna. Och jag tror att människor runt mig uppfattar mig som öppen. Men att be om hjälp och visa det verkligt svåra/sårbara…det är verkligen inte min bästa gren.
Ha en fin lördag alla 🌾🌾( ser ut som Kaveldun om man kisar va?:-)

@Sattva - och jag har lusläst din tråd! En av de trådar som fungerat som ett ljus att följa efter. Och mkt igenkänning också.
Tack majken_r. Fint att emojin kan lajva Kaveldun…i alla fall om man kisar.
För övrigt försöker jag se storögt och nyktert på tillvaron 😳
🌾🌾

Tack @Andrahalvlek! Och tack för bra och handfasta råd.
Ja, flashar är det verkligen. Plötsliga.
Gick en lång promenad med min man och jag blev irriterad på honom. Visade det på ett lite passivt aggressivt sätt som jag ganska direkt kände inte var bra eller särskilt rättvist. Så jag tog upp det med honom istället - sa förlåt och försökte förklara vad jag reagerat på vilket öppnande upp för fler saker som vi behövde prata igenom. Det var fint - vi satt på en bänk och pratade lugnt och öppet och det fanns värme och respekt. Och vi kunde skratta åt våra olika egenheter.
När vi var klara och fortsatte gå kände jag en lättnad och med den lättnaden kom en stark plötslig lust att förstärka känslan ytterligare med vin. Nu ska vi ju dricka tillsammans och ha det ännu bättre!
Jag nämnde det direkt för min man och han sa att ’vi går hem och gör en sallad istället’. Han vet att jag vill gå in i nykterhet nu och han tycker att det är en bra idé.
Så vi fortsatte hem. Kände mig lite sorgsen och glad och melankolisk på en och samma gång. Jag har druckit på alla känslor …inte minst glädje.
🌾

Fin morgon!
Fint att vakna nykter och liksom höra hur söndagen vaknar och vecklar ut sig.
Om jag hade agerat på min hastiga impuls att dricka igår ( som snabbt drog förbi) så hade det blivit ett ganska trevligt glas på ngn uteservering och sedan två till på ngt mindre trevligt ställe ( jag skulle inte brytt mig om lokal bara om vin) och därefter skulle antagligen min man varit nöjd men inte jag. Vårt fina samtal hade fortsatt men efterhand så hade tankar och ord varit påverkade av alkohol och då är man inte lika noga med nyanserna …de slinter lite upp och ner. Min man är av den diplomatiska och lite stillsamma typen så vi hade inte bråkat men jag hade kunnat slänga ur mig ngt lite drastiskt som möjligen var sant - just då - men som inte skulle vara lika relevant idag osv osv.
Det hade skavt.
Nu har vi haft en jättefin morgon med kaffe och skratt och värme.
Jag tänker att det skulle behövas ett bättre och mer aktivt verb för den nyktra resan. För den är ju ngt man verkligen behöver förhålla sig till aktivt. Man blir inte nykter bara genom att avstå eller hålla sig.
Jag har otrolig hjälp av alla meningar jag memorerat från er som ’gjort jobbet’ en lång tid. Vikten av att göra nykterhet , stå emot de snabba impulserna att dricka - oavsett vad. Därför att vinsterna kommer efterhand och under lång tid. Vikten av långvarig, sammanhängande nykterhet. Detta att se morgonen som ’den nya kvällen’. Den oerhörda tristessen över upprepning och att stå kvar på ruta ett och stanna i utvecklingen - när man dricker.
Jag har dessa meningar som en liten verktygslåda inne i huvudet.
Tack för det och ha en fin söndag
🌾🌾

Tack @Ny dag och @Torn!
Det där med att formulera sig och använda hjärnkontoret ( snarare än andra kontor) är lite tveeggat för mig.
( samtidigt jätteglad för dina ord Torn!)
En av de böcker som jag läst ett par tre gånger är PO Enquist Ett annat liv …som bl a handlar om hans tunga alkoholism och hur han efter många svåra turer slutligen kom ur det och blev nykterist ( han kallade sig just så och inte nykter alkoholist).
Inte för att en sekund jämföra mig med PO Enquist vad gäller konsten att formulera sig 😝😝…men han har - medan han dricker svårt - massor med kunskap om sitt tillstånd. Han läser på och lär sig så mkt han kan om alkoholism och han är också helt öppen med det ( inte som offentlig person - där döljer han det väl …men mot sin fru och nära vänner osv)
Men det hjälper honom inte! Inte en gnutta …Det blir nästan tvärtom - ett sätt att kunna fortsätta dricka …upplyst och ödmjukt.
Just det har j varit rädd för med mig själv. Hur många avsnitt av alkispodden har j inte lyssnat på, hur mkt har jag inte googlat, läst.
Men det har på ngt sätt stannat vid det intellektuella. Inte bara förstås ..men i alltför hög grad.
Jag behöver vara mkt noga med känslorna också ..denna gång. Se mina egna känslor i vitögat. Och lyssna på andra. Jag tar mig inte ur detta helt på egen hand. Jag behöver skriva här, prata med min man.
Delta med de delar av mig som inte har koll eller är så starka och välformulerade.
Min man har åkt hem - det har varit en fin dag. Snart kommer två riktigt goda vänner som ska sova över ….de bor i andra städer och är här av olika anledningar.
Båda dessa vänner är fina och öppna och tycker om mig. Jag skulle kunna berätta för dem utan att bli dömd …Det vet jag. Jag planerar inte att göra det ändå - inte nu i alla fall . Däremot ska jag inte dricka vin med dem. Det blir citronvatten och te…bra söndagsdrycker.
Ngt känns annorlunda inom mig denna gång och det gör mig glad och lite rädd.

