I tisdags kändes det skitjobbigt att springa 😵 Mina nya Hoka var inte den wow-upplevelsen som jag hade hoppats på. Det gick långsamt och jag hann inte lika långt som jag sprang innan vurpan.

Ikväll kändes det mycket bättre, med mina kära Asics på fötterna. Det är lite varannan gång jobbigt för benen och varannan för flåset. Idag flåset.

Men jag sprang så mycket jag orkade - och 2,5 km på min snabbaste tid blev det. Ett steg fram, ett tillbaka, ett fram igen.

Tänkte på det som Molnet skrev. Att det tar 21 dagar (tre veckor) att etablera en vana och 66 dagar (tre månader) att befästa den. Så augusti, september, oktober behöver jag springa tre dagar i veckan för att det ska bli en helt naturlig del av min vardag. Pust.

Så bannemej att jag ska klara det! Alla mina tidigare försök att få till hälsosam träning som en naturlig del av mitt liv brukar balla ur innan tre månader har gått. Och har man ramlat ur är det svinsvårt att komma till skott igen.

Precis som med nykterheten.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Fasiken vad strong du är!💪. Bra att du inte ger dig, vanan och suget efter att komma ut kommer om man nöter på. Tycker att det alltid är lite jobbigt men nu bara gör jag och jag vet hur bra jag mår efteråt både fysiskt och psykiskt. Det tog lite tid för mig med att komma in i mina Hoka. Har haft andra skor utan den uppbyggnaden på skon, kändes som moonboots i början😂. Jag har nu mitt andra par Hoka och de är bättre för mina knän med sin dämpning. Nu känns tidigare skor så platta!

Jag har också fått starta om lite med löpningen. Fick en sträckning baksida lår efter ett tuff intervall pass. Hade inte värmt upp tillräckligt länge och tog i för hårt. Det blev som tur var inte så allvarligt, har vilat lite och kör mycket uppvärmning för baksidan och lugna löppass. Det går inte så fort, men är bara tacksam för att det funkar och att jag kan springa utan smärta. Så det gäller att inte få för mycket feeling och kötta på!😂. Viktigaste är att ta det lugnt och sansat.

Ha en fin lördag!❤️🌞🏃‍♀️

@vår2022 Moonboots var en bra liknelse, lite klumpiga men de är oerhört lätta. Jag tror dock att min kropp blev helt chockad ”vad fan har du på fötterna?” Och sen gjorde uppbyggnaden i hålfoten och på utsidan av trampdynan riktigt ont. Jag ska ge dem ett försök på promenader i höst, nu är de för varma. Än gäller sandaler, av märket Sketchers. Riktigt bra stuns i den sulan också. Och Asics kommer nog snart med en megatjock sula också.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Har ingen aning om vad för skor ni pratar om, men superbra att du kommer ut som du planerat! Att bara knyta på sig skorna i ur och skur, med inställningen att det faktiskt räcker, ja då blir det ju en vana!
Och lite som med min yoga, som jag ju gör samma 4-5 mornar i veckan- varje dag känns olika. Och blir olika. För att vi är dynamiska, och påverkas i kropp o sinne av livet. Så gör man något varje dag med den inställningen, blir det inte så dramatiskt vad utfallet just varje dag blir. Så funkar det för mig iaf.
Jag tycker du är jätteduktig som plockar upp springandet igen efter din skada!❤️🌸🌷

@Sattva Lite så försöker jag tänka. Att faktiskt göra det är mitt enda prio. Och om jag gör det tre dagar per vecka så kommer jag att utvecklas. Om inte varje gång så över tid. Och huvudmålet är känslan efteråt, den slår det mesta 😍

Kram 🐘

@Andrahalvlek Precis som du gör sa den ergonom på företagshälsovården att jag skulle göra. Även om jag inte skulle orka gå en halvtimme el gå till gymmet men gå iaf ut kanske bara fem minuter så gör det. Regelbundenheten är så viktig! Du gör det så bra 💪🏻

Kram😍

En ny rutin som jag har lobbat med några veckor är att baka bröd. Jag äter mackor varje morgon, och ibland också på kvällen. Köpebröd är svindyrt. Men kostnaden är inte största anledningen, det är mer att jag vill få i mig bra saker. Det ska vara lätt att göra och gott att äta.

Jag har lagat till och tagit bort ingredienser - och nu har jag hittat ett bröd som kräver 10-15 min arbete och 30 min i ugnen. Jag bakar en sats på helgen, samtidigt som jag lagar matlådor, och sen räcker det hela veckan. Fördelar i tre-fyra påsar och fryser in, det är godast färskt.

