Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Maria42

Trots vetskapen om hur det gick när jag drack sist, så kom tankarna i måndags att "kanske jag och syrran skulle resa någonstans och ha det mysigt och dricka lite vin på en balkong". Jag vet ju att det inte blir så där mysigt som man tänker sig utan jag skulle hälla i mig och bli dyngrak. Ändå kommer tanken, blir också less på det. Vi får fortsätta kämpa, det blir ju lättare efter en tid säger de som kommit längre. Kram på dig!

Stigsdotter

Jag är så ledsen och fundersam. En släkting har tagit livet av sig. Det är så ofattbart att en människa kan känna så, att det blir bäst om man inte finns längre. Det gör mig så ont om hennes döttrar, 9 och 11 år gamla och hennes make. Hon hade en sån fin familj men mådde inte bra ändå. På sätt och vis är det en lättnad för hennes familj som inte behöver oroa sig längre men ändå! Hur kan man göra av med sig själv när man har barn? Vad gör inte det med barnen? "Duger inte jag?"

Nej, fy för det mänskliga psyket ibland, vad gör det inte med oss arma satar här på jorden??!

Nynykter

Jag skrattade gott åt Stigsdotters inre process. Känner igen mig. Själv har jag ett stort behov av att prata om alkohol och fördelarna med att inte dricka. Jag skriver på forumet av samma anledning, för att få ventilera. Troligen avtar det behovet med tiden. Men jag tror det är BRA att tjata med sig själv om hur många fördelar det finns med att inte dricka alkohol. Det är ett stort beslut också, så det är inte konstigt att man håller på. Det är som att köpa en bil till exempel. Man läser om olika fabrikat, pratar med folk och provkör innan man bestämmer sig. Men sen, när man väl har fattat sitt beslut och köpt bilen fortsätter man att läsa bilannonser och snacka bilar bara för att förvissa sig om att man valt rätt.
Ha en fin nykter söndag!
Nynykter

Nynykter

Jag läste först nu längre ner i tråden om din släkting. Det blir obegripligt för oss utanför. Jag tror att människor som väljer att ta sitt liv är så deprimerade och fyllda av smärta att de är bortom tankar på konsekvenser.
Styrkekram till dig Stigsdotter

Stigsdotter, beklagar sorgen. Hoppas familjen får hjälp att bearbeta, det är traumatiskt för alla när någon väljer att avsluta sitt liv. Varm hälsning till dig! / mt

kramgo_12

Hej allihopa !!!!!
är nyligen medlem här och tänkt dela med mej om min berättelse.

Först vill jag bara berömma er för ert mod att skriva o dela med er av era berättelser
det fick mej att vilja ha samma mod faktiskt ...........
tack för det minna vänner.

Jag är en kille på 41-år med bra jobb sambo och allt som man kan önska sig faktiskt,
spelar mycket musik, är musiker skriver o komponerar egen musik, och har en go hund som jag tränar och myser med,

och så har jag en sak till som jag avskyr mest av allt och vill springa o fly ifrån,
den förbaskade spriten, den är som en magnet, som en ond finne på rumpen,

Ja det är fantastiskt, ju mer ångest och skam man har (så tro sjutton att ett helrör wichsky hick
hick,)dyker upp och tröstar en, jag säger till mej själv att jag ska aldrig dricka mer
Allvarligt, hur mycket ljuger jag för mej själv från skala 1-10,,,,,,

Var jag en befinner mej så finns någon typ av alkohol i min närhet, när jag spelar på restauranger, och barer, hemma hos kompisar, hemma hos mej själv är inte att förglömma.

Och varje jäkla gång vaknar jag bakis fryser o svettas och frågar mej själv.,
hur tänkte jag nu?????