@Sattva - jag förstår vad du menar och tack 🙏🌺 för att du tror på mig! Tro behöver jag och mitt hopp får en skjuts när jag läser din kommentar . Och @vår2022 - precis - man behöver få kontakt med sig själv på ett djupare plan - och på ett plan där man är mer intresserad och öppen för den riktiga ’sanningen’ än för den lite överslätande, lättsmälta versionen som ligger som en dimridå över tillvaron. Alkoholism och förnekelse, det korta korta minnet är så förrädiskt ….förnekelsen är nästan inte medveten utan den bara ’är’ - det är en del av det självspelande pianot.
Kanske är det ngt av det värsta med alkoholism - att man vet att man bedrar sig själv om och om och om igen.
Fint att du skriver om badet som läkande @Se Klart. Jag upplever det också så ….det är ngt ljuvligt, omslutande …snudd på religiöst:-)
Jag badade både lördag och söndag och idag åkte jag direkt från jobbet till havet. Solen sken och jag simmade ut en bit och kände mig så lätt. Låg och torkade på en handduk och lyssnade på musik och hoppade sedan i två gånger till innan jag gick hem. Havet och baden finns kvar i kroppen som ett spinnande välbefinnande.
Jag känner redan en kraftigt ökad energi. Jag åker inte från jobbet till havet när jag är bakfull och eller tänker att jag ska dricka.
Jag är samtidigt försiktig med att ta ut för mkt ’vinster’ med nykterheten i förskott. Det låter kanske dumt men det jag menar är att jag förbereder mig på att detta också kommer att vara svårt och tungt.
Jag har ju aldrig upplevt ngn direkt abstinens i meningen att jag upplevt starka fysiska symtom de första dagarna i nykterhet. Jag har kanske inte druckit på det viset som ger de akuta symptomen ( stora mängder varje dag). Det betyder inte att jag inte druckit problematiskt. Jag har druckit alldeles för mkt …på ett lite oregelbundet vis …under alldeles för lång tid.
Så jag tänker att det är stor risk att jag kommer att hamna i ngn sorts post-abstinens. Den du beskrivit i många trådar @Andrahalvlek …och gett länkar om.
Jag är beredd på det och vill rida ut det - om/när det kommer.
Men just nu är jag lugn och förnöjd. Glad över min kväll, mina bad och min ökade energi och tillförsikt.

Och - just detta med det korta minnet och med den starka förnekelsen - gör det livsviktigt att skriva här.
Att spärra vägen för de bortkollrade och förljugna tankarna.

Drömde att jag fick ett stort glas vin och lyfte det och tog en mun - men kom i sista sekunden på att jag inte dricker mer.
Spottade ut och sa till alla som satt runt mig ’jag dricker inte alkohol’.
Så fick jag ett glas vatten.
Även det undermedvetna jobbar på nu.

Det var vad jag läste @Andrahalvlek:-)

Tack för inspel alla!
Även idag - direkt från jobbet till havet - och sedan fyra dopp ( varför lagom 😳)
Underbart och jag är så glad över att det är augusti och att jag kan sänka ner mig i vattnet och simma ut!
Det är en sådan njutning och ger mig både en kick och en ro…… ersätter alkoholen och känns också omhändertagande på riktigt.
Jag är snäll mot mig själv - rent fysiskt.
Annars - pigg och lite rastlös.
Jag kämpar med att vara närvarande på jobbet. En sida av mig vill bara ut till havet, ut i skogen, göra något med händerna!
Inte sitta och dra upp strategier för en organisation …även om det absolut är viktigt.
Jag fyller 61 år i höst och när jag åkte hem från havet fick jag en så stark känsla av att det nu är dags för mig att slinka ur yrkeslivet och springa mer fritt….som innan man började skolan.
Man är liten och leker och sedan börjar skolan och därefter - för min del - fortsatta studier och därefter jobb och för min del ett yrkesliv som gasade ganska mkt efter 40/45 och ytterligare ansvar för ca ett år sedan
Nu kommer snart en tid då jag måste få vara mer fri igen…
Ja …jag ska inte gå i pension än och jag vill ju göra saker …vara behövd och verka. Men formen för det skulle jag vilja ändra på ngt…skruva på.
Har läst att man inte ska göra stora förändringar under sitt första nyktra år. Därför att man inte är helt tillräknelig och inte kan skilja riktigt på orsak och verkan.
Men fantisera kan man ju ändå!
🌾🌾🌾

