@Andrahalvlek Nej jag menar mera med vilken intention man gör något.
Hm, hur ska jag förklara....Att livet inte är en räcka punkter att checka av, en kokbok att följa. Även om man teoretiskt tänker att "dessa åtgärder gör jag för att få de här resultaten", så måste det samtidigt stämma med något djupare. Att bara på ytan ändra på något praktiskt, kommer inte att leda till sinnesro om en annan grundproblematik inte är löst.
Hm, nej jag kan nog inte sätta rätt ord på det. Det handlar för mig om essensen i hållbarhet. Att ens handlande och ens inre kärna följs åt.

@Sattva Jag tänker att det kanske hänger ihop med treenigheten tanke-känsla-göra, som hänger ihop i allt man gör.

Man kan inte medvetet påverka sina känslor, men man kan medvetet påverka hur man tänker och gör. Och på sikt påverkar det också känslorna.

Jag har för det mesta ett inre lugn. Min självkänsla är god och jag har konstigt nog, med tanke på min uppväxt, alltid haft det. Men ibland hopar det sig och det är svårt att välja bort vissa saker. Varken valp eller dotterns sjukdom kunde jag välja bort tex.

Något som är konstigt är att jag i dessa lägen inte är stressad i bemärkelsen att jag hastar och kastar mig mellan saker. Jag är lugn och sansad, gör en sak i taget. Jag blir varse att jag har varit stressad och orolig först efteråt, när den stora tröttheten väller över mig.

Jag träffade min psykolog idag, som jag träffat sen min första sjukskrivning 2007. Jag beskrev mitt nuläge och hon påtalade att jag inte får ta ut mig - att jag måste balansera intäkter och utgifter. Varje dag.

Den eviga balansen. Dansa 💃 Pausa ⏸️

Kram 🐘

Jag flikar in och svarar inte på något specifikt utan mer allmänt kring det vi resonerar om- och specifikt, lite, för jag tänker en sak och det är att du så sällan väntar ut- och det kanske är själva ”huret”.

Der du skriver nu- om din glassätning- är faktiskt något annat än hur du beskrev det för en vecka sen?
Då var det: jag är alkis på glass- detta ska jag/min inre polis sätta STOPP för.
Nu är det lite mer: jag sörjer och sörjer och går upp och ner för den där trappan.
Men sorgen har förstås ändrat karaktär de här 24 åren? Jag tänker; vad sörjer du nu? Hur kan du ta hand om - istället för - sätta stopp för?
Du är inre polis du är en stor människa- som precis som alla människor har en liten människa där inne att ta hand om. Att skydda och värna. Hur pratar man med henne?
Stanna upp, är min helt och hållet instinktiva känsla.
Och minns du grekiskan som jag tjatade om förr i tiden? Att du skulle öva på?
Jag tror en sån lektion inte vore helt i vägen.
Sen vet både du och jag allt om påverka- och inte
Men man kan inse att man inte kan påverka- och agera på olika sätt- utifrån det.
Tonalitet, örat mot den inre marken?
Kram till dig 🌱🇬🇷

@Se klart Och jag tänker att du har helt rätt. Allt med min dotter kastar jag ner i källaren och slänger igen dörren så fort den akuta fasen är över. Pang bom. För att jag inte vet hur jag ska hantera de känslorna. För att det inte finns något som jag kan göra eller tänka för att trolla bort allt det jobbiga.

Min psykolog sa en gång att jag helt hoppar över förvirringens rum. Ett problem uppstår - jag löser det efter bästa förmåga. I jobbsammanhang är det viktigt att veta att jag funkar så, för mina kollegor kan gå halvt vilse i förvirringens rum jättelänge. Jag låter dem hållas, ett tag, men själv tycker jag att det är slöseri med tid. Privat blir det snabba ryck ofta, så snabba att min dotter psykologen väckte frågan om jag kanske är bipolär. Det har vi dock skrinlagt - SÅ vilda omvälvande saker gör jag inte.

Samma sak med min barndom som präglades av min pappas missbruk. Jag minns att jag redan som 10-11-åring var och varannan kväll tänkte ”bara jag blir vuxen snart så jag får klara mig själv”. Jag minns känslan inombords när jag tänkte den tanken. Jag ”löste” det genom att flytta 30 mil när jag var 20 år. Långt bort från dem. Inte tänka på dem, inte tänka på vad som varit. Nu är min pappa död sen drygt 20 år och min mamma bor numer här, nästan granne med mig, men hon är en spillra av sitt gamla handlingskraftiga jag.