Detta har upprepat sej gång på gång tills den 2mars 2012 21:30.......

det var fredag kväll och jag hade en privat spelning på ett bröllop ,,,,
jag hade drukit ett par öl för att må bra, och inte skaka så in i helsike,
jag förberedde mej med insrument och övrig utrustning jag skulle behöva till kvällen,

Jag riggade upp och test spelade innan för att få så bra ljud som möjligt,
hälsade på brudparet och familjerna var en underbar stämmning och man smälte in och
blev lite av den familjen........

pappan till brud gummen ville att jag skulle vara med och skåla för brudparet,
brudparet var inte där utan det var familjerna som ville lyckönska innför bröllopet

där satt jag o sväljde, jag skryter ju så om att jag inte dricker starkt när jag har spelning,
men jag tog lite vitt vin, mindre än ett halvt glas för och visa mej duktig,jag hade ju även tagit ett par öl innan jag åkte, 6st 7,3 var det, det var för att jag inte skulle skaka så i mina händer,

efter en stund ursäktade jag mej jag hade ett par ärenden innan bröllopet,,,,,

jag började känna av ölen jag druckit mådde bra
nä tänker jag för mej själv jag tar bilen jag körde ju hit,
väl hemma bytte jag om för fest och där knäckte jag en öl till 7,3,
detta gjorde jag utan att tänka och svepte i mej den för att hinna ett par till innan jag spelar,

mobilen ringer det är min kära mamma som önskar mej lycka till på spelningen , det blir tyst i luren
en liten stund har du druckit något i dag,,,, det var som att få ett hammar slag i huvet när jag ljög min mamma rätt i luren, nä har inte druckit på flera dagar,,,,

Va duktig du är pojken min, jag blir så stolt,,,,,
ta vara på dej å än en gång lycka till i kväll kram .
kram sa jag tillbaka och la på luren,

oj vilken ångest jag fick ljuga för min mamma( Hur tänkte jag nu?????)

gick till barskåpet och tog fram absolut vodka hällde upp i ett dicksglas och svepte
som en liten snaps,det blev tre st, ähhh skit samma jag tar flaskan med mej,

mycket riktigt satt jag i bilen igen och tänkte starta för att åka till bröllopet,

jag hann att åka 500 meter max så hade jag blåljus i baken, go natt världen tänkte jag ,
jag stannade och la mej vid väg kanten som visade sej vara i diket jag kännde det var någon konstig lutning men tyckte dom skulle göra i ordning vägen bättre,

jag fick blåsa i den apparaten polisen har som visade go natt o farväl körkort,,,,,'
fick åka med till stationen o blåsa mer ,såg väl ut somm ett stopp lyse i ansiktet

där visade sej att jag hade 1,02 promille i blodet,och 0,51 iutandnings luften.

i dag har jag indraget körkort i två år står i polisens register att jag misstänks för grovt-
rattfylleri.väntar straff påföljd, ska till tingsrätten i april i år.

förlorat jobbet som underhållare o musiker.

sårat min mamma och sambo något så fruktans värt, jag frågar mej själv varje dag är spriten så värdefull, som min familj, sambo, o arbetskamrater, hjärtat säger nej, men huvet och sprit tarmen ¨
kämpar tappert så jag ska supa bort allt jag har verkar det som,

Idag får jag hjälp av doktorn med antabus, gått med i länkarna
tar blod prover som visar om jag druckit, fått två åter fall på en månad,

skakar inte så mycket längere men svettas och tänker sprit, men det kommer att gå över om man kämpar
men hur jäkla lätt är det, det gör ont i hela kroppen, skamen och ångesten gör det inte lättare,

jag kommer att kämpa för att leva nykter men vägen dit är lång men hoppas jag klarar det ,
med den fina hjälp jag får plus att jag kan skriva här o berätta hur det går ,,,,,,,,,,

kram på er alla och tack för att denna sidan finns

Hälsningar kramgo_12

till forumet Kramgo :-) En bra början att börja skriva och läsa här, finns mycken kunskap och erfarenhet här. Fortsätt och häng här, det hjälper mycket mer än man kan tro !

kramgo_12

Tack så mycket för ditt svar Adde
man har den känslan att man är ensamnast i världen och man är helt maktlös av alkoholen ,
det känns väldigt gott att jag hittade alkohol hjälpen kanske kan jag få råd och stöd av er medlemmar här är nyligen medlem själv från i dag , kanske kan jag hjälpa till att svara på något och vara till hjälp jag med .

jag kommer att ta vara på det tillfällen som finns att hänga här och chatta och skriva av mej lite av tankar och funderingar ....

ha det gott allihopa kämpa på kram på er

än en gång tack till dej Adde för dit svar.....

kramgo _12

Stigsdotter

Ja välkommen ska du vara! Det finns mycket klokskap och stöd att få ta del av här. Bara det att man snabbt inser att man inte alls är ensam är, ja, inte bra, men man känner sig mindre ensam i alla fall. Det hjälper mycket tycker jag att få skriva av sig här i sin egen och andras trådar. Hur gör du med försörjningen nu när du blivit av med spelningarna, kan du göra något annat?

