Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Jodå
Har ju varit med förut så det är precis det jag är.
Men det blir inte roligare för det.
Jag minns från förra svängen att pinar man ut en sån här dag utan att agera på känslan så har man ofta en bra dag dagen efter.

Och så hör han av sig och lockar med typ lillfingernageln.
Och vem går all in och gör 90% av jobbet så han inte ska behöva blotta sig.
Jo jag naturligtvis.
Men..trevlig kväll som vänner och nu tillbaka på min trygga plats.

Haha ja du, bra fråga!
Ibland tycker jag det känns bättre för mig själv att vara medveten, men sen att erkänna det för någon annan då känns det pinsamt 😅
Vi är bara människor ❤️

Jag strävar vidare.
Mycket tungt vissa dagar och jag sitter och tänker ihop en massa bra saker som kommer att bli.
Om han bara...
Andra dagar,de flesta faktiskt så är jag med mig själv i nuet och försöker skapa nya och bra rutiner för mig.
Så jag är så tacksam för det 12-stegsarbete jag påbörjade för 20 år sedan.
Jag har genom åren halkat ner i diket ibland.
Men ganska snabbt sett det och lyckats ta mig upp på hästen igen.
Så de livstid som finns att hämta i 12 stegs jobbet är bland annat.
En sak i taget.
En dag i taget.
Det viktigaste först.
Jag brukar försöka stanna upp mig själv när det grötar ihop sig och påminna mig om just de tipsen.
Ha det bra därute sommarsverige.

@Kärringen jag trodde också att bara jag "lärt" mig de 12 degen så skulle jag cara klar.
Så enkelt är det ju inte.
Om och om igen så fastnar jag på första steget.
Jag har ingen rätt att försöka förändra en annan människa, bara mig själv
Passar inte galoscherna bör man gå vidare.
Lätt som en plätt..