Hennes uppenbarelse idag påminner mig inte ett dugg om den mamma som bokstavligt talat struntade i sin enda dotters mående för att hon själv hade fullt upp med att ”tänka bort” det jobbiga för att överleva. Jag har bara nästan förlåtit henne, men det är inget vi brukar prata om alls. Kanske vi borde göra det mer? Å andra sidan har jag förträngt det mesta från min barndom. Minnet funkar så - allt jobbigt glöms bort snabbt. Annars skulle ingen kvinna föda två barn 🤣

Jag tittar sällan bakåt. Jag kan i vissa lägen ha viss beslutsångest, men jag brukar ta de flesta beslut hyfsat snabbt. Sen ser jag bara framåt, aldrig bakåt. Men i min källare finns all möjlig bråte milt uttryckt.

Kram 🐘

Jag tänker helt fritt såhär;
Att ju äldre vi blir, mognare, nyktra, så öppnar sig chansen att få stanna kvar i förvirringens rum. Där är det inte ens säkert att det går att sätta ord på vad som känns. Det kan vara så svårt som att vara stilla- och bara känna. Inte lösa. Inte åtgärda.
Min bästa terapeut i livet sa ibland till mig att vi är enormt hjälpta av insikten att det värsta redan har hänt.
Att bli sviken av sin mamma. En pappas missbruk.
Och så din dotters födelse som fick jorden att rämna- och precis som du skriver själv- källaren för outhärdlig sorg öppnades och stängdes.
Att vara i förvirringens rum- på riktigt- är svårt men viktigt. (Även som kollega och inte minst chef kan, och bör man man testa. Att vänta och vänta in. Allt som utvecklas och växer i den där stunden av att ”inte veta” är närmast outhärdlig men också vackert- hittar inget bättre ord.
Men i det privata.
Där tror jag vi till och med måste stanna till där. Annars växer vi bara på utsidan.
För många år sedan jobbade jag med sårvård- omläggning av riktigt elaka trycksår och sår i samband med amputationer och diabetes.
Det var så läskigt att det hände att jag fick hålla i mig för att inte svimma.
När sår läker- så vill hudens yta läka fort som tusan. Täcka över och skapa ett skyddande skikt. Problemet är att det inte alls är särskilt bra för läkningen- sår måste läka inifrån och ut- då för tiden var regeln att lägga ”vått på vått” - för att förhindra en för snabb läkning. Det hände att man till och med fick avlägsna hud som växt över såren, just för att skapa möjlighet till läkning på djupet.
Nånting har jag lärt mig av den erfarenheten och det är väl att detta med att ”riva upp gamla sår” kan vara helt riktigt.
Det jag tror- utan att veta- är att de flesta upptäcker just detta: det var inte så farligt, inte så infekterat, för det värsta har redan hänt.
Detta kanske inte makes any sense men det treo jag att det gör för jag tror att du är ungefär där. Ska jag orka ta reda på vad som finns i den där gamla källaren/ under den hastigt läkta huden.
Allt - och jag menar allt- är mindre farligt nu, helvetsgapwn kan öppna sig, men vi- vi lägger en planka över och spatserar till säkerhet men med ögonen öppna.
Stor kram 🥰

@Se klart Jag blir så berörd av din fina beskrivning av som jag tolkar som försoning och medkänsla med sig själv, trots det läskiga med bensår, men en fantastisk liknelse. Jag tycker att du så fint berättar om det som kan vara så svårt att både beröra och komma åt. Det finns också en tröst i att det värsta redan har hänt och att det inte är farligt att rota där nere i källaren. Den man möter är sig själv och den som man behöver trösta, försonas med och känna medkänsla med. Då kan vi till slut krypa upp ur källaren, möta dagsljuset, spatsera på plankan med öppna ögon. Då kan vi även se på världen med andra glasögon, känna frid, lugn och ro. Tack för din vackra beskrivning och att du kunde sätta ord på det. En beskrivning som passar in på det som jag kallar min värderade riktning. Tack❤️

@Se klart Likheten med sår var verkligen skitäcklig 🤣 Men jag fattar hur du menar, både vad det gäller sår och ett sårigt inre. Man behöver lufta och sen ha tålamod, låta allt ha sin gång. Inte så förvirrat kanske, mer this too shall pass. Inifrån och ut. Andas in. Andas ut.

