av esterest

esterest
sön, 2025-05-11 - 09:05

Jag har skrivit en del i tidigare trådar om min egen relation till alkohol. Jobbar mycket med mina varför, städat bort massa glas och funderat på mycket på vad som är ”problemet”. Jag är absolut inte klar med det.

Men det största problemet är att min man är alkoholiserad. Högpresterande jobb. Social kompetens. Tränar och springer.
Utåt sett är allt mest med guldkant.

Samtidigt. Vi är så fast i hans alkoholberoende. Hitills har jag inte orkat närma mig stöd och litteratur om medberoende. Det får mig att känna mig så misslyckad. Barnen växer upp. Utåt sett Kärnfamiljen. Innanför väggarna - så mycket tomma ölburkar och vinflaskor. Misslyckade kvällar. Bråk på semestrar.

Jag hoppar så mycket mellan ”rädda honom” eller ”rädda mig själv”. I det sista räknar jag in barnen.

Nu har det vart två misslyckade kvällar. God mat och mysigt med barnen. Men han förstörde båda. Började tidigt med öl på grund av match att kolla på, följt av grillande.

Från en mysig kväll så blir han en idiot. Ibland ser jag det komma. Ibland inte alls. Varje gång tänker jag ”har han ätit”. Fast jag vet att nu räcker inga chips för att nyktra till.

Igår var han så oresonlig av alkohol att han blev trängd och gick ut med hunden. Jag hinner tänka ”nu gör han bort sig med grannar”. Blir borta en timme. Jag hinner tänka hoppas han nyktrar till. Samtidigt oron att han gått till en restaurang. Eller har han ramlat?

Under tiden - fullt upp att förklara för barnen att de inte gjort något fel. Han skrek att vi hade en jävla pakt. Skuldbelägger.

Tillbaka hemma. Han sätter sig framför tvn. Är tyst. Tittar på samma film. Somnar.
Vi går och lägger oss och lämnar honom i mörkret i vardagsrummet. Har gjort det så många gånger.

Nu söndag morgon. Ligger i vår dubbelsäng. Han sover. Jag stirrar i taket.
Jag vet dagens manuskript redan.

Vill inte längre. Men jag vet inte vilket ultimatum jag ska säga.

Har alltid varit så rädd för skilsmässa. Jag klarar inte att bli en trasig familj. När barnen var mindre var jag så rädd för ett varannan vecka liv med en alkoholiserad förälder. Vet inte om det var rätt eller fel.

Har absolut känt att han velat ha med mig i sitt drickande, att kunna rättfärdiga det. Tema matlagning med matchande drycker. Fint att lägga upp sociala medier. Guldkanten. Samtidigt en svart sopsäck i köket full med ölburkar av billigt märke. Motsatsen. Fulkanten?

längtan
sön, 2025-05-11 - 10:00

@esterest

Hej...

Jag förstår precis vad du menar. Är i samma sits.
Man vet inte hur eller vart man ska börja, men jag tänker börja med mig själv, iallafall förbättra min inställning till alkohol. Min förhoppning är att sambon hakar på.

Det är exakt som du skriver, guldkant utåt, men verkligen tvärtom i verkligheten.

Min sambo dricker ofta, kanske inte så mycket men är det sport på tv, egentligen vilken som helst så ska det drickas. Han frågar alltid om jag vill ha och jag har så svårt att säga nej. Varför egentligen? Jag hade bestämt att jag skulle vara nykter ett tag, men helgen kom och det har blivit vin lik förbannat. Men jag kände ändå att jag var medveten så stannade upp efter 2 glas så det var väl alltid något. Skäms såklart!

Nya tag till veckan.

Ska följa din tråd. Såhär kan vi ju inte ha det ⭐️

Carisie
sön, 2025-05-11 - 10:15

@esterest Hej och god morgon ☀️
Jag har varit precis där du är som medberoende och sedan ramlat över till beroendesidan.
Det finns alltid en anledning att fira. Alltid en anledning att sätta guldkant på tillvaron. Vi diskuterade ordet "guldkant" i en tråd någon gång. Jag skrev sorgekant - som skitranden under naglar samt solkrand - som i skitranden på insidan av badkarskanten då man badat. Någon, minns inte vem, skrev att det var den äckliga beläggningen på insidan av ett bortglömt rödvinsglas där några bananflugor ligger döda i den sista skvätten. Guldkanten? Jo visst, tills det inte är någon guldkant längre. Den nyktra(re) i relationen som håller upp fasaden och ser till att sanningen inte pyser ut. Som går på glas hemma för att inte väcka mr Hyde till liv. Som ser hur ens kärlek förändras och till slut finns bara skalet kvar och ändå kan man inte sluta hoppas. Kan inte sluta längta efter de goda stunderna och den man som eventuellt skymtar förbi ibland. Vill inte att det ska vara över - att mörkret tagit över.

