Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Stigsdotter

Detta är min tråd och här skriver jag vad jag vill! Wislawa Szymborska var en författare som jag hittade bara för att hon skrev en dikt som hette "dö inte före katten". Den tilltalade mig mycket eftersom jag älskar katter.Hon skrev lättillgängliga dikter som handlar om dig och mig. Här är en:

Teaterföreställning utan repetition.
Kropp utan måttagning.
Huvud utan besinning.

Jag kan inte rollen som jag spelar.
Jag vet bara att rollbesättningen är gjord.

Vad pjäsen handlar om
får jag klura ut på scenen.

Dåligt förberedd för äran att få leva
hänger jag knappt med i det uppdrivna tempot.
Jag improviserar trots min avsmak för improvisation.
För varje steg snubblar jag på min okunskap om tingen.
Mitt sätt att vara luktar kråkvinkel.
Min instinkt är den glada amatörens.
Rampfeber förnedrar mer än den förlåter.
Förmildrande omständigheter gör bara ont.

Ord och reflexer som inte går att ta tillbaka,
stjärnor som inte går att räkna färdigt,
en karaktär som en kappa som jag knäpper i farten –
sorgliga konsekvenser av allt detta plötsliga.

Tänk om man fick öva på en onsdag i förväg,
eller ta om en torsdag en gång till!
Men här kommer en fredag med nyskrivet manus.
Är det som det ska? frågar jag
(lite hes i rösten,
för jag hann inte klara strupen i kulissen).

En bedräglig tanke: det är bara någon sorts prov
som avläggs i en provisorisk lokal. Nej.
Jag står mitt i dekoren och ser hur stadigt den står.
Jag slås av det exakta i all rekvisita.
Vridscenen är inkörd och snurrar som den ska.
Nebulosorna i fonden har tänts en efter en.
Här råder inget tvivel: det är premiär.
Och vad jag än gör
förvandlas för alltid till det jag gjort.

Ur diktsamlingen Otal (1976) av Wislava Szymborska

Någon som känner igen sig?

dikten till Mitt nya år i Det vidare livet. Tack! - jag älskar också både katter och dikter och min pappa hade termos förutom att han var alkoholist. Jag känner samhörighet med dig och hoppas att du snart hittar din inre kraft så att du får bruk för alla verktyg du samlat på dig. Din stjärna lyser oberoende men den är för värdfull för att släckas i promillen. Är för min del inte så övertygad om det smarta i att resa ensam utomlands - det finns tryggare platser att hitta sig själv.
Kram / mt

Dompa

Kollade länken du skickade mig. Vilka vackra dikter. "Dö inte före katten"...så vackert, så ledsamt, så sant. Ska försöka hittas hennes diktamlingar...hon, naturen, kärleken K. Tack för att du delade den med oss.

Jag tor jag förstår dina ord om ett slags kletigt filter. Eller jag tolkar det om jag ser det...helt fel kanske. Naturen och all dess vidunderliga skönhet och kraft... I villaområdet anar vi naturen, den ger oss en hint...om vad den kan vara. Själv har jag alltid förundrats över de smådjur som väljer att leva där...när den "riktiga" naturen finns.
Förstår ju att djuren blivit födda där etc. Jag ser också det kletiga filtret som ngt slags tillrättaläggande, ett försvar, en illusion som vi väljer att tro på...för att inte förtäras. Här finns det djävlar i havet både buskar och fågelsång. Om vi lever i detta så kan ju inte totalt ha misslyckats. Se vad bra vi har det...

Nu skrev jag vi, borde kanske ha använt jag eftersom detta var min subjektiva bedömning av kletfiltret.

Sist av allt; Om du idag skäms eller har ångest för dina inlägg igår kväll...blir jag arg. Det kom mycket klokt ur dig...som alltid!

Med all respekt för mt (som jag beundrar) så är det min övertygelse att du MÅSTE resa iväg själv - gärna utomlands -, för att finna dig själv. Trygga platser är det sista du behöver. Kram Dompapompa

ÄnnuEnVindåre

Kram till alllra finaste "stickan".

