av Andrahalvlek

Andrahalvlek
ons, 2023-08-30 - 19:34

@Varafrisk Skönt att hon ska få boendestöd. När hon mår bra bestämmer hon insatsen ihop med boendestödjaren. Be att få vara med i den processen också, om dottern tillåter det. Just bipolär sjukdom gör ju att man i de maniska och depressiva perioderna inte sköter sig. Då behöver man någon som ser till att man tar faktiskt tar medicinen, förnyar receptet i tid, går på läkarbesök och andra insatser. Införlivar positiva vanor och rutiner, för att så sakteliga mota bort de destruktiva vanorna och infallen. Alla tjänar på det - individen, närstående och samhället.

Kram 🐘

Andrahalvlek
sön, 2023-09-03 - 19:15

Yngsta dottern är frisk, har mellanlandat hos sin pappa och sen åkt hem till sig. Nu håller vi tummarna för att hon ska förbli frisk och pigg.

Idag har vi firat äldsta dotterns 26-årsdag. Himmel vad åren bara flyger iväg. När hon var liten minns jag att jag tänkte att det bara blir roligare för varje år man har barn och bannemej om det inte följer med in i vuxenlivet också.

Det är så roligt att få vara en liten del i hennes liv och se henne samla på sig vuxenerfarenheter av olika slag. Näst på tur är att köpa hus, och det ska bli kul att följa med dem på den resan. Även om jag personligen inte kan bidra med någonting, varken goda råd eller handkraft. Jo, hejarop kan jag bidra med! Jag har alltid varit hela familjens hejarklack. Gräsligt positiv brukar jag kallas.

Två veckor av min semester/valpledighet har gått, sex veckor återstår. Kommande vecka ser nästan tom ut i kalendern, endast tre dagar har inbokade aktiviteter. Och just nu känns det mer än okej faktiskt. Jag och Emil behöver några bara-vara-dagar.

Vi skulle kunna fylla dagarna med olika typ av träning. Vi behöver helst dagligen träna ”hantering på bord” inför frisörbesöket i slutet av september - och sen har vi övningar från två olika kurser att träna på. Online-kursen på torsdagar fortsätter hela september och igår började vi även en vanlig valpkurs. Emil var så duktig 🥰 Och roligast var finalen, då de fick hoppa och springa fritt ihop.

Kram 🐘

Andrahalvlek
lör, 2023-09-09 - 18:56

Dottern mår bra och jag mår bra. Vecka tre av valpledigheten är avklarad. Möjligen känner jag lite att jag skulle behöva vara valpledig från valpen en dag eller två. Snart tre månader 24/7 börjar ta ut sin rätt lite.

Kram 🐘

Andrahalvlek
sön, 2023-09-10 - 10:23

Jag bara måste skriva av mig. Varning för låååångt inlägg. Det viktigaste är att jag skriver det, inte att det blir läst, även om jag är jätteglad om någon orkar och vill ge input. Livet med valp är inte lätt. Inte svårt heller, men väldigt överväldigande. Det är mycket jobb helt enkelt.

Mobilens larm piper i ett. Klockan 4 nattkiss, kl 7.30 morgonpromenad + mat, kl 10 snabbkiss, kl 11 träna övningar från två hundkurser + träna ”hantering på bord” + långpromenad + mat, kl 15 snabbkiss, kl 17.30 kvällspromenad + mat, kl 21 snabbkiss + träning, kl 23 godnattpromenad + sova. Alla dagar i veckan. Däremellan försöker jag klämma in umgänge med folk (extra kul om de har hundar), två olika hundkurser, en daglig höneblund, mina egna måltider, min egen träning för artrosknä, mitt kvällsbad, handla, städa, tvätta laga mat osv. Ni hör ju! Hysteriskt!