För mig ligger en sorg och skam över att jag efter uppbrottet halkade över på fel sida av lagom - men det är över nu. Trasig familj - jag jag förstår hur du tänker men jag tänker också att barn bler mer trasiga av att leva med en beroende och en medberoende förälder och dessutom ärver de medberoendet. Jag är skilsmässobarn och för mig var det en trygghet att växa upp med EN stabil förälder.

Jag hoppas du finner råd och ro denna soliga söndag. Stor kram!
🩵

Åsa M
mån, 2025-05-12 - 08:31

@Carisie du uttrycker precis vad jag tänkte skriva. Ni är redan en "trasig familj" pga hans sjukdom. Barnen är redan utsatta. Det bästa är att bryta upp, ge barnen en lugnare uppväxt, söka hjälp för egen del, och lämna hans beroende där det hör hemma - på HANS ansvar.

esterest
mån, 2025-05-12 - 13:07

@längtan tack för att du ville skriva. ”så här kan vi inte ha det” fastnade hos mig. Det går inte att ha det så här längre.

Jag drack mitt vatten till middagen igår under tystnad.

Det är nog ingen tillfällighet att jag har börjat skriva här i forumet den här veckan. Det känns som om allt rämnar nu och att jag måste rädda mig själv. Orkar inte fokusera på jobbet. Stirrar på uppgifterna som inte blir gjorda.

esterest
mån, 2025-05-12 - 13:11

@Carisie tack för dina tankar ❤️ behöver fler perspektiv på vilken familjesituation som är tryggast. Min barn är absolut medberoende fast jag inte velat se det tillräckligt klart. Nu är de lite äldre så vi kan kommentera hans drickande. Varför han blir arg. Varför han skapar stress. Samtidigt som jag skäms över att det har blivit så här.

esterest
mån, 2025-05-12 - 13:13

@Åsa M tack för att du vill läsa ❤️ ja jag tänker så mycket på vad mitt ultimatum ska bli. Jag bär på så mycket oro denna måndag för jag tror han är på väg att krascha bokstavligen.

vildrosen
mån, 2025-05-12 - 16:48

Å vad jag känner igen mig idet du skriver, det hade lika gärna kunnat vara jag som skrev det.
Jag är så förtvivlat rädd att lämna samtidigt vet jag att jag förmodligen skulle må så mycket bättre.
Jag önskar att jag hade några goda råd att ge dig men just nu är det enda jag kan ge mitt stöd och kanske en liten tröst i att vi är på ungefär samma plats. ❤️

sommar2023
tors, 2025-05-15 - 19:18

Känner så igen mig. Lever med en alkoholist . Här dricka det ren sprit i små gömställen.
I flera år har jag kämpat för honom och för oss och vår familj. Men för ett tag sedan tog energin slut. Jag är kvar. Men endast för barnens skull. Fast jag vet att det inte är det bästa. Han är typ död för mig. Men orken att lämna å dra igång det finns inte just nu. Men jag drömmer om ett liv utan honom. Slippa all oro å gråt å skrik.

esterest
lör, 2025-05-31 - 08:45

Jag skriver i två trådar parallellt här för att reda ut mina ostrukturerade tankar.

Om mitt eget beroende i Måttlighetsforumet. Det går fram framåt. Känner att jag kan förändra mig. Vissa dagar har lite mer uppförsbacke.

Sen sitter jag tyst och moloken i den här tråden. Känner att jag inte kan förändra någonting med min man. Pappan till mina barn. Den som har varit min närmaste vän. Tryggheten i livets motgångar.

Jag granskar honom intensivt just nu. Desto mindre jag dricker, desto mer reflekterar jag över honom. Om oss.

Tjugo år av kärlek, kamp, slit, vänskap, passion, gräl, lojalitet, föräldraskap och tilltro. Det finns en massa bra saker. Vännerna. Resorna. Barnen. Plus viktiga saker. Kriser. Sorger.

Samtidigt så ledsamt att det alltid har marinerats med alkohol. Alltid.

Igår hörde jag första burk-knäppet klockan 14:00. Till en sen lunch. Jag säger ingenting. Han går ut en stund. Sedan kommer nästa knäpp vid fyra. Lite chips. Klämhelgsunnet.

Funderar på vad som provocerar mig mest. När jag hör först burk-knäppet så tänker jag automatiskt ”jaha då blir det inget mer gjort idag”. Vi har ett hus. Allt står still. Småfixet. Underhållet. Rensandet. Det är bara jag som städar.