Kram från mig

kramgo_12

Tack så jätte mycket för ditt svar ,och välkommnande.
Värmer gott i hjärteroten..... jag är utbildad sjukvårdare o mentalskötare,
så jag försöker få något över sommarn eventuellt,
musiken ger jag inte upp kan sitta i studion med min
bror och jamma i hop lite låtar, och när jag nu inte har något körkort får brorsan va lite
chauför till mej i bland.

det verkar va en go sida jag hamnat på jag kände mej så ensam men för står att många med mej
har bekymmer med alkoholen (hummm bekymmer, jag är periodare/alkholist helt enkelt varför ljuger jag
för mej själv så) verkar va en go kamratskap, så jag är såglad att jag hittat hit,

får jag fråga dej Stigsdotter hur fick du bekymmer med alkoholen,har du något tips eller
råd som du kan dela med dej av för att få rätsida på mej själv och leva nykter,
vilken miljonvinst det skulle vara, att bli nyckter alkoholist.

bamsekramar till dej

kramgo_12

Stigsdotter

...i min värld, har du redan tagit. Nämligen det att erkänna för sig själv att "ja, jag har bekymmer med alkoholen". Sen kan ju "bekymmer" betyda lite vad som helst, men vi kan ju få börja så då, vi har lite bekymmer. Att kalla sig själv för alkoholist tar emot väldigt mycket tycker jag personligen, men samtidigt vill man ju alltid placera folk i ett fack. Det är så hjärnan funkar - den kategoriserar.

Nåväl, kalla det vad man vill, det viktiga stora steget är som sagt att erkänna för sig själv att man har ett problem. Det har jag kommit fram till alldeles av mig själv men har på vägen också insett att det är AA:s första steg: Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv.

Jag håller på att pröva mig fram, tänker att AA kan vara något för mig. Har varit på två AA-möten och nästan chockas av den medmänsklighet och vänlighet jag möts där. Och den känns dessutom äkta! Det är inte människor som är trevliga mot mig för att de vill sälja något eller vinna fördelar utan där finns en genuin humanistisk välmening!

Nu flöt jag visst ut lite här, skulle ju besvara dina frågor ;-) Nå, hur jag fick bekymmer var väl som för många andra kan jag tänka: det eskalerade. Alkohol har alltid funnits i mitt liv. Pappa var alkis och resten av släkten spottade inte heller i glaset. När jag var tillräckligt gammal att dricka snaps till högtidssillen visste jag att hälla de sista dropparna i ölglaset precis som jag sett morfar göra. Den bara satt där liksom!

Festande ungdomstid och studietid. Alkoholen ger ju så många fördelar i den här känsliga åldern. Man vågar, kan och vill så mycket mer!!! Ibland sörjer jag en del människor som jag träffade under den här tiden men som jag bara minns fragment av. Jag minns att det var bra människor som jag velat fortsätta ha i mitt liv men vi tappade varandra därför att vi sågs under en galen drucken afton. Både män och kvinnor!! (snälla känner någon igen sig i detta? Ibland när jag funderar över detta känner jag mig helknasig!).

Bekymret började väl när alkoholen gick till att vara en festingrediens till en vardagsingrediens! Festar gör man ju ibland, men vardagen finns ju där mest hela tiden. När jag började känna att med ett glas vin (eller två eller tre eller ....) innanför västen så var vardagen överkomlig. Då, DÅ, hade jag nog börjat få problem. Att döva känslorna inför alla stora frågor i livet med alkohol fungerar ju så himla bra så att det verkligen är dömt att misslyckas!!

