av esterest

esterest
sön, 2025-05-11 - 09:05

Jag har skrivit en del i tidigare trådar om min egen relation till alkohol. Jobbar mycket med mina varför, städat bort massa glas och funderat på mycket på vad som är ”problemet”. Jag är absolut inte klar med det.

Men det största problemet är att min man är alkoholiserad. Högpresterande jobb. Social kompetens. Tränar och springer.
Utåt sett är allt mest med guldkant.

Samtidigt. Vi är så fast i hans alkoholberoende. Hitills har jag inte orkat närma mig stöd och litteratur om medberoende. Det får mig att känna mig så misslyckad. Barnen växer upp. Utåt sett Kärnfamiljen. Innanför väggarna - så mycket tomma ölburkar och vinflaskor. Misslyckade kvällar. Bråk på semestrar.

Jag hoppar så mycket mellan ”rädda honom” eller ”rädda mig själv”. I det sista räknar jag in barnen.

Nu har det vart två misslyckade kvällar. God mat och mysigt med barnen. Men han förstörde båda. Började tidigt med öl på grund av match att kolla på, följt av grillande.

Från en mysig kväll så blir han en idiot. Ibland ser jag det komma. Ibland inte alls. Varje gång tänker jag ”har han ätit”. Fast jag vet att nu räcker inga chips för att nyktra till.

Igår var han så oresonlig av alkohol att han blev trängd och gick ut med hunden. Jag hinner tänka ”nu gör han bort sig med grannar”. Blir borta en timme. Jag hinner tänka hoppas han nyktrar till. Samtidigt oron att han gått till en restaurang. Eller har han ramlat?

Under tiden - fullt upp att förklara för barnen att de inte gjort något fel. Han skrek att vi hade en jävla pakt. Skuldbelägger.

Tillbaka hemma. Han sätter sig framför tvn. Är tyst. Tittar på samma film. Somnar.
Vi går och lägger oss och lämnar honom i mörkret i vardagsrummet. Har gjort det så många gånger.

Nu söndag morgon. Ligger i vår dubbelsäng. Han sover. Jag stirrar i taket.
Jag vet dagens manuskript redan.

Vill inte längre. Men jag vet inte vilket ultimatum jag ska säga.

Har alltid varit så rädd för skilsmässa. Jag klarar inte att bli en trasig familj. När barnen var mindre var jag så rädd för ett varannan vecka liv med en alkoholiserad förälder. Vet inte om det var rätt eller fel.

Har absolut känt att han velat ha med mig i sitt drickande, att kunna rättfärdiga det. Tema matlagning med matchande drycker. Fint att lägga upp sociala medier. Guldkanten. Samtidigt en svart sopsäck i köket full med ölburkar av billigt märke. Motsatsen. Fulkanten?

längtan
sön, 2025-05-11 - 10:00

@esterest

Hej...

Jag förstår precis vad du menar. Är i samma sits.
Man vet inte hur eller vart man ska börja, men jag tänker börja med mig själv, iallafall förbättra min inställning till alkohol. Min förhoppning är att sambon hakar på.

Det är exakt som du skriver, guldkant utåt, men verkligen tvärtom i verkligheten.

Min sambo dricker ofta, kanske inte så mycket men är det sport på tv, egentligen vilken som helst så ska det drickas. Han frågar alltid om jag vill ha och jag har så svårt att säga nej. Varför egentligen? Jag hade bestämt att jag skulle vara nykter ett tag, men helgen kom och det har blivit vin lik förbannat. Men jag kände ändå att jag var medveten så stannade upp efter 2 glas så det var väl alltid något. Skäms såklart!

Nya tag till veckan.

Ska följa din tråd. Såhär kan vi ju inte ha det ⭐️

Carisie
sön, 2025-05-11 - 10:15

@esterest Hej och god morgon ☀️
Jag har varit precis där du är som medberoende och sedan ramlat över till beroendesidan.
Det finns alltid en anledning att fira. Alltid en anledning att sätta guldkant på tillvaron. Vi diskuterade ordet "guldkant" i en tråd någon gång. Jag skrev sorgekant - som skitranden under naglar samt solkrand - som i skitranden på insidan av badkarskanten då man badat. Någon, minns inte vem, skrev att det var den äckliga beläggningen på insidan av ett bortglömt rödvinsglas där några bananflugor ligger döda i den sista skvätten. Guldkanten? Jo visst, tills det inte är någon guldkant längre. Den nyktra(re) i relationen som håller upp fasaden och ser till att sanningen inte pyser ut. Som går på glas hemma för att inte väcka mr Hyde till liv. Som ser hur ens kärlek förändras och till slut finns bara skalet kvar och ändå kan man inte sluta hoppas. Kan inte sluta längta efter de goda stunderna och den man som eventuellt skymtar förbi ibland. Vill inte att det ska vara över - att mörkret tagit över.

För mig ligger en sorg och skam över att jag efter uppbrottet halkade över på fel sida av lagom - men det är över nu. Trasig familj - jag jag förstår hur du tänker men jag tänker också att barn bler mer trasiga av att leva med en beroende och en medberoende förälder och dessutom ärver de medberoendet. Jag är skilsmässobarn och för mig var det en trygghet att växa upp med EN stabil förälder.

Jag hoppas du finner råd och ro denna soliga söndag. Stor kram!
🩵

Åsa M
mån, 2025-05-12 - 08:31

@Carisie du uttrycker precis vad jag tänkte skriva. Ni är redan en "trasig familj" pga hans sjukdom. Barnen är redan utsatta. Det bästa är att bryta upp, ge barnen en lugnare uppväxt, söka hjälp för egen del, och lämna hans beroende där det hör hemma - på HANS ansvar.

esterest
mån, 2025-05-12 - 13:07

@längtan tack för att du ville skriva. ”så här kan vi inte ha det” fastnade hos mig. Det går inte att ha det så här längre.

Jag drack mitt vatten till middagen igår under tystnad.

Det är nog ingen tillfällighet att jag har börjat skriva här i forumet den här veckan. Det känns som om allt rämnar nu och att jag måste rädda mig själv. Orkar inte fokusera på jobbet. Stirrar på uppgifterna som inte blir gjorda.

esterest
mån, 2025-05-12 - 13:11

@Carisie tack för dina tankar ❤️ behöver fler perspektiv på vilken familjesituation som är tryggast. Min barn är absolut medberoende fast jag inte velat se det tillräckligt klart. Nu är de lite äldre så vi kan kommentera hans drickande. Varför han blir arg. Varför han skapar stress. Samtidigt som jag skäms över att det har blivit så här.

esterest
mån, 2025-05-12 - 13:13

@Åsa M tack för att du vill läsa ❤️ ja jag tänker så mycket på vad mitt ultimatum ska bli. Jag bär på så mycket oro denna måndag för jag tror han är på väg att krascha bokstavligen.

vildrosen
mån, 2025-05-12 - 16:48

Å vad jag känner igen mig idet du skriver, det hade lika gärna kunnat vara jag som skrev det.
Jag är så förtvivlat rädd att lämna samtidigt vet jag att jag förmodligen skulle må så mycket bättre.
Jag önskar att jag hade några goda råd att ge dig men just nu är det enda jag kan ge mitt stöd och kanske en liten tröst i att vi är på ungefär samma plats. ❤️