Andra halvleks tranbärsbröd:
6 dl havregryn
6 dl rågsikt
2 msk bakpulver
2 dl solroskärnor
1 dl hela linfrön
2 dl torkade tranbär
1 liter filmjölk

Blanda de torra ingredienserna med degkrokarna på elvisp ordentligt först, häll på filmjölken och fortsätt blanda, allt torrt ska bli blött. Lägg bakplåtspapper på en ugnsplåt med hög kant, häll på smeten och smeta ut jämnt med slickepott. Toppa med solroskärnor.

Grädda 30 min i 180 grader, låt svalna under bakduk. Skär upp i rutor. Jag brukar skära upp i 32 små rutor (7 snitt på höjden och 3 på bredden). Dels är brödet mättande och dels är det en smidig storlek att stoppa i påsar.

Kram 🐘

En annan rutin som jag infört 2-3 år tillbaka är att varje månad föra in min dotters räkenskaper i en elektronisk kassabok. Varje månad. Punkt. När sen redovisningen ska göras i januari behöver jag bara rota fram x antal papper, trycka på en knapp och tadaaa - skicka iväg redovisningen till överförmyndarnämnden.

Den vanan har gjort mitt liv så mycket lättare. Tidigare tog jag ledigt en hel vecka i januari för att försöka få ordning på skiten - och det var så jävla många fel överallt, kvitton som saknades etc. Jag är ju matteidiot som sagt, höll på och slita av mitt hår av förtvivlan. Så 30 min arbete varje månad besparar mig detta enorma elände. Tack för det, till mig själv.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Jag känner igen det där med att inte fullfölja. Det var därför min ergonom sa t mig tex att jag fick gå en promenad endast två ggr/vecka och 20 minuter, absolut inte mer. När det funkade fick jag öka tiden osv.
Nu är jag på ruta ett igen och jag vet inte vad för ursäkt jag ska hitta att jag inte fullföljde.

Tack för recept! Kanske testar ngn gång, bra ingredienser!

Kram😍

Hittills i augusti: 9 sockerfria dagar och 3 löprundor. Det kändes skit att springa i tisdags, det kändes okej i torsdags, och det kändes jättebra igår söndag. Slog mitt längsta-mål enligt min iwatch. Ynka 2,57 km på sju låtar i min låtlista, 22 min. Ynkligt lite för andra, men för mig wow. Endast jämföra mig med själv är så viktigt, och faktiskt uppleva utvecklingen vecka för vecka. Det boostar min motivation.

I april-juni kunde jag inte ens löpträna tre gånger per vecka, mina ben pallade inte det. Jag hade så ont att jag flera dagar i sträck fick ta Ipren var fjärde timme. Max två gånger per vecka var vad jag pallade, och jag gick mer än jag sprang. Nu springer jag mer än jag går, och visst har jag ont i benen dagarna efter, men värken håller mig inte vaken på nätterna längre.

När man ska komma igång med träning igen efter ett långt uppehåll är det viktigt att 1) inse att man inte kan leva på gamla meriter, 3) verkligen utöka sakta, 2) glädjas åt varje litet framsteg. Det sista jag vill ha nu är skador, min kropp är äldre och behöver vänja sig väldigt sakta.

Vad det gäller sockret utmanades jag pyttelite i helgen. Kafébesök med äldsta dottern och min mamma i lördags. Mmm, jag valde en macka. Hämtmat från McDonalds igår med ex-svärisarna och sen fika efter det. Jag valde kycklingburgare med morötter, fyra små påsar som jag tuggade i mig innan hamburgaren, för att klegga igen ”handfatet”. Inga problem att avstå från kakorna. Ju längre jag kommer från sockret, desto lättare blir det. Precis som med nykterheten.

Kram 🐘

Idag tog Latmasken hjälp av Orossyster. ”Du har ju jätteont i senan snett bakom knät, tänk om den går sönder när du springer? Och högerfoten är ju helt instabil, den plötsligt bara vek sig ju tidigare idag. Och det är 26 grader varmt, det är farligt att springa då.”

Men jag gjorde det. Heja mig! Och det är bannemej ett svinbra sätt att inleda helgen. Jobbveckan rinner av mig ikapp med svetten. Tusen gånger bättre än fredagsvin 😍

Trevlighelgkram 🐘

@Andrahalvlek bravo! Ignorera båda 2 men lyssna på kroppen så du inte drar på dig en skada. Träning är som balsam för själen.Ha en trevlig kväll.