Packa sina väskor under ett infall…
Det låter som ngt Tove Jansson kunde skrivit.
Och ja - så länge det inte involverar ngn annan. Bra tänk!
Jag gjorde ganska stora livsförändringar för ett par år sedan. Men jag slutade inte dricka.
Och då blir det på ngt sätt samma, samma, samma ändå.
Men nu vill jag bort från samma.

Ja - nya grejer och nya mönster!
Även idag havsbad efter jobbet ( har en allmän badbrygga med stort trädäck ganska nära mitt hem).

Just vägen hem från jobbet har varit trigger för att dricka. Få koppla av, skjuta ut mig, knäppa upp ’kostymen’. När dagarna är långa och ingen väntar hemma - att då sätta sig på ngt café ( som också serverar vin) och ta ett glas. Som sedan lätt blir tre, fyra, fem glas . Jag tror att jag har sett outhärdligt sammanbiten och frånvarande ut på promenaderna hem från detta drickande. Tom.
Jag är så tacksam över värmen - och jag åker TILL havet och inte bara från jobbet.
Inget sug alls och en fortsatt lugn energi.
Kvällarna är långa och jag tänker mkt men försöker också känna. Viktigt att göra saker och känna efter - skapa nya mönster som involverar hela kroppen och inte bara huvudet.
Det är ju ngt väldigt fysiskt att hälla i sig alkohol …det händer fysiska saker i kropp och huvud. Baksmällan är obarmhärtigt fysisk. Det är starka och råa krafter - det är utsatt och ensamt och vilset. Det är rörigt och mörkt.
Nu häller jag ner kroppen i havets salta vatten istället för att hälla alkohol i den.
Jag torkar i solen och kvällen fortsätter och fortsätter. Jag gör olika saker. Jag kan växla spår. Jag kan svara när någon ringer.
Efter första glaset på ngn servering eller hemma med vin var kvällen egentligen slut. Över. Efter första glaset trädde autopiloten in - som egentligen oavsett samtal, umgänge, mat eller veckodag - bara ville ha mer alkohol. Mer bedövning. Var jag ensam så svarade jag inte i telefon om ngn ringde. Var jag tillsammans med någon så var det ganska skönt när hen gick - så att jag kunde dricka ifred.
Puh ….
Jag måste komma ihåg det eländiga nu när det vänder och känns så fint.
Och jag måste samtidigt bejaka det goda.
Och ta vara på alla människor jag tycker så mkt om som finns. Inte alltid väldigt nära men på olika ställen i Sverige.
🌾🌾

Ja @Sattva!
Det är härligt och så lång tiden plötsligt är!
Ikväll har jag ju hunnit bada och läsa och prata i telefon och tvätta lite OCH se två avsnitt om svensk modehistoria ( på SVT - rekommenderas! väcker så mkt minnen:-)
Och inte minst - skriva och läsa här!

Ja @Se Klart …jag ska skriva här - och inte släppa taget nu.
Och vara uppmärksam även på de små och spretiga tankarna och känslorna.
@Geggan - så är det - en dag i taget. Laddat ner en app nu för att ha koll på dagarna.

Jag tänker också att jag ju KAN dricka en flaska whiskey idag om jag vill ….eller vin eller öl eller gin. Men jag vill inte. Jag vill ha en lång obruten nykterhet …för den har jag aldrig riktigt varit i. Hur är det?
Att vara bakfull och småfull och mer rejält full …det vet jag hur det är. Att dricka lite lagom vin på trevlig middag - det vet jag hur det är. Allt det där är samma samma.
Men att ha en längre nykterhet i kroppen och huvudet - det är något nytt. Om jag dricker idag får jag börja om igen från ruta ett. Min tid på jorden är begränsad så det finns en risk - om jag dricker - att den nyktra resan aldrig blir lång . Det vore mycket olyckligt.
Jag har fortfarande nästan inget sug alls.