Hoppas att du förlåtit dig själv för att du skrev igår- det brinnande manifestet över oss patetiska alkoholister :D. Så sant så sant.

Samtidigt. Det är dubbelt. Jag sitter tårögd av medkänsla för att du behövde må som du gjorde igår.

Men samtidigt. Kanske måste du skaffa dig en plan för vad du ska göra i stället för att skriva här i den stunden? För även om det är fullständigt självklart ok att du skriver här om du behöver det så är det ju inte bra. Tycker jag. Tycker du också efter vad jag förstår?

Den där förtvivlan (fast det känns som raseri), på fyllan, vad ska du göra med den nästa gång? För att ta dig själv på allvar på plats i din egen verkliga verklighet?

Jobbigt stenhårda och lite för långa kramar
VD

(som hoppas att eventuella synpunkter från andra framförs med eftertanke för jag har gjort mitt allra bästa, för jag ville inte bemöta med tystnad)

Dompa

Så klokt och empatiskt! Vilken vin vän du är! Verkligen. /R

kalla

Lyd Dompas råd och åk iväg, du måste få tid att tänka och reda ut vad du känner innan du går under, Hinner du inte åka en vecka, så hyr en stuga några dagar och sätt dig i skogen och tänk//Kramar Kalla

Stigsdotter

...inför mitt svammel och tilltag att mitt i allt citera poesi. Och åt Dompas felskrivning: vin vän, nä ovän ;-)

Ni får INTE kalla mig Stickan, för det kallades min farsa. Alkisen vars gener jag bär med mig och förhoppningsvis inte fört vidare till mina barn, inte just den i alla fall!

Jag ska ta mig iväg så snart det funkar med tiden och allt som måste göras, födelsedagar som ska firas, skolavslutningar och allt vad det är snart. Sitta i skogen ett par dagar är ju förstås ett alternativ att fundera på!

Jag ler också åt VDs "jobbigt stenhårda och lite för långa kramar". En sån fick jag faktiskt av maken i morse när jag bröt ihop i köket efter att ha hällt ut resten av bib:en jag gav mig på igår. På kvällen kände jag mig sugen på en öl. Hittade en "alkoholfri" som ändå innehöll 0,5%. Lite alkohol eller det faktum att det var en öl triggade igång någonting hos mig och plötsligt tittade jag på den oöppnade vinboxen och tänkte att det är ju dumt att den står där och blir gammal, maken tycker ju inte om vitt vin heller. Bara ett glas, bara ett glas till, bara ett glas till. Det första glaset hällde jag ut efter en klunk men det är precis som om jag måste på't igen för att verkligen känna efter: var det så surt och äckligt som jag trodde. Naturligtvis var det inte det efter ett par klunkar. När jag frågade när han kom hem i natt sa han surt att "det vet du väl, du var ju vaken". Jag bara gick därifrån, orkade inte se hans förebrående min. Lite senare hämtade jag boxen och hällde ut skiten.

Tillvarons olika lager. Ja tydligen var det något som de gamla egyptierna ägnade sig åt att utforska upptäcker jag när jag googlar på det eftersom det låter bekant. Eller har någon skrivit en dikt om det? Lagerkvist? "Ångest ångest min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen..." Men, i mitt fall, igår, var kletfiltret en känsla av att jag inte såg sakerna, kände dofterna, hörde ljuden omkring mig så tydligt som jag borde eller rättare sagt, som jag hade gjort om jag inte hade druckit. Det var precis som om alkoholen hade lagts över allt annat och gjorde att min syn blev suddig på något sätt. Det var ingen bra känsla, men ändå bra eftersom den mitt i allt visade mig att det ju faktiskt inte är bra att se tillvaron genom ett alkohfilter (precis som jag inte visste det redan ;-). Nå fast detta var mer än fysisk förnimmelse än bara en logisk tanke.

Ja fy och usch, jag är hjärtligt trött på detta nu. Har jag sagt det förr? Jo. Jag kämpar vidare.

Annelie 60

Så klokt du skriver men så tydligt ångesten lyser igenom orden. Jag hoppas du snart hittar din inre styrka för att bekämpa den lede.

Kram!

