av vår2022

Andrahalvlek
mån, 2023-10-02 - 10:46

@Himmelellerhelvette Jag har också massor i min barndom att bearbeta. Alkoholiserad pappa och medberoende mamma. Ensambarn. Jag minns att jag tidigt tänkte: ”Bara jag blir vuxen så jag får klara mig själv.” Klara mig själv har sedan blivit mitt mantra, som gjort att jag är både kärlekstörstande och ensamvarg i en konstig kombo.

I slutändan vet jag att jag bara kan räkna med mig själv. Att då bli utmattningsdeprimerad och faktiskt inte klara sig själv, det var en knäck som min självkänsla knappt kunde återhämta sig ifrån. Jag var en hårsmån från att inte kunna betala mina räkningar och till följd av det bli vräkt. Jag förstår att människor med psykisk ohälsa hamnar hemlösa på gatan. Den insikten hade jag gärna velat klara mig utan.

Jag har alltid gått vidare. Slängt ner all bröte i källaren och gått vidare, med gott humör och lösningsfokus. Jag har inte sett vitsen med att rota i det förflutna, jag kan ju inte göra något åt det ändå. Jag har haft skitsvårt att förlåta min mamma, som var så svårt medberoende att hon inte såg sin enda dotters behov för fem öre. Jag har nog faktiskt inte förlåtit henne fullt ut. Det är kanske det min lättväckta irritation gentemot henne bottnar i?

Men jag tänker att jag kanske ska göra upp med det förflutna en gång för alla. Min pappa är död sen 20 år och min mamma har inte jättemånga år kvar. Det är kanske dags nu. Det finns något som heter traumaterapi som syftar till att man under kontrollerade former minns hur det var, och just bekräftar sitt lilla jag. Det där var fel, du var värd något mycket bättre typ. Bekräftar och tröstar sitt lilla jag. Det som du håller på med nu. Får du professionell hjälp av en psykoterapeut? Jag umgås med tanken.

Kram 🐘

vår2022
mån, 2023-10-02 - 19:10

@Himmelellerhelvette @Himmelellerhelvette Jag tänker att även det kan ta sin tid, att trösta, acceptera och förlåta. Det är en slags sorg som bearbetas och att det kan kännas som man fastnar i det. Kanske låta det bero emellanåt och låta det ta sin tid. På något sätt tror jag att medkänslan och försoning kommer till dig när du är redo för det. Så har jag upplevt det. Jag kände sådan ilska och ibland nästintill hat mot min mamma ett tag. Det satt djupt och hårt inom mig. Det påverkade mig mycket. Någonstans när jag hade varit nykter en längre tid och efter att ha fått berätta, sätta ord på mina känslor, prata om skammen jag kände inom mig med en psykolog, lossnade ilskan och hatet. Det kändes till och med skamligt att berätta om mina svarta känslor jag kände för min mamma, men det var ändå befriande att få det ur mig. I det läget hade jag inga tankar på försoning eller medkänsla, jag ville förstå min skam och prata om olika minnen ur min barndom och hur det påverkat mig. Så småningom kunde jag försonas med mig själv och känna medkänsla med mig själv. Därefter, längre fram kom även medkänslan för min mamma. Jag kände inte längre ilska och hat. Min självkänsla stärktes och jag kunde möta henne på ett annat plan, som vuxen. Inte fastna. Det som hjälpt mig oerhört är ”dit uppmärksamheten går sker tillväxt”.

Jag tror som du, alla erfarenheter som vi har fått kan vi användas oss av i vårt liv. Det är en del av vårt liv och vi kan bestämma vår värderade riktning framåt. Tänk bara på vad du åstadkommit i din nykterhetsresa/riktning, så otroligt mycket! Jag som följt dig från dag 1 kan se en otroligt resa på massor av livsområden. Som styrka, mod, reflektion, självkännedom, sanning, öppenhet och en nyfikenhet. Och den resan har egentligen bara startat sett till allt som du har framför dig.

Ja, universum har en plan för dig med alla dina erfarenheter, något runt om dig som kommer att bära dig. Kram❤️

Himmelellerhelvette
ons, 2023-10-04 - 07:49

@Andrahalvlek Jag har också alltid sopat ner allt i källaren och stängt dörren. Jag har inte tyckt det är lönt att gräva i det men efter alla böcker jag läst om att utveckla sig för att bli sitt bästa jag blir det ett återkommande tema hela tiden om att man behöver gå tillbaka för att få reda på vad ens beteenden kommer ifrån. Jag vet inte ännu om det är det där med att ”jag är stark och klarar mig själv” som gör att jag fortfarande inte går till psykolog eller om det är för att att jag verkligen känner att böcker hjälper mig. Sedan skriver jag om mina känslor, tankar och upplevelser i en bok också. Mediterar dagligen. Tränar på att vara medveten här och nu.