Även idag två bad från brygga efter jobbet. I dag var det kallare och mer molnigt men vattnet var skönt. Brukar aldrig bada så här ihärdigt under arbetsveckor men det är en stark känsla - att jag måste få med kroppen på det här tåget. Kroppen måste få känna att något händer. Gick lång promenad efter badet och har också anmält mig till en ute-tränargrupp som startar onsdag kväll i nästa vecka. Jag har inte tränat på evigheter!
I dag kom det upp att vi ska träffas - ledningen - och fira att vi uppnått vissa viktiga mål under de senaste två åren. Inbjudan innehöll bilder på många champagneflaskor …och så var det en text om hur vi ska dricka massor av champagne tillsammans och fira och prata om allt som vi gjort.
Jag vet att jag innan sommaren tänkte att detta firande kunde ske hemma hos mig. Men nu tror jag inte det? Jag tror att jag kommer att vilja gå hem…och inte tvingas stanna tills alla pratat och druckit färdigt.
Och så ska jag se till att det finns alkoholfritt bubbel.
Jag ser inte direkt fram emot detta men jag känner heller inte någon direkt aversion.
Jag ska gå dit - och det är ju sant att vi gjort framsteg som är värda att samtala om. Fast riktigt vettiga samtal om detta har vi såklart inte med champagne i kroppen. Nu handlar det istället om att ’fira’.
Jag ska fira nykter. Det är inte första gången jag är nykter i liknande sammanhang ( jag har ju trots allt haft nyktra perioder) men det känns ändå ovant.
Det ska bli intressant att se om jag har roligt. Jag vet att jag absolut kan ha roligt utan alkohol - det jag inte vet helt säkert är om jag kan ha roligt i meningen ’fira -roligt’ i denna konstellation.
Jag tycker inte illa om mina kollegor - men jag har egentligen ingen stor lust att gå ut med dem.
När jag läste Rebecka Åhlunds bok ’Jag som var så rolig att dricka vin med’ så strök jag under några meningar som beskrev att hon delvis blev en annan som nykter. Hon tyckte egentligen inte om att gå på stora konserter eller mingla osv …visade det sig.
Jag tror att liknande mönster finns hos mig. Jag är en ganska introvert person - som kan uppfattas som mkt social tror jag.
Alkoholen har hjälpt mig att vara i sammanhang som jag egentligen inte trivs så väldans värst med.
När jag tänker framåt …på ett nyktert liv så längtar jag efter böcker, skogar, hav, natur och just de människor jag tycker mkt om och är nära. Och kanske en hund ( och gärna två kattungar @SeKlart 😳😳….men bor inte så att jag kan släppa ut dem - tyvärr).
🌾🌾