Nynykter

Du får en varm och lång och innerlig kram av mig, Stigsdotter.
Köp nu inte hem några fler boxar, utan lägg pengar i en burk för varje box du normalt skulle ha köpt. Sen köper du fina och onödiga saker till dig själv istället.
Nynykter

Dompa

Även här kommer en kram. En lååång innerlig. Jag får ju det...eftersom du är min tillkommande ;-)
"vin vän"...ja, den var bra! Hmmm, var det en verkligen en felskrivning? Vinvänner är vi ju allihopa! Tyvärr... /R

Maria42

Får du av mig!! Jag tror på dig, tillsammans så ska vi klara det här, det är ju bara en dryck för tusan, en giftig sådan dessutom.
Idag är vi nyktra, eller hur?. Kram på dig!!

Stigsdotter

Men här är jag. Tack för att ni saknar mig <3 Jag mår bra, tror jag...!

Jobbar mycket och försöker hinna med allt (som blivit liggande eftersom jag sitter här och hänger på forumet mest hela dagarna ;-)

Min stora tjej fyllde år i går och när vi ändå var lediga passade vi på att ha en heldag tillsammans det var länge sedan, vi hade riktigt trevligt faktiskt. Lunch på stan, Junibacken där tjejerna inte varit tidigare och så sushi till middag. Idag jobbar jag kortare dag medan barnen är hemma.

Ikväll ska vi ha några vänner hemma på middag och maken undrade igår hur vi ska göra med vin till maten. "vore skönt att slippa det" sa jag men vännerna kommer att undra. Eller inte, jag skulle tro att de har reagerat över mitt drickande - särskilt när jag lyckades fyllna till rejält på en av deras barns dopfester mitt på dan! (där fanns en öppen bib tillgänglig i köket, oj vad jag hjälpte till med in- och utdukningar!).

Nå, nyss ringde maken och berättade om allt gott alkoholfritt han hittat, nån god cider och "Carlsberg har alkoholfri öl!!, och så köper jag de där fruktdryckerna på hälsokosten..." Bara han ser till att hälla hela flaskan vin i kastrullen (dottern har beställt rödvinssås till maten) så ska det nog ordna sig, sen får vännerna undra bäst de vill.

Får erkänna att jag är lite nervös inför detta, vad jag ska säga. Det är väl en sak att jag väljer att inte dricka men att heller inte servera vin till gästerna...?!

kalla

Tycker du gör helt rätt, tänk om alla vi som "inte" skall dricka lät bli att servera alkohol då tror jag det skulle bli hur naturligt som helst.
Skall nog följa dig nästa gång vi skall ha gäster, skulle vara väldigt skönt att slippa den utmaningen av att ha vin hemma.

Hoppas ni får en trevlig kväll //Kalla

PiL

Det hade inte funkat att smygdricka alkoholfritt eller risken är överhängande att frestelsen blir för stor? Annars är jag generellt förespråkare för metoden "sätta press på sig själv" genom att i valfri omfattning outa sin situation. Lätt att tycka vad andra bör göra, själv har jag kört en väldigt light variant där jag inte alls är alkoholist utan enbart känner ett "allmänt ointresse" för alkohol, vilket lyckligtvis börjar innehålla en viss grad av sanning efter snart 4 månader. I initialfasen var det en lögn av tyngre kaliber.

Alkoholfritt funkar inte alls för mig, jag har aldrig gillat smaken av öl eller vin, ska man skönmåla in absurdum kan man säga att resan alltid har varit fullständigt ointressant, målet desto viktigare. ;-) På den fronten har man dessvärre lyckats leverera desto bättre :-o

Med hopp om en trevlig kväll och helg!