Mitt stora råd till dig kramgo_12 är nog ändå att du skall veta att det är (min teori i alla fall) en lång process som börjar med just erkännandet. Sedan tar man sig upp för backen, halkar tillbaka lite, kliver på tåget igen osv. På vägen lär man sig saker om sig själv och andra som kan vara användbara i utvecklingen mot ett bättre liv. För, det är det det handlar om, att ta kommando över det egna livet (jag har ju för fasen bara ett!!!!) och se till att det blir så bra som möjligt och att jag är närvarade i det. Framför allt: att jag har valt det! VALET måste vara mitt!

...och sen måste jag ju få säga, bara för att inte ge någon dåligt samvete eller för att inte någon skall tänka att jag är superduktig, att jag verkligen inte lever som jag lär. Detta är mina tankar eftersom jag är en ganska klok kvinna ;-) Men snacka går ju... jag lever inte upp till mina egna råd och det gör att jag känner mig som en sämre varelse (och därför fortsätter jag att dricka eftersom jag kan alla argument för och emot men ändå. Ändå väljer jag att följa spritjävulen. Men jag tänker dessa tankar längs vägen och förr eller senare kommer jag till ett vägskäl där det är upp till mig att välja. Att verkligen välja och ta ställning för mig själv.

Det finns de som talar om allas personliga botten. Jag har kanske inte nått min ännu. Så är det nog. Så. Om DU har nått din personliga botten kan du faktiskt ta mina råd trots att jag inte lever efter dem själv fullt ut.

Hoppsan. Detta blev ett större inlägg än vad kramgo_12s frågor behövde. Men, det är i min egen tråd så då får jag bre ut mig hur mycket jag vill. Just ikväll är jag väldigt fundersam. Tänker mycket på situationer på jobbet och annars. Ställer den stora frågan: vad är det för fel på mig? Kanske detta är nyckeln till varför jag dricker?

Jag vet att människor med dålig självkänsla gärna tänker att människor pratar om dem, pratar om saker som jag inte får höra osv. Jag försöker verkligen att tänka att jag är en bra människa ( ni alla här vet att jag är väldigt klok om inte annat ;-) men sen så tänker jag att varför blir jag inte nära vän med folk som andra verkar bli?? I början är jag bra men sedan blir jag bortvald på något sätt. Varför? Hur får man reda på hur andra människor uppfattar en? Detta är stora och jobbiga frågor och jag tror att jag har valt att dricka och "inte bry mig" snarare än att gå till botten med dem.

Nå, tack till dig som orkade läsa ända hit. Lämna gärna ett avtryck och dela med dig. Varma kramar till er alla och särskilt till dig kramgo_12 som vågat dig in hit till oss. Ett råd till dig kan kanske vara att titta på ditt eget nick som hyser så mycket framtidstro på något vis: "2012 är året då jag skall bli värd att kramas med". Eller nåt. Nu loggar jag ut innan jag spånar för mycket ;-)

Stigsdotter

"Jag har kanske inte nått min personliga botten än?" Är det som gör att jag inte kan hålla mig ifrån flaskan? Använder jag det som en ursäkt för att dricka? MÅSTE jag verkligen sjunka längre ned och förstöra en massa saker? Räcker det inte med att veta att jag med all säkerhet är på väg dit?

Jag saknar ett stöd i livet. Ett riktigt personligt stöd. Ni här är fantastiska när ni är här men jag saknar er när ni inte är här.

Ibland känner jag mig så himla ensam... usch, satt just och sjöng i Dompas tråd och så kom detta nu då, pang i huvudet...

Jag ska jobba ett tag till och sedan ska jag gå på ett AA-möte till. Det blir mitt 3:e. Kanske är det detta som ska till för att jag ska hitta mig själv!