Tack @majken_r, @vår2022 och @Charlie70 . Läst era inlägg ett par gånger om - era tankar betyder så mkt för mig. Ni är ju experter ( oavsett om nykterheten gått/går spikrakt eller inte). Det är så starkt detta att dela erfarenheter. I ngn mening fyller väl detta forum delvis samma funktion som AA …med respekt för att AA väl är en mer gemensam metod som alla följer. Här ser vägarna olika ut .
I dag regnar det oupphörligt och jag har därför ställt om mina planer lite. Helgen landar i alla fall i mkt ensamtid och jag behöver ta tag i olika delar av hemmet ( flyttade för knappt ett år sedan och har haft en del renovering …så saker och ting är inte riktigt på plats).
I går gick jag återigen till havet och badade, pratade med en vän som har samma brygga nära och tog mig sedan hem. Då kom ett sug….fredag kväll. Jag har ju druckit - mer eller mindre - alla fredagar de senaste 35 åren. Även innan jag fick problem med alkoholen alltså. Det var väl för 10 år sedan jag började dricka ensam …små mängder först som sedan kunde bli en flaska och ngn gång mer än så. Jag har egentligen alltid haft svårt att fysiskt tåla alkohol …vet att jag som ung kunde bli sjuk av att dela en flaska med en vän - när jag var student - och när jag tänker efter har det möjligen varit en hjälp. Det har liksom inte gått - rent fysiskt- att dricka mkt varje dag.
Hade kroppen inte reagerat så kraftigt så hade j garanterat druckit mer och ännu oftare!
Jag är så djupt inne i mitt beslut om en långvarig nykterhet att det inte fanns ngn direkt risk - i går - att jag skulle agera på suget. Jag noterade det och funderade på vad det står för. Jag brukar säga att jag nästan aldrig känner mig ensam …men är det verkligen så?
Alkohol är ett väldigt effektivt sätt att dölja känslor ….och att upprätthålla ett drickande och samtidigt upprätthålla en fasad och ett krävande jobb tar ruskigt mkt tid. Dessutom har ju drickandet - det problematiska - i hög grad varit ngt jag utövat i ensamhet. Ensamheten har på så sätt varit välkommen. Och att nyktra till har tagit sorgligt mkt tid 😳…innan det var dags för nästa glas osv i ett oändligt tjatigt ekorrhjul.
Jag är verkligen inte ensam på jordklotet …har många fina och långvariga vänner/vänskaper som betyder mkt för mig - på så sätt känner j mig både rik och tacksam - men flertalet bor inte här. Jag gjorde en stor förflyttning för några år sedan. Mina vuxna barn bor inte heller här.
Om jag nu faktiskt känner mig ensam ( vet inte riktigt än) så är det ju väldigt bra att jag upptäcker det och agerar på det.
Att dricka är att väva in sig i en kokong av ensamhet och slöjor….särskilt om man dricker dolt.
Har alltid tänkt att jag ska bo ensam resten av livet ( och jag njuter verkligen av att komma hem till min egen lägenhet efter jobbet…och av att vakna i mitt sovrum)
Men kanske kommer nykterheten att visa ngt annat.
Den som lever ( nyktert 😉) får se. Och om jag börjar dricka igen så kommer dimslöjorna tillbaka och då spelar väl yttre omständigheter mindre roll eftersom ett liv i nära symbios med alkoholen pågår som i en sluten burk. 😱
För ngt år sedan gick j faktiskt till en beroendemottagning. En privat som j läste lite om….där träffade jag en person sa ungefär det jag redan vet ( tyckte jag) och som också sa att jag kunde få hjälp med medicin om jag ville. Att äta medicin för att upplevelsen av alkohol skulle bli mindre lustfyllt kändes knasigt. Fortsätta dricka giftet och samtidigt inte ens få en kortvarig glädje …
Men jag kunde också få antabus om jag ville. Vet att jag reagerade på det - antabus (!) …det är ju ngt riktiga alkoholister käkar. De som verkligen nått alla bottnar. Men den jag pratade med övertygade mig om att även sådana som jag kunde ha nytta av antabus om det verkligen var nykterhet jag ville ha ( jag ÄR en riktig alkis …och det visste jag redan då…men jag ville ju vara lite värdig där på mottagningen 😳🙄..puh)
Jag fick antabus utskrivet och hämtade ut det på apoteket ( tufft) men började aldrig).
I går - när suget kom och jag surfade på det…det gick över ganska snabbt - så funderade jag på burken med antabus. Ska jag äta det nu i några månader så att jag verkligen reglar alla dörrar och låser med stor och kraftig nyckel?
Alla sätt är väl bra …i detta fall?
Det som talar emot är en ovilja mot att stoppa i mig piller …även antabus går åt levern en del förstår jag . Och kan det bli en sämre inre utveckling ? ..om jag stödjer mig på en rent kemisk krycka. Jag som hällt i mig alkohol har alltid varit restriktiv med tabletter …aldrig ätit p piller eller antidepressiv medicin ( fast jag nog hade varit betjänt av en låg dos…det är ngt jag ska kolla upp längre fram tror jag).
Jag är kluven.
Att fortsätta vara nykter är det viktigaste av allt i mitt liv och jag känner mig otroligt motiverad. Och just nu nästan övertygad om att jag ska fixa det . Samtidigt är jag medveten om hur stark och listig och falsk alkoholen är och hur spröd en ganska färsk nykterhet kan vara .
Är jag en sämre nykter person om jag äter antabus. Nej - det tycker jag inte. Men det jag undrar är om processen blir sämre ….och om suget kommer tillbaka med ökad hastighet när jag i s f avslutar medicineringen.
Just nu lutar jag åt att inte äta antabus. Jag har ju än så länge haft ringa sug - och jag känner mig väldigt beslutsam.
Men det är samtidigt naivt att - efter de erfarenheter jag har - helt och fullt lita på att jag inte kan trilla dit igen. Kanske är ytterligare en krycka - om än kemisk - en vettig sak för att nå långvarig nykterhet.
I de banorna går tankarna.
Glad över att vakna nykter i dag och just nu känner jag mig inte ensam. Men jag ska bli bättre på att ta de händer som sträcks ut och svara mina vänner när de hör av sig.
Och även att själv ta kontakt. Ett aktivt drickande leder ofrånkomligt till isolering…
🌾🌾🌾

