av Kameleont

förvirradtjej
tors, 2024-04-11 - 17:31

Har läst din tråd och känner igen mig så mycket. Oron som blir vardag och löften som inte hålls..
Jag har bara levt i detta i 3,5 år och är helt slut. Det har varit intensivt och jag har inte alls varit lika tålmodig som du utan ställde krav och "bråkade" om alkoholen första gången efter något år. För oss har det varit en riktig bergochdalbana, pendling mellan hopp och förtvivlan. Jag samlar kraft för att klippa bandet helt.
Jag är inte ens 30 år fyllda och tror de flesta skulle säga åt mig att lämna innan man har barn, giftemål och huslån tillsammans. Min kille har flertalet gånger sagt att han vill sluta, men bara när jag stått med packade väskor och sagt att jag flyttar. Därför har han aldrig lyckats vara nykter mer än 4v. Jag trodde dock att han var nykter först under 6 mån, och andra gången 3 mån.
Jag blev otroligt skör i de perioderna, kastade mig hem från jobbet för att övervaka vad han gjorde när han kom hem, att han inte skulle gå till nån pub eller liknande. Satt hemma i soffan när han väl kom hem från gymmet för att analysera hans blick eller röst för att se om han hade druckit. Det tär på en något otroligt.

Jag har sen i höstas gått till en helt fantastisk terapeut som är specialist på medberoende. Jag hade nog inte kommit hit utan henne, hon har tillfört så mycket. Kan varmt rekommendera att ta hjälp av någon utifrån som kan ge en lite andra tankesätt. Stor kram

Kameleont
mån, 2024-04-15 - 07:46

@förvirradtjej
Hej tjejen!
Du har det inte lätt nu, tuff situation, men det låter som du är på rätt väg. Dvs bort från den personen, med beroendet, som behandlar dig respektlöst o får dig att må så dåligt.
Bra! Strongt!
Jag önskar att jag 'bråkat' mer o satt ner foten tidigare, när jag började känna att något var fel.
Min man o jag har varit tillsammans 'för alltid', sen vi var unga o alkoholen har blivit ett problem de senaste 2-3 åren först. Vi har barn i övre tonåren.
Min man smyger med drickandet, sköter jobb o umgänge utåt. Han dricker regelbundet, i perioder nästan dagligen tror jag, men är aldrig fylleslag eller fester som urartar. Han sas sköter sig. Ingen utom jag vet hur han verkligen dricker o hur han mår.
Känner igen det du skrev om att 'analysera' blicken, rösten när han kommer in från tex garaget.
Det tär på orken, energin o omsorgen om honom övergår mer o mer i irritation.
Fint att höra att du har en bra terapeut. Jag tänker att jag behöver något sådant. En utomstående som kan hjälpa att reda i alla tankar o känslor.
Ta hand om dig!

Kameleont
tors, 2024-05-09 - 00:49

Reflekterar över att det är 1 år sedan jag började skriva här....
Och läget är oförändrat.

Tack @has för din fråga hur det går. Det är fint att någon frågar.
Värmer.
Har inte haft ork att skriva något på ett tag. Helt slut.
Hur ska det kunna bli någon ändring?!
Jag kan inte se någon ljusning just nu.
Mannen har druckit flera ggr efter de två troliga veckorna med uppehåll, igår o idag tydligt. Efter jobbet. Alltid efter jobbet, sköter sig där.
Inga synliga ölburkar. Varken fulla eller tomma. Det jagar mig att jag inte vet var han har dem numera. Känner att den lilla koll/kontroll jag hade har försvunnit.
Men jag lurar mig själv. För vad gör det för skillnad om jag kan räkna till 4, 5 eller 8 bukar?

Det bara rullar på. En dag, en vecka, en månad - ett år!
Det är så sorgligt.
Känner mig svag som inte tar tag i något o skapar någon slags förändring.
Hur länge kan man säga att man är för trött eg, utan att göra något åt det?
Men orkar inte nu (heller).