Det känns som jag här och nu måste lära mig och honom allt. Det är nu när han är valp som alla oönskade beteenden ska bort. Och jo, ensamhetsträning måste vi få till flera gånger per dag också, vilket tack och lov sker rätt naturligt nu när det väl sitter. För att orka äter vi alla måltider åtskilda - Emil i hallen och jag i köket eller framför tv:n. Jag går på toa ensam, gör min artrosgympa ensam, kvällsbadar ensam och tittar på tv ensam. Det är enda sättet att just då freda mig från hans konstanta bitande.

Han biter mjukt och fint av kärlek, tycker att mina händer är leksaker och biter lite hårdare, blir så full av adrenalin att han vill utmana mitt ledarskap och biter riktigt rejält & och sen biter han av misstag riktigt hårt ibland. Han biter när vi tränar, när vi försöker gosa, på promenaden osv. Så fort han blir glad eller lite extra uppspelt. Och det är ofta i en valps värld. Och jag nejar, erbjuder koppel och leksaker, leker honom trött med boll, försöker morra arg (går urkasst), pipa gällt som ett kullsyskon (känns inte ett dugg naturligt).

Framåt kvällen när vi båda är trötta och han råkar sätta en hörntand i vaden så blodet rinner så skriker jag så att rutorna skallrar. Han stannar upp en stund, lägger huvudet gulligt på sned och sen börjar han hoppa och bita igen. Min äldsta dotter sa att jag ser ut på armarna som hennes patienter med självskadebeteende 😢

Det enda som funkar är time-out. Han får vistas i hallen medan jag befinner mig någon annanstans i lägenheten. Ibland när det känns som jag behöver markera rejält lyfter jag honom i nack-ryggskinn och sätter in honom ensam i sovrummet. Ingetdera verkar funka på hans beteende, men jag får åtminstone lite välbehövlig vila mellan attackerna.

Ovanpå allt detta har alla synpunkter på hur jag ska uppfostra honom. Alla. Dels de som har mycket erfarenhet av hundar och dels de som har noll erfarenhet. Jag har fått tusen tips och testat alla tipsen flera gånger utan framgång. Och sen kommer slutklämmen: ”Det där måste du få bukt med nu när han är valp för när han blir äldre blir det ett jätteproblem”. Jag försöker ju! Herregud som jag försöker. Jag blir helt matt bara av allt försökande. Hade jag inte haft mina time-out-stunder hade jag blivit utmattad för fjärde gången tror jag.

Som lök på laxen sa hundkursledaren, som har MYCKET erfarenhet av hundar att han är rädd för andra människor. Vill absolut inte hälsa, fast han snarare inte vågar. Och jag som har tyckt att han är blyg och reserverad, att det är sunt och att jag mycket hellre har en valp som är försiktig än en som bara brötar på. Och nu är det fel på det också, och jag blev så trött igår efter kursen att jag knappt orkade stå upp.

Jag känner mig både understimulerad och överstimulerad. Jag saknar att prata med folk massor, men jag vet inte om jag orkar knö in mer än 2-3 dejter med folk per vecka. Mitt schema är ju redan knökfullt med allt valprelaterat.

Kursledaren sa att jag skulle träna på att låta främlingar ge honom godis. ”Hej, kan du kalla på min hund och ge honom godis?” Främlingar?! Det låter som ett jätteprojekt. Hon sa också att när han hoppar så ska jag stå helt stilla och tyst, tills han tröttnar. You wish. Om jag inte fredar mig biter han mig massor. Lyfter jag händerna biter han på höfter, mage, bröst, fötter och vader istället.

Jag vet fan inte om det är rätt väg. Men något trovärdigt tik-morr eller valpsyskon-pip kan jag inte få till, så kanske är det värt att prova? Får ikläda mig både vantar och en massa kläder, men då är det ju så roligt att greppa med de sylvassa hörntänderna i kläderna! Jag har ett antal plagg fulla med hål som jag bara kan slänga när det här äventyret är över.

Tack och lov biter han bara mig. När vi träffar yngsta dottern och hennes pappa och mina ex-svärisar blir han tydligt glad, springer fram och hälsar hoppande. Sen kommer han tillbaka till mig och biter mig. Och jag känner igen det från min förra pudel som gjorde precis likadant som 7-åring. Så det är sannolikt ett pudelbeteende. De är apporterande fågelhund som hämtar döda fåglar. De är vana att jobba med munnen liksom.