@Se klart och @ Andrahalvlek - tack för kloka inspel.
Antabus - i sig - håller nog inte en enda människa nykter. Mer än så länge den kemiska substansen verkar förstås ( och P O Enquist beskriver hur han dricker sig igenom antabusen med hjärtklappning och allt) . Men att ta medicin kan ändå vara klokt. Jag låter frågan bero ett tag.
Vägarna till nykterhet ser olika ut …från ’mirakel’ till ihärdigt gnetande och kamp med sug…tills det plötsligt lättar.
Det jag ser som ngn sorts röd tråd är att viljan att vara nykter - verkligen - vinner över viljan att dricka. Och att det steget ..eller klivet kräver att hela ens väsen ( lite religiöst ord…men hittar inget bättre) är med. Inte bara hjärnan eller hjärtat eller duktiga flickan eller den ångerfulla bakisdrabbade alkisen… Om bara en del kopplas på så kommer förr eller senare en annan del och tycker att det är en god idé att ta ett glas rött.
Ja - nu ska jag inte lägga ut texten som ngn expert 😳….utan jag skriver förstås bara det jag tänker.
Det jag upplever med mig själv - denna gång - är att hela jag är med på ett annat sätt. Och även om detta forum är en otrolig hjälp så är ju förhållandet till sitt eget väsen det centrala. Är jag inte ärlig eller förenad med alla mina ’jag’ så funkar det inte.
Jag håller med dig @Andrahalvlek om att återfall är förödande. Sedan verkar många ha ett flertal ( men inte alla) och kan ändå - plötsligt - få kraft att göra den långsiktiga förändringen. Men jag har själv upplevt återfallen som devalverande. Att börja- sluta -börja-sluta. Till slut betyder vilja och ansats allt mindre. Inflation!
Och @Se Klart …angående champagnefesten ( jag har i alla fall implicit frågat om din åsikt eftersom jag skriver här:-) så har du rätt. Den ska inte ske hemma hos mig. Jag kan inte hoppa den eftersom jag har den roll jag har. Men jag ska inte gå runt bland flaskor och glas och slattar … det är inte en väg att vandra.
Söndag.
Idag tänkte jag att jag kanske har klämt mig in i en del av detta forum som j inte riktigt kvalar in till ( inte att jag inte vill vara här….men att j kanske hör till en annan avdelning - men inte vill flytta 😳) .
Jag har ju inte ngn lång nykterhet bakom mig. Men jag har en lååång process - och jag är på en helt annan plats/planet nästan från när jag började skriva här.
Det känns som att så mkt större del av mitt väsen med på banan. Och lusten att dricka, ta ett glas är mestadels obefintlig.
Men jag skulle ljuga om skrev att jag inte får plötsliga tankar eller flashar.
De far lite hit och dit ibland men det är som att jag - denna gång - har ett större avstånd till dem. Och jag njuter mer intensivt av nykterheten, baden, kaffet, orken, morgonen.
Jag såg en mormor eller farmor igår . Hon gick med sitt lilla barnbarn ( en flicka) på trottoaren - de höll varandra i handen.
Jag har snart ett litet barnbarn om allt går vägen och jag vill inget hellre än att finnas där för hen.
Hålla handen.

Och en kortis ..
Hörde den gamla låte ’Love the one You’re with’ ( med Stephen Stills denna gång …rätt fin version - finns på youtube)
Och tänkte att det där är ju ’göra nykterhet’
Love the one You’re with … jag är nykter nu och ska koncentrera mig på hur mkt jag älskar det snarare än att fokusera på den ’kärlek’ - destruktiva kärlek ..som tog så helvetes mkt mer än vad den gav och som till slut var besatthet och mil ifrån True Love.
Uppiggande!
🌾🌾

Tack - då stannar jag här i tråden:-) Har flyttat så mkt IRL på sista tiden och vill gärna bo in mig här. Skönt.
Jag idkar ’nykterhet genom havsbad’ ( kan kanske bli en metod - i alla fall är det min just nu). I dag ganska kallt och molnigt och tomt på bryggan - men det gör mig ingenting. Nästan ännu bättre för vattnet är så livgivande och jag mår som en prinsessa i hela kroppen!
Lång promenad efteråt och samtal med vänner.
I dag har jag känt mig så lugn. Filmjölkslugn.
Coachat en medarbetare som upplever stor frustration över otydliga direktiv inom ett område som vi inte rår över och som vi just nu bara måste förhålla oss till, ja acceptera - och kände att jag dels inte alls gick igång själv - och dels kunde- i a f till dels - vara ett stöd. Få henne att fokusera på områden som går att påverka och släppa resten.
Men det som var starkast var nog känslan av att det inte nådde in i meningen att det störde mig. Jag kunde helt koncentrera mig på min medarbetares oro och upprördhet.
Ser också att mina ögon är klarare och min hud jämnare.
Ja ikväll har jag det fint här i mitt lilla tråd-bo och önskar alla en god kväll
🌾🌾🌾

Ja nya rutiner är viktiga @Torn. Just nu ger mig baden både en ny vana och skänker ro och avspänning i kroppen.
Får se om jag fortsätter i vinter @ Andrahalvlek. Många vinterbadar ju nu och jag förstår att det skänker eufori . Det får inte vara för plågsamt bara ….jag tar en dag i taget även vad gäller havsbad:-)
Annars - inget sug alls eller längtan efter alkohol. Det förvånar mig att jag inte saknar det mer och att det inte är svårare. Jag känner en ( försiktig ) glädje . Är samtidigt på min vakt - vet att jag inte är säker. Vet också att jag inte vill dricka mera - att jag vill ha långvarig nykterhet.
Efter jobbet badade jag i havet och sedan var jag bjuden på middag till en vän. Träffade en del nya människor och det var både bubbel och vin …och intensiva samtal. Jag drack en alkoholfri öl och vatten. Det kändes lätt och naturligt. Pratade mkt och hade trevligt. Efter några timmar …när klockan närmade sig 22.30 kände jag mig trött. Bröt upp och åkte hem. Jag var närvarande - fullt ut - i alla samtal. Ingen inre hets/önskan att dricka mer eller att ytterligare flaskor skulle öppnas. Min vän dricker mkt måttligt och det gjorde även flertalet. En person i sällskapet fyllde på sitt glas många varv….snabbt och i en egen ökad takt. Tror kanske bara att jag noterade? ( men jag ser det så tydligt och förstår att här är någon som inte heller kan hantera alkohol)
Nu hemma.
Såhär vill jag fortsätta leva - ett liv med ork och med kvällar som vecklar ut sig och behåller skärpan. Och där den naturliga tröttheten får avsluta samvaron. 🙏