Hoppas ni alla får en skön påskhelg, inga snapsar på bordet!

kalla

Jag hoppas du hittar ditt stöd och det kanske finns på AA. Men visst är det konstigt att man blir så ensam när man vill hålla sig nykter, ibland känns det som man skäms mer för att man håller sig nykter än när man var full och hittade på allt möjligt konstigt. Många kramar och stöd till dig

Dompa

Alla vet att du är klok ;-), men att vi inte heller ska nämna det. Så jag skiter i det. Däremot tycker jag att du är hilarious!!! Jag gillar dig skitmycket!!! Jag tror du har ALLT; Rolig, k..., empatisk. Ha en bra AA-träff. Eller det vet jag att du får, folk måste älska dig "live". Kanske är det därför du känner att folk väljer bort dig efter ett tag. Många är rädda för riktig storhet... Att ngn kanske vågar lite mer. Hörs lite mer, märks lite mer, tänker lite mer...kanske rent av är lite smartare. Sånt skrämmer. Jag skulle inte välja bort dig IRL, men jag är ju också en krigare! Haha. Kram vackra Stigsdotter. Ha en riktigt bra påsk...önskar jag, om vi inte "hörs" i helgerna. /Dompapompa

Nynykter

det är många här som liksom du Stigsdotter skriver om att nå sin personliga botten. En del berättar om fyllekörningar, andra om slagsmål - saker som kan få fruktansvärda konsekvenser (typ att man råkar döda någon). Då tänker jag såhär: hur skulle det vara att att lura alkoholdjävulen riktigt ordentligt och börja vända om innan botten är nådd? Lång näsa, liksom!!!

Långhelger är en prövning för alla som brottas med alkoholen. i Sverige har vi ju världens mest fantasilösa festmat. Jul, påsk, midsommar bjuder vi på smörgåsbord med sill och nubbe! Nubben behövs för att fisken är så fet ju!!! Den "spjälkar" fettet har jag hört (?) Så jag föreslår lite innovativ festmat i helgen. Pannkakor med blåbärssylt till exempel. Det finns inget godare än mjölk till det! Kronärtsskockor och sparris finns det inget vin i världen som matchar. Inte öl heller. Det ska vara vatten!

Långhelger är en prövning också för dem som lever i taskiga relationer (been there, done that!). Då blir ensamheten dubbelt påtaglig.

Jag önskar Stigsdotter och alla andra en påsk där vi gör saker som får oss att må genuint bra. AA är en toppenidé och påskmust är inte fel det heller. Att ligga på soffan och vara lat är också fint liksom att gå ut och känna solen värma eller krama om sina "ongar". Var egoistiska mina vänner. Visa er själva all den kärlek som ni är värda (och det är mycket!)

Nynykter

ÄnnuEnVindåre

Ha ha, pannkakor. Inte ens experterna i tidningarna torde kunna hitta ett vinmärke som passar till det. Mycket bra idé.

Stigsdotter jag har också funderat jättemycket över detta med vänskap. Det jag vill säga, utan att ha en blek aning om hur det är för dig, är att ofta är problemet att man missar att visa att man vill in. Man blir passiv och liksom väntandes.

Man missar att ställa en massa frågor för att själv aktivt lära känna den andra. Man missar att bjuda in andra till samtal och att bjuda in sig själv till samtal och aktiviteter, för man väntar på att de ska göra det. För att om de gillade en skulle de väl visa hela tiden att de vill vara med en, eller hur? Hmmmm? Man berättar för lite om sig själv. Man berättar kanske så lite att folk inte KAN lära känna en och tycka om en. Man placerar sig automatiskt lite vid sidan om för det är där man är van att stå och sedan upplever man sig som bortvald.

För mig handlar det om att jag saknat kunskap om hur man beter sig när man lär känna andra. En färdighetsbrist? I kombination med en närmast obefintlig självkänsla.

För dig vet jag ju inte, det är säkert de andra som är dumma i huvet som inte fattar bättre.

EnStorPåskkramFrånEnVinDåreSomGladeligenHarBrettUtSigiDinFinaTråd

mr_pianoman

Känner att det lite är mitt fel att ha fått dig att grubbla på det där med "personliga bottnar"

Jag tror absolut att man kan vända en negativ trend innan det har gått riktigt galet. Men man kanske inte får höra så mycket från dom som lyckats med det. Det man hör är ju mera "när jag gjorde det och det... fick mig inse att nu är det nog"
Jag tror på dig! Du är på rätt väg.