@vår2022 Ja, det känns faktiskt så. Som om jag har tagit lite i taget senaste halvåret. Första gången jag läste om att gå tillbaka till barndomen kände jag ett enormt motstånd! -Vad ska jag där och göra!? Det är bara skit att hämta därifrån!
Men för varenda bok jag läst efter det har jag varje gång närmat mig mer och mer och på ett naturligt sätt har det kommit sig att jag inte tagit in mer än jag klarat av. Ibland har jag varit riktigt förtvivlad men då har jag tagit hjälp av forumet, det stödet från andra hjälper jättemycket. Du och @andrahalvlek är lite som mina närmsta stöttepelare, jag känner att ni bryr er om mig och är stolta över mig. Den känslan är trygg.
Jag tror att jag faktiskt helt ärligt kan säga att jag inte dömmer mina föräldrar längre. Jag tror att de gjort vad de kunnat utefter deras förmågor. De är båda själva skadade från sina egna uppväxter. Jag vill dock ha så lite kontakt som möjligt med dom eftersom de fortfarande får mig att må dåligt när vi ses. Jag vet inte om jag längre fram när jag jobbat mer med mig själv kan lära mig att ha en annan relation till åtminstone min pappa men som det känns nu så skriker kroppen och hela jag nej till det. Vill inte! Och jag tror inte det handlar om att jag inte har medkänsla eller är arg utan mer att jag vet att jag verkligen inte mår bra av att umgås med honom. Jag dras ner på den negativa vibrationen han lever i och jag vill leva i kärlek och tro på att alla människor gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar medan han lever på att prata om allt som är negativ och om alla han känner som har det svårt. Han har fastnat i en ond spiral av tragedier och verkar livnärar sig på det.
Det är väl det du säger om ”dit uppmärksamheten går sker tillväxt” hans uppmärksamhet går åt ett helt annat håll än dit jag vänder min uppmärksamhet så det blir totalkrock! Mamma fortsätter i sitt missbruk och jag tränar på att inte vara medberoende till henne. Hjälper fortfarande till med det absolut nödvändigaste men försöker att inte gå in emotionellt så jag dras ner i hennes mörker.

Enorm kram till er båda❤️Jag tycker så mycket om er❤️

vår2022
ons, 2023-10-04 - 08:41

@Himmelellerhelvette Jag tror också att det inte finns något syfte med att till varje pris försöka få till en relation med sina föräldrar. I många fall så gör man bäst i att inte ha någon speciell relation, när det är döfött att nå varandra på något plan. Man måste värna och skydda sig själv, ta ansvar för bara sitt egna liv. Det kommer alltid att vara en sorg då de är ens föräldrar, men för att må bra själv måste man släppa det greppet. Lära sig förhålla sig till hur det är. För mig har det viktigaste varit att hjälpa mig själv, att förstå mig själv och lära mig att leva med mig själv. Det är grundbulten i mitt liv för att jag ska kunna fortsätta det på ett bra sätt och må bra.

I mitt fall har min mamma också förändrats en del pga jag satt gränser och tydligt gått vidare med mitt liv. Hon har fått anpassa sig efter det om hon vill ha en relation. Jag förstår att hon har sitt bagage med sig och som påverkat henne, och hon är en del av mitt bagage. Men jag har gjort mig av med hennes bagage i mitt liv, medberoendet, för att skilja på hennes och mitt. Den jag var tidigare med henne har förändrats och det har faktiskt hjälpt henne med till att bli självständigare och att ta ansvar för sitt liv och beteende. Relationen ser annorlunda ut idag. Vi har mindre kontakt, men den kontakt vi har känns bättre och sundare. Jag går inte in i att försöka reda ut, det är svårt och leder inte framåt. Det går mer ut på att visa i sina handlingar hur man vill ha det, ingen offermentalitet, självständigt tänkande och respekt för varandra. Vi tar små steg framåt och framtiden får utvisa hur det blir. Det jag vet är att om det inte funkar bra så är det bäst att tar ännu större avstånd, för jag ska inte gå tillbaka till det som var. Min resa har passerat den stationen och finns ingen biljett tillbaka.