Kevlarsjäl62
sön, 2024-05-12 - 20:29

@Kameleont min vän det gör mig så ont att läsa ditt inlägg. Det är längesedan jag var inne här, men naturligtvis har tankarna gått till dig och flera andra här många, många gånger.
Jag har varit så hoppfull och trodde lite, lite grann på att kanske, kanske finns det en chans denna gången. En
chans för ett nyktert liv för min man,
kanske skulle vi kunna ha något slags
liv tillsammans även om vi inte bor
ihop. 6 månader och tre veckor, sedan
började jag misstänka att det dracks
igen. Det passade inte alltid att jag
kom och sov över. Jag frågade förstås
och jodå, några öl ibland till hockeyn
eller när det skulle städas t ex. Nu
märker jag hur det accelererar,
sommarvärmen gör väl sitt till. Färre och färre förslag på att vi ska göra något tillsammans och jag inser på riktigt att nu är jag ensam och nu måste vi igenom en ordentlig separation, en skilsmässa och en uppdelning av ekonomin. Orkar inte ens tänka på det. "Hur länge kan man
säja att man är för trött?" Ingen aning, käraste vän, ingen aning 🧡

Snödroppen
mån, 2024-05-13 - 00:20

@Kameleont
Ville bara flika in och säga att du är allt annat än svag. Jag tror inte det går att förstå om man inte levt i samma situation vilken kraft man måste uppbåda dagligen och hur långt in i själen det går.
Du är inte ensam, har tänkt på dig och andra jag skrivit med här.
Kram

has
mån, 2024-05-13 - 11:14

@Kameleont jag förstår så väl den där tröttheten❤️

Har du sett att de öppnat anhörigstödet här igen? Kanske kan det hjälpa lite i processandet. Någon annan här tipsade också om Put The Showel Down på youtube. Tycker själv att jag fått med mig flera riktigt tänkvärda saker därifrån.

Bland annat att det är bättre att släppa den där kontrollen/försöken att få klarhet i om/hur mycket/när den anhörige dricker eftersom det snabbare kommer att bli ett faktum att det de gör inte fungerar om saker får ha sin gång.

Låter inte riktigt bra när jag skriver det känner jag, men hon förklarade det på ett väldigt bra sätt som hjälpte mig i alla fall.

Jag står nu på andra sidan. Flyttat ut och nu med nykter man som särbo. Jag är så glad för både hans och min skull. Många peppar honom och tycker att han är stark. Jag är jätteglad för det stöd han får.

Bredvid står jag, som vet vad det här kostat för mig. Hur svårt det var att ta mig ur det och vad både perioden som fru till en alkoholist, processen att komma fram till att lämna och sedan fysiskt genomföra det innebar för mig på alla plan. Men bredvid honom blir allt mitt kämpande osynligt.

På samma sätt som jag känt mig osynlig som fru under de åren min man drack.

Har fått mig att fundera på de osynliga. För jag tror vi är många. Och vi behöver stötta oss själva och varandra.

Vad tror du skulle kunna ge dig stöd och kraft i det du finns i och mot det du vill? Finns det något litet första steg du kan ta som inte känns helt övermäktigt (tex ställa dig i bostadskö eller börja med en aktivitet som du vet skulle göra dig gott)?❤️

Jag ser dig och din kamp❣️

krikkan
tors, 2024-06-13 - 22:14

Känner igen mig i exakt, precis vartenda ord! Men här går det i perioder. Några månader med alkohol följs av några nyktra. Men jag har märkt att jag inte kan slappna av ens efter flera veckor av nykterhet längre, som jag kanske kunde mer förut. Ångesten växer sakta.
Hur kan man välja den här vägen? Nej, jag fattar att det inte är ett val, men jag fattar det ändå inte.
Man vill bara skrika: Get over yorself! Och ta lite jävla ansvar!
Suck…

User37399
fre, 2024-06-14 - 00:15

@krikkan

Även här var det i perioder.. känner igen ångesten.. och mönstret innan en ny period..

Tänker att den enda man kan påverka är sig själv o ta sitt eget ansvar att inte delta i beroendet.