Mina sår på händer och armar blir infekterade och ömmar och jag tänker att jag borde åka till vårdcentralen och få en stelkrampsspruta, innan jag får in bakterier i såren. Hur/när ska jag klämma i det? Tidigare i veckan fick jag göra ännu en utryckning till yngsta dottern som fick ett bakslag, men efter ännu ett läkarbesök fick vi lugn och ro att vänta ut infektionen och nu tror jag att hon mår bra.

Jag har fått flashbacks från när döttrarnas pappa fick blodförgiftning och hade ont i ryggen, inte kunde lyfta armarna och han hade hög feber utan förkylningssymtom. Tack vare mig kom han till vårdcentralen, vidare till akuten och blev sen inlagd på sjukhus i två veckor. Jag får flashbacks från våren 2022 då dottern fick hjärtsäcksinflammation. Tack vare mig, som ringde ambulansen, kom hon till akuten och sen låg hon på hjärt-IVA i två veckor. Båda gångerna sa min magkänsla åt mig: ”Det här är allvarligt.”

Jag behöver min magkänsla. Jag behöver veta att den levererar när det krävs, oavsett mitt eget mående. Just nu är min magkänsla trött. Jag vet fan inte vad jag ska göra åt Emils bitande och hans rädsla för folk. Jag tänker att jag fortsätter bygga på vår gemensamma trygghet. Jag tänker också att jag ska be barnens pappa ta hand om Emil en kväll, natt och förmiddag. Han har helt andra energier än jag, är mycket mer bestämd inifrån och ut. Jag behöver nog vila från allt typ. Sen kommer jag nog att längta ihjäl mig efter Emil och räkna minuterna tills han kommer tillbaka.

Jag tänker också att jag behöver tagga ner mitt duktig-flicka-tänk. Emil behöver inte vara ”bäst i klassen”. Huvudsaken är att han mår bra och att jag mår bra. Om jag får ett större lugn får mina inifrån-och-ut-vibbar bättre space. Jag vet ju från lärdomarna med yngsta dottern att det inte spelar någon roll vad man säger eller gör, det är känslan/energin inifrån som är allra viktigast. Ett tydligt ”nej” kan få helt olika resultat relativt beroende på hur övertygande jag är inifrån och ut. Jag vet ju att de funkar så. Nu måste jag leva efter det också.

Kram 🐘

Sattva
sön, 2023-09-10 - 11:34

@Andrahalvlek Förstår din känsla. Jag kände mig också överväldigad av vår valp. Och då hade min man ändå huvudansvaret.
Jag tror att i mitt fall, har jag ett stort behov av att känna mig "ledig" rent mentalt. Inte vara uppkopplad på någon annan. Få space, som du kallar det. Ensam med en valp är det omöjligt. Även om han är på andra sidan kompostgallret eller på andra sidan dörren, så har man ändå ansvaret. Det är som när barnen var små o sov, man hade lånad tid liksom. Villkorat av barnen. Och det komner ju med valet att skaffa barn/ hund.
Ansvaret kommer du ju alltid ha över Emil. Han kommer alltid behöva gå först. Det är liksom dealen.
Att lämna bort honom regelbundet till någon du litar på låter som en bra ide! Det måste bli hållbart över tid.

Detta med bitandet. Vår hund har slutat med det, men han har fortfarande saker vi jobbar med. Han hoppar när han hälsar. Han jagar cyklar o joggare. Min man har massor av hundvana, detta är hans femte hund. Vår är snart 2 år. Min man går på kurser o har gjort sedan hunden var tillräckligt gammal för att få vara med (4 mån?).
Så, ta bort tanken om att du borde göra bättre! Eller mer. Du gör ditt absolut bästa är jag säker på!