Det är så värdefullt att få utbyta tankar, känslor och erfarenheter med varandra. Det hjälper oss att få en djupare förståelse för det svåra och att komma vidare. Tycker så mycket om dig också❤️

Himmelellerhelvette
fre, 2023-10-06 - 08:03

@vår2022 Jag är så glad för din skull att din mamma kunnat anpassa sig efter den relationen du vill ha. Tänker att det säkert varit en process på några år? Kanske kommer jag dit någon gång med min pappa? Min mamma däremot känner jag mig totalt maktlös inför, jag tycker ändå jag gjort stora framsteg men sugs tillbaka in i medberoendet ibland. Denna veckan har säkert 80% av mina tankar gått till henne och det gör mig så förbannad! Jag vet inte om det är arg jag är egentligen men jag tror att det är en försvarsmekanism jag automatiskt lägger upp för att skydda mig själv, att jag egentligen känner andra känslor, jag vet faktiskt inte. Jag vill skrika att det räcker nu, du får klara dig själv, jag orkar inte mer. Men så får jag dåligt samvete och tänker att hon blir bostadslös om jag inte hjälper henne och hur ska det gå då? Ska hon komma hit och försöka få bo här då? Alltså jag förstår inte hur jag ska ta mig ur detta? Jag har varit förälder åt henne så länge att jag tror jag måste hjälpa henne eller är min värsta rädsla att hon blir bostadslös och kommer hit? Att säga nej, du kan inte sova här och låta henne vandra vidare i kylan? Tanken tar knäcken på mig därför känns det som jag måste hjälpa henne men jag önskar av hela mitt hjärta att jag slapp. Tänker på allt bra jag har i mitt liv så ska min energi slösas på henne istället för på allt bra.

Kram❤️

vår2022
fre, 2023-10-06 - 09:26

@Himmelellerhelvette Ja, processen har pågått under många år. Det har varit ett mönster att relationen ”kraschar”, efter ett tag återgår det till det ”vanliga” men inget har förändrats. Den senaste gången det ”kraschade” var ett år innan jag blev helt nykter och det var droppen. Nykterheten gjorde att jag kunde börja bearbeta ordentligt och inte stampa på samma ställe hela tiden, vilket alkoholen fick mig att göra. Jag har under åren i olika faser i mitt liv bearbetat och träffat psykologer som fört mig framåt. Gått igenom en skilsmässa från barnens pappa, träffade min nuvarande man och nya familjekonstellationer. När jag ser tillbaka 20 år i tiden kan jag se hur jag hela tiden har försökt att hitta hem till mig själv, till mina behov, min självständighet och vem jag är i grund och botten. Jag har kommit framåt i processen, men alkoholen har varit ett stort hinder att nå ända fram till mig själv. Så när jag slutade dricka för snart två år sedan skedde det ett stort genombrott. Så arbetet med den senaste psykologen hjälpte mig framåt i detta genombrott. Jag hade då en kontakt med mig själv och mina känslor, men jag kunde inte sortera i känslorna och tydligt se mitt medberoende till min mamma och jag kunde inte få fatt på skammen jag bar på. Det var det som var mitt genombrott, jag kunde börja sortera i mina tankar och känslor och få fatt på skammen, och med ett nyktert sinne. Inte blanda ihop allt. Jag har fått verktyg och kan fortsätta processa med mig själv framåt.

Jag förstår att du sitter i en väldigt svårt och tuff situation med din mamma. Ett pågående missbruk och då är det näst intill omöjligt att kunna kommunicera och hitta vägar framåt tillsammans. En ständig oro om din mamma så att hon inte hamnar på gatan. Så tufft! Jag förstår att du bara vill skrika att det räcker nu, jag orkar inte! Så mycket energi som det tar ifrån dig. Finns det inte stöd att få från kommunen, socialtjänsten?

Tänker också att för din egen skull, för att få avlastning i dina tankar och känslor så skulle det kunna vara skönt för dig att få prata med någon. Få ur dig allt du känner och ha en mottagare att bolla med. Sätta ord på allt med en mottagare, som kan stötta dig, som förstår din situation. Någon som kan se det utifrån och i ett annat perspektiv. Kanske kan det hjälpa dig i hur du ska kunna hantera din situation och allt det du känner på ett bättre sätt. Att ta hjälp så att du inte står ensam i detta.

Du finns i mina tankar, du har det verkligen kämpigt. Kram❤️

Amanda L
fre, 2023-10-06 - 14:35

@vår2022 @himmelellerhelvete @Andrahalvlek
Hej alla, det är märkligt att vi alla fyra har eller har haft så svåra och momplicerade relationer till våra mammor.
jag hade just skrivit en text för att berätta om det, när jag kom åt ngn knapp så att texten försvann.
Nu orkar jag inte skriva om den, bara att tänka på henne ger mig ångest och dåligt samvete samtidigt...Trots att hon varit död i 20 år... ja,ja. Men återkommer när jag vilat upp mig.
Skickar en stor kram till dig himmelellerhelvete för jag vet hur otroligt svårt det är med en sån relation.