Kram 🐘

@Se klart "Annars växer vi bara på utsidan", de orden var så mitt i prick på vad jag menar! Att man kan ha strategier och åtgärder för precis allt, men är det inte i samklang med det inre så växer man bara på utsidan.
För mig fungerar det så, att det jag inte behöver lägga yttre press på ska hända i drt jag gör, det är integrerat i mig o tar därmed inte så mycket energi, är hållbart. Som min yoga tex. Jag skriver inte i min kalender att jag ska yoga, det ingårsom en naturlig del i mitt liv. Ja, det tar många timmar i veckan, men det är aldrig något jag behöver påminna mig själv att göra. Och då blir det hållbart. Drt finns inte bara på min utsida, utan inuti mig.
Men jag tror som du, att det tar tid att få saker att bli "lätta". Och ibland kan ett motstånd som inte ger sig, hur man än skruvar på parametrar och ger det tid, faktiskt vara så att det inte är rätt.

@Sattva Det vi verkligen vill göra blir ju integrerat i våra liv över tid, man väljer det framför annat helt naturligt eftersom det ger så mycket. Så är det med Emil. Idag är det tre månader sedan han flyttade hem till mig. Allt vardagligt med honom sitter numer som en smäck, och jag har även taggat ner lite på träningen. Försöker göra det korta stunder ihop med något annat istället. Jag vill inte känna press på prestation. Och blir jag lugnare inför det så tror jag att han naturligt blir lugnare också.

Sen tror jag att det mesta vi gör kan kräva en inledningsfas då vi måste skriva i kalendern eller ställa larm i mobilen för att det ska bli gjort. Att det kan ta lite tid innan vanan känns bekväm och naturlig, hur gärna vi än vill genomföra den från början. För mig är det hjälpsamt att mobilen piper, för då slipper jag gå runt och tänka på det.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Det var inte riktigt så som du tolkat det som jag menade. Men vet du, jag släpper detta nu. Jag får landa i att jag inte kan sätta ord på det. Känslan jag menar är väldigt tydligför mig o det räcker gott så!
🍃🌟🌸

Idag på valpkursen skötte sig Emil så bra att jag nästan blev tårögd. Han förstår vad jag vill nästan direkt och andra-tredje gången vi tränar på ett moment sätter han det klockrent. Amazing.

Ikväll är det grillfest på dotterns boende, för boende, personal och oss föräldrar. Jättetrevligt initiativ! Efter det tar dotterns pappa med sig Emil hem en natt. Jag hämtar honom imorgon vid tvåtiden.

Och jag ångrar mig nästan, just nu idag känns allt toppen! Sen tänker jag att det är för Emils eget bästa och att det är nyttig träning för honom. Och kul för T att på tu man hand bonda lite med Emil. Jag unnar honom det. Och jag unnar Emil att få en annan trygg vuxen i sitt liv.

Kram 🐘

Det blev ingen övernattning för lillprinsen. T fick förhinder. Vi tar det en annan gång, när det passar bättre.

Först valpkurs och sen grillfest på dotterns boende kl 17-20, med en massa främlingar, var träning nog idag för Emil. Han behöver sova tryggt hos matten i natt ❤️

Kram 🐘

Imorgon reser jag till barndomsstaden. Besök hos släktingar och olika träffar med gamla vänner är inbokade. Planen är att rekognosera inför en resa i vår som jag tänker göra med min mamma. Hon har tjatat i flera år om att hon ”vill se allt en sista gång”.

Just idag är lillprinsen fem månader och våra rutiner här hemma sitter riktigt bra. För några dagar ska vi släppa alla rutiner och skapa nya på annan ort. Det hinner inte ens bli rutiner, men allt grundläggande som mat, promenader och sömn ska vi nog lyckas uppfylla. Det ska bli mysigt att traska the memory lane ihop med lillprinsen. Uppleva allt gammalt på nytt, upptäcka allt nytt som inte har funnits förut.

Vi ska bo i en stuga på en släktings tomt. Där är min pappa uppväxt, där bodde min farmor, lite längre bort min mormor och morfar, och åt andra hållet hade vi husvagn på säsongsplats i många år, från att jag var 12 år. Många minnen finns på det stället, och det ska bli spännande att se hur det har förändrats.