❤️❤️ tack @Se Klart

Tack vår2023💚💚
Ja - det är en så fin och upplyftande känsla - att upptäcka att jag har det bra i samvaro - utan alkohol. Även i ett sammanhang där alla andra dricker. Och precis så som du beskriver det - man är inte så överaktiv. Jag brukade tänka att jag var ’slagkraftig’ när jag drack. Och det kanske jag var ( i början i a f) men jag var garanterat också en aning lomhörd. Och jag är egentligen en lite introvert person som verkligen tycker om samvaro och samtal. Igår fick båda sidorna mer plats. Att vara mer tillbakalutad och chill …som du säger. Jag skämtade och var med på banan …men också tillbakalutad och lyssnande.
Min vän bor ganska nära havet så när jag bröt upp så gick jag några korta steg dit och stod och såg ut på vågorna. En liten stund - en paus . När man dricker finns det inget som vecklar ut sig…spontant.
Det är istället ett lopp - från glas till glas …ju fortare desto bättre. Och ett slags lidande när glasen upphör ( jag drack nästan alltid kontrollerat tillsammans med andra ..i meningen att jag drack som de som drack mest - och på slutet av kvällen längtade jag efter alkohol i ensamhet - inte efter att komma nära de människor som omgav mig).
Så sorgligt!
Jag vill inte leva så mer. Gud hjälpe mig så bedrövligt.
🌾

Spot on @Andrahalvlek!
Jag går också och väntar på bakslag …och på post-abstinens. Men mår bara bättre och bättre. Känner mig ändå försiktig…på min vakt ( på ett bra sätt). Har mina verktyg redo…OM lusten att dricka plötsligt skulle sticka upp sitt fula och korkade tryne.
Det som är starkt är att jag inte ens känner ngt dig när jag lämnar jobbet. Just den stunden kom annars längtan efter alkohol som ett brev på posten.
Men det är tyst och lugnt i huvudet. Jag längtar istället till den allmänna badbryggan och till min ljudbok. Eller till ngn bra låt!
I går kom ’Like a kid again’ med PJ Morton ( Acoustic version) upp när jag tog mig hem. Så fin låt …och lite så är det nu. Jag går tillbaka till tiden när alkoholen inte existerade. Mer livserfaren.

något sug…skulle det stå såklart ..

Just kommit hem från min bokstavliga klostertillvaro. Kom dit fredag kväll och har alltså tillbringat två nätter och en dag på klostret. Promenerat och läst och lagt mig tidigt. Sovit utmärkt i ganska smal och hård säng ( mitt ryggont är mkt bättre sedan jag slutade dricka….och jag som tänkte att bara en dyrare säng skulle lösa problemen).
Lite vänligt småprat med några av nunnorna - mest om praktiska ting. Det är ett kloster som uppmanar till stillhet och tystnad. Jag har suttit i deras växthus och läst en intressant biografi över en rabbin som Göran Rosenberg skrivit …och det kändes som bra lektyr:-) Den tro jag har - för ngn sorts tro finns inne i mig - likställer att religioner. Gud - eller det som är gott - finns inom oss alla om vi bara är varsamma och lyssnar , tänker jag.
Alkoholen gör oss tondöva …har gjort mig tondöv. Den är skränig och högljudd och smetig och sentimental och tar bort alla små fina känselspröt.
När jag tog bilen hem lyste solen och jag tänkte att jag håller på att resa in i ett nyktert land. Och att det är otroligt att jag ändå har en biljett dit. Jag behöver inte vara rik i meningen ha en massa pengar ..för att få den biljetten. Jag behöver inte vara snygg eller smal eller slagfärdig eller prestera 120 knyck på jobbet. Jag behöver inte vara originell …och ju äldre jag blir ju mindre intressant blir det att se det som skiljer människor åt. Jag hamnade inte heller i en massa tankar om huruvida nunnorna gjort rätt val osv …intellektuella värderingar och analyser. Jag upplevde dem glada och förnöjda. Och jag kände mig glad…inte sprudlande glad men lugn och öppen.
Jag är 60 år och vet att fortsatt nykterhet är en absolut förutsättning för hur mitt liv kommer att te sig framåt. Om jag mister den biljetten så blir livet mörkt. Och kort.
Det är en helvetisk sjukdom …men till skillnad mot många sjukdomar så kan man hålla sig frisk genom att inte dricka - och vara varsam och lite noga ( och snäll) mot sig själv - och andra.
🌾🌾🌾