Bestämma om man vill välja att delta i missbruket eller välja ett annat liv med högre kvalitet ..
Att ta ett aktivt val
( förutsatt att det inte finns barn med i bilden/att man vill skaffa det eller leder till att man förstör för andra än sig själv på annat vis så kan man ju välja/har rätt att välja att stanna och försöka överleva i det.)

Kameleont
fre, 2024-06-21 - 01:07

Tack för alla fina kommentarer o kloka ord!
Har sen länge tänkt svara, sen mitt senaste inlägg, men mina ord känns så små o futtiga mot den stora värme jag känner från stödet här.
❤️
Intressant o klokt om 'oss osynliga' som står bredvid o kämpar - ofta i tysthet. Så är det verkligen!
Är nog just den osynliga rollen det är lätt att fastna i. Vi medberoende smittas av skammen från den beroende känner jag, o vill inte göra skammen större varken för den som dricker eller oss själva. Därför sopar vi fortsatt mattan framåt. Underlättar.
Jag säger inte att detta är bra på något sätt, reflekterar bara över hur vi ofta beter oss i medberoendet.

Några av er har varit med sen start för mig o jag värdesätter er närvaro så oerhört högt. Känner en ömsesidig respekterar, förståelse o omsorg. Det är så fint o samtidigt lite skrämmande. För jag vet eg aldrig om vi kommer höras igen.
Jag skulle undra hur ni har det, hur det gått för maken som höll sig nykter i 6+ månader eller tex om någon börjat jogga ännu, nu när våren övergått i sommar 😘

Forumet är anonymt o vi kan när som helst sluta delta. Det är läskigt samtidigt som det är en förutsättning. Jag hade själv aldrig tagit den här kontakten om det inte varit anonymt.
Men främst gläds jag över gemenskapen o ser verkligen mervärdet i den. Är väldigt lärorikt o nyttigt att ta del av andras livsöden o funderingar o jag växer som människa o kan luta mig mot någon då o då.

Tack alla ❤️

Lessfru
sön, 2024-06-23 - 02:47

Hej! Har inte skrivit hör förr, men varit inne och läst nån enstaka gång tidigare
Jag har bara skummat nu , för det ör så mycket att ta in med andras jobbiga situationer när man har näsan precis ovanför ytan själv
Jag känner igen mig extremt mycket i vad ni berättar, av det jag h a r läst.
En sak skiljer dock ; jag har varit öppen med min man om vad jag tycker och att han måste få till en förändring. Och att han behöver söka hjälp
Jag har säkert gjort alla fel man kan, men jag har försökt på a l l a sätt jag kunnat få honom att inse vad han gör mot mig, mot de nu vuxna barnen, sig själv och inte minst - vår relation.
Jag har varit förbannad, bitter, ledsen, desperat, vädjande,skambeläggande, förstående , avstängd..
Det jag i n t e gjort är att gå
Jag borde gjort det. Jag vet ju det.
Men vår relation är bra utöver hans drickande. Och jag älskar mitt liv som det är . I allt a n n a t.
Jag vet vad jag har men inte vad jag får och yadayada.
Jag är feg.
Vi har varit ett par i över 30 år och i minst 15-20 år har hans drickande varit ett stort problem mellan oss
Och de senaste 5-10 åren vet han själv om att det ÄR ett problem. När han är nykter.
Men kan inte ta tag i det.

Som ni andra skrivit, han sköter jobb och träning etc
Men han kan inte dricka måttligt. Han kan inte ta ett (1) glas och sen är det bra.
Aldrig
Han dricker VARJE helg och alltid till berusning. Ibland stupfull.

Vi firar midsommar just nu med våra äldre föräldrar på landet.
Och bara han av alla blev full. Som vanligt.
Jag lämnade bordet och sa något om att ” Jag är så less på detta”
Stämningen blev så konstig då. Och jag kände att JAG förstörde stämningen
Trots att alla måste märkt hur full han var där han satt och svamlade massa osammanhängande vid bordet.
Hans kroppsspråk mm
De andra vill blunda.

Föräldrarna tycker nog att detta inte ör något man ska kommentera.
Men de vet inte att jag ser detta varje helg året runt. Jag lever detta.
Snart ska vi på semester och jag vet redan nu hur alkoholen kommer försämra den

Behövde skriva av mig
Det är mindblowing och ledsamt. Och tröstande. Att vi är fler där ute på midsommar 2024 som har såna liknande situationer.