Jag ska också köra hem till förorten och kolla hur den har förändrats. Ta hunden på en promenad. Se hur ”skogen” växt upp till oigenkännlighet. Se hur det har byggts hus på tidigare tomma ytor. Se hur jag ska köra till gamla och nya ställen, så att jag kan allt det där när jag tar med mig min mamma på ungefär samma resa till våren. Genrepa. Men till våren ska jag inte ha med mig lillprinsen, då får han stanna hemma hos T. Rullator, hundbur, sängkläder och packning för två personer och en hund går inte in i min bil.

På tal om hundbur är det dags att levla upp nu. Första resan i nuvarande hundbur såg han helt övergiven ut, plutteliten. Nu fyller han ut den hundburen åt alla håll. Var på väg att köpa en begagnad hundbur, men eftersom jag fick möjlighet att prova den innan så insåg jag att den fyllde några cm för mycket upptill. Jag kunde inte stänga bakluckan. Fördelen med det var att jag då fick veta exakt vad jag behövde, så då beställde jag en helt ny hundbur för kampanjpris. Den hinner inte komma innan resan, men när han väl ligger ner är det okej. Det är in och ut som är mest bekymmer.

Igår blev det av olika skäl 13.830 steg, trots att cirka 8.000 steg är önskvärt. Det känns i benen kan jag säga. Idag blir det betydligt färre steg. Ska köra runt och göra diverse inköp inför resan, plus tvätta och besöka yngsta dottern. Vi äter alltid middag ihop på onsdagar. Idag är det hon ska bjuda på tacos 😋

Kram 🐘

Igår gick jag verkligen i barndomens och ungdomens spår. Besökte platser med mycket minnen. Fascinerades över att det har byggts hus, hus, hus och massa vägar överallt där det tidigare har varit öppna fält.

Efter en lång dag med mycket bilåkande och cirka 11.000 steg landade vi i ett naturreservat som jag besökte ofta som barn. Och jag påmindes om att det är i naturen, gärna vid havet, som jag trivs allra bäst ❤️

Livet i stugan på tio kvm går över förväntan bra. Trots regnskurar och kläder på tork. Trots logistiken som krävs vid toabesök och måltider. Trots att det är omöjligt att ta timeout en endaste sekund, så vi är minst sagt fjättrade vid varandra. Men vi sover gott, mår bra och håller sams ❤️

Kram 🐘

@Andrahalvlek Ibland tänker jag att du har så många måsten med steg som räknas och mobiler som ställs på olika tider men jag kan inte annat än beundra dig❣️Du planerar, strukturerar och du genomför saker. Tar itu med saker. Även om du har en familj omkring dig så lever du ensam. Tänker att du har en stor portion styrka inom dig🙏🏻

Kram❣️

@Varafrisk Tack fina du ❤️ Ja, jag fixar oftast något att sysselsätta mig med.

Kom att tänka på det nu när jag upptäckte gamla barn- och ungdomsminnen. Besökte platser där jag delat ut reklam i 12-årsåldern, och senare delade jag ut GP på söndagar och lov i samma hus. Därefter jobbade i en servicebutik i området från 14 års ålder och från 16 till 19 år jobbade jag i den stora Ica-affären.

Från 12 års ålder har jag tjänat egna pengar och alla jobb har jag fixat själv. Mina föräldrar hjälpte mig inte med sådant, de hade fullt upp med sig själva. Så jag tänkte tanken att jag nog var försigkommen som barn.

Och när jag hade skitit bort gymnasiet totalt pga skolk (sannolikt pga depression) så jobbade jag på bandet på Volvo ett år och sen sökte jag till folkhögskola för att bli journalist. Vilket jag blev och fortfarande jobbar som.

På folkhögskolan träffade jag barnens pappa och efter 1,5 års distansförhållande flyttade jag 30 mil till honom. En massa olika beslut skulle fattas i rätt tid för att hamna där jag är. Så jo, en doer är jag nog.

Trots min trasiga uppväxt har jag alltid haft god självkänsla. Jag tror på min egen förmåga. Just därför är återkommande depressioner så oerhört plågsamt, för då tappar jag helt mina förmågor. Då dör min handlingskraft helt.

Kram 🐘

Jag tänker, ju längre jag lever, att vi verkligen kan vara begåvade med en inneboende kraft som bara finns där. Självkänsla, styrka. Allt kommer inte med miljö eller ens gener. Visst utvecklas och förädlas. Du har gjort mängd resor @andrahalvlek och något säger mig att de är långt ifrån över. Men ner i botten tycker jag du ska slippa- been there, done that.
Kram på dig 😍