Himmelellerhelvette
fre, 2023-10-06 - 20:43

@Amanda L Tack så mycket för ditt stöd. Det är oerhört svårt. Jag försöker att sätta gränser men tänker hela tiden på hur hon har det. Jag vet att jag inget kan göra för att få henne ur sitt missbruk samtlig som det river i mig att jag ska finnas som stöd för henne. Men jag har verkligen försökt att vara ett stöd. Jag har letat och funnit och tipsat om hjälp hon kan söka men hon vill inte, hon har inte insikten eller orken eller tron på att det kan gå eller hur det nu förhåller sig. Jag vet inte, vet bara att så otroligt många sagt att man inte kan hjälpa en beroende som inte är beredd att ta hjälp.

@vår2022 Tack så mycket för ditt stöd. Du är modig som tagit massa hjälp av psykologer. Jag har inte ork att söka hjälp och bli besviken på resultatet. Jag har lyssnat mycket på poddar och ljudböcker om medberoende och tar min hjälp därifrån och från forumet. Nykterheten hjälper mig väldigt mycket. När jag drack lät jag ångesten ta över men nu känner jag att jag gör mer medvetna val. Jag svajar ibland med vad som är rätt att göra men vad kan jag göra? Det hjälper henne för stunden när jag pratar med henne men däremellan har hon det riktigt tufft och det tär otroligt mycket på mig att prata med henne så jag låter bli så mycket jag kan stå emot. Just nu är jag så besviken på henne så jag pratar inte alls med henne men ofta klarar jag inte det mer än en vecka sedan tar det dåliga samvetet över och jag tror mig måste prata med henne. Men vi kommer ingenstans. Det händer ingenting positivt. Det är bara tragik och fullständig misär. Jag undrar bara hur länge detta kan pågå. Hur länge orkar man leva så. Hur länge orkar hennes kropp? Den borde ge upp? Förstår inte.

Kram till er båda❤️

vår2022
lör, 2023-10-07 - 08:15

@Himmelellerhelvette Jag vill inte hålla på och försöka övertyga eller övertala dig till att gå till psykolog, men undrar och är nyfiken på när du skriver att du inte ha ork att söka hjälp och bli besviken på resultatet. Kan du utveckla det lite mer? Vilka förväntningar finns det på vad ett bra resultat skulle innebära? Finns det en rädsla inblandat?

Hur som helst är det så himla bra att du tar hjälp från poddar och ljudböcker och pratar här. Att dela med sig och diskutera här är som egenterapi. Det är också fantastiskt att du orkat sluta dricka och inte ta till alkohol trots den otroliga påfrestningen som din mammas missbruk innebär för dig. Nykterheten gör att du kan hantera situationen på ett helt annat sätt och inte misshandlar dig själv och din hjärna med alkohol. En eloge för det! Antar att du försökt med allt för att hjälpa din mamma. Har ingen erfarenhet med vad samhället kan hjälpa till med i en sådan här situation. Kanske kan du försöka göra så att du bara ger din mamma din tankar en viss tid. Att tex på onsdagar ge henne en timme i dina tankar och sedan inget mer. Att om tankar på henne dyker upp så parkerar du dem och tar upp dem bara på onsdagar, en timme. Det är det enda utrymmet hon får hos dig.

Sköt om dig och kram❤️

Himmelellerhelvette
lör, 2023-10-07 - 08:51

@vår2022 Jag har precis börjat jobba så faktiskt! Haha kul att du skriver precis det när jag började med det igår. Jag ser en film i mitt huvud av en enorm boll där allt kring min mamma ligger. Jag rullar upp bollen på ett högt berg! Lämnar den där och går ner. Däruppe fick den ligga igår. Varje gång jag tänkte på henne tittade jag på filmen och kunde låta bollen ligga däruppe. Tog ner den igår kväll för att känna på känslorna och tänka kring situationen. Tänka kring allt jag lärt mig av böcker och poddar. Att det är tuff love som gäller, sätta gränser och stå för gränserna. Ha medkänsla med mig själv. Tänka på allt bra jag gjort för mig själv det senaste året. Att jag tagit mig ur både ett matmissbruk och ett alkoholmissbruk. Det är så bra jobbat av mig, nu är det medberoendet jag tar mig ur. Jag måste lita på mig själv att jag gör det bästa för mig. Att det inte är egoistiskt. Jag jobbar så mycket på att göra mitt liv så bra som jag vill ha det. Må så bra som jag kan. Då måste jag släppa taget om medberoendet. Jag har gjort vad jag kunnat för henne. Nu behöver jag kunna känna att jag får vila i det. Hålla mina gränser och faktiskt inte plocka ner bollen en gång om dagen utan som du säger, en gång i veckan.