Hur ska man våga/kunna lämna. Ibland VET jag att jag måste. Ibland är jag så osäker på om det är rätt.
Jag pendlar i detta som en galen klocka

Hoppas någon orkar läsa och svara något litet
Tack för din tid 😔

Carisie
sön, 2024-06-23 - 05:22

@Lessfru Hej 👋🏼 Jag vet är jag är i "fel forum" och tassar nu. Men jag har varit gift med en man som blev tokalkoholiserad - som jag lämnade och min mamma lever det du lever med min styvfar. 30 år av långsamt nedbrytning för sanningen är att hade det här hänt dagligen under första året så hade hon lämnat. Vi pratar om skam och skuld också. Jag tänker på din situation nu med föräldrarna. - vågar/kan du adressera det idag? Jag tror också att du vet att du måste lämna men att det kan vara svårt att fokusera på det bra man kommer att kunna få utan alkoholisten. Jag och mamma pratade om hur svårt det är att vara medberoende - att vara beroende av en substans är svårt nog - men alla ni som är medberoende till en människa har du hela känsloregistret och kärleken, de fina stunder i nykterhet som ni längtar tillbaka till som blir allt färre. Heja er allihopa.
🩵

JS76
sön, 2024-06-23 - 10:38

@Lessfru jag känner igen mig i exakt samma känsla. Sköter allt perfekt men på fester alltid fullast och somnar. Jag blir så förbannad. Nu äntligen har vi kommit till en punkt i helgen där hans närmaste vänner sa till honom att man umgås hellre med en nykterist än den som super sig full och somnar samt förstör för en hel familj. Fattar inte hur familj och vänner kan blunda i så många år. Rädslan kanske att inse faktan och ångest över att våga ställa den där jobbiga frågan. Min mans familj har ju först lagt ansvaret helt på mig. Jag eller som du, det är inte vårt ansvar. Bra du visar öppet att det inte är okej. Stå på dig!! Jag hejar på dig ❤️

Kameleont
sön, 2024-06-23 - 22:53

@Kevlarsjäl62
Fina fina Du - så fint att höra!

Gör mig ont att läsa din situation o känner din sorg över att inse att din man fallit tillbaka.
Hur går det med sommarhuset du nämde? Det materiella är inte det viktiga men samtidigt ännu en sorg att mista en oas man byggt upp.

Tänker på dig!
Kram ❤️

Åsa M
fre, 2024-07-05 - 07:03

@Lessfru man lämnar för det är enda sättet att få tillbaka sitt liv. I mitt fall blev jag lämnad när mitt ex mitt i fylleångest avbröt vår relation. Jag kan inte med ord beskriva lättnaden jag kände, för jag är som du, lite feg. Jag hade larmat och varnat och klagat och påpekat, givetvis till ingen nytta. Jag blev mer och mer martyr istället, "men vår relation, vår käääärlek, den är så viktig". Att han till slut dumpade MIG under en fylla mitt i natten var rena gudagåvan!
För efteråt inser man ju att varken relationen eller kärleken var vatten värd, allt var förgiftat av den där jäkla alkoholen, det var ju kris hela tiden. Att inte ha en relation med en alkoholist är det bästa självhjälpstipset jag kan ge dig. Vänta inte! Tveka inte! Bli istället förbannad för att han sabbar ditt liv, dräm näven i bordet och gå! Först därefter kan du läka. Du har bara ett liv, glöm inte det.

Kameleont
sön, 2024-07-07 - 18:14

Känslan av hopplöshet o vanmakt sköljde över mig idag igen.
Vi har haft en fin helg o mannen har varit nykter flera av dagarna senaste veckan.
(Reflektion i stunden: gränserna flyttas!)
Har varit ett skönt lugn blandat med lite förvåning när han dag två var nykter fortsatt.
Vi har haft sex o närhet o det kommer man ju närmare av i relationen. Är viktigt för mig.
Senaste veckorna har jag annars inte velat, för jag vill inte när han är full. Men det fattar han inte själv.

