av Doom93

Doom93
ons, 2024-11-20 - 01:13

Jag har reflekterat en hel del över Vad som faktiskt avgör ett beroende. Min förståelse blev att Det är inte hur mycket eller hur ofta du dricker utan hur viktig alkoholen har blivit. Hur mycket jag tänker på alkohol och Varför jag dricker. Mitt beroende skedde över kort tid från att aldrig haft problem med alkohol till att jag inte kan sluta tänka på och sukta efter alkohol. Besattheten. Suget. Självklart har det varit avgörande då jag började dricka mer, och oftare men det finns dom som kan dricka på helgerna men inte ser sig som beroende. De som dricker lika mycket åt gången som jag gjort utan att maniskt längta till smaken, lukten och känslan nästan varje dag. Det har blivit som tvångstankar som kommer och triggar ett sug och begär. Har man redan svårt att stå emot impulser och att hantera svåra känslor så blir det lättare att fastna i alkoholens klor och allt man vill är att alkoholen ska vara lösningen. Lösningen på alla mina problem och jobbiga känslor som jag ständigt försöker fly ifrån. Om man lär sig hantera känslorna och våga vara i dom, och stå emot impulserna så skulle man inte ha ett beroende tänker jag. Då skulle man kunna "surfa på suget" och välja mer hälsosamma vägar att gå när de där jobbiga tankarna och känslorna kommer. Ta en promenad, bara observera dem utan att lägga ner värderingar, dömande tankar och reagera på dem. Det tränar jag på nu, då jag märkte att jag blivit beroende. Hur tänker ni? När insåg ni att ni hade ett beroende?

xyz23
mån, 2024-12-09 - 23:47

@Doom93 Synd att ingen svarat dig då du har skrivit ett sådant klokt och välformulerat inlägg. Jag ber dig om ursäkt på de övrigas vägnar.

Du har helt rätt; man dricker för att döva någonting då man har ett beroende, t.ex. nedstämdhet eller t.o.m. depression. Det är inte fråga om hur mycket man dricker, och kanske inte ens hur ofta man dricker - fast det gör det nog, hur ofta alltså - men man klarar sig inte utan alko. Många, de flesta?, som har försökt ta sig ur ett beroende har säkert fått ett eller annat annat återfall, som är väldigt vanligt. Om man har ett beroende känner man säkert igen sig i frågor som:
- gömmer du flaskor?
- tycker det är pinsamt att gå till Systemet där folk känner igen dig?
- roterar du besöken mellan vattenhålen?
- undviker du att äta före du dricker för att alko tar sämre då?
- får du återfall efter ev. vit period
- tar du någonsin en återställare?
- ljuger du för familjen om ditt drickande?

Jag tror många säger att de vill sluta dricka, men omedvetet har de inte tagit den definitiva ställningen. De lurar sig själva; sådant låter hårt att säga, men jag känner igen mig själv i det. Nu har jag beslutat att om jag som nykter går in i en butik som säljer alkodrycker och tar för mig där, då vill jag fan inte sluta. Jag är vit nu sedan nästan sex veckor, och jag har inte varit inne på Systemet e.dyl. sedan månader. Tyvärr säljer de jästa 8%-produkter i vanliga speceriaffärer där jag bor - jag kan samtidigt ta högpotent öl i vänsterhanden och en äggkartong i den högra - och detta har satt krokben för mig under hösten, men nu får det som sagt vara nog.

Och ytterligare angående beroende, och som jag redan har antytt, så tror jag att man inte måste gå hela sociala trappan, via riskbrukstrappan upp till och över fosfolipiden PEth= 0,3 utan det finns en snabbhiss som kan leda en från någorlunda låga nivåer upp till Beroende även om man från början inte var storkonsument.

Hjälp att komma från riskbruk och beroende finns på Nätet (finns hur mkt som helst), läkarna (typ Riddargatan 1 i Stockholm, där specialisterna finns), AA osv. Det finns inget sätt att ta sig ur ett beroende om man dels inte gett sig fan på att klara det, dels om man inte har insett att man verkligen, verkligen vill.

Jag förutsätter ovan att man inte lider av så svårt beroende att man måste säkerställa livhanken via detox övervakad av specialister, men sedan tror jag att principen är som jag beskriver - sådan ser jag den, och tro mig, jag har fått tillfälle att tänka till ordentligt sedan jag har gjort mina allra närmaste och käraste väldigt besvikna.