Angående psykolog. Jag vill inte träffa en psykolog som inte själv haft missbruk eller medberoende, helst båda. Jag orkar inte med någon som läst om hur folk mår i sådana situationer. Därför tycker jag det är lättare att läsa böcker och poddar och skriva om det på forumet.

Tack för att du finns❤️

vår2022
lör, 2023-10-07 - 09:57

@Himmelellerhelvette Ha, ha! Kanske någon slags telepati😁. Superbra! Vilken bra bild med bollen, jag gillar att tänka i bilder och visualisera. Jag brukar också göra så, parkera problem eller funderingar i olika lådor. Stänga dem och öppna när jag bestämt att jag ska fundera på det. Väldigt hjälpsamt. När jag ska sova och problem kommer, brukar jag tänka att nä, nu ska jag sova och det får jag ta tag i imorgon eller en annan dag. Förut kunde jag grubbla ihjäl mig och destruktivt gå in i det på natten, riktigt känna alla känslor som de tankarna gav, plåga mig med skit.

Jag tänker också att sätta gränser, att skydda sig själv genom att inte ta på sig andra människor liv och ansvar för det, är en väg från medberoende. Att inte tänka att man är egoistisk utan att man är sund och just tar ansvar när man gör det. För sitt liv och sin familj. Att man inte blir ett offer och forsätter det destruktiva mönstret. Att man bryter det och visar vägen både för sig själv och sina barn. Att man tar makten i sitt liv, precis som man tagit makten i sitt liv från alkoholdjävulen. Inte är man egoistisk för att man brutit med den djävulen! Nu får man bryta sitt liv från medberoendedjävulen på liknande sätt. Den djävulen hör inte heller hemma hos dig, det tillhör din mamma och den enda som kan hjälpa henne är hon själv. Som att ta på sig skulden för någon annans brott och sitta i en isoleringscell utan ljus. Är man egoist om man inte tar på sig någon annans brott? Har man inte medkänsla om man inte tar på sig brottet? Är man en dålig människa om man inte tar på sig någons brott? Blir man en medkännande, oegoistisk och bättre människa om man som oskyldig tar på sig någon annans brott och gör det så att man då mår bra? Att man sonar någon annans brott, fast man kan aldrig nå någon försoning eller förlåtelse för man har inte begått brottet?

Där spann jag iväg i mina tankar😂 men det kanske ligger något i dem som kan vara en liknelse.
Tack för att du finns!❤️

Andrahalvlek
lör, 2023-10-07 - 10:19

@Himmelellerhelvette Usch, det är så himla svårt att råda. Men jag kan säga att jag förstår hur jobbigt du har det. Jag sa till min mamma i alla år att hon skulle separera från min pappa. Hon svarade då: ”Då hamnar han på parkbänken”. Själv bröt jag totalt med min pappa när han inför mina barn betedde sig rejält onykter. Vi snackar ragla och sluddra dagtid. Jag kunde inte göra något åt min egen uppväxt, men jag kunde freda mina barn.

Jag ringde upp honom och sa att han inte var välkommen hos oss förrän han på allvar tog itu med sina alkoholproblem. Han blånekade, han hade inga alkoholproblem. Då sa jag att han inte var välkommen hos oss mer. Detta var i september år 2001. Inför jul ringde han mig och sa att han och min mamma tänkte hälsa på till julen. ”Har du tagit tag i dina alkoholproblem då?” Han blånekade igen. Han hade inga problem. ”Då kan du hälsa mamma att hon får komma själv, du är inte välkommen.”

Och min mamma kom själv den julen, hon körde i snöstorm 30 mil ner till oss. Måttet var rågat även för henne, hon var så arg på honom att vi knappt kunde fira en trivsam jul alls. Mitt dåliga samvete plågade mig oerhört mycket. En månad senare var min pappa död. Söndertrasad lever. Om jag bara hade vetat hur sjuk han var så hade han förstås fått fira en sista jul med oss. Det dåliga samvetet gjorde sig påmint i många år just vid juletid. Men jag visste inte.

På begravningen sörjde jag inte hans död, han hade äntligen fått frid från sina plågoandar. Det jag sörjde var att jag inte hade ställt ultimatum tidigare, medan det fanns en chans för honom att bli nykter. Han hade slutat dricka så många gånger - och börjat dricka igen lika många gånger. Han trodde inte på sin egen förmåga, han visste att han skulle dö av sitt missbruk. Han såg ingen återvändo. Han visste hur det skulle sluta.