Märkte idag att han druckit i garaget o kände på hans sätt mot mig att nu var jag på andra plats igen. Små saker som visar att jag är mindre viktig. Alkoholen nr 1.
Händer ju inget stort, verbalt eller våldsamt alls. Bara en attitydförändring som inte är kul att känna. Och detta totala ointresse i oss andra i familjen.
Gör mig vansinnigt irriterad. Avskyr hans ego när han dricker.

Som flera av er här ovan skrivit nyligen så sköter han också jobbet o sig själv utåt.
Att han nästan dricker dagligen numera vet bara jag. Han spårar inte ur på fester eller så. Han har en så hög tolerans tror jag, att det ska mycket till för att hamna där. Så tolkar jag det. På fest är enda gångerna han dricker öppet däremot. Men han är mer eller mindre småfull varje dag efter jobbet. Alltid varit öl, som ökat i mängd o nu har jag hittat spritflaska vid ett par tillfällen under juni. Vet inte vad jag ska göra med den informationen, bara ett krasst konstaterande.

Vet inte vad som fick mina känslor just idag att sjunka djupt. Inget särskilt har hänt som inte brukar ske. Men det är nog sorgen över att det bara fortsätter.
Min känsla av svaghet i att inte jag tar tag i eller står upp mer för mig i detta.
Känns så ensamt fast jag fysiskt har familj hemma med mig.

Åsa M
sön, 2024-07-07 - 21:56

@Kameleont ja, man upphör aldrig att förvånas över de mängder som kan drickas utan att det syns eller märks på dem. Jag klockade nio glas vin på en dag för mitt ex en gång, han kan ha hunnit få i sig ännu fler innan jag kom dit 14.30. Han var knappt påverkad.

Jag tror du dippar över sakernas tillstånd för att du helt enkelt inte orkar med dem längre. Bördan är för stor, och det är så outsägligt hopplöst allting. Och kontrasten blir så stor om man precis haft en "bra" dag/timme/stund och fått känna på hur det SKULLE kunna vara.
Om bara inte den jävla alkoholen fanns.

Kevlarsjäl62
tis, 2024-07-09 - 18:59

@Kameleont "Har varit ett skönt lugn blandat med lite förvåning när han dag två var nykter fortsatt" Jag blir gråtfärdig när jag läser ditt inlägg. Jag känner igen allt så väl och ute på "andra sidan" med distans till allting ser jag ju hur sinnet förändras som medberoende och hur gränserna flyttas tills det liknar världen i "Alice i Underlandet". Jag är rädd för att du är på väg mot ett riktigt dåligt mående och jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa dig. Det jag vill att du gör är så svårt, du är nog inte där än. Jag tror du måste skapa distans, vet inget annat sätt, men jag vet också hur skrämmande och hemsk tanken är. Jag lider med dig och är samtidigt så förtvivlad och rädd för att du ska göra som jag. Stanna, "acceptera" och klamra dig fast vid de goda dagarna.
Jag är mer säker än någonsin att det enda en medberoende kan göra är att skapa distans, lämna fysiskt. Det ger även den beroende en större chans att ta ett beslut att tillfriskna. Tänker på dig ofta. Ta hand om dig är du snäll ❤️

Kevlarsjäl62
tis, 2024-07-09 - 19:15

@Kameleont Vill bara tillägga att just nu sitter jag och hunden på min balkong och njuter av kvällen. Avslappnat och harmoniskt. Jag har en mycket närmare och "ren" kontakt med mina vuxna barn, även om vi alltid stått varandra nära. Talade igår två timmar i telefon med min son, det var längesen och han har börjat öppna upp om hur han känt inför sin pappas missbruk, han har stängt om sig förut. Jag menar vara att allt inte behöver vara slut för evigt även om man inte bor ihop. Det viktigaste är att jag tar hand om mig själv nu och jobbar hårt för att inte ta på mig hans problem för jag kan ändå inget göra.
Nu tar jag bara "de goda dagarna"
Självklart är det jävligt ibland, men de dagarna är färre än när jag var "mitt i". Faktiskt.