Andrahalvlek
sön, 2023-09-10 - 12:49

@Sattva Tack fina du ❤️ Det behövde jag höra/läsa just nu. Att jag gör tillräckligt. Det är stora likheter med att ha barn. Det är ett enormt stort ansvar och Emils bästa går alltid före, precis som med mina barn. Tro sjutton att det är en enorm omställning. Och att då vara ensamstående hundägare gör mig förstås tröttare än tröttast. Tiden att bara-vara är obefintlig. Hur många gånger som helst sena kvällar när Emil förvandlas till Cujo-hunden har jag tänkt att ”fan, jag har tagit mig vatten över huvudet”. Och den svagheten känner han - och utnyttjar den till fullo. Han ifrågasätter mitt ledarskap typ.

Jag tänker på mina barn. Vår äldsta dotter var ett typ A-barn. Följde föräldramanualen till punkt och pricka. Gick vid 10 mån, slutade amma plättlätt vid 11 mån, pratade massor vid 1,5 år, trivdes på förskola från dag ett, gick genom skolan från förskoleklass till studenten med snudd på högsta betyg, klarade högskolan med bravur etc. Snudd på inget trots alls, inte ens i tonåren, hon föddes liksom vuxen och mogen. Jag har hela tiden tänkt att motgångar kommer, men icke.

Min yngsta dotter föddes svårt sjuk, har fått diagnoser på löpande band, hade problem med att lära sig äta, gå, prata (språkstörning fortfarande) och hon hade ilskna utbrott så rutorna skallrade. Så många gånger tänkte jag ”jag fixar inte detta”, men sen i nästa stund tänkte jag ”Vem ska då göra det? Jag måste fixa detta.” Och sen har det fortsatt med utredningar och sjukdomar och läkarkontakter, så det kändes som att enda gången vi fikade ihop var på sjukhusets kafé.

Hela tiden har jag jobbat heltid. När yngsta dottern var 8 år hade hon landat lite i sin tillvaro och hade knutit andra bra vuxenkontakter. Då blev jag sjukskriven för utmattningsdepression första gången (2007). Det var först då jag kunde tillåta mig att klappa igenom. Och sen har jag kämpat mig tillbaka på jobbet, men blivit utmattningsdeprimerad ytterligare två gånger (2018, 2022). Kommit tillbaka kanske lite klokare varje gång. Lite.

Och jag tänker att jag aldrig jämför barnen. Aldrig. Deras utveckling berodde inte enbart på mig och deras pappa, de gjorde allra mest påverkan själva genom sin biologi och mentalitet och lite tur respektive otur. På samma sätt vill jag inte jämföra min väluppfostrade vuxna mellanpudel med min storpudelvalp. Emil är som han är - och jag gör så gott jag kan.

Jag minns också somrarna när barnen var långlediga. Vi skulle ha det så mysigt, men de flesta dagar var det bara jobbigt från början till slut. Jag lärde mig till slut att ha noll förväntningar och ta allt som det kommer. Allt från att avvika från tivoli efter 15 min pga min yngsta dotters utbrott till att hon vägrade öppna munnen hos tandläkaren. Noll förväntningar - allt blir som det blir och går som det går. Andas, andas, andas.

Och jag minns också att jag alltid längtade tillbaka till jobbet - göra andra saker, prata om annat. Använda min hjärna till jobbsaker. På samma sätt längtar jag efter jobbet nu, helt ologiskt eller logiskt beroende på hur man ser det. Emil försvinner ju liksom inte, men jag blir trött på att ha fullt fokus på honom hela tiden.

Nu ska jag kontakta barnens pappa och fråga om han vill och kan vara hundvakt en kväll, natt och förmiddag.

Kram 🐘

Torn
sön, 2023-09-10 - 15:15

@Andrahalvlek, Jösses, jag tycker det låter som mer jobb med en hundvalp, än ett litet barn.❤️ Helt rätt att överlåta det till en hundvakt då och då, så du verkligen kan få egentid, och göra kul saker på egen hand!