Min pappa hade fått en massa hjälp av missbruksvården under årens lopp, men varje gång började han dricka igen efter en tid. Det är också förbannat sorgligt, att det är så himla svårt att nå fram till dem. Men som anhörig kan man bara göra en sak: Sluta möjliggöra fortsatt drickande genom att säga ”stopp, hit men inte längre”. Drickandet måste få svåra konsekvenser för dem, först då finns motivationen att sluta dricka.

Kram 🐘

Amanda L
lör, 2023-10-07 - 14:20

@Himmelellerhelvette och ni andra som skrivit om detta med föräldrar. Jag fortsätter här, trots att det kanske är lite fel tråd. Hoppas ok.
Just det där att ge råd, känns så omöjligt, men jag tror du har något på spåren när det gäller att avgränsa din tid och dina tankar, Himmelellerhelvete.
Jag växte upp med en ensamstående mamma som ensambarn. Hon jobbade kväll vilket betydde att jag skötte mig själv från det jag var sju. Värmde eller lagade mat, la mig, gjorde läxor. Jag var rädd för att somna ensam, men var tvungen.
Min mamma tror jag led av depression under långa tider, hon kunde aldrig prata med mig om mina upplevelser, hon var hypokondriker och använde sina sjukdomar för att hålla mig kvar. Hade hon fått så hade hon bott ihop med mig hela livet. Så från ganska litet intresse, ville hon senare ta över mitt liv.
Hon gav mig ständig ångest och dåligt samvete, skam. En period stängde jag dörren helt. Hon var inte välkommen, men jag fick såklart aldrig förklara varför. Hon klarade inte av att höra något eller diskutera något alls.
Hon hade svårt med vänner, de hade alla fel och avpoletterades. Samma sak med släkt. Hon hade inte haft någon lycklig uppväxt alls, så det fanns orsaker.
Hon blev alltmer ensam. jag försökte tipsa om olika saker, men det funkade aldrig. Hon var för misstänksam mot människor eller så var de fantastiska – en tid...
Till slut gav jag upp. Kvar fanns en social fobi som dök upp i tidiga tonåren, alkoholen för att dämpa det och ett evigt dåligt samvete. Det var bara det att jag visste att jag skulle dö om jag stannade eller lät henne dirigera mitt liv.
Hon försökte till och med ta över mitt barn – och lyckades delvis.
Jag skriver nu vad jag kände och bara från mitt håll. Såklart försökte hon ibland, men det blev oftast på fel sätt.
Eftersom hon aldrig lyssnade på mig. Jag kände mig aldrig vuxen.
Nu har hon varit död i 20 år och jag har fortfarande dåligt samvete trots att jag VET att jag var tvungen att ha henne på avstånd för att stå ut, för att klara mig.
Vad hade jag gjort annorlunda idag? Kanske just det du beskriver, avsatt en dag i månaden för middag och sedan inget mer. Varken tankar eller oro. Kanske hade det funkat.
Det är att inse att det inte hjälper att vara medberoende. Jag försökte få henne till både doktorer och psykologer och sammanhang där hon kunde träffa andra människor. Men i det stora hela så VILLE hon inte.
Hon var livrädd för kritik. Kanske alltför sårad, även av mig.
Det lilla jag lärt mig att man kan inte hjälpa den som inte själv vill eller hjälper till. Det kan i värsta fall betyda att man själv går under. Men inte heller det kommer att hjälpa. Ibland måste man välja livet. Sitt eget liv.
Jag gjorde det och har nu äntligen blivit fri från både alkoholen och social fobi. Men jag kämpade.
Kram & hoppas du kan finna en lösning som funkar för dig.

Himmelellerhelvette
lör, 2023-10-07 - 19:18

@vår2022 Jättebra liknelse. Nej jag ska inte bära hennes eller någon annans skuld. Jag tar ansvar för mitt liv och vill göra det bästa av det. Tack igen❤️

@Andrahalvlek Vilken fruktansvärd ångest att han dog så snart därefter och det är väl så vi medberoende fungerar. Som du satte stopp inför julen för du drog din gräns men sedan ändå fick dåligt samvete. Det ska ju inte behöva vara så. Vi ska inte få dåligt samvete för att dom inte lyckas ta tag i sina liv ändå blir det så. Jag önskar verkligen att jag slipper dåligt samvete den dagen min mamma går bort.
Jag kan också önska att jag drog en gräns tidigare men jag måste förlåta mig för det. Jag kunde inte/viste inte bättre då. Samma som med att jag drack egentligen. Vi har dragit våra gränser för vårt eget drickande senare än vi önskat också men vi måste förlåta oss själva även där för vi viste inte/kunde inte bättre förut.