@tack Se Klart @ Andrahalvlek och Geggan.
Söndagen har för min del också inneburit två bad i havet. Idag var det kallare och solen glittrade så fint när jag simmade ut. Baden sitter sedan kvar i kroppen hela kvällen. Så glad för baden/vanan som jag ska försöka ta med mig in i hösten och kanske även vintern. Dricker Rooiboste med honung och min man eller vad jag nu ska kalla honom…vi har hängt ihop i snart fyra år - stökar i köket. Han är en mild typ , mer introvert än jag och med en rolig humor. Vi bor en bra bit ifrån varandra så det kan gå veckor utan att vi ses. Jag tycker om att han är här och han har en sorts varm vänlighet som gör mig gott. Han är också en människa som jag litar på.
Att kunna lita på dig själv är ju en av nykterhetens välsignelser. Och att inte kunna lita på sig själv är ett helvete. När jag dricker är jag inte att lita på. Så förödande.
Ja lugn och öppen får gärna vara det nya glada …☺️.
🌾🌾

sig själv …skulle det förstås stå. Att redigera inlägg är ngt jag glömt bort hur man gör😳

Måndag - en arbetsdag fylld av möten och en hel del utmaningar. Analyser och rapporter - människor som tycker olika. Avväganden. Saker och ting som behöver paketeras och formuleras strategiskt. Satsningar som inte nått ända fram. Jag är ytterst ansvarig just nu. Det är som det är - jag känner mig ganska lugn men tycker att det är skönt när arbetsdagen är slut.

Jag åker från jobbet till badbryggan - vattnet är ganska kallt …en dam som jag möter säger att det var 16,5 grad i morse. Jag tänker att det ändå är lite varmare …kanske. I vilket fall njuter jag av hur kyligt och krispigt det är….simmar ut en bit . Klär sedan på mig och märker att jag är mycket hungrig. Det var många timmar sedan jag åt. Går mot centrum . Och där - plötsligt - kommer en längtan över mig efter ….ja, efter vadå?
Jag försöker rannsaka mig själv. Vad exakt är det jag längtar efter?
Ngt diffust , varmt …ngt som är mitt eget bo, mitt eget lilla ide. Att krypa inåt till en plats där jag är helt säker på att min version av tillvaron finns , ett hem … en hemvist samtidigt som jag kan ägna mig åt skön tankeflykt, drömmar. Ngt ditåt.
Jag går på trottoaren och plötsligt hörs ett kras och ngt faller ur ryggsäcken på den unga kvinnan som går strax framför mig. Det är en vinflaska och den går i många bitar och det röda vinet rinner ut på trottoaren. Jag stannar och hjälper henne med skärvorna. Hon är vänlig och vi pratar lite, tänk om någon skär sig på glasbitarna
Skils åt.
Det känns som ett tecken och jag funderar på om det är min mamma ( som gick bort för några år sedan) som vakar över mig och nu helt bokstavligt visar mig att slå sönder alla tankar på flaskor och vin. Tänker att det är en väldigt barnslig tanke…men likväl hänger den sig kvar.
Går hem. Duschar varmt och äter mig mätt. Gör varmt rött te och kryper under täcket. Känner mig lite ledsen och saknar min man som åter är långt borta.
Men tänker att såhär måste det ju också få vara. Inte jubel varje dag.
Jag tänker också att om lusten att dricka kommer över mig så ska jag ställa den enkla men avgörande frågan till mig själv:
Är du alkoholist?
Den frågan måste jag svara ja på . För något annat svar finns inte. Men när längtan efter - vad det du är jag längtar efter som sedan år är förknippad med vin/avdomning/ flykt kommer - då har jag för några sekunder glömt att alkohol inte är möjligt. Alkoholism är förnekelsens sjukdom.
Jag är inte dum i huvudet - jag vet med stor säkerhet att det sämsta en alkoholist kan göra är att utsätta sig för alkohol.
Suget är långt borta nu. Det sista jag vill är att dricka. Jag vill aldrig dricka mer. Jag har ett hem och jag får vara lite ledsen. Vet inte varför jag är melankolisk.
Men det är inte en känsla jag ska döva.
I morgon kommer jag att vakna och njuta av kaffet. Det vet jag. Jag är nästan alltid glad på morgonen. Om jag lever nyktert vill säga.
Ikväll är jag tacksam över mina bad som blivit en stöttepelare . Och över att jag får skriva här. Det blev ett lite rörigt inlägg . Men så var det i dag.
🌾🌾