Kram 🤗

Andrahalvlek
sön, 2023-09-10 - 17:09

@Torn Det är liksom i kubik alltihop - allt går så kusligt snabbt. Ensamhetsträning vid fyra månader, när gör man det med barn liksom? Och samtidigt är han så liten, jag kan inte kräva av varken honom eller mig själv att han ska vara ”färdig” än på ett bra tag. Kanske aldrig. Vem är själv färdig liksom? Alltid finns det ju något att jobba med. Jag borde fokusera mer på vad han faktiskt har lärt sig - och det är massor ❤️

Kram 🐘

vår2022
sön, 2023-09-10 - 19:14

@Andrahalvlek Låter som en bra idé att lämna bort Emil till ex maken en stund så du får lite paus och vila helt för dig själv. Asså fan vad det kan vara tung och jobbigt ibland med valp! Efter tre hundar så har den ena inte varit den andra lik som valp. Min 10 månaders hund har stort behov av att tugga och gräva. Det har börjar lugna ned sig lite nu, men han hittar alltid något att tugga på, hämtar tvätt ur korgen och tuggar. På mattkanter, fårfällen, det mesta han får tag på. Ville också gärna bitas som mindre men lyckades få det ur honom med rejäla tillsägningar och ett snabbt tryck med pekfingret, bakom örat, vid kindbenet samtidigt. Ska likna det som mamman gör mot sin valp. Båda hoppar gärna när man kommer hem och då brukar jag ignorerade dem totalt och då kommer de av sig. Kan också vända ryggen till mot dem. Det är som att för mycket uppmärksamhet får igång en valp, för lite uppmärksamhet får också igång den, så det gäller att hitta något mitt emellan. För mig har kort lek och sedan ignorera, hjälpt. Nu när de är äldre, lite mys och uppmärksamhet, sedan gör jag mitt. På gräsmattan ute är det stora gropar, tänker att jag får fixa det när han blivit ännu lite större. Så ja, mycket jobb är det framförallt i början. Mycket råd och tips får man från alla håll och kanter, det jag skriver är endast hur det varit/är för mig och kanske kan ge något om inte annat så förståelse😁. Det viktigaste är att man hittar sitt sätt som känns bra, precis som med barnuppfostran.

Sköt om dig❤️

Varafrisk
sön, 2023-09-10 - 22:35

@Andrahalvlek Jag har bara ägt en hund, den vi har nu. I mitt föräldrahem hade vi jakthundar. Kanske inte de mest väluppfostrade men bra på jakt. Min/vår hund kunde både varit bättre och sämre uppfostrad. Det finns alltid andra människor som vill ge råd mm. När du beskriver hur ditt liv ser ut som hundägare så tänker jag…vad kan du göra mer just nu😉men jag säger som övriga…skönt om din exman kan avlasta dig lite grann👍🏻

Kram🐬

Andrahalvlek
sön, 2023-09-10 - 22:40

@vår2022 Det är oerhört hjälpsamt att höra hur andra har gjort. Precis som med allt annat här på forumet. Då kan man välja det som känns naturligt för en, och förhoppningsvis hittar man rätt till slut. Att pipa som ett kullsyskon eller morra som en tik skulle ha gjort känns i alla fall inte rätt i munnen för mig. Och inte energimässigt heller.

Mina barns pappa har däremot ett gruffande högt ljud för sig som får barnen att stå givakt och jag vet att Emil kommer foga sig direkt pga hans lugna och bestämda energi.

Min energi är mer easygoing, mina trösklar är högre innan jag sätter ner foten. Min styrka är att både folk och djur vill pleasa mig, för att jag är så snäll och trevlig typ. Så jag förstår att Emil testar mitt ledarskap. Han lär sig nog till slut vem det är som bestämmer. Med mild hand ska jag fösa honom i rätt riktning. Korrigering, korrigering, korrigering. Tålamod. Uthållighet.

Kram 🐘

Andrahalvlek
sön, 2023-09-10 - 23:18

@vår2022 Greppet runt örat ska jag testa. Det låter som min typ av tillrättavisning. Ord är lönlöst men ett nyp i örat lär han förstå med tiden. Det gäller ju som sagt att vara uthållig över tid.

Kram 🐘