Som jag tänker nu kommer jag också känna att jag kommer tycka att hon äntligen får frid men man kan ju inte förutspå hur man kommer känna när dagen kommer. Det jag redan sörjer är att hon behövt leva ett så hemskt liv.

Det är skönt att du skriver att din pappa ändå testade med hjälp av beroendeenheten men ändå inte klarade det. Jag har trott att om min mamma bara tar sig dit så blir hon drogfri men inser när du skriver så att det bara är en fantasi, en dröm.
För vissa spelar det ingen roll hur mycket dom förlorar, det verkar inte finnas någon botten djup nog. Det är sorgligt. Varför är det så?

@Amanda L Det är så skönt att höra andras livshistorier, så viktigt att kunna dela detta och förstå hur hemskt medberoendet är. Jag känner igen mig i typ allt du skriver. Man vänder in och ut på sig själv för att försöka få föräldern att må bra, komma vidare i livet. Få ett liv värt att leva. Det jag övar mig på att känna nu är att jag har gjort så mycket för min mamma att jag inte ska behöva känna varken skuld eller annat för att jag nu drar en tydlig gräns. Jag tycker att jag med gott samvete kan säga att jag försökt.
Tänk va oerhört konstigt det är egentligen att ens föräldrar låter sina barn bli deras som deras föräldrar.
Det är mycket lättare att se någon annans situationer än sin egna. När jag läser det du skriver tänker jag att du inte ska behöva kämpa så för din mammas mående och så slår det tillbaka på att jag alltid gjort detsamma. Det måste vara sånt som får oss att få mer insikter, att ta del av varandras berättelser.
Allt vi tagit med oss från barndomen och hela vägen, alla känslor vi tryckt ner har vi inte kunnat hantera, vi har inte från början förstått att vi flytt från känslor och trauman utan vi har bedövat det istället, på olika sätt och sedan fastnat i alkohol. Jag är så glad åt att vi lyckats vakna upp tillsist och nu tar tag i allt vi inte tidigare kunnat hantera. Jag är så tacksam över att ha funnit nykterheten. Samtidigt är jag livrädd att halka tillbaka men jag tror det är bra att vara rädd för det, det håller mig på banan. Jag vill aldrig glömma hur det var för mig innan jag slutade dricka för dit vill jag aldrig tillbaka.

Kram till er alla tre❤️

Andrahalvlek
lör, 2023-10-07 - 22:31

@Himmelellerhelvette Det dåliga samvetet tror jag inte att man kommer ifrån tyvärr. I alla fall om man har sina empatiska förmågor intakta. Men man får inte låta det dåliga samvetet styra. Till slut måste man sätta ner foten. För att freda sig själv.

Min mamma berättade hur hon lång tid efter min pappas död satte sig kapprak upp i sängen mitt i natten: ”Hur kunde jag säga så?” Hon hade dåligt samvete för hur hon skällde på honom när han var full.

Det blir så bakvänt alltihop. Men man måste låta förnuftet styra. Göra det som är bäst för en själv - bryta helt eller tydligt bestämma exakt vad man ska hjälpa till med och inget mer.

Samtidigt måste man inse att det dåliga samvetet kommer att följa en länge, men man behöver inte agera på det. Istället se det som en illa omtyckt gäst som då och då gör en sällskap i sängen. Vända ryggen till, men ändå ligga kvar och försöka somna om.

När våra föräldrar dör tror jag att alla plågas av delvis dåligt samvete. Kunde man gjort mer? Borde man förstått tidigare? Det ingår liksom i paketet, på samma sätt som man oroar sig för sina barn i samma stund som de börjar växa i magen.

Jag vet med mitt förnuft att jag har gjort och gör mer för min mamma än vad som kan krävas av mig. Jag väljer medvetet att begränsa vårt umgänge. En dag varje eller varannan vecka är fullt tillräckligt, och max några timmar i taget.

Det som skaver mest i mig är min barndom/ungdom, att jag inte riktigt kan förlåta henne för att hon försummade mina behov helt. Å andra sidan vet jag att hon inte kunde göra bättre, varken just då eller nu. Hon är inte jag, hon tänker inte som jag alls. Hon är inte heller lika handlingskraftig och hennes självkänsla är dålig.