@Sattva Jag försöker lyssna på kroppen, men ändå inte. Om smärtan hade fått avgöra så hade jag aldrig varit där jag är idag. Våren 2023 hade jag som mest artrosvärk i knäna. Gick inte en meter mer än jag verkligen var tvungen till. Snittade på 4.000 steg/dag. Varje steg smärtade, tempot var myrsteg. Kunde inte gå nedför trappor, eller nedför backar. Tog alltid hiss både upp och ner.

Tack och lov kom jag direkt till artrosskola på vårdcentralen och fick där lära mig att träning och belastning är det enda som kommer hjälpa i längden. Att jag ska träna så det gör ont, men det ska kännas okej nästa morgon. SÅ många nätter som jag har tagit i lite för mycket och knappt kunnat sova. Att jag hämtade hem valpen i juni det året hjälpte mig enormt - han måste ju ut.

Så här är jag idag, snittar senaste året på 10.700 steg, tjoho! Har till och med börjat springa igen, om än i ytterst liten skala. Men 2,7 km på 23 min (7 litar på min låtlista) är jag jävligt stolt över. En vecka till, sen utökar jag med ytterligare en låt. Sakta, sakta, små steg på vägen. Tålamod.

Jag trodde aldrig jag skulle komma hit igen, jag såg framför mig att jag skulle bli mer och mer värkbruten med åren. Hur jag skulle bli mer och mer stillasittande. Stelare, tröttare, uselt flås. Samtidigt finns det bara en enda person som kan göra något åt det: Jag.

Jag tror att alla som lever med kronisk värk har enorma utmaningar både fysiskt och psykiskt. Man tror inte att man ska klara av det. Låter värken bli än värre, och hoppas eventuellt på en operation i framtiden. Det strider mot alla mänskliga instinkter att träna när man har ont. Samtidigt som smärtan blir en naturlig del av ens vardag, man blir så van vid att alltid ha ont.

Jag märker dock att ju mer jag tränar desto mindre värk har jag. Precis som fysioterapeuten på vårdcentralen sa. Det är enda sättet - träna och belasta benen. Man måste igenom det. Det finns inga genvägar, ingen quickfix. Precis som med nykterhetsarbetet. Och klarade jag det, så klarar jag allt. Kanske även sluta snusa, kanske. Suger på den karamellen lite till. En sak i taget - nu ärendet fokus på löpningen. Etablera vanan (3 veckor) och befästa vanan (10 veckor).

Kram 🐘

Jag räknade till tolv a-lagare när jag åkte förbi dem efter att jag handlat idag. De sitter alltid på samma ställe - en bit från bolaget, i skuggan på en låg stenmur. De såg glada och upprymda ut, det är en fin dag att sitta utomhus. Men alltså tolv personer är mycket i vår lilla stad, med totalt 30.000 i kommunen. Och det är bara de som öppet joinar gemenskapen i den gruppen. Det måste vara ett stort steg att ta, att sätta sig där och tjöta. Väldigt ledsamt är det. Hamnar man där är det inte mycket annat som funkar i livet. Bostad, familj, jobb osv.

Varje gång jag frågade min mamma varför hon inte lämnade min pappa så sa hon att det kunde hon inte göra, för då skulle han hamna bland a-lagarna. Det var hon som höll ställningarna hemma och betalade hyra etc. Utan henne hade hyran inte blivit betald. Den sista 15-20 åren i livet fick min pappa fickpengar varje vecka, allt annat ekonomiskt skötte hon.

Himmel så mycket pengar han söp upp. När han grundlade sitt drickande fick han tvåveckorslön. I kontanter. Typ hälften lämnade han hemma, resten drack han upp. När de två blev sambo och föräldrar insåg mamma att kronofogden jagade honom. Den jakten bestod livet ut. Han måste burit på enorm ångest, som han drack på. Och han pratade aldrig om det. Aldrig. Allt var bara bra om man frågade honom. Min pappa var känslomässig analfabet. Locket på.

Kram 🐘

Du är bara så häftig @Andrahalvlek! Allt du klarar av och jag är säker på att den dagen du bestämmer dig för att sluta med snuset så fixar du det med! Bra att du byter mot svagare snus, jag kan tänka mig att abstinensen inte blir lika tuff om man trappat ned innan, jag körde från 2dosor/dag till noll från ena dagen till den andra! Vidrigt! Kram❤️