Först och främst, fortfarande nykter. Oförskämt enkelt.
Vet inte riktigt vad som händer i min relation och vad det beror på. Är rädd att han inte var så bestämd i beslutet att stanna med mig. Vi har ju haft ett antal vändor kring alkoholen och i de situationerna var ju alltid hotet om att han skulle lämna mig en del av krisen. Även denna gång. Men jag trodde att han ändå ville fortsätta tillsammans. Den sista veckan har han varit så svår att nå, orden säger fortfarande fina saker men den vanliga närhet vi har är liksom inte där. Jag vet att han har saker som han oroar sig för men vi har alltid stöttat varandra i jobbiga situationer. Nu känns han distanserad och irriterad. Slår på tv eller somnar istället för att ha närhet med mig. Jag blir så otroligt sårad. Har försökt att prata med honom om att jag känner mig osedd men han avfärdade mig med ”så känner jag hos dig ibland och då säger du att jag får gilla läget”. Vet inte varför han inte vill hitta tillbaka till närheten. Jag måste ha gjort något men jag förstår inte vad, om det inte är alkoholen…

Efter att jag åkt ifrån honom i söndags så låtsas han som att allt är bra, skickade ett klämkäckt meddelande på kvällen som jag inte svarade tillräckligt entusiastiskt på. Så då försvinner han, hör inte av sig, kollar inte hur jag mår trots att min pappa dött, är ute och reser i potentiellt lite farliga områden men berättar inte att han är ok trots att han vet att jag är orolig. Känns som han straffar mig.

Är så ledsen. Vet inte vad jag ska göra. Jag är nykter iaf.

Allt verkar ordna sig. Men det är så mycket konflikter kring mig. Jag är så arg hela tiden. Och trött. Och ledsen. För allt. Känns som jag inte har något skal, alla känslor ligger i huden och jag klarar inte av att hålla något ifrån mig. Antagligen är det lite för många jobbiga saker på en gång, där varje sak egentligen inte är något som jag inte klarar av men när det ackumuleras blir det för jobbigt. Jag gråter för minsta lilla.

Egentligen är ju allt bra, har två underbara barn, ett bra hus, god ekonomi, fina vänner och en man som jag älskar och som älskar mig. Jag känner inte att något saknas, men ändå är jag såhär ledsen och bär på så mycket sorg. Känns bra att jag i alla fall går i terapi, har gjort det några gånger tidigare i livet och då mått otroligt bra efter ett tag.

Nåja, nya tag! Idag lämnar jag mina barn till deras pappa. Vi har haft en jättefin vecka och jag njuter av att hänga med dem. <3 Livet ändå!

En bra dag! Läkarundersökning och julklappsshopping. Snart färdig med allt.

Min kille frågade mig igår hur det kändes med alkoholen och jag känner att jag håller på att landa i att jag kommer leva utan alkohol i livet. I helgen stod jag i badrummet och tänkte att det kändes väldigt främmande att sakna alkohol. Kändes som om jag aldrig kommer tycka det är trist att inte kunna dricka, det finns så många bra alternativ och det är så skönt att vara nykter. Lugnare och jag kan använda min energi till att fokusera på annat. Inte samma akuta lättnad som det var i början men mer en lugn acceptans.

Såklart att jag fattar att det kommer komma många tillfällen när det känns lite trist. När min kille får ta min julklapp, ett portvin från 1977, till jobbet och dricka med kollegorna eller tillfällen i sociala sammanhang när det hade varit trevligt att fira med champagne. Men annars, jag går tillbaka i tanken hur det varit mina alkoholfria perioder och tänker att det kommer bli bra detta.

Nu är julen över, skönt. Det blev trivsamt hemma med mina barn och min kille. Drack julmust och läsk och var nöjd med det. Reflekterade inte ens när min kille både drack champagne och vin. Spelade ingen roll för mig. Tror kanske han tyckte det var lite trist men han är iaf smart nog att inte säga det.

Var inne nån gång i detta forum men blev så triggad av alla som skrev om alkohol så jag lät bli. Känns bättre att bara hålla det borta.

Ett par dagar efter julafton... upptäckte att min kille hade lämnat en flaska öppnad champagne i kylen, inte mycket var taget. Tanken att jag kunde dricka upp den flög genom huvudet men jag hällde ut det som var kvar. En onödig triggar att ha öppnad alkohol hemma. Nu är det lika tomt som vanligt på alkohol.

Har inte skrivit på ett tag, vardagen rullar på. Strax är det två månader sedan jag slutade dricka. Känns just nu väldigt okomplicerat. Har inget sug alls. Eller jo, en gång var jag i en bar med min kille och innan vi hade beställt var det ett annat par som beställt champagne och jag kände doften och kände att jag verkligen skulle ha velat ha ett glas. Men det var ett glas, inte bälga i mig en flaska eller fler. Det försvann snabbt också.
Inser att folk kanske inte vet hur de ska bete sig runt mig, var hemma på middag hos goda vänner som jag berättat för. De drack också alkoholfritt och även om det var skönt så behövs det inte. Men väldigt omtänksamt. Jag ska vid tillfälle säga att de förstås kan ta ett glas vin, även om jag inte kan.
Hade en mardröm häromnatten. Att jag övertygade mig själv om att jag kunde prova dricka. Vilket jag ju förstås inte kunde, eller egentligen kommer jag inte exakt ihåg vad som hände i drömmen men jag kommer ihåg ångesten. Först när jag vaknade så hade jag sjuk ångest över att jag druckit men sen insåg jag att det bara var en dröm. Den lättnaden!!!
Börjar vänja mig vid tanken att jag aldrig mer kommer att dricka och den fyller mig mer och mer sällan med sorg. Jag skänker tacksamhet till allt annat jag får. På nyårsafton, exempelvis, kunde jag köra hela familjen till fyrverkerierna, jag vaknar alla morgnar och är fräsch, jag slipper ljuga, jag slipper oro, jag slipper ångest. Livet är stabilt och mina relationer mår väldigt bra av detta. Nu under våren när det minst två 50 årsfester på gång. Jag ser fram emot dessa, känner mig stabil, funderar mest på vad jag ska ha på mig.

@Em och nykterheten Hej! Ja, det är så skönt att vakna upp från en mardröm och inse att den inte är sann. För mig var också sorgen över att inte dricka mer ganska snabbt över när jag såg och fick ta del av alla goda effekter som nykterheten förde med sig. Så här i backspegeln så var det ingen större förlust som vid en riktig sorg, för den man allra mest i början saknade och förlorade var en sämre och alkoholberoende version av sig själv. Det är skönt och befriande att den versionen är borta. Jag är också så tacksam för den nya friska, fräscha och balanserade versionen av mig själv.

Skönt att ditt liv känns stabilt och vad härligt att bara kunna fokusera på vad du ska ha på dig😁

Ha det fortsatt gott!❤️