Eken

Trevligt att mannen är med dig i detta! Han tycks ju inte göra så stor sak av det hela... Vilket det är det ju inte är heller! Hoppas att ni får en trevlig kväll! :)

Håller tyvärr inte helt med PiL här.. Trots att jag förstår resonemanget! Så, no offence! ;) Men kanske är det så att vi alla här är i lite olika skeden just nu. Ifall jag jämför med mig själv t.ex. fungerar det tyvärr inte alls just nu att ha alkohol inom räckhåll… Men var och en har ju naturligtvis bara sig själv som utgångspunkt för att ta sig framåt! Roligt annars PiL att höra att det verkar gå bra för dig nu! :)

Dompa

Att maken är med dig, handlar alkoholfritt. Ställer upp och engagerar sig. Bra. Kanske börjar han förstå? Jag är glad för din skull...även om jag blir lite orolig för "oss" ;-). Hoppas middagen gick bra. Att vännerna hade förstånd nog att uppskatta god mat och trevligt sällskap. Ska bli spännande att höra om det. Hur reagerade gästerna? Ha en skön dag. Kramar dumpad (?) Dompa

Stigsdotter

Ja nu hade ju stora tjejen beställt vinsås till middagen. Tillsammans med en massa goda alkoholfria drycker från systemet kom då maken hem med en tetra av något som skulle hällas i såsen. Riktigt läskigt att se hur man kan manipulera och manövrera. Nej, jag ska inte ha något inom räckhåll, så "smygdricka" alkoholfritt går inte. Manipulera sig själv också. Nå, det mesta vinet i såsen. Lite i mig. Men. Det kändes ju rent ut sagt superlöjligt: har har vi tömt hela huset på alkohol, mina stackars gäster kommer inte att få en droppe. Och så står jag och smyger till mig några droppar vin ur ett decilitermått!!!

Som sagt det mesta i såsen (den är verkligen supergod den där vinsåsen vi gör :-) När gästerna kommer, två familjer med kompisar och ungar, säger maken bara att ikväll blir det alkoholfritt vem vill ha bubbel till fördrink? Han var stolt över alla äppelmuster, alkoholfria öl och annat. 800 spänn hade han lyckats handla för (nåja, det skulle ju vara för 6 vuxna x 2 kvällar och vi har en massa kvar). Ingen frågar eller ifrågasätter. Någon konstaterar bara lite förvånat runt 11-slaget att vad pigg jag är (han som brukar snarka högt i soffan när halva kvällen gått).

Ikväll har vi haft närmsta familjen här, mina svärföräldrar, svåger och svägerska. Svärfar brukar tycka att vi dricker alldeles för mycket, själv kör han och dricker vatten. Svågern har inlett renlevnadsliv. Säkert vill svärmor ha ett glas rött men låter sig väl smaka av fincider från gourmetgruppen. Ingen frågar eller undrar något. Jag kan ju i och för sig tycka att man borde kunna prata lite om detta men det gör man inte i den här familjen och jag är glad att jag har er som jag kan dela mina tankar med.

Under dessa två kvällar känner att jag är mycket mer närvarande i sällskapet än vad jag brukar. Vanligtvis befinner jag mig i en egen slags "utanför-bubbla" där jag koncentrerar mig på att få i mig så mycket att dricka som möjligt. Förstår ni vad jag menar? Det känns bra.

Detta är ett litet steg på min väg mot att hitta tillbaka till mig själv. Ju starkare jag blir desto mer kommer jag att orka ifrågasätta sådant som jag inte trivs med. Livet är för kort för halvmesyrer. Fast tyvärr har jag alltsomoftast saknat kraft att göra någonting åt dem, det är nog alkoholens "förtjänst".

Nä, inte vill jag dumpa min Dompa min hemliga trolovad ;-) det är ju du och alla andra här inne som är mitt andningshål & min - att kunna prata om allt tycker jag är mycket viktigt, att kunna visa sig svag för varandra och kunna stötta med ord. Detta upplever jag här men inte i mina nära relationer. Självklart är jag tacksam för det (tysta) stöd jag nu får från familjen men jag vill också ha orden. Jag kommer från en familj där man inte riktigt låtsades om saker, man sopade under mattan och så kanske något pyste ut en julafton när spriten flödat mer än vanligt och så blev man ovänner. Jag vill ha en öppen kommunikation och relationer där man törs säga vad man vill, där man törs ta upp sådant som trycker en eller som gör en ledsen istället för att bita ihop så att käkarna vitnar och låtsas att allt är som det skall.

Många nyktra kramar från mig till er som behöver <3 <3 <3