Kram 🐘

Himmelellerhelvette
sön, 2023-10-08 - 09:46

@Andrahalvlek Det är svårt att förlåta det som hände under uppväxten, det är en sorg. Det är sorgligt att föräldrarna inte kunde ge en bättre situation. Men det är som det är med det. Går inte att förändra. Det som går är att förändra det man bär med sig i form av olika personlighetsdrag. Jag har börjat identifiera sånna som jag skapade som barn. Som att agera ut i affekt eller olika rädslor. När jag grävt i min uppväxt har jag fått syn på vad det kommer ifrån och försöker tänka först innan jag agerar. Lokalisera vad det är för öm punkt det egentligen handlar om när jag blir arg eller rädd. Många gånger handlar det om att jag känner mig kränkt men motparten är inte ute efter att kränka utan bara säga sin syn på saken. Med min växande självkänsla är det lättare nuförtiden att inte gå igång på saker i vardagen utan istället säga att jag behöver fundera en stund innan jag svarar. När jag blir rädd försöker jag andas djupt för att få se på vad jag är rädd för, låta mig känna rädslan och ser då att det inte är så farligt som kroppen reagerar, den reagerar enligt gamla spår och hjärnan kan snurra igång men med hjälp av andningen kan jag ofta återta kontrollen över situationen.
Kram

vår2022
lör, 2023-10-21 - 08:33

Jag har haft tunga veckor då min pappa varit riktigt dålig, legat på sjukhus och slutligen somnade in. Jag hann inte fram i tid. Många tårar och stor sorg. Det blev ändå en fin stund där mina närmaste samlades och vi fick ta farväl av honom. Det känns som jag går i ett töcken och inte riktigt kan ta in att han inte längre finns med oss. Har lagt fokus på det praktiska kring begravningen och hjälper hans fru och livskamrat så att det ska bli ett fint och minnesvärt avsked. Hon klarar inte riktigt att hålla ihop allt och har en enorm saknad efter honom. Det har hjälpt mig att ha tankarna på annat håll och jag öppnar upp för sorgen i små steg.

Han har inte varit den närvarande pappan som jag skulle önskat i mitt liv, en som var insatt i mitt liv och som fanns där. Ingen delad vårdnad av barnen som är det vanligaste idag vid skilsmässa. Så arg, så besviken och ledsen jag många gånger varit i min saknad efter hans närhet. På något sätt har han ändå funnits där som en skugga, men han har haft en okunskap om hur tar sig an en papparoll. Säkert för att han inte själv fick ta del av det som barn. Det senaste 15 åren kom vi närmare varandra och jag bjöd in honom i mitt liv. Vi har hunnit försonas och med åldern blev han ödmjukare och kunde visa sin kärlek till mig. Det gjorde honom ont att ha varit så frånvarande i alla år, men jag öppnade mina armar och mitt hjärta för honom. Vi gav det en ny chans och han fick min förlåtelse. Jag hade försonats med mig själv och kunde nu försonas med honom. Vi skulle ta vara på de år vi hade kvar tillsammans. De förgångna finns där, men såren är inte öppna. De har läkt ihop med synliga ärr, men det gör inte ont.

Jag är så oerhört tacksam för att jag har kommit så långt i min nykterhet och kan hantera denna svåra stund. Jag vet att det skulle sett annorlunda ut om jag drack. Förtvivlan, saknad, ilska eller avstängdhet skulle nog råda och den äkta sorgen skulle blandas upp i någon slags destruktivitet. Nu har jag kontakt med mina äkta känslor, jag når mig själv och kan sörja med äkta känslor. Med skratt, med gråt, med saknad och med försoning. En kollega sade något som rörde mig djupt ”Han har en sådan fin dotter, omtänksam, varm och fin arbetskamrat. Föräldrar lever vidare genom sina barn”. Min kära, fina pappa som gjorde så gott han kunde. Jag kan se att jag fått många fina egenskaper från honom. Nu får han vila i frid, vi hann försonas och han hade ett långt och innehållsrikt liv, han levde verkligen här och nu❤️

Vinägermamman
lör, 2023-10-21 - 08:54

@vår2022 Åh, så sorgsamt 💔 Beklagar din stora förlust och sänder de varmaste kramar med medkänsla. Imorgon är min pappas dödsdag. Han var så vital och stark, full av livslust. Trodde aldrig det skulle hända honom något. Jag tog honom för givet. Men han drabbades av en aggressiv cancer och gick bort inom några veckor. Jag var bara 25. Han hann fylla 70 på sjukhuset. Det smärtar än idag att jag aldrig fick visa min tacksamhet till honom. Mitt i din svåra stund gläds jag ändå för att du hade försonats med din pappa och hade möjlighet att ha en bra relation.
Ta hand om dig❤️

Ny dag
lör, 2023-10-21 - 08:56

@vår2022 ❤️ till dig! Ta hand om dig och sug åt dig det fina din kollega sa till dig! Så känna du också för mig även om vi inte känner varandra. Tänk vad underbart att du kunnat ta in alla känslor genom att vara nykter. Kramar till dig i höstvädret ❤️🥰❤️