Varma kramar!
/R.

"personlig" är viktigare än "botten". Det är kanske, eller troligen, olika för olika mänskor vid vilken gräns man själv känner att man slagit i golvet och inser att man måste välja väg. Alltför många faller ju faktiskt igenom och går under, det är en sorglig sanning. Adde har beskrivit det här fantastiskt bra, även viktoria, fredde-s och Lisamari - för att nämna några som jag fäst mig vid.

Jag önskar och hoppas Stigsdotter att du hittar det riktigt personliga stöd som du efterlyser och att du har kraft att vandra vidare på vägen till dig själv, ditt sanna jag. Jag följer din tråd och känner igen så mycket. Kram och glad nykter påsk! / mt

Nynykter

Vilken bra reflektion, att " personlig" är viktigare än "botten". Tror det ligger mycket i det. Troligen är det en inre process som pågått länge innan man kommer till det som blir "botten". Någon yttre händelse får en att vilja byta färdriktning, men i själva verket har man kanske för länge sedan slagit in på den vägen? Fröet till förändring har funnits där. För min egen del var "botten" att jag på fyllan slog omkull ett vinglas och dagen eteråt blev tvungen att måla över vinfläckarna på sovrumsväggen. En fis i världsrymden kan tyckas. Men för mig var det likväl en vändpunkt. Något hände i mig. Fröet till förändring började gro.

En skön och vilsam långfredag önskar jag alla!

Stigsdotter

Tack snälla Dompa för dina rara ord, jag kan spara dem och läsa flera gånger :-) (fast oj vad jag funderade över k..., jag som har lite relationsproblem med maken funderade först "hur kan han veta det??" men det var ju naturligtvis "klok" du menade ;-) och ja, det får jag väl tillstå att jag är då. En arbetskamrat (som är mycket klok själv) sa en gång till mig: "du har så mycket allmänbildning och kan så mycket skojiga saker!!". Det är bara att jag inte är klok nog att tillämpa mina kunskaper alltid...

Vad gäller personlighet i övrigt tror jag nog tyvärr att ÄnnuEnVinDåre ligger lite närmare i beskrivning än Dompa - jag är nog inte den som märks mest utan håller mig nog lite vid sidan av. Tyvärr kände jag igen mig jättemycket i det du skrev ÄEVD , DET DÄR är nog mera jag än den som tar plats. När jag gick i skolan fick jag alltid höra att jag borde vara lite mer aktiv i klassrummet; en tidigare chef sa vid ett utvecklingssamtal något om att "du har mycket hög integritet" vilket han förtydligade med att "man hittar inte dig skvallrandes i korridoren!". Fast där skulle jag gärna vilja befinna mig ibland, så slipper jag inbilla mig att folk skvallrar om mig!

Tack Mulletant för reflektionen om den personliga bottnen. Jag bestämmer mig härmed för att jag har nått den! Jag kan ju låta den yttre händelsen som fick mig att byta färdriktning vara den levertumör som upptäcktes, vilket den ju faktiskt var men jag glömde bort det lite sen när den visade sig vara godartad.

Påskafton firade vi hemma hos mina svärföräldrar ihop med svägerska, svågern, våra och deras barn. Inte fick vi någon nubbe inte! Maken hade helt sonika sagt till svärföräldrarna att jag inte skulle dricka något så till lammsteken serverades det vatten, äppelmust och påskmust. Maken fick inte ens en whisky till kaffet fast han bad om det. När jag frågade svärmor om inte någon annan ville ha vin till steken sa hon bara att "nej vi kan alla lika gärna hoppa över det, det är inte så viktigt tycker jag". Bara så.

Sen det där att det inte skall pratas om det, får jag väl klara mig utan. Det är det jag menar med det personliga stödet som saknas. Man ska liksom inte prata om ett problem fast det finns där. Fast, att låta bli drickat själv är ju ett slags stöd det med! Det är svårare för maken tror jag! På AA-mötet i fredags såg mötesledaren till att jag fick några telefonnummer med uppmaningen att ringa innan det första glaset.

Hoppas ni har det bra allihopa!