Han sitter som en påve med audiens i fåtöljen. Med fjärrkontrollen. Vet inget om barnens läxor och vilka ämnen de har. Men håller hov om politik och sport. Det som rör honom. Hur blev det så här.

Jag måste sluta försvara honom. Alla kan ha det slitigt på jobbet. För det handlar ofta om det.

Försöker få honom att reflektera över närvaro. Han är inte mottaglig. Dofter. Ljuset. Vyer. Det som växer. Märker hur jag stör mig på just det. Han ser inte det som är närmast.

esterest
mån, 2025-06-02 - 22:45

@hopplöshetens … det är jobbigt och befriande att skriva här. Ibland tittar jag in bara för att läsa vad jag själv har skrivit. Hoppas du startar en egen tråd här, kan hjälpa dig att sortera tankar 🌼

esterest
sön, 2025-06-15 - 08:35

Söndag.

Det är när jag ligger i sängen och stirrar i taket som jag skriver här. Medan han sover.

Jag drar mig lite för att titta in i den här tråden om att vara anhörig. Som ett litet hemligt tillhåll.

Det bränner i hjärtat när jag läser det jag skrev för två veckor sedan. För att det är sant.

Mina tysta granskningar av honom fortsätter. Har en inre sorg jag inte kan förlösa och hantera. Funderar mycket vad det beror på. Jag kan verkligen titta på honom och tänka ”hur hamnade vi här?”. När blev du alkoholiserad? Var du redan när vi möttes för ett halvt liv sedan , fast jag inte förstod?

Blir också arg över att mitt egna uppvaknande är så sent.
Skyller på livets alla andra kriser och utmaningar som kommit i vägen och där alkoholen varit mer ngt som skulle ha ”hjälpt”. Tänker tillbaka på svåra saker, hur vi stöttat varandra. Alltid över en flaska vin. Varför trodde vi det var lösningen.

Tänker på alla alkoholrelaterade memes som gillats och
delats. Alla mellan-raderna-skämt där vin varit svaret. Nu skäms jag för varje gång jag har delat dem. På riktigt.

Vi ska planera en sommarsemester. Jag vet inte. Det känns så påtagligt att alkoholen är en tredje person som påverkar planeringen för mycket. Lite som när barnen var små, man behövde en plan för blöjbyten, och rasta barn i parker för att få flyt på resan. Nu behövs en plan för alkohol. Låter kanske lite oklart vad jag menar. Men det skaver.

Jag kan romantisera om hur det vore om alkoholen tog mindre plats i vårt äktenskap . Skäms igen. För att jag inte vet hur jag ska förändra hans drickande.

Åsa M
sön, 2025-06-15 - 13:53

@esterest vet precis hur det där känns. Mitt ex hade kaosat hela sitt liv, men berättade väldigt selektivt hur det hade varit. Jag var så kär att jag inte kunde lägga ihop ett och två. Nu så här i efterhand undrar jag hur i hela friden jag kunde ha missat det, det fanns så många tecken. Men jag ville inte se dem. När jag väl såg dem överskuggar de precis allt...
Många kramar till dig och alla andra som kämpar 🤗

esterest
sön, 2025-06-15 - 15:19

Plus livet däremellan.

Samtidigt normala dagar. Idag en långpromenad. Lunch ute. Planerat semestrar. Bokat två. I vanlig ordning hinner jag tänka en sekund ”nu måste relationen orka fram till mars 2026”.

flygcert
mån, 2025-06-16 - 01:52

@esterest
”För att jag inte vet hur jag ska förändra hans drickande”
Hårt - men du kan inte förändra hans drickande. Endast han själv kan förändra hans drickande. Du kan inte förändra en annan människa; du kan tala om vad du tycker/känner och vad du önskar av din man, men han väljer själv vad han vill/kan ändra.

Den största hjälpen du kan göra är att lämna: rädda dig själv och dina barn.

Åsa M
tis, 2025-06-17 - 05:36

Med risk för att låta krass så undrar jag varför relationen måste överleva alls, om den nu fungerar så dåligt pga hans alkoholism? Alkoholism är ju en sjukdom, inte ett karaktärsdrag. Den bör, och kan, behandlas. Om den sjuke *vill* ta emot hjälp och klarar av att genomföra behandling.
Vad den anhörige vill är ju inte relevant. Sjukdom kan man inte resonera bort. Hade han haft cancer hade du väl aldrig sagt "jag behöver förändra hans cancer, den är så jobbig för mig och vår relation"?
Det är tufft att vara anhörig och att inse att man inte kan påverka någons drickande. Men man måste jobba sig fram till den punkten. Acceptera att man är maktlös.